Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.

Kapitel 45: Kolonihemmet

Ännu en mulen dag under semestern. Så Henrik och Nina bestämde sig till slut, efter fyra lika tråkiga dagar, för att åka till Henriks uppväxtort. Det var inte särskilt långt bort och dessutom hade Nina aldrig varit där utan mest hört historier och anekdoter från hans barndoms dagar. Det var en lika bra idé som någon annan de kommit på och om inte annat så gav det dem möjlighet att komma hemifrån i några dagar. De hade ju trots allt semester. Färden till byn var avklarad på lite drygt en timme i bil och när de kom fram var vädret lika trist som det varit när de lämnat lägenheten i stan. De bestämde sig för att köra omkring planlöst och låta Henrik agera turistguide under tiden. För nästan varje byggnad de körde förbi fanns det en anekdot att berätta, en historia som inte kunde gå oförtäljd eller en hemlighet som till slut måste avslöjas. Nina såg på Henrik hur lycklig han blev av att minnas tillbaka till allt han gjort och varit under sin uppväxt. Hälften av anekdoterna var i själva verket ganska ointressanta, men hon kunde bjuda på ett leende och ett eller annat skratt bara för att få se glädjen i hans ögon när han berättade nästa tokroliga eller dråpliga incident han varit med om.