Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!

Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Kapitel 40: I dryckesförrådet (del 2)

Ulf och Tyra satt nära men ändå inte riktigt intill varandra under middagen. Det som gick av stapeln var ett släktkalas, hemma hos Tyra, men det var inte hon som fyllde år utan hennes halvbror Stefan. Ulf som var Stefans kusin var långt äldre än den senare men brukade dyka upp på dessa tillställningar för att inte tappa kontakten helt. Eftersom Tyras pappa gift om sig med Ulfs faster och tagit med sig Tyra till den nya familjen så var de egentligen inte släkt alls. De träffades mestadels på de här släktkalasen som anordnades så fort någon av kusinerna fyllde år. Tyra hade kommit in bra i släkten, blivit väl mottagen som om hon också vore släkt genom blodsband och de sista två åren hade hennes pappa och låtsasmamma anordnat kalas för henne med inbjudningar till samma släkt som också dök upp varenda gång för att fira. Eftersom Ulf faktiskt var en av kusinerna brukade han komma på kalasen och hade till och med kommit på Tyras senaste födelsedagskalas. Efter att hon bott hos honom i ett par dagar, för några månader sedan nu, hade hon sett fram emot sin lillebrors annalkande kalas och hoppats både öppet och i smyg på att Ulf skulle dyka upp som vanligt. Nu satt de alltså slutligen där på varsin sida av bordet och pratade till synes med alla utom varandra, trots att de båda egentligen helst ville just det och gärna hade undvarat de andra en stund.

Kapitel 39: Inte riktigt släkt (del 1)

Tyra var inte mer än 17 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Nu var tiden kommen att för första gången hälsa på i Malmö där hon skulle få bo hos Ulf i några dagar. Planen var att han, som kände till stan, skulle visa henne runt och dessutom ta med henne för att upptäcka Skåne. Detta var en stor grej för en ung tjej som Tyra, som annars var van vid landsbygden och dess brist på roliga affärer och nöjen. Ulf hämtade henne redan på perrongen när hennes tåg rullade in, bar hennes väska till taxin och pratade med henne på ett sätt, som om hon vore vuxen, hela vägen hem till sin lägenhet. Samma lägenhet som Tyra skulle sova i de kommande dagarna. Hon var lite nervös över att sova hos Ulf. Inte minst eftersom de inte träffats så mycket. De kände varandra såklart, men inte mycket mer. Mest hade de träffats på olika släktkalas genom åren. Tyra hade nog egentligen tyckt, i största hemlighet, att Ulf var snygg ganska länge men det gjorde bara hela saken än mer pinsam. Hade han bara varit en tråkig och ful töntig "vuxen" så hade det nog inte varit så farligt. Nu var han istället lång, mörk och storväxt. Dessutom var han konstnär, eller något åt det hållet i alla fall. När de slutligen kom in i lägenheten pekade Ulf ut soffan som hon kunde sova på. Tyra som fortfarande inte riktigt vågat sig ur sitt skal tog blygt av sig sin jacka och sina skor utan att yppa ett ord. Därefter gick hon in och satte sin väska bredvid den soffa som Ulf pekat på.

Kapitel 28: Busskuren

"Iiih!" tjöt Robin när hon kom inrusande under busshållplatsens lilla takförsedda bås till regnskydd. Jim som stått och väntat på bussen redan i tio minuter, och därför undkommit regnet med blotta förskräckelsen, kunde inte hålla sig för skratt när den lilla tjejen kom springande som om det nu gällde både liv och lem. Hon tittade upp på honom, förvånad över att någon stod där överhuvudtaget, och när hon insåg att det var åt henne han skrattade så skämdes hon över ljudet hon framlåtit. Det syntes tydligt hur Jim försökte hålla tillbaka sitt skratt och Robin kunde till slut inte låta bli att le. "Det regnar visst" utbrast främlingen i busskuren och Robin besvarade kommentaren med höjda ögonbryn under sitt genomblöta hår och nickade sedan instämmande. "Det var inte alls meningen att skratta åt dig" fortsatte han. "Det lät bara så roligt när du kom springande. Det var inte meningen att skratta." Robin visste inte vad hon skulle svara, eller om hon ens behövde svara. Regnvattnet rann längs ansiktet, från håret, och hela hon var genomvåt och droppade. "Har bussen gått ännu?" frågade hon, för att byta samtalsämne, men kände sig genast fånig. Klart den inte hade, varför stod annars den här killen och väntade fortfarande? "Alltså, jag menar..." hann hon börja innan Jim avbröt henne. "Jag har stått här i tio minuter och har inte sett någon buss. Annars hade jag nog hoppat på den" svarade han och blinkade åt Robin som himlade med ögonen åt dumheten i sin egen fråga. "När skulle den gått?" Robin plockade fram sin mobiltelefon för att titta vad klockan var. "Fem över, men den är ju redan tio över så den borde ha gått ganska nyss" svarade hon. Jim tittade ut ur kuren och längs med vägen. "Konstigt..." var hans enda svar.

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 35: Hallonflickan III

Matilda satt i kyrkbänken och försökte låta bli att somna till prästens predikan. I själva verket var hon väldigt glad och uppspelt eftersom det var den absolut sista dagen på terminen. Det enda som återstod innan friheten var prästens långsamma tal om sommarens fröjder, några gemensamma sånger som alla elever sjöng med i och betygsutdelningen. Slutligen ett sista möte med klasskamraterna och klassföreståndaren i klassrummet. Sedan var hon fri. Fri att bada, sola, hänga med kompisar osv. Matilda vände ansiktet uppåt och studerade kyrkans välvda tak. Hon började räkna de vitmålade takbräderna och kom till 53 innan hon gav upp och tittade fram på altarbilden istället. Predikan tycktes aldrig ta slut. Hon tittade upp mot taket igen och lät tankarna vandra fritt. För en gångs skull fanns det inget planerat för sommaren så hon tänkte på vad hon skulle göra med sin frihet. Tankarna rörde sig snart av egen kraft och innehöll badvatten och sandstränder, sena kvällar med ljummen sommarluft, mogna hallon som tyngde ner hallonbuskars spröda grenar, utflykter med föräldrarna i en alldeles för varm bil. Matilda stannade plötsligt upp i sina tankar. Hallon? Hur hade de smugit sig in i hennes tankar? Hon förstod egentligen mycket väl varför hon tänkt på hallon. Hon blev generad och tittade sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att ingen tittade på henne.

Kapitel 34: Hallonflickan II

Matilda satt och gjorde sin läxa i matte. Hon gillade det inte alls. Matte var inte hennes favoritämne direkt. Till imorgon skulle de ha gjort två hela sidor med uppgifter som gick ut på både multiplikation och division. Matilda kunde inte alls koncentrera sig på talen. Hennes tankar vandrade hela tiden och hon fick inget gjort. Det som hennes tankar vandrade till var mannen med hallonbuskarna. Robert hette han tydligen. Matilda undrade hur gammal han var. 40 kanske? Nej, inte riktigt så mycket. 30? Förmodligen någonstans mittemellan. Han verkade iallafall jätteintresserad av henne. Hon rös nästan när hon tänkte på vad de hade gjort. Vilken tur att hon sprungit runt till framsidan av hans hus där i slutet som hon gjort. Annars kunde det gått illa. Hon ville inte att Robert skulle råka illa ut för det de gjort. Det var ju lika mycket hennes fel. Kanske mer än hans egentligen. Hon hade ju stått kvar sådär med putande rumpa lite extra för att han verkligen skulle titta på henne. Matilda bestämde sig för att det nog var mest hennes fel ändå. Det fick henne att skämmas, men samtidigt gillade hon ju hur det hade känts. Både när de kysste varandra och när de slickade på varandras fingrar. Det kändes lite snuskigt och hon hade ju känt det där hårda mellan Roberts ben. Hon rodnade över sin mattebok. Hon skakade bort tankarna och försökte lösa några tal. Det var inte de svåraste talen någonsin, men det gick långsamt framåt när hon inte kunde koncentrera sig.

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

Kapitel 23: Möte med en åldrad man

Lina satt på en bänk och funderade. Hon hade suttit där en stund och tittat ut över parken där folk kom gående med sina hundar och barn. Det lugnade henne en aning att se hur livet gick vidare oavsett vad hennes tankar kretsade kring för tillfället. Detta var inte första gången hon satt just här och bearbetade sina tankar. Hon såg en åldrad man komma gående på grusstigen andra sidan gräsplanen med träd och fokuserade på honom ett ögonblick. På avstånd var det svårt att avgöra några detaljer i hans utseende, mer än att han såg äldre ut, men Lina tyckte sig ändå lägga märke till att de personer han mötte på stigen inte verkade ta notis om honom överhuvudtaget. Det var ganska märkligt med tanke på att han hade ett väldigt distinkt utseende. Det lade hon märke till när han kom närmare. Dessutom hade han en sorts käpp. Det var lite konstigt för han verkade inte behöva stödja sig på den där käppen alls. Å andra sidan var det inte särskilt troligt att han hade den av någon sorts fåfänga heller, för hans övriga klädsel tydde inte på några sådana extravaganta later. Det tog en stund innan Lina insåg att mannen rörde sig rakt mot henne och hon kände därför en sorts förlägenhet över att hon stirrat på honom så länge. När han lämnade stigen och gick rakt mot Linas bänk började hon bli nervös. Vad ville han henne? Han gick bestämt fram till Lina och frågade om han kunde sätta sig hos henne en stund. Det var inte förrän då som Lina upptäckte att mannen saknade ett öga. Han tornade upp sig framför henne med ett stort gråsprängt skägg och halvlångt hår i samma färg. Hans uppenbarelse var definitivt imponerande. Lina tvekade ett ögonblick. Mannens gråblå öga stirrade nyfiket på henne och inväntade ett svar. Lina kunde inte säga nej till honom.

Kapitel 5: Sommarjobbet

Jenny hade fått ett sommarjobb hos fastighetsskötaren som skötte om universitetets utomhusområden. Det var väl kanske inte världens roligaste jobb men det gav pengar, något hon verkligen behövde. Jobbet gick mest ut på att klippa gräsmattor och buskar nu under sommaren eftersom inga studenter fanns där för att skräpa ner gräsmattorna med ölburkar och annat. Det hon gillade mest med jobbet var att hon fick vara utomhus i solen större delen av tiden. Egentligen skulle hon också gå ronder inne i den tekniska högskolans kulvertar och tömma sophinkar, men hon hade använt sin kvinnliga charm på sin chef och lyckats slippa den delen. Han var en medelålders man, strax över 50, som inte tycktes kunna motstå Jenny. Hon hade blinkat lite klichéartat med sina ögonfransar under deras möte på tu man hand och tagit sig i sitt, visserligen korta, men blonda, hår och Gunnar hade fallit till föga utan några större problem. Hon var inte direkt stolt över vad hon gjort. Nu fick den andre sommarjobbaren Johan utföra hennes sysslor istället. Utomhus fick hon iallafall vara. Det var allt hon önskat. Nu gick hon och räfsade gräs som inte plockats upp av gräsklipparen på den stora gräsmattan utanför maskinhuset. Hon lyssnade på musik i sin mp3-spelare som vanligt. Gräsmattan var rätt stor och skulle ta några timmar att räfsa så hon hade gått in i en halvdvala där hon mest gjorde sin uppgift slentrianmässigt, mer koncentrerad på sin musik än på krattan hon höll i. Det luktade somrigt av det nyklippta gräset och hon var rätt nöjd med tillvaron ändå. Man kunde ha det sämre. Hon kunde se Johan bortåt elektrohuset. Han räfsade gräs han också. Han såg rätt bra ut den där Johan, men de hade nästan inget gemensamt. På fikarasterna hade hon sett honom kasta sneglande blickar efter henne när hon böjt sig ner och plockat upp nytt kaffe till automaten. Hon gillade blickarna. Så mycket faktiskt att hon ofta såg till att ha ett lite löst sittande linne på sig så att hennes urringning avslöjade lite mer än vad hon normalt skulle vara bekväm med. Och mycket riktigt hade hon sett Johans blicka glida neråt flera gånger när de pratade med varandra. Hon hade normalstora bröst, som var rätt välformade om hon fick säga det själv. Att hon var kort gjorde det dessutom ännu lättare för Johan att se ner i urringningen. En dag när hon flörtat lite extra med Johan under fikarasten hade det hänt något underligt. Det var inte så konstigt egentligen kanske, men i slutet på fikarasten hade Johan sagt att han måste gå på toa. Jenny hade gått ut för att fortsätta arbeta och passerat toaletterna på vägen ut. När hon passerade en av dörrarna hade hon hört dämpade stön och sedan en kran som öppnades. Ingen spolning. Kunde det betyda att Johan onanerat till tanken av henne? Det var ganska snuskigt, men samtidigt lite tändande att han såg på henne på det sättet.