Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Kapitel 3: Biblioteket

Jag har hängt en hel del på stadsbiblioteket i min stad av flera skäl. Dels gillar jag att läsa och dels fick jag genom jobbet i uppdrag att förbereda för ett lokalt nätverk som skulle installeras för att modernisera biblioteket under sommaren. Detta innebar i sin tur att jag arbetade mig igenom varenda rum i huset för att dra kablage. En arbetsdag när jag stod på knä i Hce-avdelningen och skruvade tillbaka en plastlist lade jag märke till en tjej som stod och arbetade sig igenom hylla efter hylla, uppenbarligen på jakt efter någon specifik bok. Trots alla flickor jag sett mellan bokhyllorna under sommarens gång var detta den första som verkligen fångat mitt intresse. Hon stod där, någon meter ifrån mig, och bläddrade sig fram genom hyllan och jag passade på att snegla lite mellan arbetsmomenten. Hennes byxor var ganska lågt skurna så varje gång hon gick ner på huk för att kolla de lägre hyllplanen kunde jag skymta springan i glipan mellan byxorna och linnet. Jag brukar inte vanligtvis vara någon större fluktare men det var en del egenskaper hos den här tjejen som fick igång mina tankar. Jag skruvade slentrianmässigt in den sista skruven och plastlisten var fäst i väggen igen. Fan också, tänkte jag. Nu måste jag ju byta korridor igen. Hon hade fortfarande inte riktigt lagt märke till mig så när jag gick förbi henne slängde jag en blick ner i urringningen och fann två normalstora men mycket välformade bröst som fick mina tankar på avvägar igen. Jag kunde ju inte gå där som ett fån och stirra på hennes bröst hur länge som helst så jag höjde blicken och hittade till hennes ansikte som pryddes av ett generat leende. "God förmiddag" sa jag åt henne och fick ett lite förläget "Hejsan" tillbaka. Ingen tvekan. Hon hade definitivt upptäckt min tidigare aningen lägre blick. Det fick vara som det ville med den saken, jobbet måste göras klart. Det hindrade mig å andra sidan inte från att välja den korridor som hon troligen skulle hamna i härnäst. Jag gick längst in i min nya hyllkorridor och ställde mig på huk för att fortsätta mitt arbete när jag såg henne komma in mellan hyllorna och fortsätta sitt letande, efter en snabb men nyfiken blick åt mitt håll. Jag återgäldade blicken och gav henne ett litet leende. Hon såg lite generad ut även denna gång men böjde sig snart ner på huk igen för att söka igenom lägsta hyllplanet. Hon måste leta i blindo tänkte jag, sökte hon någon specifik bok så var det ju bara att söka i någon av datorerna. Det gav mig dock nya chanser att kolla in hennes lilla kropp. Den var just det, liten. Inte onaturligt liten eller så, men, liten. Hon var inte särskilt lång och dessutom någonstans mellan smal och normal i kroppsformen, vilket sammantaget gav intrycket att hon var liten och nätt. Rätt stor kontrast mot mina nästan två meter inknölade i blå arbetskläder med mejslar och en brandgul multimeter som enda utsmyckning.