Kapitel 19: En lyckad chansning

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här.

Emily var inte helt säker längre. Hon hade funderat så mycket på det här och det hade verkat så bra hela tiden. Hon skulle hälsa på hemma hos Mikael. Hon visste egentligen ingenting om honom utom hans namn och var han bodde. Nu gick hon genom ett kvarter och började ångra sig. Tänk om han inte var själv hemma? Eller inte hemma alls. Allt som Emily borde ha tänkt på tidigare började hon tänka på nu. Hon stannade upp och kände efter. Var det här en bra idé eller inte? Hennes ben förde henne framåt som om de ville ta beslutet åt henne. Emily bestämde sig för att hon inte tänkte ha åkt genom halva Sverige utan att ens ge det ett försök. Vad var det värsta som kunde hända? Nej, inte tänka på sådant. Hon bannade sig själv för att nästan ha börjat tänka negativt igen. När hon rundade en tomt såg hon nästa kvarter. Mikaels kvarter. Hon fick en orolig knut i magen men fortsatte gå. Hon kom in i kvarteret, hittade rätt hus och gick upp för trapporna. Innan hon gick fram till Mikaels dörr stannade hon upp och drog några djupa andetag. Hon fixade nervöst med kläderna och lade luggen på rätt plats. När hon var färdig letade hon nästan efter något mer att fixa till. Bara något som kunde fördröja nästa steg lite. Hon kom inte på något utan drog ett djupt andetag och gick fram till dörren. Hon ringde på dörrklockan och kände omedelbart efteråt hur benen darrade under henne. Inget svar. Emily tog mod till sig och ringde på igen. Fortfarande inget svar. Hon kände knuten i magen försvinna och ersättas av en tung känsla i nacken. Axlarna sjönk ner under besvikelsens tyngd och hon vände sig om för att gå därifrån. Hon förbannade sig själv och sina idéer. Varför kunde hon inte försökt höra av sig först? Skulle hon åka hela vägen hem nu? Hon stirrade ner på sina fötter när hon gick ner för trappan igen. När hon tog det sista trappsteget var det någon som stod i vägen för henne. Hon tittade knappt upp utan vek bara åt sidan för att ge plats åt främlingen. Emily blev nästan irriterad när främlingen inte flyttade sig. Hon tittade upp på honom och insåg plötsligt vem det var. "Jag såg rätt alltså. Vad gör du HÄR Emily?" frågade Mikael förvånat. Emilys hela ansikte sken upp i ett stort leende. "Hej! Eh, jag ville överraska dig. Om det var dumt så ber jag om ursäkt." Hon vek undan med blicken när hon bad om ursäkt. Mikael skrattade istället för att bli arg.

Kapitel 10: Det övergivna huset

Mikael var på väg hem från en bekant. Han satt i bilen och trummade febrilt med tummarna mot ratten i takt musiken som vrålade ut ur högtalarna. Det var sent. Klockan var redan långt över midnatt. Bilen åkte fram över en grusväg och den mörka granskogen for förbi på båda sidorna av bilen. En och annan grop i vägen var det enda som höll Mikaels uppmärksamhet uppe. Han hade kört den här vägen så många gånger att han nästan kunde blundat och ändå komma hem helskinnad. Just därför blev förvåningen desto större när han såg konturerna av en person gåendes längs med vägen. Han bromsade in och kollade vem det kunde vara. Att se någon gåendes på den här vägen var ingen vanlig syn och med tanke på att det var långt till närmsta hus, som det inte fanns många av i närheten ändå, var det inte mer än rätt att stanna till och fråga om personen ville ha skjuts. Personen vände sig om och tittade mot bilen med en hand för ansiktet för att kunna se bortom strålkastarnas starka sken. Det var en tjej. Det såg åtminstone ut så. När Mikael kom närmare kunde han konstatera att det i högsta grad var en tjej. Hon hade ganska långt svart hår men det var något i håret som reflekterade ljusskenet annorlunda. Något blått. Mikael vevade ner sidorutan och hälsade efter att ha sänkt volymen på stereon. ”God kväll!” ropade han glatt och lutade sig åt sidan för att se tjejen lite bättre. ”Hejsan” svarade tjejen försiktigt. Det var något med hennes ansiktsuttryck som inte stämde riktigt tyckte Mikael. ”Har det hänt något?” frågade han henne bekymrat. ”Ja..jo...alltså, jag blev utslängd ur bilen jag åkte med” svarade tjejen. ”Det var inte snällt” fortsatte Mikael. ”Eller var det du som inte var snäll kanske?” Han log finurligt när han frågade henne det där. ”Det var de andra som inte var snälla” fortsatte tjejen. ”Jag hade inte gjort någonting faktiskt.” ”Vill du ha lift?” Tjejens ögon sken upp och ett stort leende tecknade sig över hennes ansikte. ”Ja, jättegärna!” ”Hoppa in bara” svarade Mikael och nickade mot dörren. Tjejen hoppade omedelbart in och Mikael började köra fram längs grusvägen igen, långsammare den här gången. ”Vart ska du någonstans?” frågade han henne. ”Stockholm” svarade hon. Mikael började skratta högt. ”Då är du på avvägar minst sagt” fick han till slut ur sig. Den blå och svarthåriga tjejen började skratta hon också. ”Jag vet” svarade hon.