Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 4: Ett spratt spelat på morgonkvisten

Jag brukar vara lite morgontrött och inte alls särskilt energisk när jag precis vaknat. Det var samma visa häromdagen när jag av någon anledning vaknade före Stina i sängen men ändå inte kunde somna om. Den egentliga anledningen till det var att jag hade ett sådant hårt morgonstånd att det nästan gjorde ont mellan benen. Kalsongernas tyg stramade så hårt att jag helst ville ta av mig dem men jag vände mig först åt sidan för att se om Stina vaknat ännu. Det hade hon inte. Istället för att göra något annat låg jag kvar och tittade på henne där hon låg och andades tungt i sin sköna sömn. Läpparna var lite svullna som de kan bli när man sovit länge och när jag tittade på dem gled tankarna iväg. Eftersom hon vanligtvis är ganska svårväckt lade jag mig närmare och kände hennes kroppsvärme mot mig. Det var skönt men jag ville ha mer. Det kändes lite elakt att väcka henne och vem vet vad hon drömde om förresten? Det kändes som en långt bättre idé att hjälpa hennes drömmar lite på traven att få en intressant inriktning så jag sträckte fram huvudet, efter att ha dragit undan håret, och kysste henne försiktigt på halsen. Känslan av mina läppar måste ha tagit sig direkt in i hennes drömmar för hon gjorde ett litet mysigt ljud av belåtenhet som först fick mig att tro att hon vaknat. "Stina" viskade jag tyst för att se om hon var vaken men hon svarade inte. Istället gav jag henne en likadan kyss bara en liten bit ifrån platsen där den första landat och denna gång gnydde hon till av njutning och smackade mjukt med läpparna. Hennes ljud och rörelser fick mig att le. Hon var så vacker där hon låg i sin stilla sömn och verkade dessutom trivas hur bra som helst. Själv kände jag hur det hårda mellan mina ben fortfarande inte ville ge sig och att kyssa Stina över halsen gjorde verkligen inte saken bättre. Kanske kunde jag förbättra hennes drömmar ännu lite mer och i bästa fall dra nytta av saken senare när hon vaknade. Det var måhända en lömsk plan men det spelade ingen roll. Jag var så sugen på henne att jag trodde jag skulle dö om jag inte gjorde något åt saken.

Kapitel 21: Tagen ur sin sömn

För några år sedan när Pernilla var student i Lund så hände det ibland att hon pluggade med andra inför tentor. Det var inget märkvärdigt med det förstås, hon var långt ifrån ensam om att emellanåt plugga i grupp på sitt program, men en gång hände något ganska oväntat. Pernilla hade bestämt med en kursare att hon skulle komma hem till honom på eftermiddagen nästa dag. Där skulle de utbyta åsikter och diskutera litteraturen hade de bestämt, för att på så sätt få nya infallsvinklar som kunde hjälpa dem bägge att göra bättre ifrån sig på den annalkande tentan. Killen hon skulle hem till såg rätt bra ut tyckte Pernilla, men hon hade egentligen inga planer utöver pluggandet. Det var trots allt en viktig tenta som väntade. Framförallt var kursaren intelligent och brukade komma med bra synpunkter och frågor under föreläsningar vilket spelade större roll i sammanhanget. När hon cyklat genom halva stan, med hörlurarna spelandes hög musik från sin nya ipod, ständigt i uppförsbacke, till hans adress och kom fram insåg hon att det var en studentkorridor han bodde i. Hon hade inte funderat på det ens, att han mycket väl kunde bo så. Det var väl inget problem egentligen tänkte hon när hon kom fram och låste cykeln. Kanske lite litet och trångt om de skulle vara i hans korridorrum förstås. Hon gick uppför trapporna och ringde på hans klocka utanför dörren med glasinfattning som ledde in till korridoren. Hon tittade in genom dörren när hon väntade. Stängde av musiken och tog ut öronsnäckorna. Snart öppnades en dörr i mitten av korridoren och Olof kom ut. Han tittade sömnigt mot dörren där Pernilla stod och började lunka ditåt. Han log när han närmade sig henne och Pernilla log tillbaka. Det var en sådan där stund som tar lite för lång tid så att leendet kändes lite ansträngt när han väl kom fram och öppnade dörren. ”Hej!” sade Pernilla glatt när dörren öppnades. ”Tjena!” svarade Olof trött. ”Du är pigg idag” fortsatte han ironiskt, lika halvsömnigt. ”Jodå, det är jag väl” svarade Pernilla lika glatt som hon precis hälsat. ”Och du verkar trött.” Olof fnös till en aning, halvt skrattande. ”Tja, jo...jag somnade nog lite.” Pernilla blev lite modfälld. ”Du har inte ångrat dig väl? Vi kan ta det imorgon om du inte orkar.” Olof sträckte snabbt på sig. ”Nej för fan, det är lugnt. Nu är jag ju utvilad och redo för plugg.” Han blinkade flörtigt mot henne samtidigt som han sade det. Pernilla sken upp igen och log. ”Vad bra!” utbrast hon. ”Då behöver jag inte avboka morgondagens planer.” Hon var småsarkastisk. De kom bra överens. Olof var inte så känslig utan tålde det mesta och var inte alltid så tråkigt vänlig mot alla hela tiden.