Ännu en mulen dag under semestern. Så Henrik och Nina bestämde sig till slut, efter fyra lika tråkiga dagar, för att åka till Henriks uppväxtort. Det var inte särskilt långt bort och dessutom hade Nina aldrig varit där utan mest hört historier och anekdoter från hans barndoms dagar. Det var en lika bra idé som någon annan de kommit på och om inte annat så gav det dem möjlighet att komma hemifrån i några dagar. De hade ju trots allt semester. Färden till byn var avklarad på lite drygt en timme i bil och när de kom fram var vädret lika trist som det varit när de lämnat lägenheten i stan. De bestämde sig för att köra omkring planlöst och låta Henrik agera turistguide under tiden. För nästan varje byggnad de körde förbi fanns det en anekdot att berätta, en historia som inte kunde gå oförtäljd eller en hemlighet som till slut måste avslöjas. Nina såg på Henrik hur lycklig han blev av att minnas tillbaka till allt han gjort och varit under sin uppväxt. Hälften av anekdoterna var i själva verket ganska ointressanta, men hon kunde bjuda på ett leende och ett eller annat skratt bara för att få se glädjen i hans ögon när han berättade nästa tokroliga eller dråpliga incident han varit med om.
Efter att ha kört igenom huvudstråken i byn bestämde de sig för att åka ut mot landsbygden. Det var där Henrik egentligen vuxit upp och inte inne i byn. Varenda meter de rörde sig var lika bekant för Henrik som de smälte ihop och såg ungefär likadana ut för Nina. Huset till höger om vägen efter att de kommit upp på sågbacken skiljde sig för henne inte särskilt mycket åt mot prästhuset på andra sidan vägen några hundra meter fram. Skillnaden låg i Henriks minnen av platserna mer än i någon sorts objektivt mätbar verklighet. Nina lyssnade småroat på ytterligare en anekdot innan hon fick upp ögonen för ett hus som av någon anledning fångade hennes hela uppmärksamhet. Hon avbröt Henrik mitt i en mening. "Vad är det för hus?" Henrik avbröt sig själv och försökte se vilket hus det var Nina syftade på. "Det där. Uppe på kullen" fortsatte hon. Henrik visste plötsligt precis vilket hus Nina syftade på. "Ett gammalt barnhem bara. Kolonihem och senare behandlingshem för psykiskt sjuka" svarade Henrik och såg ögonbrynen höjas i Ninas ansikte.
"Jag tror det blev kollo igen efter det, men det har varit övergivet i åtminstone tio år nu" fortsatte Henrik. Nina hörde i hans röst att något var speciellt med huset. Så många hus som hon fått lyssna på anekdoter om så måste det finnas flera om det där. När hon tidigare frågat om något hus som det inte fanns något att berätta om så hade Henrik bara lyft på axlarna och sedan börjat berätta om något annat närliggande hus. Men inte nu. Hans röst lät annorlunda på något sätt när han berättade om barnhemmet. Som om han dolde något för henne. Nina visste inte om hon skulle fråga eller inte. Tänk om det hänt något hemskt? Hon ville inte föra tillbaka dåliga minnen till Henrik om hon kunde undvika det. Det gula huset på kullen försvann bakom dem när han svängde in på en grusväg. Snart hade de ändå huset på vänster sida om bilen och Nina kunde inte låta bli att titta upp mot kullens topp. På huset.
"Ska vi inte stanna och ta en promenad Henrik?" frågade hon plötsligt och visste knappt själv var orden härstammade ifrån. Henrik tittade på henne och funderade. Sedan tittade han ut och fick erkänna att vädret faktiskt var lite bättre nu än det hade varit på flera dagar. Kanske var det tillfälligt, men det var ju å andra sidan ännu mer anledning att ta chansen att lämna bilen en stund. "Ok, jag ska försöka hitta en parkering bara." Nina sken upp och visade med ett lysande leende hur nöjd hon var över Henriks reaktion. När han såg hennes glada ansikte var han tvungen att le själv. Ninas förmåga att göra honom glad var ett mysterium han med glädje kunde låta vara olöst. En mindre ficka uppenbarade sig framför dem och Henrik saktade in. När han stängde av motorn och bilen tystnade hördes dämpat fågelkvitter utanför som blev starkare när de öppnade sina respektive dörrar och klev ur bilen. De hade suttit länge och sträckte båda på sig när de kom ut på grusvägen. "Åh, vad härligt med frisk luft!" utbrast Nina. Henrik svarade inte utan smög istället fram till henne bakifrån och lade händerna om hennes midja samtidigt som han viskade i hotfull ton. "Men faarligt!" ljöd orden ur hans mun samtidigt som han klämde till om Ninas mage så att hon skuttade till av förvåning och en rädsla som snart gick över. "Var inte så... knäpp. Ok?" Hennes läppars tidigare glädje var förbytt till en förmanande ihopsnörpthet när hon tittade upp på honom. Henrik skrattade bullrigt till svar. "Kom med nu då!" sade han sedan och tog hennes hand i sin när han började gå.
"Vart ska vi?" frågade Nina när hon försökte hålla jämna steg med Henrik. Hans längd gjorde att han oftast gick mycket snabbare än hon klarade av. "Jag kan visa dig var vi hade en koja när jag var liten. Vill du det?" Nina nickade glatt och hoppades den låg i skogen bredvid vägen. Hon fick rätt. Snart gick de över mosstäckt mark med höga granar omkring sig på alla sidor. En minimal liten stig löpte mellan träden och in i skogen och det var den de följde. När de kommit en bit stannade Henrik upp och spanade intensivt omkring sig. "Det hållet" sade han till slut och de lämnade den lilla stigen för att istället gå fritt mellan de mörka stammarna. Det lilla uppehållet från det dåliga vädret märktes knappt under den täta barrskogens närmast svarta tak av grenar och barr. Bara små strimmor av solljus nådde hela vägen ned till marken omkring dem. "Är det långt?" frågade Nina och hoppades att hon inte lät gnällig. Det var inte så hon menade. "Nej då, ett par hundra meter till bara" svarade Henrik med övertygande röst. Hon hade ingen anledning att tvivla på hans ord. Till slut stannade de och Henrik pekade ut det träd som varit grund till den koja han varit med och byggt som barn. Det fanns inte mycket kvar. En ensam lång planka löpte från en kraftig gren till en annan. Tiden som gått hade fått dem att växa olika mycket och plankan som en gång varit rak stod istället på sned. "Inte mycket kvar nu" hörde hon Henriks röst. Det fanns en melankoli i dess ton.
"Den var säkert jättefin när du var liten" började Nina och såg snart ett leende växa sig starkt i Henriks ansikte. "Javisst, rena borgen faktiskt" svarade han och skrattade. "Det fanns åtminstone plats för gamla porrtidningar" fortsatte han och blinkade åt Nina. "Det tror jag säkert" svarade hon och låtsades ha varit moraliskt oklanderlig under hela sin ungdom. Henrik svarade med en fnysning innan han tittade sig omkring efter något mer tecken på att han en gång varit där och lekt med sina kompisar. Det fanns inte mycket att hitta. Gamla rostiga spik var inhamrade i ett träd och Henrik förklarade hur de använt dem till allt möjligt inklusive en och annan morbid tortyrlek när de fortfarande var alltför små för att egentligen förstå vad det var för något. De hade en gång hört ordet i en krigsfilm och tyckt det lät häftigt. Strax därefter hade de bråkat om vem som skulle vara torterare samma eftermiddag. Minnena fick honom att le för sig själv. Nina strosade samtidigt omkring på hans barndoms nejder och tittade sig nyfiket omkring. Då hörde Henrik något. "Vad fan var det?" Han kunde inte hålla orden inom sig utan släppte dem fria med en röst som andades nervositet. Nina tittade mot Henrik och såg oron i hans ögon. "Vad är det Henrik? Vad hörde du för något?" frågade hon oroligt. "Skräm mig inte nu. Ok?" Henrik höll snabbt upp ett pekfinger mot sin mun. "Lyssna" viskade han. Nina lyssnade. Hon försökte verkligen upptäcka det Henrik hört men allt hon uppfattade var bruset av rädsla i de egna öronen.
"Det kommer där bortifrån" hörde hon snart Henriks röst och såg honom peka mot skogen. "Vad finns det där borta då?" frågade Nina försiktigt. Henrik svarade inte. "Vad finns de..." var allt hon hann säga innan Henrik avbröt henne. "Ingenting. Eller jo, kolonihemmet, men inget annat." Nu var hon säker. Något måste hänt Henrik vid det där hemmet när han var liten. Något dåligt. Varför undvek han det annars? Varför lät han annars så annorlunda när han pratade om det i bilen för mindre än en halvtimme sedan? "Det där ljudet stämmer inte. Det borde inte låta så" tänkte Henrik högt för sig själv. Nina tittade upp på honom med en blick som innehöll lika delar oro och nyfikenhet. Hon hoppades att Henrik ville undersöka saken närmare men ville inte föreslå det själv eftersom han uppenbarligen inte ville ha så mycket med stället att göra. Ändå kunde han inte släppa det. Han stod och tittade mellan trädstammarna som om skogen när som helst skulle öppna sig för hans blick. "Stannar du här om jag går och kollar?" frågade han till slut. Nina kände inom sig hur mysteriet plötsligt kunde få klarhet och retade sig på att Henrik tyckte hon skulle stanna. "Nej, men jag kan följa med" svarade hon därför trumpet och tittade på Henrik med anklagande ögon. Anspänningen i hans ansikte försvann när han såg sin Nina stå och titta på honom med en sådan blick. Till slut gled ena mungipan upp i ett snett leende. "Ok, följ med då!"
De trampade iväg i riktning mot det gamla barnhemmet genom skogen under tystnad. Ljudet Henrik hört blev tydligare ju närmare de kom. Även Nina hörde det. En sorts metalliskt ljud av saker som slog ihop. Inte som hammare mot spik utan snarare som en kedja som sakta drogs över ett plåttak. När de kom fram till skogsbrynet stannade de och tittade försiktigt fram mellan två granar. "Ser du något?" frågade Nina lika nyfiket som nervöst. Hon tittade upp på Henrik som stod bredvid henne och såg hur han skakade på huvudet. Sedan vände han sig om mot henne och skulle precis säga något när... "Där var det igen!" Det var Nina som sade det och Henrik vände sig hastigt om för att försöka få syn på ursprunget till ljudet. En liten fotbollsplan på vars mål de trasiga näten hängde som näten i en fiskehamn var allt som separerade skogen från hemmets byggnad. Allt som stod mellan Henrik, Nina och mysteriets upplösning. Han såg fortfarande inget när han spanade mot byggnaden. När han vände sig om mot Nina igen hade hans ögon antagit en ny ton. "Ska vi gå fram och kolla?" Nina hörde osäkerheten i hans röst. Den gjorde henne orolig. Hon hade varit så nyfiken på byggnaden att hon tappat alla tankar på rädsla. Plötsligt var de tillbaka och hon var inte så säker längre. Kanske var det bättre att de struntade i det och åkte vidare med bilen. Tankarna snurrade så mycket att hon inte hann svara. "Kom!" hörde hon istället Henriks röst när han ännu en gång tog hennes hand i sin och började gå.
När de gick över fotbollsplanens höga oklippta gräs tittade hon sig oroligt omkring. Någon kunde ju se dem. Fick de ens vara där? När hon tittade upp på Henrik såg hon bara beslutsamhet. Nåväl, om Henrik kunde gå dit trots det som hänt så kunde väl hon också. Just när hon bestämt sig för att det skulle bli bra så var de framme vid huset. Hon hade själv aldrig varit på kollo men det var tydligen så här ett kolonihem såg ut. Konstigt att ett barnhem och senare kolonihem tvunget måste se så mörkt och hemskt ut. Hon började se bilder inom sig hur elaka kolloledare plågat barn genom åren på den här platsen. Tvingat dem att städa, diska och säkert en massa andra trista jobb för att sedan möta barnens föräldrar med stora leenden och berätta hur glatt just deras barn varit hela sommaren. Hur de ursäktat barnets påsar under ögonen och bleka uppsyn med att han eller hon haft så kul med sina nya vänner att de till slut fått tvinga ut dem ur huset. Hon rös när hon tänkte på det. Att undersöka huset var inte lika lockande längre. Var det mentalsjukhus det hade varit också? Nina ville inte ens börja föreställa sig vilka fasor som förekommit där under den perioden. Hon tänkte precis fråga Henrik om de inte skulle strunta i det ändå när hon kände en hand över sin mun. Omedelbart därefter en lång stark arm mot övre delen av sin mage. Hennes puls ökade dramatiskt innan hon kände igen armen. Det var Henrik. Nina mumlade bannor in i hans hand och försökte slita sig loss men Henrik höll henne hårt kvar.
Med munnen tätt intill Ninas öra hörde hon honom börja viska. "Titta borta vid husknuten Nina. Sedan till höger bort mot det där som ser ut som ett gammalt förråd." Nina vred sakta huvudet åt rätt håll och stirrade nervöst i den riktning Henrik instruerat henne. Något rörde sig inuti det öppna förrådet. Hon kunde inte se vad. Plötsligt var hon glad att Henrik höll henne fast. Hon kände sig ändå relativt trygg i hans famn. Med ryggen mot hans bröstkorg och mage kunde inget skada henne. Eller? Det där som nyss rört sig verkade få liv på nytt framför hennes ögon. Henrik släppte sakta greppet om henne och frigjorde munnen från sin hand. "Ska vi kolla vad det är?" hördes hans röst. Nina tittade bakåt och upp på honom och skakade på huvudet. Hon ville nog inte veta längre. Ju mer hon tänkt att det inte kunde vara något farligt, desto mer hade en känsla smugit sig på henne att det visst kunde vara farligt. Livsfarligt till och med. Hon insåg själv att de där tankarna var irrationella, men likväl kunde hon inte skaka av sig känslan av omedelbar fara. "Jo, vi kollar. Stanna du här om du vill så går jag själv." När de stått i skogen vid den gamla kojan hade hon blivit sur för att Henrik tyckte hon borde stanna. Nu var det annorlunda. Bli lämnad ensam vid det där huset? Inte en chans! När Henrik började gå följde hon därför efter hack i häl.
När de kom fram till förrådet stannade de först vid ena väggen för att samla mod. Strax därefter tittade de in. Det som rört sig visade sig vara ett långt tygstycke. En tung sten föll från bådas sinnen av synen. Nina började fnittra. Hur kunde de blivit så rädda för ett tygstycke? Det var så dumt. Även Henrik tillät sig att brista ut i ett försiktigt skratt när han tittade i Ninas ögon och såg hennes lättnad. Sedan förstörde han alltihop med en enda kommentar. "Det förklarar ändå inte ljudet. Eller hur?" Ninas skratt klingade av. Han hade faktiskt rätt i det han sade. Ett tygstycke kunde ju inte åstadkomma metalliska läten. Nervositeten återtog sakta kontrollen över hennes tankar igen. Hon tittade en stund in i Henriks ögon innan hon slutligen frågade honom det hon velat veta så länge. "Hände det något dumt här när du var liten Henrik? Med dig alltså?" Hela Henriks ansikte stelnade till när han hörde hennes fråga. "Nej. Inget" svarade han kort. Nina tittade länge på honom som för att utröna om han ljög eller ej. Henrik brukade inte ljuga om saker. Det var inte likt honom. Ändå var hon nästan helt säker på att han ljög om det där. "Säkert?" pep hon försiktigt ur sig och vågade knappt titta på honom. Hon förstod att han inte tyckte om frågorna. Det tog en stund innan han svarade. "Inget jag vill prata om iallafall." Nina accepterade svaret. Hon kände inte att hon hade något val.
De lämnade förrådet och gick tillsammans tillbaka till huvudbyggnaden. Fågelkvittret från skogen var dämpat vid huset. Som om fåglarna undvek att komma dit. Det som tidigare hade varit ett glädjefyllt och uppmuntrande ljud förvandlades istället till förmaningar om att lämna platsen. Helst för alltid. Ändå gick de fram och kollade in genom ett fönster. På insidan fanns en matsal. Stolar var uppställda uppochned på långa bord. På väggarna fanns gamla skoltavlor med biologi som tema. En räv med sin unge i ganska ful skogsmiljö. På en annan tavla en älg. När de tittade mot en annan vägg syntes ytterligare en tavla. Det var en fågel på den. Kanske en talgoxe. Möjligen en blåmes. Någon, förmodligen ett barn på kollo någon sommar, hade stuckit något genom ögonen så att den vita väggen bakom syntes genom tavlan. Den oskyldiga lilla fågeln fick på så sätt ett närmast demoniskt uttryck genom sabotörens vandalism. Onda vita ögon som stirrade tomt ut i luften. På allt och ingenting på en och samma gång. Det var en olycksbådande blick som fågeln på den där tavlan hade. Kanske var det därför de andra fåglarna inte ville vara nära huset. Nina insåg själv hur dum tanken var och försökte skaka av sig den, men den dåliga känslan fanns kvar. "Ska vi gå in?" hörde hon plötsligt Henriks röst.
Hon stirrade närmast skräckslaget på honom och skakade på huvudet. Varför i hela friden skulle de göra något så dumt? "Äh, kom igen nu Nina. Det är ingen fara" fortsatte Henrik som om situationen med tygstycket i förrådet aldrig ägt rum. Visst hade det bara varit en bit tyg, men känslan som kommit över dem innan upptäckten hade varit allt utom behaglig. När Nina tittade mot Henrik igen var han borta. Han stod istället vid en grön dörr och testade handtaget. Nina kände nervositeten öka. Visst hade hon varit intresserad av hemmet, och inte minst de konstiga ljuden, men att bara gå in så där? "Är det inte inbrott om vi bara går in?" frågade hon Henrik i en anklagande ton. "Nä, inte om det är öppet" kom svaret från en leende Henrik när han sköt upp dörren som tydligen stått olåst. Nina svalde en klump och gick fram till honom. Benen darrade under henne så spänd som hon var över situationen. "Ok, men bara en kort stund" fick hon ur sig. Som om den korta tid de spenderade inne i huset på något sätt skulle göra brottet mildare. Henriks nickande svar fick duga som försäkran. Sedan smet de in och stängde dörren bakom sig. Mörkret inuti huset var kompakt. Nina lade en hand på Henriks arm för att vara helt säker på att inte bli av med honom. Om det var något hon avgjort inte ville så var det att bli lämnad ensam där inne. Hon hörde snart en viskning från Henrik och kände hur han rörde sig. Hon följde efter och höll kvar handen på hans arm, alltmer övertygad om att den senaste idén måste vara den sämsta de fått på länge.
Henrik öppnade en dörr och ljus strilade över dem. Lättnaden i Ninas mage fick henne att mjukna i greppet om Henriks arm och benen darrade inte längre lika mycket under henne. Kanske skulle allt gå bra ändå om de inte stannade för länge. De kom ut i en korridor och följde den hela vägen innan Henrik öppnade en dörr till höger. Rummet bakom dörren såg ut som ett kontor. Ett skrivbord tog upp större delen av rummet och hyllor med pärmar täckte väggarna. Henrik tittade mot Nina och ryckte på axlarna. "Inget kul här verkar det som. Inga metalliska ljud heller för den delen..." sade han när han tittade på Nina och såg nervositeten som ögonen avslöjade. "Bra" svarade hon. "Ska vi gå igen kanske?" fortsatte hon menande. Henriks ansikte slog upp i ett brett leende. "Är du rädd Nina?" frågade han. Nina skakade på huvudet och lät ögonen ge Henrik en surmulen blick. "Vad bra, då kollar vi ett rum till tycker jag" svarade Henrik och blinkade med ögat åt henne som om han helt missat den underförstådda poängen med den sura blicken. Nina tyckte inte om tanken på att smyga omkring inne i huset men gav Henrik en sista chans. Om de inte hittade ursprunget till det märkliga ljudet i nästa rum skulle de gå ut till bilen igen. Så fick det bli. Om Henrik sade emot fick han väl göra det. Nina tänkte inte göra något mer dumt. De stängde dörren till kontoret bakom sig och gick tillbaka genom samma korridor. Henrik lyssnade med örat mot de olika dörrarna och skakade besviket på huvudet varenda gång. Det var inte förrän han stod med örat mot den sista dörren som hans mun sken upp i ett försiktigt leende.
"Vad hör du för något?" viskade Nina och lade återigen sin hand på hans underarm. "Lyssna själv" viskade Henrik tillbaka och flyttade sitt huvud från dörren. Nina lutade sig fram och lyssnade. Visst var det något som lät där inifrån rummet. Något metalliskt dessutom, men volymen var så låg att det omöjligt kunde ha varit det de hört från kojan i skogen. Hon tittade upp på Henrik med skeptisk blick och såg beslutsamheten lysa upp hans ansikte som den gjort flera gånger förut. Det rådde ingen tvekan om att han hade för avsikt att öppna dörren och titta in. Nina flyttade på sig. Hon tyckte inte om tanken på att gå in i ett nytt rum, men avtalet hon nyss slutit med sig själv gav honom faktiskt rätt till ett sista försök. Ovetande om att något avtal slutits lade Henrik sin hand på handtaget och öppnade dörren. De tittade in. Rummet de tittade in i var samma matsal som de stirrat in i genom fönstren för bara några minuter sedan. Nina tittade till höger och såg samma skoltavla med fågeln på. Ögonen fick henne att rysa. De hade stirrat på henne genom fönstret, och de stirrade fortfarande på henne när hon nu stod i en helt annan riktning. Det kändes onaturligt. Det borde inte funka så, tänkte hon för sig själv. Plötsligt hörde hon ett välbekant skratt. Henrik stod en bit bort och ruskade på huvudet. "Kom hit Nina så får du se var det farliga ljudet kommer ifrån" kallade han henne till sig med munter röst. Hon gick fram till honom och följde det utsträckta pekande fingret. Hon kunde inte låta bli att fnittra själv. Framför dem hängde en visp av metall på en krok under en köksfläkt. Ett vinddrag måste lyckats ta sig ned genom fläkttrumman och fått den att svänga fram och tillbaka mot den kastrull som hängde bredvid. Sedan hade väl ljudet tagit sig upp genom samma trumma och därigenom förstärkts på sin väg ut ur huset.
När Nina tittade ut genom fönstren insåg hon att det redan började mörkna. Konturerna av förrådet de varit framme och undersökt innan de gick in började bli otydliga. Fotbollsplanen lite längre bort låg insvept i ett dunkel som fick de slitna målen att se ut som gamla tvättlinor med trasiga kläder som hängt där i flera år. Hon tittade istället på Henrik och tog ett steg fram för att hålla om honom. De kunde gå nu och Nina var nöjd med sig själv. Att hon vågat titta in i det sista rummet ändå. Att de funnit urpsrunget till det mystiska ljudet. Hon lade sina armar runt Henriks mage och tittade upp i hans ansikte. Snart låg Henriks armar över hennes med händerna vilande på hennes rygg. Nina log. Leendet i Henriks ansikte var snett, som det så ofta var när han fick en dålig idé. Hon hann inte fundera över vad han tänkte på innan han lyfte upp henne och höll henne hårt mot sig. Nina fnittrade till och lade benen om hans rygg när han tittade på henne. När han tog några steg framåt flackade Nina med blicken. Hon visste inte vad som fanns bakom henne och snart tryckte Henrik henne mot en vägg. Hans blick ändrade karaktär. Ögonen smalnade när han tittade på henne. "Var inte så sexig Nina" viskade han åt henne med en anklagande röst. "Men... jag..." hann hon få ur sig innan Henrik hyssjade henne. Nina blev tyst. Hon tyckte om den där blicken. "Du ska alltid göra mig kåt. Som en kåt liten slyna. Eller hur?" Nervositeten vällde fram som en flodvåg inom Nina. Han tänkte väl inte? Inte här! Hon kände sitt huvud röra sig i en nickande rörelse som hon inte själv styrde över. Varför nickade hon? Han hade väl rätt på sätt och vis, men hon kunde inte komma på något hon gjort sedan de gått in som kunde tolkas på det sättet. Henrik släppte ned henne innan hon hann korrigera sitt ofrivilliga svar.
Med Ninas arm i ett hårt grepp drog Henrik med sig henne till köksdelen av matsalen på nytt. Han höll henne fast medan han öppnade lådor och skåp. Till slut hittade han vad han var ute efter och log ett elakt leende. Han tog fram ett förkläde och drog sedan Nina med sig till andra sidan av rummet. Hon hade inte mycket annat val än att följa med. Det var åtminstone vad hon intalade sig själv. När de kom fram till ett av de långa borden slet Henrik ned två stolar. Sedan två till. Förklädet slängde han upp på bordet innan han greppade Ninas andra arm. Han höll henne framför sig och stirrade in i hennes ögon. Sedan ned mot hennes mun och mot brösten där under. Nervositeten inom Nina lugnade sig inte. Hon förstod vad Henrik tänkte. Det var en dålig idé. Kanske ännu sämre än att gå in i huset. Ändå kunde hon inte förmå sig själv att hindra honom. Hon ville inte hindra honom. Istället tittade hon upp på honom med ögon som var blanka av lika delar nervositet, rädsla och upphetsning. När Henrik drog henne intill sig och kysste henne kände hon mot magen hur hård han var. Hade hon verkligen gjort honom så kåt? Hon förstod inte hur, men känslan av hans hårda kuk mot henne genom kläderna gick inte att bortse från. Lika lite kunde hon avfärda värmen inom sig när deras tungor möttes och lekte med varandra. När deras läppar särades och Henrik stirrade på henne igen kände hon hans händer på sina axlar. Tyngden blev allt mer påtaglig och till slut gav Nina upp och sjönk ned på knä framför honom. Hon tittade oroligt upp på honom och såg åtrån i hans ögon. Förväntningen han tydligen hade på henne. När hon sänkte blicken såg hon istället den kraftiga utbuktningen i hans byxor. Hon ville ha hans kuk. Det var klart hon ville ha hans kuk, men de kunde ju inte. Inte här. När hon tittade upp i Henriks ögon igen hade de förändrats. Åtrån trängdes med en ilska. Förmodligen för att hon tvekade. Efter en snabb blick ut genom fönstren bestämde hon sig.
Hon lyfte sina händer och knäppte upp hans byxor. Skärpet lossnade från sitt spänne och gylfen gled ned innan Nina knäppte upp knappen ovanför. När byxorna slaknade och hon drog ned dem en bit såg hon utbuktningen allt tydligare. Bara underkläderna hindrade den från att slå upp och vaja framför hennes ansikte. Nina lutade sig fram och tryckte kinden mot den hårda instängda kuken. Ett tungt andetag hördes ovanför henne. Därefter lutade hon sig tillbaka en bit för att ge det hårda innanför kalsongerna en kyss. Hon kände hur den omedelbart ryckte till och tryckte mot hennes läppar. Henriks andhämtning var tung men snabb. När hon kysste kuken genom kalsongerna ännu en gång fick han nog. "Sug mig nu Nina!" sade han med bestämd röst. Nina tog tag om kalsongerna och drog dem nedåt. Hon tittade nyfiket på kuken när den släpptes fri och plötsligt stod rakt ut mot henne. Stirrade henne i ögonen och krävde hennes läppar. Ännu en snabb blick ut genom fönstren innan hon lutade sig fram och lät sina läppar omsluta ollonet. Det var ingen där. Hon måste intala sig att ingen var där när hon sög på Henriks kuk och slickade på ollonet. Han var hård. Stenhård. Hon hade tydligen gjort honom kåt, men hon visste inte hur. Det spelade ingen roll längre. Hon hade hans hårda kuk i sin mun och hon älskade det. Älskade hur han tryckt ned henne och krävt det av henne. Med kuken fortfarande i sin mun tittade hon upp för att se njutningen i hans ansikte. Ljuden från honom vittnade om att den måste vara stor.
Hon var upphetsad själv. Situationen var så konstig och skrämmande att hon kanske inte borde bli upphetsad. Ändå kände hon hur underlivet bultade av kåthet. Kuken i hennes mun borde få all njutning den kunde få. Den borde få komma in i henne på riktigt. Nina ville att Henrik skulle knulla henne. Det spelade ingen roll var de var någonstans, bara han knullade henne. Hon måste få bli knullad. Ändå sade hon inget. Istället sträckte hon ned en hand mot sitt underliv och smekte sig över byxorna. Det var skönt, men byxorna var i vägen. Hon fortsatte suga på Henriks kuk och tog den djupt in i sin mun. Hon låtsades att det var för att han inte skulle upptäcka henne, men det var egentligen precis vad hon ville. Att han skulle upptäcka vad hon gjorde och straffa henne för det. Berätta för henne vilken hemsk liten kåtslyna hon var som betedde sig på det sättet. Nästa gång hon tittade upp på honom såg hon leendet på hans mun. Hon förstod att han förstod och skämdes. Med skamsna ögon flyttade hon sin hand från dess plats mellan sina ben och slickade på undersidan av Henriks ollon för att han skulle släppa sina tankar. De tankar hon i själva verket ville att han skulle ha. "Din lilla slampa" sade Henrik långsamt. Nina sänkte blicken utan att sluta slicka på ollonet framför sitt ansikte. Han hade ju rätt. "Upp med dig!" beordrade han henne och Nina försökte ge kuken en sista kyss innan hon reste sig. Hon hann bara precis trycka läpparna mot ollonets topp innan hon kände Henriks stora hand på sitt huvud. Stora fingrar gled in i hennes hår och snart kände Nina hur han drog upp henne genom att hålla henne i håret. Det spände i hårbottnen och Nina måste göra som han ville för att inte få ont.
Hon reste sig upp och stod framför honom. Skamsen med blicken sänkt för att slippa möta hans blick. "Du är en kåt liten slampa Nina. Eller hur?" Nina nickade och kände snart en andra hand runt sin haka. Den höll henne fast innan Henrik vinklade upp hakan och tvingade henne att titta på honom. "Jag hörde inte riktigt Nina. Kan du upprepa dig?" hördes hans röst i en blandning av sarkasm och ilska. "Jag... jag är en slampa. Förlåt" svarade hon och sökte tecken på förlåtelse i Henriks ögon. Den fanns inte där. Istället puttade han henne framför sig. Ännu en gång flackade Ninas blick av och an när hon rörde sig bakåt. Hon tittade upphetsat upp i Henriks ögon och väntade på vad som skulle hända. Rumpan slog i en bordskant och Nina stannade. Henrik ställde sig tätt intill henne så att hans kuk tryckte mot hennes mage. Saliv och försats smetades ut över Ninas tröja, men hon hade inga planer på att protestera. Ville han vara hård mot henne så fick han det. Hon ville det. Nästa putt fick Nina att luta sig tillbaka. Snart låg hon på bordet med Henrik lutande över sig. Hans ögon var vilda av anklagan och åtrå i en underlig kombination. Hans underarmar vilade snart på varsin sida av Ninas huvud. "Är det för att du är en kåt liten slampa som du gör mig kåt?" frågade han med sitt ansikte nära hennes. Nina nickade. Det var inte sant. Henrik hade varit kåt innan henne. Det var han som gjort henne upphetsad, men hon ville inte säga emot honom. Hon ville inte bråka med honom just då.
"Då ska jag knulla dig som en slampa också. Förstår du det?" fortsatte han med djup röst och Nina nickade ännu en gång. "Högre!" befallde han och Nina måste svara. "Snälla, gör det!" var allt hon fick fram men de enstaka orden tände en eld i Henriks ögon som hon visste innebar att han skulle ta henne. Han skulle ta henne hårt. Henrik lutade sig tillbaka och greppade Nina om nacken. Med ett starkt grepp lyfte han upp henne från den liggande ställningen så att hon stod framför honom. Han höll hakan fast medan han öppnade hennes skärp och knäppte upp knappen till byxorna. Tvingade henne att se honom i ögonen när hon blev avklädd. Han släppte hakan för att dra ned Ninas gylf och hon höll kvar blicken i hans ögon. Hennes upphetsning avslöjades i uppsynen och de små flämtningar hon utstötte när hon kände sina byxor glida ned för benen. Vad skulle han egentligen ha förklädet till? Innan Nina fick chans att fråga puttade Henrik till henne ytterligare en gång så att hon återigen tvingades lägga sig på bordet bakom sig. Henrik höll henne nere med en tung hand på hennes bröstkorg när han drog av byxorna helt. Med handen fortfarande hårt tryckt mot hennes bröst drog han fram förklädet som låg under Ninas rygg. "Nu ligger du helt still Nina. Ok?" Nina vågade knappt något annat än att nicka. Trycket mot bröstet lättade och snart såg hon Henrik kontrollera längden på de tygbitar som agerade snörning på plagget han höll i sina händer. Han log när han konstaterade att längden räckte. "Sträck fram händerna din lilla slyna" beordrade han Nina med bestämd röst och hon gjorde precis som han ville. Hon började förstå vart det hela ledde och kunde trots sin nervositet inte förmå sig själv att protestera. Snart var ena handleden omsluten av tyget och Henrik tryckte ned armen längs bordets sida innan han gick runt och fångade upp resten av förklädet på andra sidan. "Andra handen hit Nina" löd nästa befallning.
När andra handleden var omsluten av tyg sjönk han ned på huk och gjorde någonting under bordet som tvingade ned Ninas armar längs bordets sida. När han reste sig upp på nytt drog hon armarna till sig men insåg omedelbart att hon var fast. Hon kunde inte röra sig alls. Henrik hade fäst förklädet vid ett av det långa bordets flera par av ben. Nina svalde nervöst och väntade på vad Henrik skulle göra med henne därnäst. En snabb blick ut genom fönstret till vänster om henne räckte för att konstatera att det började bli riktigt mörkt utomhus. När hon vände blicken nedåt såg hon Henrik stå och stirra på henne där hon låg fastbunden. Hon försökte slita sig igen men kom ingenstans. Hon satt verkligen fast. Henrik log snett och lutade sig fram över henne tills hans ansikte var mitt framför Ninas. Han stirrade in i hennes ögon och viskade. "Jag håller mitt ord Nina. Jag ska knulla din sexiga lilla kropp hårt." De viskade orden fick Nina att andas oregelbundet. Förväntan och rädsla gick inte att skilja åt längre. Det de gjorde var förbjudet på så många nivåer att nervositeten inte gick att bortse från. Henrik lutade sig tillbaka på nytt och fick tag på linningen till Ninas tröja. Han slet upp den över magen och vidare över brösten tills bh:n blottades och brösten där innanför fångade hans fulla uppmärksamhet. Med en snabb rörelse stack han in handen under Ninas rygg och fick tag på spännet till bh:n. Han knäppte upp den och drog ut handen igen. Nästa rörelse innebar att de stödjande kuporna tvingades över brösten så att Henrik upphetsat kunde titta på de trotsiga små bröstvårtorna som redan börjat hårdna. Nina flämtade av förväntan när hon såg åtrån i Henriks ögon. Hon ville veta vad han tänkte om henne. Hur fula hans tankar var. Vad han kallade henne i sina tankar. Säkert fula saker. Jättefula. Kanske det fulaste av allt. Hon hoppades det. Att han tänkte sådana tankar om henne och blev kåt både av henne och sina egna tankar. Hon kunde tänka sig att vara precis vad han ville.
Henrik sträckte fram sina händer och smekte de väntande sexiga brösten framför sig. Han kramade dem och tryckte ihop dem samtidigt som han stirrade på skådespelet framför sina ögon med vild blick. När han tog nya grepp om dem och medvetet nuddade bröstvårtorna hörde han Ninas flämtningar. Hennes reaktion hetsade honom ytterligare och han kände hur kuken ryckte till och kladdigt trycktes mot hennes lår. Den lilla kåtslynan tyckte om den hårda behandlingen. Nåväl, då skulle hon få mer av den. Han släppte de mjuka brösten och smekte sig hårt fram ned för magen. Stirrade upphetsat på de mönstrade små trosorna som var det enda som stod i vägen mellan honom och Ninas kåta kropp. Han måste ta henne. Inget kunde hindra honom. Inte ens... Han blev arg över att tanken ens varit nära att fulländas. En ilska som egentligen inte hade något med Nina att göra tog över hans sinne och med båda händerna tog han ett fast grepp om trosorna och drog ned dem. Det välbekanta ljudet av tyg som rivs sönder fyllde rummet när de fastnade under Ninas rumpa under den ivriga rörelsen. Henrik brydde sig inte. Han tog bara ett nytt grepp om dem och tvingade upp Ninas stjärt under tiden. Han tänkte knulla Nina, och inga gamla minnen skulle kunna hindra honom. Till slut gled trosorna ned för hennes ben och när första benet var fritt slet han oförsiktigt ned trosorna och lät dem fastna runt det andra benets ankel.
Där låg hon nu. I princip helt naken med tröjan och bh:n uppdragen över brösten. Armarna utsträckta och fastbundna vid bordet hon låg på. Henrik särade på hennes lår och tittade upphetsat mellan Ninas ben. Den lilla busken över hennes fitta tände honom ytterligare. Ljuden från Ninas mun gjorde inte saken bättre. Den lilla kåtslynan kunde inte få nog och det retade honom samtidigt som det gjorde honom fruktansvärt kåt. Han släppte benet han höll i höger hand och lät Nina hålla det uppe själv. Istället smekte han sin kuk till åsynen av den sexiga kroppen framför sig. Hon gjorde honom så hård och kåt. Han släppte sin kuk igen och lade handen över Ninas mage. Den varma huden och magens former avtecknade sig i hans handflata och han tog ett steg närmare tills han stod med sina egna lår tryckta mot det låga bordet. Hetsigt fick han tag i benet på nytt och drog Nina närmare kanten. Hon försökte inte ens göra motstånd, men när hon låg där han ville ha henne försökte hon rycka sig fri från tyget som höll henne fast. Inte en chans. Hon kom ingenstans. Nina visste det och Henrik också. Han släppte benet och styrde med en hand sin kuk mot hennes väntande öppning. Han hade inte ens smekt henne där men ändå var hennes små blygdläppar glittriga av kåthet. När han tryckte sin kuk mot läpparna gled den över dem utan motstånd. Värme och fukt spred sig från henne till honom och blandade sig med den saliv och försats som redan täckte honom. Henrik tittade plötsligt upp på Ninas ansikte och fångade hennes blick när han tryckte ollonet hårdare in mellan de fuktiga blygdläpparna. Hon försökte hålla ögonen öppna men misslyckades när hon kände den grova kuken tränga in i henne. Henrik tryckte vidare in i hennes kropp och drog långsamt ut kuken för att göra ett nytt försök att tränga allra längst in i den varma sköna kroppen framför honom. En underbar njutning spred sig genom hans kuk och fick honom att stöna högt. Små kåta gnyenden hördes från Ninas mun när han knullade henne. Små ljud av kåthet som hon inte borde ge ifrån sig. Han var hård mot och straffade henne. Hon borde vara tyst. Möjligen be honom sluta. Varför gjorde hon inte det? Den lilla slampan. En kåtslyna vars lustar var omoraliska och snuskiga.
Henrik drog upp Ninas båda ben och lade dem mot sina axlar. Trosorna som ännu inte åkt av helt låg mot högra axeln men han brydde sig inte det minsta. Det fanns bara en sak i världen och det var att knulla Nina. Allt annat var sekundärt. Förutom hennes upphetsning och uppskattning. Hon måste tystas. Inte för att undvika att någon hörde dem. Det struntade han fullständigt i. Hon skulle vara tyst eftersom hon blev bestraffad för hur kåt hon gjort honom. Det måste hon få för. Därför släppte han benet han höll i med vänster hand och tog istället ett nytt grepp om båda med den andra handen medan han tryckte sig in i henne gång på gång. Med den lediga handen sträckte han sig fram och höll för hennes snuskiga lilla mun. Den mun som nyss haft hans kuk mellan sina läppar. Som villigt sugit honom och erbjudit njutning som tack för hans behandling av henne. Nina tystnade nästan helt. Bara mumlande ljud slapp igenom hans fingrar när han höll för hennes mun. Nina som redan andades häftigt fick dra djupa andetag genom näsan för att få luft. Henrik tyckte om ljudet. Till slut måste hon väl ändå förstå att hon gjort fel? Att hon gjort honom kåt på ett sätt som fina flickor inte gör. Tankarna gjorde honom ännu kåtare och han stötte våldsamt in i hennes kåta kropp med sin hårda kuk. Med andra handen tryckte han Ninas båda små lår mot sin mage så att han kunde tränga så djupt in i hennes kropp som möjligt. Hon var så fruktansvärt skön. Hennes fuktiga varma inre omslöt hans kuk på ett sätt som tvingade hans andning att bli tung. Stön trängdes med vilda frustningar över hans läppar när han knullade henne hårt. Hon var så sexig där hon låg bunden framför honom. De gungande brösten hetsade honom att stöta än hårdare, än djupare in i hennes kropp.
Nina tyckte om handen över sin mun men hade problem att få tillräckligt med luft. Hon måste anstränga sig för att fånga in tillräckligt med luft i varje andetag vilket gjorde henne yr. I själva verket kunde hon inte avgöra om det var handen över munnen eller njutningen Henriks hårda kuk påtvingade henne som åstadkom yrseln. Det spelade egentligen ingen roll. Det var så skönt att bli behandlad på det viset av honom. Att han gjorde som han ville med henne och njöt fullt ut av hennes kropp. Kanske gjorde det henne till den kåtslyna han kallade henne. Kanske var hon en slampa trots allt. Det gjorde inget. Så länge hon var hans kunde hon vara vad som helst. Bara hon var hans. Han fick göra som han ville med henne. Äga hennes kropp och utkräva vilken njutning han ville. Hon kände hur tankarna blev suddiga och hade svårt för att avsluta en tanke innan en ny tog vid. Njutningen som Henriks kuk gav henne var så intensiv att hon ville krypa ihop men tyget runt handlederna hindrade henne. För att inte tala om hans grepp om hennes lår som han tryckte hårt mot sin stora kropp. Nina lyckades till slut trycka ut tungan mellan sina läppar och började slicka på den hand som hölls mot hennes mun. Hon såg på Henrik hur hennes beteende provocerade honom. Hur slickandet på hans fingrar ökade hans upphetsning ytterligare. Ändå släppte han inte efter så att hon lättare kunde fortsätta. Han måste vara fast besluten att straffa henne, lyckades hon tänka innan yrseln ökade ytterligare en aning. Nina tittade istället åt sidan och blev livrädd när hon tittade mot fönstret. Någon stod där! Hon tittade med desperat blick upp på Henrik igen men fick bara vild åtrå och ilska till svar. Hon försökte prata. Säga åt Henrik att någon upptäckt dem men handen över hennes mun hindrade henne. Istället hårdnade greppet och Henriks stötar blev ännu hårdare. Vildsint tryckte han in sin kuk i hennes kropp gång på gång medan Nina kämpade för att fånga hans uppmärksamhet.
När han till slut släppte hennes mun nästan skrek hon. "Det är någon vid fönstret Henrik. Vid fönstret!" Henrik ägnade inte fönstret ens en blick. I hans ögon brann en eld av åtrå som gränsade till vansinne. Han fortsatte stöta sin hårda kuk in i Ninas kropp och stirrade fascinerat på hennes bröst som gungade fram och tillbaka av rörelserna. När hon upprepade orden en gång till log han ett leende som var helt fel. Det stämde inte alls. "Det är ok Nina. Bry dig inte om det" sade han mellan sina stön som om det som hände utanför fönstret var helt ointressant. Nina kunde inte förstå hur han kunde vara så oberörd. Någon stod utanför fönstret och tittade på dem när Henrik knullade henne. Hon låg fastbunden och kunde inte göra någonting alls åt saken. Snart insåg hon att situationen i själva verket var väldigt upphetsande. Där låg hon och bjöd ut sin kropp till Henrik och åsynen av det hela till en helt främmande person som tjuvkikade på dem. Försiktigt kikade hon åt fönstret och såg att mannen var kvar. Det var i alla fall en man. Hon kunde inte uttyda mer än hans konturer i mörkret men att det var en man var tydligt. Plötsligt rörde han sig närmare glasrutan och Nina kunde till slut se hur han såg ut. Han hade mörka kläder på sig vilket gjorde honom i det närmaste osynlig mot den mörka bakgrunden. Ett leende avtecknade sig på hans läppar och han stod så nära fönstret att hans andedräkt borde göra rutan immig. Borde. I själva verket syntes ingen imma alls. Hur kundet det komma sig? Hon kom av sig när Henriks stora kuk krävde hennes uppmärksamhet. Han knullade henne trots allt hårt där hon låg. Hon tittade istället ned och såg det breda glittriga skaftet röra sig in och ut ur hennes kropp. Hon njöt av varje rörelse och reflekterade inte ens över att hon fortfarande var yr.
Nästa gång hon tittade mot fönstret log mannen där utanför fortfarande. Leendet var onaturligt och liknade det Henrik haft när hon först upptäckt mannen och varnat honom. När hon tittade noggrannare såg hon något konstigt vid hans öga. Ett långt och brett rött ärr målade en skrämmande kurva ned mot hans kind och rörde sig i takt med hans leende läppars små rörelser. Som om han viskade något åt dem. Hela situationen var så konstig att Nina inte visste hur hon skulle förhålla sig till det som hände. Samtidigt kunde hon inte sluta njuta av hur Henrik knullade henne. I vanliga fall hade hon troligen inte kunnat fortsätta alls, men det var något som fick henne att vilja fortsätta. Som fick henne att vilja visa honom där ute hur skön hon var för Henrik. När hon tittade upp i Henriks ögon fanns samma konstiga blick kvar. Åtrå och något som liknade vansinne. Hon förstod det inte men brydde sig knappt längre. Den hårda kuken rörde sig så skönt i hennes inre att det inte spelade någon roll.
Henrik var lika yr som Nina men reflekterade inte ens över saken. Njutningen hennes kropp skänkte honom var så överväldigande att han inte kunde sluta stöta in i henne. Hennes inre var så varmt och skönt att han ville att det skulle vara för evigt. Det skulle det troligen inte, för han kände redan hur njutningen började bli för mycket. Samtidigt brände något på sidan av hans bröstkorg. Som om någon långsamt utsatte honom för smärtan av något glödande tryckt mot hans kropp. Ju skönare Ninas kropp var för honom desto mer ökade smärtan, men hela tiden vann ändå njutningen. Han hade inte tid att kontrollera vad det var. Kanske var det hans gamla ärr som spökade. Varför det nu skulle göra det. Han hann inte fortsätta det tankespåret förrän han kände hur njutningen blev för mycket. "Å fy fan vad skön du är Nina" utbrast han och stirrade henne i ögonen. Nina stirrade tillbaka. "Jag kommer snart" fick han grötigt ur sig och Ninas ögon blev fullständigt blanka. "Spruta ner mig Henrik. Gör som du vill med mig" svarade hon och blev själv förvånad över orden som slank fram mellan hennes läppar. Hon hörde stönen som Henrik inte kunde hålla tillbaka och njöt av hans njutning eftersom hon visste att det var hon som givit honom den. Han släppte greppet om hennes lår och sträckte sig efter brösten. Han kramade dem hårt. Upphetsningen och njutningen gjorde att han tappade kontrollen över hur hårt han smekte dem och deras mjukhet fick hans kuk att hårdna ytterligare en aning inuti hennes sköna lilla kropp. Åsynen av de styva små bröstvårtorna som pekade rakt upp förde honom slutligen över gränsen.
Henrik drog ut sin kuk ur Nina och runkade den mellan hennes ben. Han stirrade på hennes sexiga kropp och kände hur orgasmen var ofrånkomlig. Den gick inte längre att hindra och smärtan mot bröstkorgen spelade ingen som helst roll längre. Han måste smutsa ned henne. Göra henne till den slampa han kallat henne flera gånger. Spruta ned henne och göra hennes vackra kropp snuskig. Med ett hårt grepp om sin kuk drog han den kletiga förhuden fram och tillbaka tills orgasmen slutligen vann. En överväldigande njutning strålade från hans skrev och ut genom kroppen när den första strålen av vitaktig tjock sperma hittade sin väg ut ur honom och fann en ny plats över Ninas mage i en lång snuskig kurva. Han fortsatte runka och snart sprang en ny stråle fram och träffade hennes redan kladdiga blygdläppar. Henrik stönade högt av njutning och kunde bara emellanåt öppna ögonen för att se hur hans njutning smutsade ned Nina. Gjorde henne till det han kallat henne. Ett passande straff för en snuskig flicka. Det rann fortfarande sperma ur hans kuk när han slutade runka den för att istället gnida den över de kletiga blygdläpparna.
Nina tittade på och njöt av hur Henrik smutsade ned henne med resultatet av sin njutning. När hon försiktigt tittade åt sidan var mannen vid fönstret kvar. Hans leende var fortfarande lika onaturligt och han stirrade ivrigt och intresserat på skådespelet där innanför. Ärret däremot. Det lös nästan rött av det. Hade det verkligen varit så rött innan? Hon kunde inte riktigt avgöra saken och kände sig blottad där hon låg med Henriks sperma på sig. Hon kunde knappt förstå hur hon hade kunnat tillåta det hända. Att hon inte hade protesterat mer. När hon tittade tillbaka på Henrik såg hon något nytt i hans ögon. Han kisade och tog sig för bröstkorgen som om han hade ont. "Vad är det?" frågade Nina oroligt. "Jag vet inte, det gör ont av någon anledning. Jag hoppas bara inte det är ärret" svarade han och började dra av sig tröjan. När den gled upp och han vände sig åt sidan såg Nina hur ärret var lika rött som mannens utanför. Hon kunde inte låta bli att titta mot honom igen. Han var borta! Precis som yrseln. Plötsligt kände hon sig klarvaken, som om hon varit i en halvslummer under tiden de haft sex. Det måste varit därför hon inte protesterat mer försökte hon övertyga sig själv. "Det där ser inte bra ut Henrik. Vi borde nog gå nu. Mannen är försvunnen också." Henriks ögon blev stora av förvåning. "Va? Vilken man?" frågade han oroligt? Nina förstod ingenting. "Han jag varnade om innan. Det minns du väl?" fortsatte hon och kände hur Henriks oro smittade av sig. "Jag har inte hört ett ord om någon man. Var?" Henrik var tydligt upprörd. Nina började bli rädd på allvar. "Utanför fönstret. Han stod och tittade på oss. Jag sa ju det innan." Henrik ödslade ingen tid utan fick snabbt upp byxorna och sprang runt bordet för att släppa Nina lös. Han fick upp knutarna runt hennes handleder och sprang tillbaka för att ge henne byxorna. "Klä på dig Nina. Snabbt som fan!"
Ninas nervositet och oro gav fullständigt vika för en känsla av panik och rädsla. "Hur såg han ut Nina? Berätta hur han såg ut!" skrek Henrik åt henne. "Jag vet inte riktigt Henrik. Han hade ett stort rött ärr från ena ögat och ned över kinden. Jag såg..." började hon men slutade när hon såg blicken i Henriks ögon. "På med kläderna Nina. NU!" Hon fick på sig de trasiga trosorna över sitt kletiga underliv och byxorna upp över benen. Innan hon lyckats knäppa bh:n ordentligt tog Henrik tag om henne och drog henne med sig ut ur rummet så att tröjan föll ned över hennes spermatäckta mage. Det spelade mindre roll. Det sista hon såg innan de kom ut i korridoren var samma förbannade tavla med den skrämmande fågeln. Ögonen följde henne hela vägen ut ur rummet. När de sprang genom korridoren och till ytterdörren kändes det som om den förföljde henne. Som om den tittade på henne bakifrån. Hotfullt och illvilligt. Vem var den där mannen? Henrik visste uppenbarligen precis vem det var. Han skulle precis öppna dörren när Nina hindrade honom. "Det var ju där ute han stod. Ska vi verkligen gå ut här Henrik?" Benen darrade långt mer under henne nu än de gjort när de först tagit sig in i huset. Hon såg hur Henrik tänkte frenetiskt. "Vi får chansa. Om han kommer tillbaka vill du inte vara kvar här Nina. Så mycket kan jag lova dig." Nina ville nästan börja gråta. Bara ge upp och sätta sig ned. Hon stod inte ut med anspänningen och rädslan. Samtidigt var allvaret tydligt och hennes önskan inget rimligt alternativ. "Du skyddar väl mig Henrik?" utbrast hon med darrande röst och tittade upp på honom. Henrik mötte hennes blick. "Jag ska göra mitt bästa" svarade han. Det var inte alls det svaret Nina hade önskat. "När jag öppnar dörren så springer vi så fort vi bara kan. Till bilen och ingen annanstans. Ok?" Nina nickade och kände adrenalinet rusa genom kroppen.
Det var inte långt till bilen och de skulle hinna dit på ett par minuter om de sprang så fort de kunde. Om bara Henrik ville berätta vem mannen var. Varför hans närvaro var så farlig. Dörrhandtaget gled ned utan att Henrik tryckte ned det och rädslan låg plötsligt som ett tungt ok över dem båda. Henriks blick var flackande och vild innan han tog beslutet. Just när handtaget var längst ner sparkade han upp dörren så hårt hans krafter tillät, och den flög tungt upp och träffade någon på andra sidan som suckade djupt av kollisionen. Henrik tog tag i Ninas hand och slet henne med sig ut. De sprang så fort de bara kunde och var snart ute på fotbollsplanen. Trots att det var mörkt hördes fågelkvitter fortfarande från skogen. En vild kakafoni av varnande animaliska läten. Nina kunde inte låta bli. Hon tittade sig över axeln och kunde inte tro sina ögon. Vägrade tro på det de försökte övertyga henne att hon såg. Hon vände sig istället framåt och sprang ännu snabbare. Kanske var det på grund av dunklet som hon trott sig se det där, men hon tänkte inte ge ögonen en chans till. Henrik behövde inte längre dra henne med sig. Adrenalinet och rädslan i kombination med det hennes ögon sett fick henne att springa lika snabbt som honom. "Snabbare Henrik!" hetsade hon honom, istället för tvärtom. Henrik vände sig om. När han tittade framåt på nytt var hans ansikte blekt. Han sprang plötsligt snabbare än han nyss gjort han också.
När de kom fram till bilen låste Henrik upp den på avstånd så att de kunde slänga sig in i den. Väl inne fumlade Henrik med nycklarna under ett ögonblick för länge innan han fick in den rätta och vred om. Bilen startade med ett vrål och Henrik lade omedelbart i en växel och rivstartade. "Ska vi hem till dina föräldrar?" frågade Nina vars händer börjat skaka okontrollerat av adrenalinet som rusat genom hennes kropp så länge. Henrik släppte inte vägen med blicken för en sekund och körde mer än dubbelt så snabbt som hastighetsgränsen på skyltarna angav. "Inte en jävla chans. Vi drar hem istället. Så långt härifrån så snabbt det bara är möjligt." Nina tänkte inte protestera. Det hon sett fick henne att aldrig någonsin mer vilja besöka Henriks hemby. Plötsligt förstod hon också varför Henrik så sällan besökte sina föräldrar. De följande tjugo minuterna satt de helt tysta och körde snabbt på landsvägen mot sin egen stad. Till slut kunde inte Nina hålla tillbaka längre. "Vem är han Henrik?" frågade hon och tittade allvarligt på Henrik. Han svarade inte. "Vem är han?" frågade hon igen. Fortfarande inget svar. Hon gav upp, för tillfället. Nästa gång hon tog till orda ändrade hon strategi. En annan fråga var faktiskt minst lika intressant. "Henrik. Varför blev ditt ärr lika rött som hans helt plötsligt?" Henrik tittade snabbt mot Nina med sorgsna ögon innan han återigen koncentrerade sig på vägen. "Du skulle aldrig tro mig Nina. Ingen kan tro på det."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar