Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 25: Bästa kompisar och nyfikna

Molly och Maria var bästa kompisar sedan så lång tid tillbaka att ingen av dem längre mindes när vänskapen först inletts. Vad den ena än tog sig för så brukade den andra följa med eller hänga på vore de varandras skuggor. Hela skoltiden hade de dessutom gått i samma klass och eftersom de var grannar sedan barnsben så umgicks de flitigt även på fritiden. Det var först när de var i färd med att passera de tjugo som deras liv började ta någorlunda olika riktningar och de tvingades vara ifrån varandra under längre tider. Ändå flyttade de till samma stad och studerade på samma universitet, om än olika program. De fortsatte vanan trogna att umgås på fritiden och gick under helgerna oftast ut på samma ställen, tillsammans, som om egentligen inget av större betydelse hänt sedan den dag de börjat i samma skola för första gången. Maria som var den lite tuffare av de två, den som tog för sig av livet på ett mer naturligt och avslappnat vis, hittade en tid efter flytten till universitetsstaden en kille som hon blev intresserad av. Emil som var både rolig och välbyggd studerade något helt annat men blev intresserad av Maria han också. De började träffas och gick på några fester tillsammans men det blev egentligen aldrig mycket mer än så av den relationen. Åtminstone inte kärleksmässigt för i själva verket träffades de nästan varje helg under den falska förespeglingen att se på film när de i själva verket båda visste att det var sex de var ute efter. Två vuxna personer som var svältfödda på kärlek och närhet. De hade helt enkelt gjort något åt saken, utan att för den sakens skull ställa några fler krav på varandra. Maria som i vanliga fall berättade allt och lite till för Molly valde av någon anledning att inte berätta för sin kompis om Emils fortsatta närvaro i sitt liv. Istället smög hon med de erotiska träffarna och påstod sig ofta vara för trött på söndagarna för att umgås.

Kapitel 3: Ett sonat brott

En vanlig vardagskväll i oktober hade Simon och Thea tråkigt. De hade inga som helst planer för kvällen och den såg därför ut att sluta på soffan med ett halvtråkigt program på TV som ingen av dem egentligen brydde sig särskilt mycket om. Simon ogillade den sortens kvällar. Kvällar då de kunde gjort något mycket roligare men av ren lathet hamnade på den där soffan utan några som helst ambitioner. Framförallt ogillade han att titta på TV. Thea var inte lika ovillig utan tyckte att den typen av avslappnat halvtittande var helt ok. Nu satt de därför till slut på sin soffa och tittade på en komediserie med pålagda skratt från en publik som aldrig syntes till. Thea satt lutad mot Simon och försökte gosa in sig så gott det gick under hans arm som han höll om henne. Ibland när hon tittade upp på honom möttes deras blickar i ömhet och stilla kärlek. När hon tittat mot skärmen för länge i sträck någon gång märkte hon istället hur rastlös Simon verkade vara. Han satt och trummade med andra handen mot sitt lår och tycktes söka första bästa anledning att resa sig upp och göra något annat. Hon förstod inte riktigt den där rastlösheten. Hur han kunde känna sig så stressad utan att ha något att göra. Det gjorde inget. Så länge han höll om henne och mötte hennes blickar då och då var Thea fullt nöjd. Hon trivdes så bra att hon kunde suttit där med honom hur länge som helst. Det blev reklam. Volymen tycktes höjas avsevärt och färgglada kortfilmer med banala budskap mötte bådas näthinnor utan att någon av dem riktigt registrerade vad det var för produkt som man ville sälja. Istället sänkte Simon volymen och tittade på Thea med ett lurigt leende.

Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.

Kapitel 36: I eldstadens sken

Skogen for förbi honom på båda sidor i en hisnande hastighet. Innanför dess bryn syntes bara dunkelt mörker. En symfoni av mörka trädstammar vars hemlighet han färdades för snabbt för att lyckas utröna. Patrik var egentligen inte på väg någonstans. Bara ifrån något. Den snabba motorcykeln hade han skaffat för att komma undan. Få tid för sig själv och sina egna tankar. En ursäkt för att inte hinna tänka på sitt gamla liv. För att slippa tänka igenom sina handlingar. Han var inte stolt över allt han gjort. Att säga att han skämdes vore ändå en lögn. Det enda han ville var att glömma. Att skapa något nytt, någon annanstans. Motorcykeln levde upp till en del av hans förväntningar. Den tog honom dit han ville för stunden. Den omöjliggjorde också hans sämsta idéer samtidigt som den förhindrade honom från att ta med sig någon. En kompromiss han var mycket nöjd med. Hela vägen från Skåne hade han lyckats ta sig helskinnad till Norrland på småvägar och skogsleder. Packningen var så minimal han överhuvudtaget hade klarat av att rationalisera den. Den bestod i själva verket bara av en sovsäck, ett liggunderlag och de mest nödvändiga kläderna. Utöver detta inget mer än en plånbok med kontanter och ett bankkort för eventuella nödfall. Inte ens ett fotografi innehöll plånboken. Den stumma skogen omkring honom, upplevd från sadelns utkiksplats, var hans enda sällskap utöver maskinen under honom. Precis som han ville. Exakt som han planerat.

Kapitel 19: En lyckad chansning

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här.

Emily var inte helt säker längre. Hon hade funderat så mycket på det här och det hade verkat så bra hela tiden. Hon skulle hälsa på hemma hos Mikael. Hon visste egentligen ingenting om honom utom hans namn och var han bodde. Nu gick hon genom ett kvarter och började ångra sig. Tänk om han inte var själv hemma? Eller inte hemma alls. Allt som Emily borde ha tänkt på tidigare började hon tänka på nu. Hon stannade upp och kände efter. Var det här en bra idé eller inte? Hennes ben förde henne framåt som om de ville ta beslutet åt henne. Emily bestämde sig för att hon inte tänkte ha åkt genom halva Sverige utan att ens ge det ett försök. Vad var det värsta som kunde hända? Nej, inte tänka på sådant. Hon bannade sig själv för att nästan ha börjat tänka negativt igen. När hon rundade en tomt såg hon nästa kvarter. Mikaels kvarter. Hon fick en orolig knut i magen men fortsatte gå. Hon kom in i kvarteret, hittade rätt hus och gick upp för trapporna. Innan hon gick fram till Mikaels dörr stannade hon upp och drog några djupa andetag. Hon fixade nervöst med kläderna och lade luggen på rätt plats. När hon var färdig letade hon nästan efter något mer att fixa till. Bara något som kunde fördröja nästa steg lite. Hon kom inte på något utan drog ett djupt andetag och gick fram till dörren. Hon ringde på dörrklockan och kände omedelbart efteråt hur benen darrade under henne. Inget svar. Emily tog mod till sig och ringde på igen. Fortfarande inget svar. Hon kände knuten i magen försvinna och ersättas av en tung känsla i nacken. Axlarna sjönk ner under besvikelsens tyngd och hon vände sig om för att gå därifrån. Hon förbannade sig själv och sina idéer. Varför kunde hon inte försökt höra av sig först? Skulle hon åka hela vägen hem nu? Hon stirrade ner på sina fötter när hon gick ner för trappan igen. När hon tog det sista trappsteget var det någon som stod i vägen för henne. Hon tittade knappt upp utan vek bara åt sidan för att ge plats åt främlingen. Emily blev nästan irriterad när främlingen inte flyttade sig. Hon tittade upp på honom och insåg plötsligt vem det var. "Jag såg rätt alltså. Vad gör du HÄR Emily?" frågade Mikael förvånat. Emilys hela ansikte sken upp i ett stort leende. "Hej! Eh, jag ville överraska dig. Om det var dumt så ber jag om ursäkt." Hon vek undan med blicken när hon bad om ursäkt. Mikael skrattade istället för att bli arg.

Kapitel 18: Det omoraliska beslutet

Fredrik satt tillbakalutad vid bänken i den ljusa föreläsningssalen. En bänkrad aningen framför mitten hade han valt för att kunna höra bra men ändå inte behöva hamna i föreläsarens blickfång hela tiden. Det var något som ofta hände. Lärare och professorer hade en tendens att få ögonkontakt med Fredrik under sina föreläsningar, vilket gjorde att Fredrik ibland fick svårt att slappna av. När kursare satt och kollade sina mobiltelefoner efter SMS kände Fredrik att det skulle vara respektlöst att göra samma sak. Anledningen till problemet låg egentligen hos Fredrik själv. Hans vana att titta folk i ögonen när de pratade med honom höll i sig hela vägen in i föreläsningssalarna. Trots att lärarna uppenbarligen inte bara pratade med honom så kunde han inte låta bli. Det var mer en fråga om fokuserad uppmärksamhet än någon sorts inlärd artighet. Nu satt han och tittade på de som kom in i salen. Män och kvinnor, killar och tjejer i spridda skurar. Vissa kom i par och verkade känna varandra. Andra kom ensamma och såg sig vilset omkring efter en bänk med två lediga platser. Allt för att slippa den eventuella pinsamheten att en plats kunde vara reserverad för den redan sittandes kamrat. Fredrik log roat åt skådespelet emellanåt, när det blev ovanligt uppenbart på ett eller annat sätt. När han tittade mot den främre dörren igen såg han föreläsaren komma in. Han vände sig för att stänga dörren efter sig. Samtidigt som den slog igen och han vände sig mot katedern öppnades dörren igen. Försiktigt. En tjej tittade in och frågade om hon kommit rätt. Föreläsaren kontrollerade vilken kurs hon skulle delta i och konstaterade att hon var på rätt plats. Lättnaden syntes tydligt i tjejens ansikte när hon kom in och stängde dörren efter sig. Fredrik trodde knappt sina ögon. "Psst, Jennifer... här!" viskade han så högt han bara kunde. Han brydde sig inte om de nyfikna blickarna från kursarna vid bänkarna runt omkring. Jennifer fick syn på Fredrik och såg uppriktigt förvånad ut. Hon gick snabbt genom rummet och satte sig bredvid honom.