söndag 25 september 2011

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.





Elin tittade nervöst upp på Tommy när de stannade till. Vad skulle de göra? De kunde ju inte bara tigande se på när ett brott begicks framför deras ögon. Hon drog honom i armen och försökte slita hans uppmärksamhet från den svartklädda mannen och hans göromål. "Vad ska vi göra Tommy? Ska vi ringa polisen?" frågade hon och hoppades att Tommy skulle dra upp sin telefon ur fickan för att göra precis det. Istället stod han helt stilla och fortsatte titta. Elin drog i hans arm en gång till. När Tommy tittade på henne var hans ögonbryn sammandragna och hans uppsyn allvarlig. "Jo det borde vi väl... Men vi kanske borde se mer först så vi vet vad vi ska säga?" svarade han till slut. Elin blev förvånad över svaret. Det var väl bara att ringa polisen och sedan vänta på att de skulle dyka upp? "Jag vet inte Tommy" svarade hon oroligt. "Tänk om han ser oss då?" fortsatte hon. I Tommys ögon syntes en tankeverksamhet som gick på högvarv. "Tänk om han hör när vi ringer å andra sidan. Vad gör vi då?" Vad Tommy inte berättade var att han fann hela situationen så spännande att han inte ville att den skulle ta slut. Det fanns något lockande i att se ett brott begås. Något som fick adrenalinet att börja rusa som om det var de själva som var brottslingarna. Han var inte riktigt redo att bli av med känslan. Inte riktigt än. Elins nervositet hade samma kroppsliga ursprung även om hon vid en eventuell tillfrågan förmodligen hade tillskrivit känslan en bakgrund i hennes generella rättsuppfattning. Hon kastade en blick mot byggnaden som den maskerade mannen försökt ta sig in i. En stor port stod på glänt men mannen själv syntes inte längre till. "Vart tog han vägen?" frågade hon och tittade tillbaka på Tommy som ryckte avmätt på axlarna medan han stirrade nyfiket mot samma byggnad. "Kom! Vi går lite närmre" föreslog han i vad som framstod mer som en uppmaning än ett förslag.



Elin höll tillbaka honom när han försiktigt började gå mot huset deras uppmärksamhet varit så fäst vid i snart flera minuter. Hon var orolig. Kanske till och med rädd. Samtidigt var situationen så spännande att hennes försök att hålla tillbaka sin partner måste betecknas som halvhjärtade. Hon ville trots allt också se vad som hände. Känna spänningen i deras spontana kriminalpolisiära aktivitet. De var inte långt ifrån byggnaden när Tommy kände sig tvungen att ställa samma fråga som Elin nyss luftat. "Vart tog han vägen egentligen?" Rösten var låg. En viskning som nästan darrade av anspänningen som försatt hela hans kropp i beredskapsläge. "Bry er inte om det" hördes plötsligt en röst bakom dem. Både Tommy och Elin stelnade till genom hela kroppen när de insåg att de inte längre var ensamma. De ville vända sig om men visste inte om de vågade. Adrenalinruset som fått upp dem i varv var i ett enda slag förvandlat till rädsla. "Plocka fram era mobiltelefoner" hördes rösten på nytt bakom sig. "Nu!" viskade rösten på ett sätt som lyckades framstå som en rytning. Både Tommy och Elin sträckte ned händerna i sina fickor och fiskade upp sina telefoner. Det var inte lönt att göra motstånd. Eftersom de inte ens hunnit se personen kunde de ju inte veta om han var beväpnad eller ej. När de höll upp telefonerna och lät honom ta dem slog det Elin att hon kanske även borde fiska upp jobbtelefonen ur sin väska. Samtidigt var hon rädd att mannen skulle misstänka rörelsen för något annat och bli våldsam. Hon lät bli. Bara den inte började ringa helt plötsligt. Det skulle bli svårt att förklara. Dessutom kunde den komma väl till pass när rånet var över. Hon kände sig nöjd över sitt beslut men såg noga till att inte le. Avslöjade han henne kunde det gå illa.



"Bra, nu följer ni mina order. Gå rakt framåt" fortsatte främlingen när han tagit de två telefonerna. Tommy och Elin tvekade bara tillräckligt länge för att han skulle bli ilsken. "Gå!" De började röra sig framåt och hörde hans fotsteg bakom sig. De var på väg rakt mot den byggnad de sett honom bryta sig in i. Om det nu var samma person. Var de två? Det var svårt att avgöra eftersom de ännu inte fått en glimt av sin rånare. Elin sneglade desperat upp på Tommy utan att vrida huvudet mer än absolut nödvändigt. Hans ansikte var sammanbitet. Som om han var mer irriterad än rädd över situationen de plötsligt hamnat i. Bara han inte tappar fattningen, tänkte Elin för sig själv. Hon litade på att han inte medvetet skulle försätta dem i ännu mer fara men den där blicken bådade inte gott. Snart var de framme vid porten och främlingen puttade dem framför sig in i byggnaden. När de var inne drog han igen porten bakom sig. Ett svagt ljus lyste upp lokalen som visade sig vara någon sorts lager. Pall efter pall stod staplad över varandra i långa rader som skapade korridorer vars existens av sin natur framstod som flyktiga. Säkert hade utrymmet sett helt annorlunda ut för bara någon månad sedan. "Vad ska vi göra nu då?" Det var Tommy som talade och hans röst var långt mer irriterad än han egentligen hade avsett. "Det enda du ska göra är att hålla tyst" löd det omedelbara svaret från främlingen bakom dem. Elin började irritera sig på att Tommy inte kunde hålla sig lugn. Vad skulle det hjälpa att vara uppstudsig när de var i sådant underläge? Hon såg hur Tommy drog in luft för att säga något mer och armbågade honom därför i sidan så att han skulle låta bli. Han tittade ned på henne och såg hur hon himlade argt med ögonen. Visst, ok. Han skulle låta bli.



"Vi har inte ens sett hur du ser ut" började Elin försiktigt. När rånaren inte svarade fick hon mod att fortsätta. "Om du släpper oss nu så kan vi inte säga något relevant till polisen. Vi kan ju inte ens ringa dem. Du har ju våra telefoner. Eller hur?" Hon hade tvekat inför det sista hon sade. Om hennes jobbtelefon av någon anledning skulle börja ringa så var hon säker på att det var kört för dem. Fortfarande inget svar. "Bara släpp oss för fan..." började Tommy otåligt men tystnade snabbt när han kände en hård knuff i ryggen som fick honom så ur balans att han stapplade ett par steg framlänges. "Vad var det du skulle göra?" hördes en fråga bakom dem. Tommys ansikte var rött av ilska. Han fattade poängen och sade inget mer. "Du däremot verkar resonabel" fortsatte rånaren och knuffade Elin lite lätt i ryggen. "Följ med här båda två." Främlingen förde dem åt höger och efter ett tjugotal steg var de framme vid en ståldörr vars infästning var bultad till en betongvägg med stora rostbruna skruvar. "Öppna dörren!" löd nästa order och Tommy drog upp den. Innanför dörren fanns ett mindre lager där kartonger stod uppställda på avskalade hyllor av metall. "Ni kan vänta här så länge. Jag kommer snart tillbaka. Försök inte göra något dumt nu. Ok?" De svarade inte. "OK?" hörde de honom upprepa sig. Tommy och Elin tittade på varandra. "Ok" svarade de i kör innan mannen stängde dörren bakom dem med ett tungt metalliskt ljud. Det var nästan helt svart i rummet de stängts in i. Det svaga ljus som lyst upp det öppna utrymmet utanför nådde inte hela vägen in och de fick nöja sig med det lilla ljus som strilade in genom ett smutsigt fönster högt upp på en kal vägg. "Vad ska vi göra Tommy?" frågade Elin ängsligt? Hon kände hur han lade en arm runt henne och hur hon blev dragen intill honom. "Ta det lugnt. Det kommer gå bra. Han kan ju inte mörda oss för att komma undan med inbrott. Det vore ganska dumt. Eller hur?" Orden blev inte lika tröstande som de var tänkta att vara. Det där ordet han använt satte en obehaglig ton som var svår att skaka av sig. Elin skulle precis berätta om sin extra telefon när de hörde svaga ljud utanför dörren. Mannen tycktes prata med någon men svaren på hans frågor uteblev. Förmodligen pratade han i telefon. Det var för tyst för att de skulle höra vad han sade och orden lät inte ens svenska. Snarare... ryska? Insikten fick dem båda att stelna till.



Elin fick bråttom och slet upp sin väska för att få fram telefonen. Var det någon sorts rysk maffia de avslöjat på bar gärning så var situationen långt allvarligare än de först trott. Då kunde vad som helst hända. Hon rafsade runt i väskan under panik och försökte hitta mobilen när dörren plötsligt öppnades på nytt. Ljuset slog ut i en bred kon över golvet när mannens konturer syntes i dörröppningen. Elin drog sakta upp handen ur väskan för att inte väcka några misstankar. "Du! Du följer med mig" sade mannen och pekade på Elin. Tommy tänkte protestera men deras rånare förekom honom genom att göra en rörelse över sin mun som signalerade att Tommy gjorde bäst i att vara tyst. Undertryckt raseri härjade Tommys ansikte när han lät bli att tala. Elin däremot gick fram mot dörren med långsamma steg och försökte se rånarens ansikte men insåg snart att han fortfarande hade den svarta masken på sig. En rånarluva med två hål för ögonen som fick honom att se brutal ut. Även den övriga klädseln var svart. När han stängt dörren bakom Elin tog han tag i hennes handled och drog henne oförsiktigt med sig. De rundade ett hörn av staplade pallar och gick hastigt fram genom en korridor innan de tog åt vänster där ännu en dörr väntade. Denna var inte av metall utan hade till och med glasrutor som var infattade i en träram. Han öppnade dörren, föste Elin framför sig och stängde sedan dörren bakom dem när de båda var inne. Sedan släppte han henne. "Sätt dig" sade han på ett sätt som inte lämnde någon tvekan om huruvida det var en artighetsfras eller en order. Elin gjorde som han sade och satte sig på den gamla stol som stod på golvet i rummets mitt. Stolen var hård. En träsits på en ram av metall som om den tagits från ett klassrum i någon lågstadieskola från åttiotalet. Mannen ställde sig sedan framför henne. "Vad såg ni?" frågade han och lade armarna i kors. Elin visste inte vad hon skulle svara. "Nå?" Mannen i rånarluvan var otålig. Det var först nu det konstiga slog Elin i att han inte verkade orolig för att någon skulle komma till lagerlokalen och upptäcka honom. Vad som först sett ut som ett inbrott måste i själva verket vara något helt annat. Han bröt inte på ryska. Ändå hade det låtit som just ryska när de bara precis hört honom genom den kraftiga ståldörren. Var det här ett tillhåll för organiserade brottslingar? Hon avbröt sina tankar när mannen började stampa otåligt med ena foten. "V-vi såg inte mycket alls" svarade Elin med vädjande tonfall. "Bara en maskerad person som tog sig in i den här byggnaden." Trots den svarta luvan som täckte hans ansikte såg mannen missnöjd ut. Snarare såg han inte övertygad ut. "Mer då?" förhörde han henne och Elin slog försiktigt ut med armarna. "Inget. Jag lovar." Hon darrade på rösten när hon gav sitt svar på frågan.



Den maskerade mannen lyfte ena handen och rättade till luvan omkring hakan. Han gav Elin en utvärderande blick. Talade hon verkligen sanning eller lurade hon honom för att bli frisläppt? "Innan ni såg mig öppna porten då? Vad såg ni då?" Elin började inse att det inte alls var ett inbrott det var fråga om. Mannen framför henne hade förmodligen all rätt att vara där. Det var inte däri brottet bestod. Det var vad han gjort innan dess han oroade sig för att de sett. Förmodligen brukade det inte vara några problem att komma dit mitt i natten eftersom de faktiskt inte sett någon annan person på gatorna innan upptäckten. Annars hade han väl aldrig avslöjat att det var honom de sett? Eller var det bara ett misstag. Det var omöjligt att avgöra hur farlig han var men samtalet de bara knappt hört någon minut tidigare insinuerade ett allvar som inte gick att bortse från. Det där som stack ut vid byxornas linning kunde i värsta fall vara en pistol. Elin började få panik. "Snälla. Jag lovar. Vi såg ingenting. Kan vi inte bara få gå?" Hon tittade upp på honom med bedjande ögon. Försökte se så snäll och ofarlig ut som möjligt. "Riktigt så enkelt är det inte...?" Han avslutade inte meningen utan väntade på att få hennes namn. "Elin" konstaterade Elin där hon satt. "Elin" upprepade mannen. "Om jag släpper er nu så kommer ni ringa polisen så fort ni kommer hem. Eller hur?" Elin skakade på huvudet. "Vi kommer inte ringa alls. Bara du låter oss gå så glömmer vi alltihop." Hon log i slutet av meningen som för att visa en välvillig inställning. Mannen framför henne började skratta. "Jo, säkert du" fick han ur sig när skrattet lagt sig. Just då hördes en ringsignal. Elins hjärta slog ett dubbelslag, paniken spred sig genom hennes kropp och paralyserade hennes tankar när hon till sin förtvivlan insåg att det måste vara jobbtelefonen som ringde.



Mannen plockade upp en telefon ur sin ficka och svarade. Elin suckade oförsiktigt högljutt av lättnad när hon insåg att det faktiskt var hans telefon som ringt. Inte hennes. Han började prata med någon på ett annat språk. Kanske inte ryska ändå, när hon tänkte efter, men ändå ganska likt. Det verkade vara en chef av något slag för mannen framför henne höjde aldrig rösten utan svarade på ett sätt som inte gick att ta miste på. En sorts underdånighet som svar på den högljudda rösten i andra änden. När han lade på tittade han mot Elin igen med lömsk blick. "Jag kan släppa er på ett villkor." Elin nickade ivrigt. "Vad som helst!" svarade hon utan att tänka sig för. Mannens respons bestod i ett belåtet skratt. Hans armar som lagts i kors över bröstet så fort han lagt på telefonen sänktes och Elin såg hur han placerade dem framför sitt skrev. Hon kunde knappt tro sina ögon men tvingades acceptera sinnesintrycken när hon även hörde det omisskännliga ljudet av en gylf som drogs ned. Hon tittade upp på honom och såg leendet i hans ögon. "J-jag kan inte göra så" stammade Elin fram. Hon tänkte på Tommy som var instängd på lagret innanför den tunga ståldörren. Hon tänkte på hur arg han måste vara. Hur arg han skulle bli om hon gjorde som mannen ville och han sedan fick reda på det. Sedan tänkte hon på hur arg han varit förut och hur det irriterat henne att han inte kunde hålla sig lugn ens i en så farlig situation. "Allt du behöver göra är att suga mig så får ni gå sen" väckte mannens ord Elin från sina tankar. Hon tittade klentroget på honom. Kunde hon ens lita på att han talade sanning? Hon kom på sig själv med att överväga erbjudandet och kände hur skammen över själva övervägandet fick henne att bli klibbig om handflatorna. Hon tänkte precis protestera när hon blev avbruten. "Om du gör det så kan du inte ringa polisen sen. Vad skulle du säga till dem? Att ni blev kidnappade men du valde att suga av kidnapparen?" Han hade faktiskt rätt. Om hon gjorde som han ville så återställdes maktbalansen om än på ett helt sjukt vis. De blev fria, men hon måste å andra sidan lyckas med att hindra Tommy från att ringa också. Skulle hon klara det? Hans häftiga temperament var svårt att kontrollera men hon hade inget val isåfall. Återigen fann hon sig själv övervägandes förslaget men det kändes inte längre lika främmande. Vad gjorde det egentligen henne till? Skulle hon verkligen ta sig ur situationen på det sättet? Tanken var besvärligt upphetsande men hur hon än försökte slå undan de olämpliga känslorna så kom de hela tiden tillbaka.



Elin tittade upp på mannen och rörde huvudet så lite hon kunde i den minsta nickning hon lyckades åstadkomma. Hon kände sig yr. Valde hon verkligen rätt? Om hon vägrade och han låste in henne i rummet med Tommy kanske hon kunde få tag på polisen med sin andra telefon och komma undan utan att behöva göra som han ville. Var det redan för sent? Hon hoppades nästan att det redan var för sent. Att han sett hennes nickning och uppfattat den precis som den var menad. Samma leende syntes åter i hans ögon. Det var för sent. Från och med nu var det inte hennes fel längre. Att hon redan ångrat sig spelade ingen roll. Om hon hade ångrat sig. Hon visste inte. Mannen knäppte upp sitt bälte och drog isär byxorna inför Elin som inte kunde låta bli att stirra rakt på hans skrev. Hon såg de kraftiga händerna som drog ned ett par mönstrade kalsonger. Det mörka könshåret blottades mer och mer för varje centimeter underkläderna drogs nedåt. Sedan skaftet av en halvslak kuk där innanför. Som om han plågade henne drog han kläderna så sakta nedåt att Elin tvingades lägga märke till varenda detalj av hans kön. Den stora venen som löpte längs med det tjocka skaftets ovansida, mindre ådror som växte och blev tydligare samtidigt som kuken i sig blev större när den blottades alltmer. Uppenbarligen var han redan upphetsad noterade Elin och kände sig med ens sexig på ett konstigt sätt. Hon satt där fullt påklädd och ändå började mannens kuk styvna inför hennes ögon. Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på att hon själv kände en högst opassande upphetsning inför det som utspelade sig framför henne. När kalsongerna till slut drogs så långt nedåt att hon kunde se förhuden som täckte ollonet förändrades hennes andhämtning. Hon förstod vart den där kuken snart skulle ta vägen. Utan att tänka sig för slickade hon sig om läpparna som om hon förberedde sig för att göra det så skönt för honom som möjligt. Kanske borde hon gjort tvärtom egentligen. Bara få det gjort utan någon som helst entusiasm. Helt mekaniskt utföra den tjänst som krävdes av henne utan att lägga någon energi på att göra det bra. Men hon ville göra det bra. Hon ville göra det så skönt som möjligt. Hon förstod inte ens varför men av någon anledning var det vad hon ville.



Mannen som nyss rånat henne och Tommy på deras mobiltelefoner och sedan tagit dem tillfånga tog ett par steg framåt. Elin höjde sin blick och mötte hans. Ögonen som syntes i luvans hål stirrade lystet på henne. Studerade hennes ansikte och kropp där hon satt. Elin lyfte en hand och drog undan luggen från sina ögon i en nervös rörelse. Vad hade hon gått med på egentligen? När hon sänkte blicken och såg hans kuk som redan vuxit avsevärt slog hon undan den tanken. Hur skamligt det än var så längtade hon efter att få ta på den där kuken. Att få ta den i sin mun och göra det skönt för den. För honom. Hon hade fortfarande inte kommit på vad det gjorde henne till. Att hon överhuvudtaget accepterat förslaget måste göra henne till något fult. Att hon nu faktiskt ville göra det måste göra henne till något ännu fulare. Kanske det absolut fulaste. Tankarna virvlade så snabbt genom hennes huvud att hon blev handlingsförlamad länge nog för att han skulle tröttna. Han greppade tag om Elins hand, hårt, och förde den mot sin väntande kuk. Värmen om hennes handrygg kompletterades snart av en ännu varmare känsla mot handflatan och fingrarna när hon tvingades greppa den stora varma kuken. Hon började självmant dra förhuden bakåt och såg snart det blottade ollonet framför sig. Inte mer än några decimeter från sitt eget ansikte. En helt okänd mans styvnande kuk. Hon skulle förmodligen aldrig få reda på vem han var. Han däremot hade redan sett henne och visste vad hon hette. Kanske hade han fått idén just för att han tittat på henne. Kanske utnyttjade han bara situationen för att han tyckte om hur hon såg ut. Elin hoppades nästan det. Hon förde förhuden tillbaka till där den varit nyss och drog den sedan bakåt igen. Mannens andhämtning blev ojämn av hennes smekningar. När hon fortsatte runka kuken som nu började bli riktigt hård flämtade han till flera gånger av den njutning som hon gav honom. En konstig känsla spred sig i Elins underliv. Hon var kåt. Det var inte meningen men hon var otvivelaktigt kåt och hon kunde inte göra något åt det. Ville inte göra något åt det.



Utan att fråga honom om det var vad han ville lutade sig Elin framåt. Hon öppnade sina läppar och kysste ollonet på hans hårda kuk så att han stönade till av ogenerad njutning. Hon runkade honom samtidigt med ett fast grepp och slöt de sköna små fingrarna runt hans kuk. Hon lutade sig tillbaka bara en aning och noterade att en tjock genomskinlig vätska trängde fram ur urinröret när hon drog förhuden framåt ännu en gång. När hon lutade sig fram igen stack hon ut tungan och slickade med tungspetsen precis där vätskan bildat en droppe. Hon smetade ut försatsen över mannens ollon innan hon slutligen tog det mellan sina läppar och började suga. Snart hade hon den hårda kuken långt in i sin mun och hon ansträngde sig verkligen för att göra det så skönt som möjligt för honom. Det spelade ingen roll vad hennes beteende gjorde henne till. Hon hade inte för avsikt att sluta. "Titta på mig" hörde hon hans röst ovanför sig och hon tittade upp utan att släppa ut kuken ur sin mun. När deras blickar möttes kunde han inte låta bli att frusta. Åsynen av Elins blanka ögon som utstrålade villighet att göra det skönt för honom på alla sätt var oskyldig samtidigt som hennes blick signalerade tankar och känslor som hon inte ville erkänna. De där ögonen gjorde honom ännu kåtare på henne. Han körde in sina fingrar i Elins hår och höll henne fast i ett läge. När hennes blick blev orolig tryckte han sitt bäcken framåt så att kuken tvingades in i hennes mun. Han stötte på det sättet och knullade hennes mun en liten stund. "Runka mig nu Elin" sade han snart åt henne. Elin släppte ut den hårda kuken ur sin mun och började runka den. Hon tittade fortfarande upp på honom och såg den vilda blicken som stirrade lystet på henne. Mot sin hand kände hon varenda liten ojämnhet i hans hårda kön. Hon sänkte blicken. Inte för att hon ville undvika att möta hans utan för att hon ville se hans kuk när hon smekte den. Se hur förhuden rörde sig fram och tillbaka över ollonet. Se hur det, täckt av saliv, doldes för att därefter svagt glittra till när det blottades på nytt. Gång på gång. Känslan mellan hennes ben gick inte att ignorera längre. Det bultade i hennes underliv av upphetsning. Det var väl inte hennes fel? Vad kunde hon göra åt den saken?



"Du anar inte hur skön du är Elin" hörde hon hans röst. Orden gjorde henne glad. Hon ville ju vara skön för honom. Hon kunde inte säga det till honom men det var precis det hon ville. Hon lutade sig därför fram och tog kuken i sin mun på nytt. Med läpparna strax bakom ollonets kant slickade hon honom och kände hur ollonet långsamt växte ytterligare och blev hårt i hennes snuskiga mun. Hon kände sig just så. Snuskig. Också smutsig men ändå sexig på ett ovanligt intensivt sätt. Handen i hennes hår tog ett fastare grepp och hon kände hur håret stramade i rötterna när han började knulla hennes mun på nytt i små stötar. Snart kände hon hans andra hand på sidan av sitt huvud och hur han höll henne fast med båda händer för att kunna använda hennes mun för sin egen njutning. Den häftiga och ojämna andningen ovanför henne blandades med stön och stötarna mellan hennes läppar blev intensivare. Elin som runkat honom samtidigt som hon sugit hans hårda kuk lät ett par fingrar försiktigt smeka över pungen. Känslan av de små fingrarna fick hans stön att tillta i volym. Han fortsatte stöta in i hennes mun och Elin uppmuntrade honom genom att med naglarna försiktigt rispa över pungens släta hud så att han frustade av kåthet och njutning. Från pungens baksida lät hon fingerspetsarna röra sig bakåt mot sig själv så att naglarna alldeles nätt drogs över huden och fick honom att stöna allt högre för varje gång. Under tiden kände hon hela tiden hans hårda kuk glida in och ut mellan sina tjänstvilligt öppnade läppar. Hon mötte hans ollon inne i sin mun med tungan så att hon slickade på toppen varje gång den tvingades in i henne. "Du var mig en kåt liten tjej" hörde hon honom flämta med grötig röst i ett upphetsat mummel som ytterligare ökade hennes egen kåthet. Han upprepade de tre sista orden gång på gång som ett mantra för sig själv när han knullade Elins mun. Kåt liten tjej. Var det vad hon var? Det var nog sant ändå. Hur kunde hon förneka det efter vad hon gjort? Efter att ha försökt göra det så skönt som möjligt för honom trots den situation hon befann sig i.



Plötsligt tilltog stönen ovanför henne i styrka och ackompanjerades strax därefter av en distinkt bultande känsla mot hennes läppar. Han var nära att komma. Vad skulle hon göra? Ta ut kuken och runka den? Hon försökte släppa ut den hårda kuken men kände hur hans grepp om hennes hår hårdnade. Han tänkte komma i hennes mun och det fanns ingenting Elin kunde göra åt saken. Istället fortsatte hon slicka på den som om hon accepterade hans beslut utan att ens försöka protestera mer. Var det vad han ville så fick det bli så. Vad kunde hon göra åt saken? Stönen började komma med allt kortare intervaller, pulserna mot läpparna likaså och snart kunde han inte hålla tillbaka längre. Med ett högljutt stön tryckte han in sin kuk djupt in i Elins mun och hon kände hur något sprutade ut ur det svullna ollonet och rakt in i hennes villiga mun. Hon fortsatte suga på kuken under tiden och såg framför sig hur han ryckte genom kroppen när orgasmen fick hans kuk att ge ifrån sig strålar av tjock sperma rakt in i hennes munhåla. När pulserna avtog blev mannens stön tystare och snart drog han bara upprepat efter andan när Elin slickade på hans kuk och ollon som började slakna. Hon kände hur han vred hennes ansikte uppåt så att de tittade på varandra och Elin kände sig smutsigare än någonsin förr med hans sperma fortfarande i sin mun när han oförsiktigt drog ut sin kuk så att hon blev våt om hakan. Hon torkade bort den saliv och sperma som målats i ett snuskigt streck under munnen och tittade frågande upp på sin kidnappare. Han slöt långsamt sina ögon innan han öppnade dem igen och Elin förstod av någon anledning precis vad han menade. Hon skakade förskräckt på huvudet. Hon kunde väl ändå inte göra så? Hon visste inte ens vem han var. Inte... "Gör det!" löd befallningen genom den svarta rånarluvans framsida och Elin flackade med ögonen innan hon slöt dem för att falla till föga för hans smutsiga vilja. När hon gjort som han ville tittade hon upp på honom med skam i ögonen för att få bekräftat att han var nöjd. Leendet i hans blick trängdes med en tillfredsställelse som tycktes vara omfattande.



"Sådär ja, nu var du riktigt duktig Elin" sade mannen överlägset när han tog ett steg tillbaka och drog upp kalsonger och byxor från sin plats halvvägs ned över de håriga manslåren. Elin slog ned blicken i skam över vad hon gjort. I skam framförallt över hur villigt hon gjort det. Över hur entusiastiskt hon gjort det skönt för honom med sin hand och sin mun. "Vill du ha tillbaka telefonerna?" Elin trodde knappt sina öron. Varför i all sin dar erbjöd han henne mobiltelefonerna tillbaka? Sedan insåg hon det. Hon kunde ju ändå inte ringa polisen. Inte efter det hon gjort. Då skulle han berätta allt för Tommy. Hur hon inte ens protesterat emot förslaget. "Nej, behåll dem du" svarade hon därför. Det var ett förhållandevis billigt pris för att komma undan med vad hon precis gjort. "Lova att inte säga något till Tommy bara. Snälla!" Mannen började skratta. "Visst, ok. Jag lovar. Det där är ditt problem och inte mitt. Kom med här nu." Elin reste sig från stolen och följde honom till dörren de kommit in genom. När de kom ut i lagerlokalen och gick längs samma korridor igen fixade hon till sin frisyr och torkade sig noggrannt om munnen för att utplåna alla eventuella spår av vad som hänt. Snart var de framme vid den kraftiga ståldörren och mannen stannade till. Han tittade på Elin med frågande ögon. "Hur vill du göra?" viskade han med låg röst och Elin kunde inte låta bli att känna stor tacksamhet för att han inte medvetet förstörde allt för henne. Hon viskade tillbaka. "Bara öppna och säg att jag övertalade dig om att inte göra oss illa." Han skrattade till och ryckte på axlarna. "Ok. Inte mig emot. Det är du som har en del att förklara för din pojkvän." Sedan låste han upp och öppnade dörren. Tommy kom snabbt upp på fötter från den kartong han suttit på. "Var är Elin?" nästan skrek han vilket gav Elin fruktansvärt dåligt samvete. Hon hade irriterat sig så mycket på hans ilska och dåliga temperament att hon förväntat sig en helt annan reaktion. "Ta det lugnt grabben" började mannen med lugn röst. "Hon står här bredvid mig. Du har tur som har en så vältalig flickvän. Maken till slipad tunga får man leta efter." Tommy såg fullständigt förvirrad ut. "Vad menar du?" frågade han och tittade sedan mot Elin. "Vi har gjort en deal. Ni kan gå nu" fortsatte mannen. Elin tvingade fram ett leende som hon riktade mot Tommy i förhoppning om att han inte skulle misstänka något.



När de lämnade byggnaden bakom sig och fortsatte sin promenad mellan hyreshusen var de inte längre lika nöjda med kvällen. Åtminstone inte Tommy. Elin å sin sida måste låtsas att hon var lika upprörd som honom för att inte väcka misstankar. "Jag fattar inte hur du gjorde det men alltså... Elin, du är grym!" utbrast Tommy och kramade om henne. Elin tittade upp i Tommys ögon och log. "Jag kan berätta om det senare. Jag är dödstrött just nu. Det var ju ett ganska dramatiskt slut på kvällen." Hon bad inombords att Tommy inte skulle kyssa henne eftersom hon fortfarande kunde känna en svag eftersmak av deras gemensamma kidnappare i sin mun. "Herregud, jag vill bara hem och sova" fortsatte Elin och låtsades gäspa. Tommy släppte taget om Elin och fortsatte gå med hennes hand i sin. "Vi borde nog ändå ringa polisen när vi kommer hem" började Tommy vilket fick Elins puls att öka när paniken höll på att paralysera hennes kropp. "Nej! Det går inte Tommy. Jag kan förklara varför senare men det går bara inte. Lova att du inte ringer!" Tommy stannade upp och tittade på sin flickvän. "Ok, jag lovar. Jag fattar inte vad du sade till honom men det var bra gjort. Jag är imponerad ska du veta." Tommys beröm fick Elin att skämmas intensivt över vad hon gjort. Hon kunde inte ta emot de fina orden med gott samvete och tänkte precis protestera när det hördes två högljudda pipande ljud i snabb följd från hennes väska. Någon skickade ett sms till hennes jobbtelefon.

2 kommentarer:

  1. Bara creepy ju :(

    SvaraRadera
  2. @anonym: Ja det verkar onekligen så. Man kan inte träffa rätt varje gång. Läs någon annan så känns det nog bättre snart. :/

    SvaraRadera