Den lilla jätte-feministen (Del 1)

Första gången vi träffades var på ett uteställe, sent en lördagsnatt. Jag ska inte förneka att jag fann Freja tilldragande redan då, men det hände så mycket i mitt liv att jag liksom inte riktigt kunde förmås att tänka i de banorna. Inte ännu åtminstone. Vi pratade en del, eller försökte åtminstone - den kraftigt tilltagna ljudanläggningen på klubben fick nämligen musiken att dunka in i kroppen, så att de flesta meningar reducerades till fragment av brutna innebörder - och när Freja dansade med sina vänner gjorde hon det så vildsint att jag trodde hon när som helst skulle komma att falla ihop. Det gjorde hon nu inte, förstås. Själv satt jag kvar i min stol med de egna vännerna omkring bordet. Det var länge sedan kompiskretsen samlats på det viset och vi hade massor att försöka prata om, en hel uppsjö skämtsamheter och vänskapliga förödmjukelser måste betas av innan någon av oss kom på tanken att ställa sig på dansgolvet. Ändå drogs min blick flera gånger till den där finlemmade och korta uppenbarelsen av ren energi. Där Freja dansade, där kom ingen förbi. Hon stannade bara emellanåt upp i snurrandet och hoppandet, för att ge en och annan förbipasserande mörka och närmast hotfulla blickar när de kom för nära. När samma person dröjde kvar, i hopp om att lyckas utbyta en flört eller två med Freja eller någon av hennes förtrogna tittade hon frågande på dem tills de helt enkelt gav upp. Detta var uppenbarligen fel dag för kurtiserande och Freja var den första att upprätthålla de gränser som kompisgänget uppenbarligen på förhand postulerat. De killar som hon utmanade på det här sättet försökte såklart le och vinna hennes gillande men Freja var stenhård och de gick alla samma öde till mötes. Själv kunde jag inte låta bli att le åt skådespelet. En av de intresserade killarna gick senare förbi vårt bord tillsammans med en kompis och jag hörde hur han beklagade sig inför den andre: "Hon den lilla bruden med ljusblå ögon verkar för fan tokig." De tittade båda bort, mot Freja. "Men titta på hennes hals" svarade den andre. "Förväntar du dig något annat av någon med den tatueringen?" Den förste skakade på huvudet och anlade ett cyniskt uttryck, som om alla bitar plötsligt hade fallit på plats.

Köksincidenten

"Sluta nu vara kaxig!" replikerade Jon rappt utan att för den skull tappa lugnet. "Vadå kaxig? Jag säger vad jag vill" svarade Elina trotsigt och tittade upp på honom. När Jon försökte lägga armen om henne drog hon sig blixtsnabbt undan, öppnade ett köksskåp på måfå och började rota runt i det. "Vad letar du nu efter?" fortsatte Jon, lika tålmodigt, men Elina vägrade svara. De hade hållit på sådär hela eftermiddagen, kivats och småbråkat om saker som båda visste egentligen inte spelade någon roll. Men mitt i de hetsiga diskussionerna verkade de konstigaste saker plötsligt viktigare än allt annat och som från ingenstans kom ännu en sarkastisk kommentar från Elina. Jon hade sedan länge tröttnat och tålamodet var hela tiden på gränsen att ta slut. "Vad är det med dig idag?" frågade han irriterat när Elina ställde tillbaka en stekpanna som hon ändå inte haft för avsikt att använda. "Vad är det med dig själv?" svarade hon snabbt, fortfarande lika trotsigt. "Med mig? Jag börjar tröttna på hur du beter dig" fortsatte Jon helt lugnt. Han visste mycket väl att lugnet hade motsatt effekt på Elina när hon var uppretad, men det fanns en tillfredsställelse i att reta henne på just det viset, en sorts demonstration av överlägsenhet, som han inte var särskilt stolt över. "Vadå beter mig? Hur beter jag mig!?" snäste Elina tillbaka. Att behålla lugnet var inte i samma utsträckning hennes starka sida. "Som en jävla barnrumpa" svarade Jon, aningen tystare än förut. Den bifogade svordomen var det närmsta han kommit att avslöja omfattningen av sin egentliga irritation och Elinas ögon lyste upp som i triumf när hon hörde orden. "Vad kallade du mig!?" tjöt hon upprört, i vetskap om att hon var på väg att vinna. Att få Jon att höja rösten var en sorts vinst bara det i den här sortens situationer.

Kapitel 43: Veckans långsammaste dag (Del 1)

Söndag är som alla vet den långsammaste dagen. Ibland tar man igen sig och slickar såren efter en utekväll, andra gånger tar man det bara lugnt och tittar på någon halvdålig film. Det är helt enkelt en dag då man oftast inte orkar ta sig för något större projekt. Det är ju trots allt det lördagen är till för. Julia och Carl brukade spendera söndagarna tillsammans, hos honom. Så var också fallet den här helgen och de vaknade först när klockan börjat närma sig lunchtid. Kvällen innan hade de gått ut med kompisar och haft kul. Carl blev lite full och mådde följaktligen därefter nu dagen efter. Julia däremot var ganska pigg. Det var inte mycket hon hade fått i sig på kvällen, så någon bakfylla behövde hon definitivt inte dras med. Pigg är kanske fel ord förresten. Hon var snarare klarvaken, utan att fördenskull ha någon drivkraft att hoppa upp ur sängen och springa ut, för att göra något spännande eller så. Det var kort sagt söndag, och det kändes just som en sådan. En ursäkt för att inte göra mycket alls, mer än att slappna av och ta dagen som den kom. De låg kvar i sängen och småpratade om allt möjligt i säkert en timme, innan de ens kom på tanken att äta frukost. Även om hon aldrig hade erkänt det så tyckte Julia att det faktiskt var lite mysigt när Carl var småbakis. Det förändrade hans röst, så att den blev ännu mörkare än vanligt. Hon brukade vila huvudet mot hans bröstkorg sådana morgnar, för att känna vibrationerna mot kinden och örat när han pratade. Var Carl riktigt trött kunde rösten bli så djup att hela sovrummet skakade och blev otydligt för Julias blick. Hon tyckte om den känslan men visste egentligen inte riktigt varför. Det var mysigt bara. Men det var också en annan sak som brukade sammanfalla med den där djupa rösten. Hon hade lärt sig att Carl brukade bli extra kåt sådana dagar.

Kapitel 29: Stugliv

Grusets knastrande överröstade med lätthet både motorljud och sommarprogrammet på radion när de svängde till höger och in på den lilla grusvägen. Det var inte långt kvar nu. Ett par kilometer på denna sista sträcka som Tilde åkt så många gånger förut. Därefter var de framme och skulle få sträcka på benen i solens strålar som värmde eftermiddagen, innan det var dags att packa ur bilen. Väskor och korgar skulle in i den lilla stugan med två rum, mat skulle stuvas in i kyl och skafferi. Stolar och dynor däremot fanns på plats sedan flera år tillbaka och luktade på det där speciella sättet, som bara det som finns kvar i stugor över vintrar gör. Som om frånvaron av människor hade en alldeles egen lukt i sig, som smög sig fram under de kalla månaderna då stugan stod tom. Tilde kunde känna lukten redan nu, trots att de inte var framme ännu. Minnet av lukten fick henne att le och hon vände sig mot Walle som satt bredvid henne bakom det främre passagerarsätet, med knäna tryckta mot stolsryggen. Det såg inte alls särskilt bekvämt ut men han hade redan intygat att han visst fick plats och att det inte var någon fara alls. Han var van helt enkelt. Han mötte Tildes blick och log han också, omedveten om det doftminne som lockat hennes mungipor uppåt. "Nu är vi snart framme" kvittrade hon lyckligt och Walle nickade till svar som om han också kände igen sig. Det gjorde han i själva verket inte alls. Han hade aldrig varit i närheten av den skog de åkte igenom. Faktum är att han aldrig ens hade badat i Vänern förut. Det närmaste han kommit var att ha badat i Vättern, vilket förstås var en helt annan sak, men för honom som inte var från trakten framstod de båda sjöarna som ungefär lika. Stor sjö, ännu större sjö. Hur mycket kunde de skilja sig åt egentligen?

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."

Kapitel 7: En oväntad vadslagning

Elvira kunde knappt tro sina öron. Hade de verkligen slagit vad om den saken också? Det var fel. Så gjorde man ju inte. Hon kunde väl inte ställa upp på en sådan sak? Eller kunde hon det? Det var Benjamin och Hampus som hade slagit vad med varandra. I grund och botten var hon väl oskyldig? Hon var snarare ett offer för deras idiotiska idéer. När Elviras tankar tog de vändningarna framstod plötsligt idén som aningen mindre skamlig. Det var deras fel, inte hennes. Hon var bara domare och inget annat. Hade hon ens något att säga till om i saken eller skulle de försöka ändå? Det var klart att hon kunde avfärda dem båda och på sätt göra vadet meningslöst men det behövde ju inte hindra dem från att försöka. När hon tänkte efter var det ganska spännande att bli domare i ett sådant vad. Hon hade egentligen allt att vinna på det men samtidigt ganska mycket att förlora. Det var bara de tre där. Inga vittnen fanns och killarna själva var de skyldiga så de borde inte vilja säga något till någon annan om vad de gjort, eller vad de snart skulle komma att göra. Det där de skulle komma att göra... Ovetskapen om vad det innebar var spännande. Inte bara det. Det var upphetsande redan innan de gjort något. Att någon av dem skulle vinna insåg Elvira redan nu att det inte fanns så stor tvekan om. Dessutom var det en intressant känsla att få välja helt själv. Det var upp till henne helt och hållet. Hon var domare. Den egentliga vinnaren oavsett vem som än vann vadslagningen. Hon accepterade slutligen vadet och meddelade killarna vad som isåfall skulle gälla. Vilka regler de måste hålla sig till om hon skulle vara med och agera domare.

Kapitel 4: Ett spratt spelat på morgonkvisten

Jag brukar vara lite morgontrött och inte alls särskilt energisk när jag precis vaknat. Det var samma visa häromdagen när jag av någon anledning vaknade före Stina i sängen men ändå inte kunde somna om. Den egentliga anledningen till det var att jag hade ett sådant hårt morgonstånd att det nästan gjorde ont mellan benen. Kalsongernas tyg stramade så hårt att jag helst ville ta av mig dem men jag vände mig först åt sidan för att se om Stina vaknat ännu. Det hade hon inte. Istället för att göra något annat låg jag kvar och tittade på henne där hon låg och andades tungt i sin sköna sömn. Läpparna var lite svullna som de kan bli när man sovit länge och när jag tittade på dem gled tankarna iväg. Eftersom hon vanligtvis är ganska svårväckt lade jag mig närmare och kände hennes kroppsvärme mot mig. Det var skönt men jag ville ha mer. Det kändes lite elakt att väcka henne och vem vet vad hon drömde om förresten? Det kändes som en långt bättre idé att hjälpa hennes drömmar lite på traven att få en intressant inriktning så jag sträckte fram huvudet, efter att ha dragit undan håret, och kysste henne försiktigt på halsen. Känslan av mina läppar måste ha tagit sig direkt in i hennes drömmar för hon gjorde ett litet mysigt ljud av belåtenhet som först fick mig att tro att hon vaknat. "Stina" viskade jag tyst för att se om hon var vaken men hon svarade inte. Istället gav jag henne en likadan kyss bara en liten bit ifrån platsen där den första landat och denna gång gnydde hon till av njutning och smackade mjukt med läpparna. Hennes ljud och rörelser fick mig att le. Hon var så vacker där hon låg i sin stilla sömn och verkade dessutom trivas hur bra som helst. Själv kände jag hur det hårda mellan mina ben fortfarande inte ville ge sig och att kyssa Stina över halsen gjorde verkligen inte saken bättre. Kanske kunde jag förbättra hennes drömmar ännu lite mer och i bästa fall dra nytta av saken senare när hon vaknade. Det var måhända en lömsk plan men det spelade ingen roll. Jag var så sugen på henne att jag trodde jag skulle dö om jag inte gjorde något åt saken.