söndag 15 december 2013

Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.



Föreläsningen började och Bengt började prata om dagens ämne för en skara intresserade studenter som förde noggranna anteckningar i sina kolllegieblock. Det var i princip bara Ulf som inte rörde sin penna. Han var inte ens medveten om vad föreläsningen handlade om och det gnisslande ljudet av pennan mot den vita tavlan fick blixtarna i huvudet att dansa ännu elakare. Ulf var nära att ge upp och kasta sig mot dörren när en plötslig bild dök upp mitt i smärtornas obehagliga ljusfenomen. Emma, promerandes på en skogsstig. Bilden försvann lika snabbt som den dykt upp men lämnade honom i ett förvirrat tillstånd eftersom den påminde om nattens dröm. Samma skog, kanske. Eller kanske inte. Ulf vände sig och tittade mot Julia men Emma var såklart inte där. Hon hade behövt teleportera sig dit för att undvika hans sökande blick. Platsen bredvid Julia gapade istället hånfullt tom mot honom och Ulf vände blicken mot Bengt och den elakt gnisslande tavlan. Just då, från ingenstans, briserade gnistregnet på nytt och han höll sig hårt för pannan för att stå ut med smärtan. En ny bild. Emma i röd klänning, sittandes på marken i samma skog. Bilden var borta lika snabbt som den dykt upp, men hade varit så tydlig att han länge kunde se den framför sig med ögonen slutna. Marken såg mjuk ut, mossig och grön i en liten glänta mellan nakna och grovmönstrade granstammars dunkel. Hon satt på knä där och lutade sig framåt, tittade på något. Vad hon tittade på gick inte att se, men de vackra ögonen såg nervöst förväntansfulla ut. Var kom alla dessa bilder ifrån? Varför påminde de dessutom så mycket om en dröm som Ulf ändå inte mindes?



"Eller du kanske har bättre saker för dig!?" Ulf tittade upp och fann Bengts ögon irriterat stirrande rakt mot honom. "Vem, jag?" Svaret fick Bengt att himla med ögonen. "Ser du någon annan som sitter och blundar här...?" fortsatte läraren med sarkastiskt tonfall. Ulf tittade sig omkring och fann klassen hånfullt fnittrande. Trettio blickar riktade rakt mot honom själv och ingen annan. Utom Stefan förstås, som tittade på himlen med samma brinnande intresse för väderfenomenen som alltid. "Jag har huvudvärk" svarade Ulf avmätt utan att bry sig om klasskamraterna. "Då kanske du ska gå hem istället." Bengt verkade irriterad för att ursäkten tycktes ärligt menad, som om han allra helst hade velat förödmjuka den ointresserade studenten ännu lite mer. "Jag funderar på det" svarade Ulf och slog ihop sitt, tomma, skrivblock. Bengt hade redan vänt sig om och börjat skriva på tavlan igen. Gnisslet från pennans fuktiga filtspets var outhärdligt, som en gaffel mot en griffeltavla i öronen. Ulf blundade och drog efter andan när nästa bild dök upp inför den inre blicken. Skogen rörde sig snabbt mot honom och försvann lika kvickt bakom när han sprang mellan träden. Så stannade han plötsligt och tittade upp mellan trädkronorna, dimhöljda i ett mjölkigt töcken. Andedräkten steg från munnen som en rökplym för att förena sig med dimman där uppe. Det var kallt men han frös inte. Han ville sträcka sig efter ett träd och känna barken mot fingrarna, men istället reste han sig och började lunka framåt. Dofterna av kåda och granbarr var så tydliga att de överväldigade honom. Strax anslöt flera andra lukter. Först kände Ulf inte igen dem. Sedan insåg han fascinerat vad det var för lukt som var tydligast av dem alla. Vatten. Han kände sig törstig.



Ulf slog upp ögonen och välkomnades av en gnisslande föreläsningsvärld där huvudvärken var den mest framstående sensationen, som dessutom tycktes bedöva övriga sinnen. Bengt stod och tjatade om något och sneglade emellanåt surt mot Ulf, där han satt med två fingrar tryckta mot var tinning för att mildra värken. Bilderna han nyss sett och dofterna, vad var det där egentligen? De kändes som minnen av en dröm, trots att han egentligen inte mindes den. Men minnet av vattendoften var tydligt och lämnade honom inte ifred. Den  var förstås borta nu men Ulf kunde tydligt föreställa sig den. Det var precis så vatten luktade, inget snack om saken. Konstigt att han aldrig upptäckt det förut, med tanke på hur ofta han druckit vatten i sitt liv. Först när Bengt började anteckna på tavlan igen slöt Ulf ögonen på nytt. Genast kom bilderna tillbaka. Skogen var mörkare nu, dimman hade sjunkit och dansade mellan förvridna grenar och ner mot de brunsvarta stammarna. Ännu en doft, svag men lockande. Otroligt lockande! Det var något bekant med dess nästan kvalmiga sötma och Ulf började röra sig mot den. En mjuk vindpust från samma riktning fick doften att växa i styrka och snart fokuserade hans sinnesvärld fullständigt på denna doft och inget annat. Lukten av träd, mossa, vatten och lavtäckta stenar tvingades till bakgrunden och blev till en sorts bakgrundsbrus i medvetandet. Långsamt - men målmedvetet nu, mer målmedvetet än någonsin - lunkade han mot sötman och kom efter några minuter upp på en skansliknande kulle. Uppe på toppen av den naturliga cirkelformationen lutade de högvuxna granarna inåt mot mitten, nästan hotfullt och de formade på så vis en sorts naturlig gryta mitt i skogen. Det var natt nu, mörkt. Ändå såg Ulf allting klart och tydligt. Långt tydligare än han egentligen borde göra.



"Jag tror vi tar en kvarts paus nu innan vi fortsätter" ljöd rösten som väckte honom till skolans obönhörliga verklighet. Ulf satt kvar vid bänken när klasskamraterna lämnade salen, förbluffad av alla dessa tydliga minnen av en dröm som tills nu varit förlorad. Om det ens var minnen. När han blundat och återupplevt händelserna hade de framstått som så verkliga att de påminde mer om riktiga minnen, av händelser som han verkligen upplevt, på riktigt. "Jag har inte sett henne idag. Konstigt ja, hon brukar alltid ringa innan vi har föreläsning tillsammans" hördes Julias röst när hon pratade med en annan kursare. "Hon är kanske sjuk?" föreslog en annan röst. "Ja, jo... fast då hade hon nästan helt säkert ringt" intygade Julia. Ulf tittade mot dörren där de stod och pratade men när blixtarna kom tillbaka var han tvungen att blunda. Varför kunde han inte se på Julia? Han försökte på nytt och hann se hur hon tittade tillbaka mot honom innan han var tvungen att slå ner ögonlocken igen. Viskningar tog över samtalet och han fick en känsla av att de pratade om honom, att han visste var Emma var. Han önskade att han visste. Allra mest önskade han att han stannat hemma och att hon kommit hem till honom istället för att gå på föreläsningen. Hur många gånger hade han inte fantiserat om det? Att Emma ringde på och frågade om de inte kunde plugga tillsammans istället för att gå till skolan. De skulle häckla Bengts tråkiga föreläsningar tillsammans, hämtade som de var direkt från kurslitteraturen utan att han ens orkat anlägga ett nytt eller intressant perspektiv på texten. Men det hade förstås aldrig hänt. Emma var lite svår att få kontakt med, blyg. Att ge henne komplimanger var nästintill omöjligt eftersom hon avfärdade dem lika snabbt. Vad viskade de för något där vid dörröppningen? Känslan av att de pratade om honom växte sig så stark att Ulf för ett ögonblick funderade på om han började bli paranoid.



Föreläsningen återupptogs en kvart senare när klockan slagit 11.00 och det hemska gnisslet från tavlan med den. Ljudet var lika outhärdligt som innan pausen och Ulf undrade varför han inte gått hem istället. Det var förmodligen den där obehagliga känslan av att Julia viskat om honom som fått honom att sitta kvar vid bänken, för att lyssna och försöka höra vad hon sade. Kunde förresten inte Bengt bara byta penna så att de slapp lyssna på det där förskräckliga ljudet? Ulf vände sig och sökte klasskamraternas stöd för sin tanke, men ingen annan verkade störas av gnisslet. Han gav upp, pressade pannan mot handflatorna med armågarna mot bänken och slöt ögonen. Omedelbart befann han sig i skogen. Den var lika mörk nu som förut, dimman lika tät och mjölkigt svävande bland de barrlösa grenarna. Han lunkade upp för skansen och kikade över krönet, ned i grytan. Där var hon ju, Emma! Den röda klänningen bröt av i skarp kontrast mot omgivningens mörka toner av grönt, brunt och svart. Hon satt där på knä och höll i något, Ulf såg inte vad men kände tydligt doften. Blod. En frän lukt av järnrikt blod fyllde näsborrarna. Han smög närmare för att se bättre, cirklade runt skansens krön och hamnade till slut snett framför Emma. Det hon höll i var vitt och rött. Päls, ben och tassar syntes, huller om buller i onaturlig oordning. Framför henne fanns en grop, en hög med jord och bredvid högen en trädgårdsspade med slitet träskaft. Den klarblå färgen var avskavd på flera ställen. Emma placerade byltet i den lilla gropen och började viskade, men vinden tilltog och Ulf kunde inte höra orden. När hon viskat klart fyllde hon igen gropen med jord och placerade en tuva av tjock mossa över. För den som inte bevittnat det hela hade det varit omöjligt att upptäcka att det någonsin funnits en grop där. Emma reste sig och såg sig hoppfullt omkring. När hon fick syn på Ulf ryggade hon snabbt tillbaka och såg skärrad ut.



Han försökte lugna Emma genom att säga åt henne att det bara var han, att det inte var någon fara, att det inte varit meningen att smyga sig på henne. Men det som kom ut ur munnen var ett lågfrekvent morrande och Emma flydde i motsatt riktning. Den röda klänningen fladdrade när hon sprang och Ulf tog upp jakten utan att riktigt veta varför. De kom inte längre än upp för grytans brant förrän han var ifatt och när han lade handen på Emmas axel föll hon omkull. Hon sparkade desperat bakom sig, hamnade på rygg och stirrade vettskrämt upp på honom. Ulf försöktepå nytt säga att det inte var någon fara, att det bara var han, men Emma lyssnade inte. Han förstod överhuvudtaget inte varför hon var så upprörd. Efter att ha fått en hård spark i magtrakten gav han upp och stapplade ned för slänten, ned i grytan. "Jag vill dig inget illa Emma" flämtade han desperat fram men hon var redan på fötter och snavade snabbt framåt, ifrån honom. "Emma!" försökte han på nytt, högre, och hon stannade mitt i steget. Emma vände sig om och tittade rakt mot honom med öppen mun. "Hur kan du...? Du ska inte kunna..." Hon verkade fullkomligt förbluffad och stirrade klentroget ned på honom från skansens krön, omgiven av de lutande träden, med dimman hängande bara ett par decimeter över sitt huvud. "Vad ska jag inte kunna? Känner du inte igen mig?" försökte han desperat men Emma fortsatte stirra på samma sätt som förut. "Jag ville bara hjälpa dig!" försökte Ulf istället och tog några steg framåt. Emma tog ett motsvarande steg tillbaka men stannade sedan upp, väntade. Ulf tog några försiktiga steg till och kom upp en bit på slänten. Han stannade och tittade vädjande på henne. Emma sträckte försiktigt fram en hand, som för att visa sin goda vilja genom att låta honom lukta på den. Situationen var så absurd att Ulf började skratta, men ljuden lät inte som den känsla han försökte förmedla. Istället kom några förvirrat gnälliga ljud ur munnen och han tystnade. Han rörde sig ännu ett steg närmare Emma.



"Det var inte alls meningen att du skulle se det där" sade hon i en ton som om hon talade med ett barn. Ulf ville svara men fick inte ordning på rösten. Vad var det han inte skulle ha sett? Hur hon begravde det där djuret? Han vred runt huvudet och tittade ned i gläntans botten, försökte hitta en mosstuva som var olik de andra men det fanns inget som avslöjade vad Emma nyss gjort. Inget alls. Ulf började bli frustrerad och den suck han försökte sig på blev till en fnysning. "Jag läste det i en bok förstår du. En väldigt gammal bok. Men det verkar inte som att det funkar, så det spelar egentligen inte så stor roll." Han lyssnade uppmärksamt på Emmas mjukt klingande och lite sorgsna röst men njöt av det lugn som fanns i den. "Eller, det funkade nog lite ändå, men inte som jag tänkt" fortsatte hon och log mot honom. "Vill du inte komma hit?" Ulf ville inget hellre och tog ett par sista steg fram till Emma. "Du är så fin att jag vill krama dig!" fortsatte hon och skrattade. Ulf blev överlycklig och slog genast ut armarna för att göra henne till viljes. Tänk att hon ville kramas ändå, med honom. Men Emma vacklade baklänges och puttade honom ifrån sig istället för att kramas tillbaka. Ulf blev ännu mer förvirrad och tittade frustrerat på sina kärlekstyngda fantasiers skönaste huvudrollsinnehaverska. "Förstår du verkligen vad jag säger?" frågade Emma med skälvande röst och tittade allvarligt på honom. Klart jag gör!, ville Ulf svara, men orden blev inte som de skulle och till slut nöjde han sig med att nicka. Varför skulle han inte förstå henne? Men framförallt, varför kunde han inte få rätt på orden nu, när han kunnat prata helt normalt alldeles nyss?



Plötsligt slog honom en konstig tanke, men självklar i all sin absurditet. När han senast fått fram orden hade han stått nere i gläntan, i grytans mitt. Han vände om och gick ditåt, kontrollerade flera gånger att Emma inte försvann över toppen på krönet och kom snart fram. "Klart jag förstår vad du säger!" ropade han till henne och möttes av samma förvånat gapande mun som Emma hänfallit åt en stund tidigare. Lättnaden över att orden kom ut som de skulle fick honom att le stort. Emma stegade ned för slänten men just leendet verkade få henne att tveka och hon stannade upp mitt i ett steg. "Du gör mig väl inte illa?" frågade hon misstänksamt. Ulf förstod ingenting. "Det skulle aldrig falla mig in. Ja..." Han kom på sig själv och bet av ordet utan att avsluta meningen. Det där behövde hon inte veta, särskilt inte när hon av någon outgrundlig anledning verkade så rädd för honom. Emmas mun sken upp i ett lika stort leende som hans eget men hon stod kvar där på slänten, inte mer än halvvägs nere i gläntan. "Du låter nästan som honom" viskade hon, tyst för sig själv, men Ulf hörde vartenda ord klart och tydligt. "Som vem då?" frågade han nyfiket. "H-hörde du verkligen det där?" stammade Emma klentroget. "Ja, vadå? Vem låter jag som?" Emmas ögonbryn rynkades när hon funderade. "Du låter som en klasskamrat som jag..." fortsatte hon men hejdade sig mitt i meningen. "Vilken klasskamrat?" frågade Ulf förvirrat och kände förtvivlan växa i bröstet. Emma ville alltså att han skulle vara någon annan. Vad menade hon annars? En tung sten föll från bröstkorgen och ned i magen, där den placerade sig obekvämt på snedden och började skava. "Ulf heter han. Du låter som honom." Stenen i magen upplöstes omedelbart och blev till fjärilar som fick det att kännas som om magen fått eget underbart liv.



"Men det är ju jag. Ser du inte det?" Emmas ansikte förvreds plötsligt i en min av ilska. "Sluta! Säg inte så. Det är grymt mot mig." Ulf förstod ingenting. Vem var han annars i Emmas ögon? Där hon stod i den röda klänningen med lodräta granstammar bakom sig - lutningen inåt grytans mitt fick dem att se helt raka ut från där Ulf stod - såg hon hjärtslitande sorgsen ut, en sinnesrörelse som ramades in perfekt av det mörka håret runt hennes vackra ansikte, med små flätor här och var. "Men kom ned hit och titta på mig. Kan du inte göra det?" Emmas ilskna min mjuknade och hon tog ett par försiktiga steg ned för slänten. Hon tittade på Ulf med kisande ögon men såg honom fortfarande inte för den han var utan som något helt annat. "Du är ett djur" utbrast hon sorgset och höll fram handen på samma vis som hon gjort uppe på slänten strax efter det första konstiga mötet. "Boken funkade inte, i alla fall inte som det var tänkt." Hon suckade uppgivet. "Hur var det tänkt då?" frågade Ulf och försökte ta handen i sin men misslyckades av någon anledning med att få grepp om den. "Det stod att man skulle göra en cirkel av stenar i en sån här glänta. Det måste vara en glänta inuti en naturlig skans. Det var tydligen viktigt. Sen var det några meningar man skulle säga medan man..." Ulf såg tveksamheten i Emmas ögon. "Ja?" försökte han uppmuntra henne. "Ja, för att ens hemliga kärlek skulle visa sig. Men jag hittade ingen kråka. Jag fick ta det jag hittade istället. Och det fanns en sorts pris som måste betalas." Emma såg djupt ångerfull ut. "Jag skulle aldrig få för mig att skada ett djur annars, men jag ville så gärna träffa honom" sade hon och höll för ansiktet med händerna. "Förlåter du mig?" frågade hon och satte sig på huk. Det förvånade Ulf att de nu, ännu mer än ögonblicket förut, tittade varandra rakt i ögonen. Egentligen borde han måst titta ned för att möta hennes blick när hon satt på huk. Det behövde han inte.



"Varför ber du mig om ursäkt för det? Eller strunt samma. Men, så det var det jag såg dig gräva ned bland mossan?" Emma tog bort händerna från ansiktet och tittade allvarligt på honom. Hon nickade. Ulf kunde inte förstå att varför Emma inte kände igen honom men insåg att det gav honom en chans att få klarhet i det där hon sagt tidigare och som fortfarande fick magen att kännas alldeles varm. "Och han heter Ulf, din kärlek?" Emma nickade återigen och fick något olyckligt i blicken. "Det var dumt förstås. Korkat..." klandrade hon sig själv. "Var grävde du ned djuret?" avbröt han Emmas självsmädelser och lade en hand på hennes arm. Hon tittade rakt i hans ögon och nickade långsamt. "Jo, det kan jag väl visa." Hon gick före och stirrade koncentrerat ned på mossan som såg likadan ut överallt. Till slut stannade hon upp och sjönk ned på knä. "Här tror jag det är" sade hon och petade på en bit mossa som såg inte skiljde sig det minsta mot den omgivande mjuka bädden. Ulf kände något vilt växa inom sig. Han kunde inte kontrollera sig själv längre och började helt sonika gräva i mossan. Som i frenesi slet han upp tuvor och därefter jorden därunder. På ett ställe var den mjukare än runtomkring och han fick hjälp av en förvirrad Emma. Något ljust stack plötsligt fram, sedan mer och till slut slet han själv upp byltet av blodig päls, smutsvitt av jorden den legat begravd i. Han tittade skamset upp och mötte Emmas blick. Även hon såg skamsen ut. Men istället för att klandra henne för vad hon gjort med det lilla djuret så övertog den djuriska impulsen honom och Ulf högg in och kände smaken av kött och blod i sin mun. Det knakade när benen krossades mellan käkarna och han var utom sig som av ilska, trots att han egentligen inte var det minsta arg. Han äcklades av sig själv men kunde inte förmå sig att sluta.



För varje tugga kändes det som att hela kroppen vreds om. Det borde ha gjort ont i leder och muskler, men den morbida sensationen av det begravda offerdjuret i munnen var så främmande, skrämmande rentav, att han inte reagerade på känslorna såsom han annars säkert hade gjort. Emma stirrade storögt och skrämd på honom, men han kunde verkligen inte sluta. Något tvingade honom att fortsätta. Varje tugga följdes av ännu en och snart var det inte mycket kvar av det stackars kadavret. Det rann blod om hakan och Ulf torkade hetsigt av sig med underarmen innan han fick i sig det sista av byltet. När han var klar tittade han djupt skamsen upp på Emma. "Jag, jag vet inte vad som flög i mig. Förlåt!" Men hon stirrade bara på honom, fullkomligt stum av häpnad. "D-det fungerade!" utbrast Emma lyckligt. "Det fungerade!" Hennes sköna ansikte sken upp av odelad glädje. "Vad fungerade?" frågade Ulf förvirrat och torkade sig runt munnen med en känsla av avsmak för sig själv och sitt oförsvarbara beteende. "Det är du!" ropade Emma lyckligt och pekade på honom. "Det stod inget i boken om det här, men det är verkligen du!" klingade den mjuka rösten. "Ja det vet jag väl" svarade Ulf förvirrat. Han stannade upp mitt i en tanke. "Så du menar att jag är din kärlek?" frågade han försiktigt. Emma nickade ivrigt. Sorgen som tidigare speglats i hennes ögon - olyckan! - var borta, ersatt av en besinningslös och oåterhållen kärlek. "Kyss mig i så fall!" fortsatte Ulf exalterat. "Kyss mig om det var mig du försökte frammana med hjälp av den där gamla boken!" Emma kastade sig framåt och tryckte sin öppna mun mot Ulfs. Där de stod på knä i gläntan höll Ulf hårt om henne och deras tungor förenades i en ivrig kyss som varade i mer än en minut. Efteråt tittade de länge på varandra och skogen och natten, dimman bland träden, ja allt blev oviktigt utom mötet med varandra. "Vad var det för pris du måste betala?" frågade Ulf när han ett kort ögonblick kom till sans. Emma svarade inte utan kysste honom igen med armarna under hans egna, tätt tryckt mot honom.


Den friska doften av Emmas hår fyllde Ulfs näsborrar när de kysstes. Doften var underbar och smaken av kärlek i munnen inget mindre än himmelsk. Han hade aldrig upplevt varken dofter eller smaker så intensivt och exakt förut och berusades av dessa nya sensationer där han stod på knä i gläntan med sin öppna mun tryckt mot Emmas. Deras respektive kärlek hade slutligen blivit till en och nu höll de hårt om varandra medan tungspetsarna ivrigt sonderade den andres väta och mjukhet. Ulfs händer for över Emmas rygg och upp mot nacken där fingrarna drogs genom det tjockt hår medan den andra handen följde konturen av ryggraden, nedåt mot ländryggen. Det där vilda inom honom väcktes till liv av denna åtråvärda kropp som han längtat så länge efter, den som Emma nu villigt tycktes skänka honom. Kärleken och åtrån växte med möjligheten, så intensivt att tankarna blev förunderligt märkliga. Med slutna ögon - dubbelt slutna om man betänker den situation som Ulf återupplevde minnet i - slukade han Emma hel i tanken, med kyssar och slick istället för bett, med fylliga läppar istället för vassa tänder. Det raseri med vilket hans kärlek anföll gjorde att han blev rädd för sig själv och drog sig bakåt. Han lämnade Emmas mun mitt i kyssen, stirrade på henne och rös genom hela kroppen. Hon stirrade tillbaka, ögonen blanka av känslomättnad. "Är det något fel?" frågade Emma oroligt. Ulf skakade på huvudet. "Nej! Jag vill inget hellre, men jag känner mig konstig. Något är annorlunda. Jag kan inte kontrollera mig!" Emma böjde huvudet nedåt, aldrig så litet, och tittade upp på honom med en lidelsefull blick samtidigt som hon mjukt bet sig i underläppen, till synes omedveten om den suggestiva gesten. "Gör inte det då" svarade hon med skälvande röst. "Jag vill inte göra dig illa" fortsatte Ulf allvarligt. "Det får du" svarade Emma och svalde av nervositet.



Deras kroppar var liksom magneter - den ene vit och den andra röd! - och de kunde inte längre motstå impulsen att kasta armarna om varandra och mötas i en ny kyss. Men Ulf höll trots alla känslor tillbaka, rädd för vad han skulle få för sig om han släppte sin åtrå helt och hållet fri. Så länge han hade velat just detta, att kyssa Emma och låta händerna vandra fritt över hennes vackra kropp. I den röda klänningen, som blivit lite smutsig av mossa och mark, var hon vackrare än någonsin förr, en uppenbarelse för vem som helst och allra mest för honom. Med en arm instucken under hennes högra armhåla och med den andra placerad nedanför den runda stjärten fick han tag om låren och drog dem åt sidan. Med den andra armen vid bröstkorgen tog han emot Emma när hon föll åt sidan. Han placerade henne mjukt och försiktigt på rygg över mossan, grenslade henne över magen och lutade sig fram för att kyssa henne igen. Emma hindrade honom och Ulf blev besviken, nästan sårad. "Vill du verkligen ha mig?" frågade Emma allvarligt när hon tittade upp på honom. Ulf nickade ivrigt. "Mer än något annat i världen" intygade han. Han hade aldrig varit mer uppriktig och Emmas ansikte sken upp i ett lyckligt leende. "I så fall är jag din" svarade hon. Samstämmigheten fyllde bådas bröstkorgar av en värme och hetta, som pirrande spred sig genom kroppen likt små bländande blixtar. Ulf kände åtrån inom sig byta skepnad och bli vildare, aggressivare. Han måste ha Emma nu! Hans händer darrade av den känslomässiga anstormningen när han smekte kinderna och lät fingrarna leta sig nedför halsen över nyckelbenet. När ena handen nådde fram till det underbart mjuka bröstet brände till mellan benen och han kramade bröstet ömsint först, därefter hårdare.



Det där vilda inuti fick honom att kasta sig framåt och anfalla den blottade halsen, men det var läpparna som utdelade det dödande bettet och tungan som smakade Emmas unga kött. Hon flämtade häftigt och krökte ryggen i en båge så att bröstet tryckte uppåt mot den smekande handen. Hon gav sig helt till Ulf, villig att skänka honom allt han önskade av henne. Nästa kyss hamnade högre upp och hans varma andedräkt strömmade in i örat på Emma när de mjuka läpparna trycktes mot den tunna hyn. Kinden blev kysst och därnäst placerades de varma läpparna mitt på den smala halsen, sedan längre ned vid nyckelbenens möte. Emma fick svårt att andas och drog djupt efter andan medan hon lutade huvudet bakåt för att ytterligare blotta halsen. Det var värt det, det var faktiskt värt det ödesdigra priset! En andra stor hand imiterade den första och Emma fylldes av upphetsning när Ulf kramade båda brösten. Han rörde sig bakåt över hennes kropp och med knäna placerade utanför hennes egna lutade han sig fram och kysste brösten genom klänningens tunna bomullstyg. Emma flämtade ännu en gång. Hon ville ha mer, hela tiden mycket mer. Händerna dök upp mitt på bröstet nästa gång. De knäppte upp de tre små knapparna mitt på klänningen och i Ulfs ögon brann åtrån med intensiva flammor när han stirrade ned på Emma. Han drog isär klänningens öppning och frigjorde det ena bröstet. Den lilla bröstvårtan pekade rakt upp mot dimslöjorna över dem och han anföll genast styvnaden med läppar och tunga, nöp i den med munnen och lät tungan cirkla runtom. Med tungan tryckte han den lilla vårtan åt olika håll innan han kysste den på nytt. Det andra lika underbart vackra bröstet fick uppleva samma behandling och hela Ulfs skrev stod snart i lågor av kärleksfull upphetsning.



Hans händer lydde honom inte längre för han tänkte överhuvudtaget inte. Detta var arkaiska instinkter och de drev honom till att helt ogenerat köra händerna innanför klänningen för att smeka de små låren, bådas insidor så varma att han blivit övertygad om att Emma haft feber om han nu varit vid vanligt medvetande. Som det var nu njöt han istället av hettan och tog den som garant för tillåtelse att fortsätta. Han visste inte vad han gjorde och gjorde det därför utan eftertanke. Han fick tag i det röda klänningstyget med tänderna och höll det stilla medan händerna sökte sig uppåt för att greppa tag där klänningen delats på mitten av de tre knapparna. Ett skärande ljud ekade mellan skansens mossgröna väggar när klänningen revs mitt itu, delad hela vägen till magen. Emma stirrade upphetsat på Ulf när han tog ett nytt grepp och slet sönder tyget hela vägen, så att hon öppnades likt ett inslaget paket. Ulf dök ned och kysste Emmas mage, slickade hela vägen upp till revbenen för att sedan byta riktning och slicka en fuktig cirkel runt naveln. Hon hade gett honom tillstånd att göra vad han ville och hon ångrade sig inte. Om hon var ett inslaget paket så var Ulf personen hon ville ge det till. Han fick öppna henne som han ville och göra vad än föll honom in med innehållet. Känslorna vindlade sig skönt genom Emmas tankar och bröst när hon såg det vilda ta över Ulf fullständigt. I hans ögon brann dessa flammor alltjämt lika starkt, en eld av djurisk lusta och en av kärleksfull dyrkan. Varenda fiber i Emmas kropp gav upp desperata skrik efter mer, som inte tystnade ens när de sköna läpparna placerade en kyss mot trosorna, mitt på venusberget. Tvärtom blev de tusentals rösterna ännu mer desperata och skrek ännu mer öronbedövande.



Emma stirrade upp mot taket av dimslöjor - upplysta ovanifrån av en full måne tills de blev vita som mjölk - när nästa kyss tryckte mjukt mot blygdläpparna. Hon ryckte till och flämtade häftigt av sensationen. Ulf för sin del reagerade med en frustning på den fuktighet som mötte hans läppar. Doften av Emmas kåtfuktiga skrev drev honom till vansinne och han fick tag i trosorna och slet hetsigt ned dem över de små låren. Han stirrade under flera långa ögonblick på de glansiga blygdläpparna. Hela insidan av honom vände och vred sig i plågor av den frustration det innebar att inte förmå röra och smeka varje del av det sköna villebrådet på en och samma gång. Med vild blick fick han tag i trosorna och drog dem helt av Emma. Han anföll insidan av ena låret och kysste det hetsigt, följde det med slickningar uppåt mot den berusande kåtdoften och bytte sedan till andra låret. Fler kyssar följde medan det slutgiltiga målet för munnens rörelser uppfyllde och eliminerade det sista mänskliga i honom. Han ville sluka Emma hel och satte därför händerna mot insidorna av båda låren, tvingade isär dem och stirrade in mellan dem, sedan upp i de upphetsade ögonen. Deras blickar möttes en kort sekund medan Ulf andades tungt mot de blodfyllda blygdläpparna. Emma andades lika häftigt och ögonen flackade från sida till sida av omvälvande upphetsning. Till slut möttes deras läppar - Ulfs hungriga mun mot Emmas välkomnande fitta - och från den senare hördes ett ljud av odelad njutning. Emma smakade minst lika bra som doften mellan benen antytt - nej, bättre! - och Ulf lät tungan prova de glänsande delarna med mjuka rörelser, sedan häftigare för att slutligen kyssa den svullna klitoris försiktigt. Njutningen som detta resulterade i avslöjades snart av Emmas mycket oregelbundna andhämtning. Men Ulf var som förryckt och pressade tungspetsen mot den trånga öppningen, följde dess mjuka kant innan han tryckte rakt mot öppningen igen. I hans skrev brann flamman som en svetslåga och han förmådde inte fortsätta.



I en enda stor rörelse greppade han Emma runt magen och lyfte henne från marken, lade sig själv på rygg och placerade henne över sig. Hon lutade sig fram, kysste honom ivrigt och han tänkte just passa på att slita av byxorna när han med stor förvåning insåg att han inte hade några på sig. Deras läppar skiljdes åt och Emma lutade sig tillbaka och satte sig. Hennes ögon blev stora när den hårda kuken tryckte mot öppningen till hennes våta inre men hon fortsatte rörelsen och satte sig rakt på det varma ståndet. Emma lät det tränga in till hälften innan hon stannade upp och lutade sig lite framåt som för att förbättra vinkeln. Hon slappnade av och satte sig ännu en gång på den hårda kuken. Den trängde djupt in i henne. Ulf stirrade upp på Emmas bröst och stönade högt av njutning när denna vackra flicka villigt lät honom glida in i sin kropp. Hon började röra höfterna, reste sig och satte sig över honom, med uppspänd rygg så att de mjuka bröstens rörelser hypnotiserade Ulf. Han kunde inte längre hålla sig utan tryckte uppåt när Emma satte sig. För varje gång hon höjde sig över honom saknade han det underbart våtvarma innersta av Emma och han greppade hennes höfter så att hon måste sätta sig på honom på nytt. Klänningen, som nu bara var fäst vid Emma vid axlarna, den påminde om en slängkappa när rörelserna fick den att fladdra rött bakom hennes rygg. När Ulf välte Emma åt sidan tog den emot henne som ett bäddat lakan över mossbädden i grytan. Han särade hennes ben brett och kröp in mellan låren, ståndet pekandes mot öppningen till Emmas njutbara inre. Han tog båda brösten i sina händer och klämde hetsigt på dem, njöt av deras mjukhet och styvnaden i deras mitt när han pressade ihop dem för att se en skön dalgång uppstå mellan dem. Med händerna tryckte mot bröstens utsidor på det viset kröp han närmare och styrde in den snuskigt glittrande kuken mellan de kladdiga blygdläpparna. Han trängde in.



Skönheten i Emmas anletsdrag där hon låg på rygg, det vackra håret som ramade in det och inte minst den sönderslitna röda klänningen som nu hon låg på, sammantaget föreslog detta bilden av en lustens och skönhetens gudinna inför Ulfs djuriska blickar. Emma var en gudinna och hon manade honom att fortsätta stöta in i hennes underbara kropp, för att njuta och om möjligt skänka lika mycket njutning tillbaka. Omgivningen blev suddig och oklar, vindlande och spretande mörkgrå pelare som bar upp det vita marmortaket med hängande slöjor i finaste silke, medan Ulf stötte framåt och in i Emmas villiga kropp. Han släppte brösten och körde istället in fingrarna i hennes hår, blottlade ansiktet i dess helhet och stötte på nytt in med sitt stånd i den person som han så länge älskat på avstånd och som nu, slutligen, villigt gav sig till honom. Emma mötte Ulfs blick med ögon som var blanka av njutning och kärlek. För varje stöt gungade brösten till och samma rörelse med underkroppen fick hennes ögon att flacka omkring och tappa fokus. Han drog ut fingrarna ur håret och stannade upp, hjälpte Emma att få ut armarna ur klänningen och drog sig sedan motvilligt ur hennes heta inre. Med en arm instucken under båda låren greppade han från undersidan med ena handen och den andra på motsatta sidans höft. Ulf tog i och fick runt Emma på mage. Med sina knän på ömse sidor om hennes knäveck stack han in händerna under hennes höfter och lyfte upp den lilla rumpan en bit. Han flämtade av upphetsning när Emmas rygg böjdes till en upphetsande svankning, men han stannade inte upp utan lade händerna på skinkorna och tryckte isär dem. De glittriga blygdläpparna öppnades inför hans kåta ögon och han rörde genast sig framåt för att tränga in i Emma bakifrån.



Den underbara värmen omslöt Ulf på nytt och när han stötte in i Emma så dämpades den våldsamma rörelsen av hennes mjuka stjärt, som tryckte mot nederdelen av magen när han trängde allra längst in. Hon låg där med armarna i räta vinklar vid armbågarna, händerna framåt, påminnande om en troende i tillbedjan av ett högre väsen. För Ulf var Emma detta högre väsen, uppenbarelsen av skönhet var hon, där hon låg och tog emot hans blodfyllda och bultande kärlek. Han lutade sig framåt och lade sin vikt över Emma medan han stötte in i henne, kysste hetsigt kinden och den blottade lena halsen. Den mjuka rumpan dämpade alltjämt de hårda stötarna och tryckte skönt mot magen för varje rörelse in i Emmas kåta kropp. Med läpparna tätt tryckta mot örat viskade han kärleksfulla och mjuka ord som kontrasterade skönt mot de hårda stötarna; ord om kärlek och åtrå medan hårda rörelser pressade honom mot den mjuka uppstickande stussen. Emmas kropp var allt som Ulf fantiserat om och ändå så mycket mer. Hon var helt och hållet hans men ändå ville han ha mer. Han måste ha allt! Ulf gled ur den trånga fittan och stirrade ned på Emmas sexiga kropp, vände den om och höll fram en hand. Emma hann inte mer än ta den stora handen i sin förrän Ulf slet henne till sig. Hon krånglade sig runt för att hamna på knä. När de så kysstes tryckte det hårda ståndet varmt och kletigt mot Emmas mage. Tungorna förenades i en, vid det här laget välbekant, dans och stora händer smekte fortsatt ivrigt över hennes kropp, rastlösa efter nya platser att vidröra, efter nya kurvor att med fingrar och handflator följa och dyrka. Ryggraden och sidorna av magen smektes, två ordentliga grepp om skinkorna följde sedan, som Ulf använde för att trycka Emma ännu tätare intill sig.



Tungorna återgick till sina respektive ägare och det var nu Emmas tur att sluka Ulf. Med tunga händer på sina axlar lät hon sig tryckas ned, när han släppte och lutade sig bakåt med händerna mot marken bakom sig kröp Emma framåt och tog den kladdiga kuken i sin mun. Hon slickade det svullna ollonet, tog det djupt in i munnen och omslöt kuken med läpparna, släppte ut den igen och slickade längs sidorna av skaftet medan hon tittade upp för att försäkra sig om den skänkta njutningen i Ulfs grimaserande ansikte. Liksom han dyrkat henne dyrkade Emma honom nu och hon behandlade det varma ståndet som en helgedom för köttslig lust och underbart sinnlig kärlek. Hon kupade handen runt pungen och kände den dra ihop sig och bli liten, knottrig, hur den alldeles bortom Ulfs viljemakt mobiliserade sina krafter för att uppfylla sin plikt i njutningens tjänst. Med försiktiga rörelser smekte Emma den samtidigt som hon omslöt ollonet med sin mun. Hon sög och gjorde sitt yttersta för att skänka så mycket njutning hon överhuvudtaget förmådde, slickade i sig de safter som fick ståndet att glittra och smetade med tungan ut desamma över och runtom det känsliga ollonet, så att Ulf stönade högt och grötigt mumlade om sin gränslösa njutning och lycka. Till slut tryckte han bort Emma och hon tittade oroligt honom i ögonen. Det djuriska hade helt övertagit Ulf. Med sammanpressade läppar och vild blick vände han Emma om där hon stod på alla fyra, tryckte ihop de små låren så att den glänsande fittan blev till ett inbjudande långt streck, inom vilket hela världar av njutning låg fördolda. Emma tittade bak över axeln och såg hettan i Ulfs ögon när han närmade sig. En tung hand tvingade henne återigen att kröka ryggen till djup svank och i nästa ögonblick tryckte det hårda ollonet mot denna njutningens stängda port mellan Emmas ben och tvingade sig in.



De stora händerna greppade höfterna hårt och höll Emma stadigt på plats när den varma kuken trängde djupt in i henne. Efter några stötar försvann handen vid högra höften, men den dök omedelbart upp vid axeln och tvingade Emma bakåt, trädde henne över den hårda kuken, höll henne fast som i ett skruvstäd. Hon kom inte undan och ville heller inte fly. Emma såg Ulfs stirriga blick slicka henne över ryggen och rumpan. Hon njöt både av blickarna och kuken och hon flämtade häftigt när de hårda stötarna tvingade sig in i henne. En kärlekens våldförelse mot hela hennes kvinnokropp av blygsam storlek. Emma älskade varenda sekund av det, hängav sig åt sensationerna och slöt ögonen för att fokusera på njutningen. Hon lät sig knullas hårt och med brösten gungande under sig lutade hon sig ännu mer framåt så att svankningen blev ännu djupare, allt för att öka Ulfs njutning ännu mer. Med rumpan upphöjd på det viset vilade hon kinden mot klänningen och for fram och tillbaka över det röda tyget i små rörelser som upprepades för varje stöt. Ljudet av Ulfs andhämtning blev tyngre, djupare. "...klarar inte mer..." hörde Emma frammumlade ord bakifrån och hon stack in en hand mellan sina hoppressade lår och tryckte två fingrar mot klitoris. Hon var så svullen och känslig att det var nära att genast bli för mycket. Men hon kunde samtidigt inte förmå sig att sluta utan började smeka sig till takten av de hårda stötarna medan orgasmen växte inuti henne. Handen på axeln fortsatte pressa Emma bakåt över den hårda kuken och mumlandet från Ulf blev alltmer osammanhängande. Till slut växte orgasmen sig övermäktig och Emma hade inget annat val än att släppa njutningen lös. Hela det upphöjda partiet av hennes villiga bakkropp exploderade av njutning när orgasmen fick fria tyglar och sensationen av Ulfs hårda kuk blev som till bränsle på en vildvuxen eld, fick den att flamma högre och hetare för varje stöt.



Inte heller Ulf kunde motstå njutningen längre, ännu mindre nu när Emmas fitta genomfors av kramper som fick den att krama hårt om kuken så att hon blev ännu trängre. Han släppte den smala axeln och greppade istället hetsigt om Emmas höft som för att hålla sig kvar vid allt det underbara, när orgasmen spred sig från ollonet och ned genom kuken, fyllde magen med stickande värme för att fortsätta ned genom benen. Stönen från Emmas mun, pressad mot klänningen och marken ökade njutnignen än mer och Ulf stötte djupt in i Emmas pulserande fitta. Kraftiga konvulsioner fokuserade Ulfs sammantagna perception till skrevet och när strålar av sperma sprutade in i Emma stönade och morrade han om vartannat, medan han girigt stötte hårt in i hennes sköna lilla kropp. Han kände kuken växa inuti henne för varje konvulsion, hur den sedan fick normal storlek för att växa i ännu en skön puls, därefter ännu en och en till. Djuriskt gutturala läten undslapp Ulfs mun och hals, ljud som han omöjligt kunde hålla tillbaka. Han tappade kontrollen över sig själv och föll över Emma som därmed hamnade platt på mage, fortfarande med kuken pulserande inuti sig. Där låg de mellan cirkeln av träd i en ångande hög, flämtande, och för varje efterpuls som genomfor Ulfs kuk stelnade han till genom hela kroppen för att omedelbart därefter sjunka tungt ned på Emma igen. Hans andhämtning silades genom hoppressade tänder och förde tankarna till dova morranden, en påminnelse för Emma om vilken form Ulf haft när de först mött varandra denna magiska natt. Men hon skrämdes inte längre av det djuriska utan omfamnade det med hela sitt värkande hjärta. Som hon hade längtat efter att få känna Ulf inuti sig, att få se åtrå i hans ögon när han tittade på henne. Nu hade hon fått allt detta och mer därtill. Det var värt det höga priset, också nu när det var slut. Hon ångrade sig inte, trots att hon visste vad det innebar för henne själv. Emma öppnade ögonen och upptäckte att hela grytans runda krön omgavs av hjortar. De stirrade ned på dem där de låg, med stora och oskyldiga ögon tittade de, nervöst anklagande. Detta var en helt annan påminnelse, en påminnelse om den skuld Emma dragit på sig. Hon hade läst om det i boken men hade inte brytt sig om det och hon brydde sig fortfarande inte. Det var värt priset. Hon hade kunnat offra detta om och om igen om det hade krävts av henne.



"Dags att vakna!" Stefan skrattade när han ryckte i Ulfs axel så att den senare vaknade till liv. Med sömndruckna ögon stirrade han omkring sig och insåg plågat att han var tillbaka i klassrummet. Det var bara han och Stefan som var kvar. "J-jag måste ha somnat" stammade han. Stefan nickade ironiskt med höjda ögonbryn. "Ska du med till biblioteket?" frågade Stefan - denna väderentusiast till kursare - men Ulf skakade beslutsamt på huvudet så att det blixtrade till av smärta i hela skallen. "Nä, jag måste göra en sak" svarade han och rafsade ihop sina böcker och det tomma skrivblocket. Helt tomt var det ändå inte. Med en handstil som han alls inte kände igen stod två ord och ett frågetecken skrivna med stora oh spretiga bokstäver. "VILKET PRIS?". Plötsligt kom drömmen tillbaka till honom men Ulf var inte längre lika säker på att det varit en dröm, varken under föreläsningen eller natten innan. Han måste hem och titta på sina kläder, leta efter spår av att han faktiskt varit i skogen. Fast om han varit naken då? Det spelade ingen roll. Biblioteket var det sista han hade tid med. Trots blixtrande huvudvärk gick han snabbt ut ur klassrummet och lämnade Stefan efter sig. Han kom ut ur huset och fann sin cykel, låste upp den och började cykla hemåt. Han hade inte mer än ett par kvarter kvar när en polisbil körde upp längs Ulfs sida och saktade in. En polis i mörkblå uniform vevade ned rutan. "Är du Ulf?" frågade han allvarligt. Ulf nickade och stannade cykeln genom att sätta ned fötterna på asfalten. "Vad gäller det?" frågade han stressat. Han var så mån om att komma hem och kolla sina kläder, kanske till och med ringa till Emma, att han inte hade tid ens för att prata med ordningsmakten. Det spelade ingen roll vad det gällde. "Känner du en Emma?" fortsatte mannen i uniform och öppnade bildörren. Han klev ut innan Ulf hunnit svara och greppade styret på cykeln. Ulf förstod ingenting men nickade.



"Det är min kursare. Vi går i samma klass. Det har väl inte hänt något?" Han började bli orolig. "Ställ cykeln här och hoppa in i bilen" beordrade polisen vars namn inte avslöjades med mer än en rad av siffror på bröstet. Ulf hade inget val utan var tvungen att göra som den uniformerade mannen befallt. Han ställde cykeln vid sidan av vägen, låste den och hoppade motvilligt in i radiobilen. Den andra polisen i bilen började köra. "Vart ska vi?" frågade Ulf men fick inget svar. Han försökte igen. Fortfarande inget svar. Han började bli upprörd. "Ni kan ju inte bara köra iväg med mig utan att berätta vad jag har gjort!" protesterade han och försökte öppna bildörren i farten. Den var låst och han kom ingenstans. Den första uniformerade mannen, den som gripit om cykelstyret, tittade bak på honom med avsmak i blicken. "Håll käften din sjuke jävel!" Ulf svalde av nervositet och rädsla. "Vad har jag gjort?" viskade han desperat och kramade böckerna hårdare i sina händer som börjat bli klibbiga av svett. "Om det är hans sperma så ska han tammefan inte få det lätt" hörde han mannen bakom ratten säga till sin kollega. "Du hörde det om klänningen va?" svarade den senare till föraren, som i sin tur nickade med ögonbrynen bistert sammanpressade. "En jävla tur bara att hon hade sinnesnärvaro nog att skriva hans namn på sig själv. Så tragiskt..." Han som körde vände sig om och tittade rakt på Ulf när de för ett ögonblick stod stilla och väntade vid ett trafikljus. "Var fan fick du tag i ett hjorthorn egentligen?" En dyster bild började målas upp i Ulfs tankar och ju mer den färglades, desto mer kallsvettig blev han där han satt i baksätet av polisbilen, på väg mot sitt slut som fri människa. Det enda han visste helt säkert var att det inte var han som gjort det. Samtidigt var den alternativa förklaringen - sanningen! - så osannolik att Ulf mycket väl förstod att ingen skulle tro honom. Den natten sov han ensam i ett kalt rum med betongväggar, på en träbrits som han fick fälla ner från väggen, i väntan på häktningsförhandling nästa dag. Han drömde ingenting.

5 kommentarer:

  1. Va det ett mord eller? Jag fattar nog inte. Djuriskt sex säjer man ju men.... Lite konstig kanske. Fast sexet är bra. Blir två porrpoäng av 5.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! "Djuriskt"var precis vad jag också tänkte. Men jag tycker den är helt okej. Sätter inga betyg så men språket är jättebra och handlingen lite spännande också. Jag tycker det är kul med olika sorters noveller.
      "jay"

      Radera
    2. Självuppoffring ligger närmare sanningen. Novellen handlar varken om magi, djur eller polispatruller utan om vad vi är beredda att göra för kärlek, hur mycket vi är beredda att offra. Det vore alldeles för trist att bara skriva ut det i klartext, svaret är allt.

      Men kul att ni båda hittade något bra i berättelsen trots att poängen möjligen var lite luddig. :)

      Radera
  2. Jag tycker i alla fall den är jättehärlig. Men kanske på ett ganska anorlunda sätt bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yes! Någon som den gick hem hos. Det gillar jag! :)

      Radera