Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 9: Priset för ett hotellrum

Ernesto satt och läste i en dagstidning när han plötsligt uppmärksammade en av alla de röster som tillsammans skapade en sorts identitetsförflyktigande sorl i hotellets foajé. Först förstod han inte varför just den rösten fångat honom. Så många personer gick förbi och pratade antingen med varandra eller med någon i telefon att han inte brytt sig om att lyssna på en god stund. Men den där rösten. Var det dialekten? Talmelodin kanske? Han kunde inte bestämma sig för vad det var som gjorde att han inte kunde ignorera den. Han lade ned tidningen i knäet, obrydd att avsluta artikeln om en sydskånsk författare från vilken han utvunnit en närmast föraktfull underhållning, och såg sig omkring i det stora rummet. Anonyma män i kostym och viktiga kvinnor i byxdress fanns överallt men ingen av dem såg bekant ut. Han vände sig åt andra hållet, spanade mot receptionen och reagerade först inte alls. Han hade redan vänt sig åt ännu ett nytt håll när tanken slog honom. Hon som stod framför receptionen och tycktes ha problem med att checka in... Det var väl inte? Det kunde väl ändå inte vara Jenny? Ernesto kisade med ögonen i ett fåfängt försök att skärpa sin blick. Svaret gäckade honom fortfarande. Det var först efter att receptionisten ställde en fråga av ett eller annat slag och tjejen svarade som han blev säker på sin sak. Det måste vara hon, men vad gjorde hon där? Hon borde inte vara där alls. Jenny bodde långt därifrån senast de hade pratat och hade aldrig nämnt något om att hon hade planer på att åka till Jönköping. Det var förvisso länge sedan de pratat och vem visste vad som försiggick i Jennys liv? Inte Ernesto i varje fall. Han tvekade därför en kort stund innan han bestämde sig.

Kapitel 5: Cykelreparatörens oväntade kostnadsförslag

Inte idag! Inte just idag av alla dagar. Det var vad Marja tänkte när hon hoppade av sin cykel på väg hem från föreläsningen. Hon lutade cykeln framför sig på trottoaren och tittade granskande på den. Kedjan hade hoppat av. Hon kunde konstatera det och hon kunde se hur den egentligen skulle sitta. Förmodligen hade hon kunnat sätta tillbaka den också om hon bara fick tillräcklig tid på sig. Att hon skulle bli oljig om händerna på kuppen var inget större problem. Riktigt så känslig var hon ändå inte. Det var snarare tanken på att försöka rätta till problemet längs med en trafikerad väg och hela tiden bli tittad på som störde henne. Bli bedömd av varenda fotgängare, cyklist och förbikörande bilist när hon försökte lösa sitt problem. Marja ville inte ge dem det nöjet. Dessutom var hon faktiskt inte helt säker på hur hon skulle gå tillväga för att sätta kedjan på plats igen så det kunde i värsta fall ta ganska lång tid innan hon fick rätt på problemet. Efter en djup suck bestämde hon sig för att leda cykeln bredvid sig och gå hem. Vädret var trots allt ganska fint. Man fick vara nöjd med de små sakerna intalade Marja sig själv där hon gick. Hon kom omedelbart på sig själv med att tycka att det där uttrycket var otroligt fånigt. Vadå nöjd med de små sakerna? Vilka små saker? Var kedjan en sådan liten sak? Skulle hon vara nöjd med dess plötsliga beslut att hoppa av också? De irriterade tankarna avbröts först när Marja kom fram till en cykelväg som ledde rakt in mellan några träd och vidare genom en park. Det var en oändligt mycket bättre plats att eventuellt förödmjuka sig själv på. Om hon försökte laga cykeln där var det som mest några fotgängare och ett par cyklister som kunde få se henne misslyckas och se dum ut. Det kunde hon kanske bjuda på ändå.

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.

Kapitel 40: Flytthjälp till ett högt pris

Jonna var så glad över att hon snart var färdig med flytten. Lasset hade gått i två dagar från ena sidan stan till den andra. Flera vänner hade hjälpt till och det hade gått långt smidigare än hon någonsin hade hoppats på. Kvar var bara fem eller sex tunga flyttlådor med böcker, skivor och lite filmer som hon väntat till sist med. De stod i den förra lägenhetens källarförråd och väntade på att bli hämtade. Problemet var bara att hon måste lämna nyckeln på morgonen dagen efter och ingen av hennes vänner hade tid att hjälpa till ännu en dag. Det var inte sant. Hon hade inte frågat Per. Han hade hjälpt till att bära och köra de båda första dagarna och inte fått mer än ett par ordentliga mål mat för besväret. Att ringa honom igen kändes inte riktigt schysst. Vilket innebar att problemet kvarstod. Jonna hade kollat igenom kontaktlistan på sin telefon flera gånger för att hitta någon som kanske kunde tänkas ställa upp. För varje gång hon knappade sig nedåt i den tappade hon mer och mer hoppet om att lyckas få lådorna flyttade. Visst, hon hade kanske hoppat över en och annan person på den där listan, men av goda skäl. Många av dem bodde inte ens i samma del av landet. Andra hade hon inte pratat med på flera år. Att höra av sig först när man behövde hjälp var inte ett godtagbart beteende. Åtminstone inte enligt Jonna. När hon satt i sin stökiga nya lägenhet och letade i den där listan ännu en gång slog det henne. Hon hade hoppat över Jocke varenda gång. Varför det? De kände visserligen inte varandra särskilt bra, men han var stor och stark. Säkert villig att hjälpa till dessutom. Hon tog mod till sig och tryckte på den gröna knappen med en telefon på. Telefonen ringde och Jonna blev nervös.

Kapitel 38: Frida ringer och ber om en tjänst

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här!

Jag hade ännu en långsam dag på jobbet häromveckan. Jag hade suttit i taxibilen någon timme i utkanten av stan och väntat på beställningar när mobiltelefonen blinkade till. I kvällsmörkret tog jag upp telefonen och läste smset. "Hej! Jag har inte så mycket pengar men behöver åka en bit. Vad säger du?" Jag funderade ett tag på vem det här kunde vara. Köra gratisturer var inget jag alls var sugen på en sådan kväll. Numret var okänt. Vem kunde det vara egentligen? Jag bestämde mig för att svara. "Tid har jag gott om men kör ingen gratis. Vart vill du?" Sedan väntade jag. Det tog minst en kvart innan nästa sms lyste upp skärmen på telefonen. "Ok.. Jag kan nog betala på något sätt ändå. /Frida" Frida? Vem är.. Frida! Minnet kom tillbaka som en våldsam blixt från en klar himmel och jag log fånigt för mig själv i bilen. Frida var just den sortens kund jag kunde tänka mig just då. Jag slog hennes nummer och ringde upp. Det gick fram flera signaler innan kopplingstonen förvandlades till ett klick följt av; "...ja... Frida."

Kapitel 7: Taxiresan

Som extraknäckande taxichaufför på helgkvällar får man uppleva en del ovanliga saker. Minns bland annat när jag körde ett par hem från en studenttillställning. De skulle cirka fyra mil och jag körde en storbil med flera rader av säten. För att göra en lång historia kort så satte de sig längst bak och när vi kom fram och jag ville ha betalt skyndade de sig att få på kläderna igen, röda i ansiktena men väldigt glada. Själv hade jag inte så mycket emot det hela. Backspegeln kan man ju justera så att man ser lite bättre... För bara ett par helger sedan hände däremot något väldigt spännande. Det var ett långsamt pass som tycktes bli både tråkigt och olönsamt. Tills jag fick en alldeles särskild beställning på taxametern. Den såg inte speciell ut i text och när jag kom fram fanns det såklart ingen väntande kund. Som vanligt, tänkte jag och började vänta in kunden samtidigt som jag lyssnade oengagerat på någon reklamradiokanal som senaste kunden berusat rattat in. Det tog åtminstone bort fokus från regnet som öste ner utanför bilen. Efter några minuter utan att kunden kom ut, Frida hette hon visst, plockade jag fram mobiltelefonen och började slå numret som kommit med i beställningen. Flera signaler gick fram men ingen svarade. Vid det laget började jag bli rätt irriterad. Jag hade trots allt kört ett par mil utanför stan till den här adressen och hade inga planer på att köra tillbaka utan kund. Slog numret igen och efter många signaler svarade någon till slut med förvånad röst; ”Hej, vem är det?” ”Det är din taxi som står utanför och väntar” svarade jag lite extra vresigt för att hon skulle förstå att det var dags att få på sig kläderna och gå ut. ”Jaha, men då kommer jag ut” svarade hon berusat och glatt. ”Det är Frida jag pratar med?” replikerade jag frågande. Man kan aldrig vara säker på helgkvällar. ”Ja, men hur vet du vad jag heter?” löd motfrågan som hördes genom telefonen. ”Strunt samma, vi ses strax” fick jag ur mig, fortfarande med ganska vresig röst. Att jag egentligen log för mig själv behövde ju inte Frida veta.