Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.

Han gnuggade sina ögon och tittade oroligt omkring sig. När han fick syn på Matilan vid elden lugnade hans ögon sig och munnen sken upp i ett glatt leende. ”Mel!” ropade han åt henne och skrattade. Matilan rodnade när hon mindes tillfället han senast använt det ordet. Hennes röda kinder fick Bernuz skratt att tillta ytterligare. När han bullrat färdigt reste han sig och gick fram till henne. Hon tittade upp på honom och pekade sedan på elden. Bernuz var nöjd med hennes aktivitet och strök henne ömt över håret. Sedan satte han sig ner och höll fram händerna mot den lilla lågan för att värma sig. Matilan tänkte febrilt. Vilket var bästa sättet att få Bernuz att frigöra henne från repet? Han tyckte ju uppenbarligen bra om henne. Hon tog mod till sig och fick hans uppmärksamhet genom att knacka på hans arm. Bernuz tittade på henne. Sedan tittade Matilan menande mot sina händer. Bernuz förstod ingenting. Eller också ville han inte låtsas om att han förstod. ”Vill du knyta upp de här Bernuz?” frågade Matilan försiktigt. Bernuz tittade på hennes händer, sedan i Matilans ögon när han ryckte på axlarna. Matilan mötte hans blick med sorgsna ögon. ”Snälla Bernuz” bönföll hon honom med en röst färgad av desperation. ”Mel!” svarade han istället och reste sig. Matilan tittade efter honom när han gick bortom stenen för att hämta något. Han kom snart tillbaka med något i handen. Det var ett sådant där krus som han förvarade sin vildhonung i. Han gick fram till Matilan med kruset och räckte det till henne. ”Mel?” frågade han när han satte sig. Matilan tog tveksamt emot kruset. Hon satte ner det och höll upp händerna framför Bernuz. Hon slet i repet och försökte lirka sig fri inför honom så att han skulle förstå. Bernuz skrattade istället åt henne och pekade mot kruset med en frågande blick. Matilan gav upp. Hon lyfte kruset och drack av den klibbiga honungen. Ingen dålig frukost fick hon erkänna för sig själv. Vildhonung hade hon bara druckit vid festliga tillfällen innan hon mött den store vilden som nu satt framför henne och log hemlighetsfullt.

Bernuz värmde resterna av ett gammalt köttben över elden och högg glupskt in. När han var färdig gick han fram till ett av de höga träden och hämtade ett stort tjockt blad som han format till en tratt för att fånga upp daggvatten. Han kom tillbaka till elden där de delade på vattnet för att släcka sin morgontörst. När Matilan satte ner bladet på marken drog Bernuz fram en liten dolk från ingenstans. Han höll fram den mot Matilan som blev orolig. Istället för att skada henne skar Bernuz upp repet som höll hennes händer fast. Matilan blev så överraskad att hon inte visste vad hon skulle säga. Det spelade egentligen ingen roll eftersom han ändå inte skulle ha förstått henne. När hon fick tillbaka fattningen sprang hon istället upp och slängde sig mot Bernuz i en stor kram av tacksamhet. Bernuz låtsades vara upptagen med sitt köttben och lät bli att kramas tillbaka. Istället skrattade han bullrigt åt Matilans plötsliga känsloutbrott. Till slut släppte Matilan sitt lilla grepp om honom och tittade honom i ögonen. ”Du är konstig Bernuz, men snäll. Tack!” kvittrade hon fylld av glädje vilket fick Bernuz att le. Han förstod inte ett ord mer än sitt namn men hennes ton avslöjade tillräckligt mycket av vad hon menade med sina konstiga ljud. När de ätit klädde de på sig. Bernuz var otålig och rastlös. Han ville komma iväg. Matilan förstod inte vart. När det var dags att gå drog han henne med sig uppför den lilla slänten och ut i skogen. Över kvistar och barr längs med stigar som inte var större än de vilda djurens egna skyndade de fram. Matilan kände igen sig först när de passerade den plats där Bernuz fritagit henne dagen innan. Han stannade inte upp ens för ett ögonblick när de passerade de livlösa kropparna. Som om de vore en del av skogens naturliga interiör steg han rakt över dem och gick vidare med Matilan hack i häl.

Till slut tröttnade Matilan och stannade upp. Bernuz märkte det inte förrän han gått säkert femtio meter ifrån henne. När han upptäckte att han var ensam tittade han sig oroligt omkring. Matilan fanns ingenstans. Hans blick blev mörk när han kände sveket. ”Matilan!” vrålade han åt det håll han kommit från med en röst vars raseri inte gick att ta miste på. Han var ilsken. Ångerfull över att ha litat på fel person ändå. Sedan vände han om och började springa mot sin glänta för att förhindra att hon skulle lyckas stjäla hans saker. När han kommit en liten bit såg han Matilan sitta på marken och flåsa. Med ilskna steg och en rasande blick drog han upp henne och började skälla på henne. Matilan tittade upp i Bernuz ögon och såg hans raseri. Hon blev rädd och ögonen började tåras. Vad tänkte han göra med henne? När han såg rädslan i hennes ögon och hörde hur hon flåsade mildrades hans ilska. Han släppte henne och satte sig ned bredvid henne. För att visa att han inte menat något illa strök han Matilan ömt över kinden med sin enorma hand. Han tyckte om hur len hennes hud var. Långt lenare än hans egna väderbitna och skäggiga skinn. När Matilans andning hämtat sig reste hon sig upp. Hon ville inte sinka Bernuz mer än nödvändigt till det brådskande ärende han uppenbarligen skyndade till. De började vandra genom den täta skogen på nytt. Långsammare denna gång så att Matilan skulle hinna med i Bernuz långa steg. Efter att ha gått i över en timme stannade Bernuz upp och höll ett finger mot sin mun. Matilan förstod och lät bli att prata. Istället spejade hon tillsammans med honom ut från skogen mot det öppna fält som bredde ut sig där skogen slutade. Stora fyrkantiga hyddor byggda av trä och målade med vad som såg ut som blod var utplacerade i en samling omgärdad av en lägre mur. Det var alltså hit Bernuz hade haft så bråttom. Matilan undrade vad som skulle hända härnäst. Hon var inte det minsta sugen på att gå in i en by vars boende ansåg blod vara en lämplig färg att måla sina hyddor med. Nervositeten växte inuti henne ju längre hon tittade på den hemska färgen. Istället tittade hon frågande mot Bernuz som ägnade rörelserna inne i byn all sin uppmärksamhet.

Han släppte byn för ett kort ögonblick och tittade mot solen. Den stod ungefär där Bernuz ville ha den. Han nickade nöjt och satte sig bekvämt tillrätta med ryggen mot en trädstam. Matilan kröp fram till honom och satte sig bredvid. ”Vad händer nu Bernuz?” frågade hon honom trots att hon visste att han inte skulle förstå hennes fråga. Han pekade upp mot solen och sedan en bit längre åt höger. Han upprepade rörelsen och följde upp den med att vandra över marken med två fingrar. De skulle alltså vänta en stund innan de rörde sig. Matilan förstod inte vad de väntade på, men för att inte frysa under tiden burrade hon in sig så tätt intill Bernuz hon kunde. Hans stora kroppshydda och gråvita pälskläder värmde skönt mot hennes kropp som bara täcktes av tunt tyg. När solen fått den position som de inväntat hade Matilan hunnit slumra till. Hon vaknade av en brysk ryckning när Bernuz försökte få liv i henne. Matilan kisade med ögonen och undrade vad som hände. Svaret fick hon när Bernuz pekade upp mot solen som stod mellan två träd. Där han pekat förut. Sedan pekade han ner mot byn där folket gick i led ut ur samhället, genom en öppning i den lilla muren och bort mot ett backkrön. Matilan kunde inte förstå varför de alla lämnade byn på det där sättet. Innan hon hann gestikulera och fråga Bernuz vad som hände reste han sig upp och kallade henne med sig. De smög över fältet och gömde sig bakom stora stenar för att inte bli upptäckta. Snart var de framme vid den gräsklädda stenmuren. Bernuz hoppade upp och spanade över på andra sidan in i byn. Ingen där. Han lyfte sedan upp Matilan på muren innan han själv hävde sig upp. Snart var de nere på andra sidan och befann sig på en bred stig som löpte in i byn. Bernuz ledde vägen.

De stannade vid en hydda som Bernuz pekade ut. Efter att ha lyssnat med öronen mot väggen och konstaterat att ingen var där inne bröt Bernuz försiktigt upp dörren och steg in. Det var en förunderlig plats de kommit till. En slocknad eld stod mitt i rummet med bara ett hål i taket ovanför för att leda bort röken. Verktyg av metall stod lutade mot väggarna. Hudar låg utspridda på det trampade jordgolvet. En mysig plats, tänkte Matilan, om det inte varit för de blodmålade ytterväggarna. Bernuz smög snabbt inåt och öppnade en kista av trä. I den hittade han en död hare som han segervisst höll upp för att visa Matilan innan han stoppade den innanför sin pälsklädnad där han fäste den vid något. ”Kommer de inte märka att den saknas?” viskade Matilan oroligt. Bernuz svar bestod bara av en tyst hyssjning. Hon tystnade och hoppades att de åtminstone var färdiga. När Bernuz vände sig om och började röra sig mot dörren de kommit in genom kände hon nervositeten dämpas en aning. Dags att försvinna innan folket kom tillbaka. Innan Bernuz stängde dörren efter dem greppade han ett av verktygen som stod vilande mot en vägg. Det som sett ut som en lång spade visade sig vara ett spjut utformat med stor skicklighet. Bernuz tog det med sig. Matilan som inte ville vara sämre hittade en båge som hon tog med sig samt ett utsmyckat koger med några pilar i. Bernuz gav henne en förvånad blick när de kom utanför dörren och ut på den breda stigen. Matilan besvarade den genom att trotsigt sätta näsan upp i luften. Hon tänkte visa honom att hon minsann inte var något ok att bära på.

De smög tillbaka till muren och klättrade upp på den. När de spejade mot skogen var allt lugnt, men bakom dem höll befolkningen på att, i ett liknande led som de lämnat byn i, komma tillbaka genom öppningen i muren på andra sidan. Bernuz och Matilan skyndade sig ned på andra sidan och sprang snabbt över fältet mot den täta skogens skydd. Väl framme vid skogsbrynet slog de sig ned bakom en stor nedfallen trädstam och inspekterade sitt byte. Haren var nyfångad, i en snara förmodligen, och skulle bli en fin middag för dem båda. Bernuz stoppade tillbaka djuret innanför sin päls och plockade istället fram sitt nyvunna spjut. Dess spets var av blank metall, vasst och dödligt. Han höll upp det och måttade ett kast. När han svingade det ståendes på huk hördes ett brummande ljud när det vibrerande gungade från trädets stam som han siktat på och träffat. Hans leende var stolt. Matilan klappade försiktigt sina händer för att visa sin uppskattning för hans skicklighet. Det fick Bernuz att anta en överlägsen attityd. Han gick med malliga steg bort och drog ut sitt spjut ur stammen när ett snabbt svishande ljud följdes av det låga ljudet av metall som borrar sig in i färsk bark och trä. Bernuz slängde sig omedelbart till marken och ropade något bakåt till Matilan. När han smög sig upp på huk igen och tittade bakåt på den lilla tjejen som satt på huk med bågen i hand och ett stort leende på sina läppar började han skratta. Han var tvungen att hålla sig för munnen för att inte riskera att röja deras gömställe för eventuella bybor. När han lugnat sig gick han fram till samma trädstam och lirkade ut pilen som Matilan placerat bara någon centimeter från platsen där hans eget spjut nyss suttit fast. Han höll upp pilen och granskade den. Sedan granskade han Matilan. Slutligen började han skratta igen. När Matilan kom fram till honom och ville ha tillbaka pilen gjorde Bernuz en ståndsmässig bugning och överlämnade högtidligt pilen till dess rättmätiga ägare. Matilan var stoltare än någonsin förr. Att hon flera gånger i sin hemby övat på att skjuta pil med båge behövde ju inte Bernuz få veta.

De tog sig en bit in i skogen innan de stannade på nytt. Bernuz gjorde upp en liten eld som de satte sig runt. Därefter tillagade de haren och mumsade i sig det grillade köttet. De utbytte ord mellan sina språk och snart kunde de förstå åtminstone de mest fundamentala saker den andre sade, om än nyanserna gick förlorade på sätt som ofta blev tokiga. Bernuz lyckades till slut förklara att de skulle tillbaka till byn lite senare. Egentligen inte till byn utan till någon extra stor hydda som låg längre bort. Samma hydda som alla byns invånare hade vandrat i led till när de varit inne och stulit både mat och vapen. Matilan var skeptisk till idén. Hon gillade inte alls de där blodstänkta trähyddorna. De fick henne att tänka på de sagor hon fått höra som barn om folk långt ifrån hennes egen by som åt andra människor. Kannibaler. Om sagorna var sanna visste hon inte, men byn de nyss smugit in i var tillräckligt skrämmande för att hon skulle vara skeptisk till dess invånare. Bernuz vägrade lyssna på henne. De skulle dit och hon skulle följa med. Annars fick han binda och dra med henne. När han gestikulerade och visade hur han skulle binda henne mjuknade Matilan. Det var något hon alls inte var sugen på. Hon var fri nu och tänkte förbli så. Dessutom var tydligen just det huset de skulle till inte rött utan vitt. Det lugnade Matilan en aning. Det var flera timmar kvar tills Bernuz ville vara där men eftersom byn låg i vägen och de inte ville bli upptäckta var de tvungna att röra på sig för att hinna i tid. När maten var uppäten och deras saker ihopsamlade reste de sig för att påbörja vandringen.

Skogen runt dem var fortsatt tät och fylld av samma slumpmässigt utplacerade stenblock som i Bernuz glänta. Solens strålar smet igenom grenverket ovan dem bara emellanåt för att smeka deras ansikten med en behaglig värme. De höll sig hela tiden ett par hundra meter från skogens bryn för att undgå upptäckt. Bernuz litade inte alls på byns befolkning och Matilans inställning var minst sagt ambivalent. Vandringen fortgick problemfritt tills de kom upp på krönet av en trädklädd kulle där Bernuz hastigt tryckte ned Matilan mot marken. Hon tittade upp under hans arms vikt och såg irriterad ut. Bernuz höll ett finger framför läpparna. Sedan släppte han Matilans rygg och stack försiktigt upp huvudet för att spana. Matilan gjorde likadant. Där framme, bara femtio meter ifrån dem, stod en man. Han var beväpnad med pilbåge men saknade hjälm och bröstplåtar. Bernuz drog ner huvudet och vände sig mot sin lilla följeslagare. Med gester och ett fåtal ord förklarade han att det var en jägare. Matilan nickade och höll med. De ville honom inget illa, men han blockerade effektivt deras väg. Bernuz funderade intensivt tills han kom på en idé. Ur sin gråvita pälsklädnad drog han fram ett långt rep. Matilan tittade på repet med avsmak. Hon anade redan vad planen var och stack motvilligt fram händerna. Lika bra att få det överstökat. Bernuz band hennes handleder och testade repet. Jodå, hon satt fast och kom ingenstans. Sedan reste han på sig och ryckte hårt i repet. Matilan klagade på smärtan utan att få någon respons. Istället gick Bernuz rakt mot bybon med bestämda steg och med Matilan i släptåg. När bybon såg dem ryckte han till och såg ut att vara på väg att springa för livet. Han ångrade sig istället och tittade nyfiket på dem där de kom gående. Bernuz tog till orda på ett språk som Matilan inte förstod ett ljud av.

Bybon och Bernuz samtalade en stund medan Matilan fick stå med sänkt blick och händerna bundna. Hon gillade inte alls situationen. Vore det inte för Bernuz styrka och den skicklighet han visat tidigare skulle hon aldrig accepterat planen. Nu var det alldeles för sent att ångra sig. Bybon skrattade rått åt något Bernuz sade och gick fram till Matilan. Han lyfte oblygt på hennes kläder för att se hennes kropp. Det gjorde Matilan rasande. Hon gjorde ett snabbt utfall mot jägaren men Bernuz starka händer höll henne tillbaka i repet. Sedan skrattade de båda hjärtligt åt henne. Matilan började bli misstänksam. Tänk om Bernuz verkligen tänkte sälja henne. Hon som litat på honom och hjälpt honom. Så elak kunde han väl ändå inte vara? Svaret fick hon strax därefter när Bernuz höll henne kort i repet för att låta bybon inspektera henne på nytt. När jägaren med illa dold lusta återigen lyfte på hennes kläder drog Bernuz honom till sig och placerade den lilla dolken, som han tidigare använt för att frigöra Matilan, i bybon så att han segnade ned utan ett ljud. Matilan tittade upp på Bernuz. Hon var inte helt nöjd med hans metoder, men hon kunde å andra sidan inte neka till att han hade räddat henne på mer än ett sätt vid det här laget. Hon tackade honom därför innan hon stal jägarens pilar. De gick vidare utan att ens bemöda sig om att gömma kroppen. Bernuz började få bråttom och lät därför Matilan vara bunden. Hennes klagomål brydde han sig inte det minsta om. Efter att de vandrat ytterligare en timme genom skogen vände Bernuz skarpt åt höger, mot skogsbrynet. Solen var på väg ned när de gömde sig och höll utkik ned mot den stora hydda som hela tiden varit deras mål. Matilan som var både irriterad och otålig ville få planen utförd så snabbt som möjligt, men Bernuz beslutsamhet var stöpt i det hårdaste järn. Han höll henne kvar och tänkte inte röra sig en meter förrän det var dags. De stack båda upp sina huvuden bakom en nedfallen stam och såg hur dörren till den stora hyddan öppnades. En stormagad man med svarta kläder stängde dörren efter sig och började gå i riktning mot byn. När de lutade sig tillbaka förklarade Bernuz att det strax var dags. Han tittade över stammen för att bekräfta att den svartklädde mannen fortsatte i samma riktning och blev inte besviken. När han kom på fötter och började gå stod Matilan stilla. Hon ville inte gå någonstans om han inte knöt upp repet runt hennes händer först. Bernuz log roat åt hennes klagande ljud innan han svarade. Repet var nödvändigt. För att kunna smyga ned till hyddan utan att väcka misstankar var hon tvungen att spela slav. Bernuz skulle vara hennes ägare som skulle försöka sälja henne om de blev upptäckta. Matilan var inte imponerad av planen. Kunde inte hon lika gärna ha tagit honom till slav? Bernuz kunde inte hålla sig för skratt när han förstod hennes invändning. Matilan drog i repet för att dra honom med sig men insåg det orimliga i hennes plan när hon inte kunde rucka honom från sin plats ens med sin fulla kraft. Hon fick väl vara slav då. Igen.

De lämnade skogen och började korsa fältet som låg mellan dem och hyddan. Inte ett ljud antydde att de blivit upptäckta. Snart var de halvvägs och fortfarande inget. Hoppet växte i dem båda. Till slut kom de fram. Hyddan visade sig vara byggd i sten. De fann en dörr av trä som Bernuz fick upp. Sedan smet de in. I dunklet var det svårt att se något och Matilan fick kisa hårt och blinka tills synen vande sig vid mörkret. Det hon sedan såg var långt ifrån vad hon hade förväntat sig. Rad efter rad av bänkar i trä var utplacerade över hela golvet. Bara längst in i byggnaden saknades sittplatser. Där stod istället en sorts altare med ett lågt staket uppsatt runtom. Matilan kände inte igen gudarna på de bilder som satt uppe på hyddans väggar. Förmodligen ociviliserade monster vars mest framstående drag var deras hunger efter mänskligt blod tänkte hon. Ingen religion hon hade lust att bekanta sig närmare med. Särskilt inte som flera av bilderna föreställde folk som led och blev straffade på olika sätt. Hennes egna förfäder räckte gott och väl för tillbedjan. De var dessutom goda. Bernuz var mindre intresserad av bilderna och bänkarna under dem. Istället rörde han sig målmedvetet mot en dörr. När han kom fram till den kallade han till sig Matilan. Hon gick fram till honom och såg frågande ut. Bernuz tog tag i repet och började under Matilans protester binda fast änden i staketet runt altaret. När han var färdig hytte han åt henne med fingret. Hon måste vara tyst och hon måste sitta still. Matilan tittade surt mot honom men sänkte sedan blicken. Hon ville faktiskt hjälpa till. Bara inte på det sättet. Bernuz brydde sig inte om hennes humör utan öppnade dörren han valt ut och klev in. Det enda Matilan hörde inifrån rummet var Bernuz nöjda skrockanden. Sedan ljudet av metall mot metall. Fanns där vapen? När Bernuz kom ut fick hon sitt svar. Han kom ut med skinande saker i sina händer. Metallföremål som var vackra. Inga vapen alls. Han skulle precis göra en säck av en djurhud när de hörde dörren de nyss kommit in genom öppnas bakom sig.

Två män stormade in i byggnaden med höjda vapen och höga röster. Bernuz lyckades precis skjuta föremålen under en bänk innan de upptäckte hans stöldgods. Sedan höll han upp sitt spjut inför männen och lade det demonstrativt på golvet framför sig. Matilan kunde inte tro sina ögon. Gav han upp? Vad var då planen till för? Satt hon där fastbunden helt utan anledning? Tanken på att bli slav på nytt föresvävade henne. Hon skulle aldrig acceptera det, men istället för att överlämna sig till männen började Bernuz tala med dem. De var upprörda och ville inte lyssna på honom men efter en stunds övertalan fick de ett nyfiket uttryck i sina ögon vars färger doldes i hyddans dunkla skuggor. Snart tittade de istället hungrigt på Matilan med förväntan i sina ögon. Bernuz kom fram till dem och talade med len röst på deras eget språk. De nickade och höll med. Sedan skakade de på sina huvuden och såg missnöjda ut. Bernuz nickade och bad dem vänta. Sedan gick han fram till Matilan och förklarade läget. Med gester och ord vars betydelse Matilan bara kände till hälften förklarade han att hon måste spela hans slav. Han hade sagt åt dem att han ägde henne och att de sökt skydd för natten i vad de trott var en lada. Nu skulle de döda dem om han inte kunde bevisa att hon var hans slav och inte en medbrottsling. Bernuz hade föreslagit att han skulle ta henne där på plats för att visa att Matilan var hans att göra vad han ville med. Nu måste hon spela med så att de inte grep eller dödade dem. Matilan trodde inte sina öron. Bernuz hade tagit livet av en man för att han lyft på hennes kläder, för att nu kräva att hon skulle dra skam över sig för att lura de här två männen. Hon blev generad av bara tanken på att vara naken inför dem. Bli tagen av Bernuz dessutom?

Matilan hann inte tänka mer på saken innan Bernuz slet av hennes kläder. Sedan stod hon naken och bunden vid altarstaketet framför de båda männens hungriga blickar. Hade hon haft kläderna på hade deras blickar klätt av henne. Istället gjorde de där blickarna helt andra saker med hennes kropp. Skamliga saker. Saker Matilan inte kunde förmå sig själv att tänka på utan att rodna kraftigt. Istället fokuserade hon på Bernuz. Han stod bredvid henne och höll just på att ta av sig sin päls. När den föll till golvet täckte den fortfarande bågen och pilarna. Spjutet låg längre bort. Männen ropade något till Bernuz. Han svarade något lugnande på deras språk innan han ställde sig bakom Matilans lilla kropp och lutade henne framåt. Hon fick ta stöd med sina bundna händer mot samma staket som hon var bunden till. När hon tittade bak såg hon Bernuz enorma kropp torna upp sig över henne. Hon blev nervös. Någonting med situationen gjorde henne upphetsad. Skammen över vad hon visade upp. Att hon inte hade något val. Hon kunde inte bestämma sig för vad det var som var mest upphetsande. Hon kände Bernuz stora händer över sin kropp. De smekte henne över ryggen och ner mot stjärten. Sedan ut mot sidorna och upp över höfterna innan han förde dem över hennes revben. Hon kände hans kön mot sin rumpa när han sträckte sig runt henne för att röra hennes bröst. Männen hade tystnat. Istället för att ropa och prata tittade de noggrant på när Bernuz gjorde vad han ville med sin slavs kropp. Någon av dem rotade i en ficka efter mynt. Matilan kunde inte förstå det. Varför blev hon upphetsad av detta? Hon ville inte bli såld. Ändå kunde hon inte bortse från sin fysiska reaktion på situationen. När hon kände Bernuz stora varma händer runt sina bröst gick det inte att förneka längre. Istället gnydde hon av njutning. Hennes ljud fick de båda männen att flina belåtet. De var nöjda med Matilans villighet att ge njutning till sin ägare. De stora händerna fortsatte smeka hennes bröst bakifrån. Matilan som en stund känt Bernuz kön mot sin stjärt tryckte sig försiktigt bakåt mot honom. Det hårda mellan hans ben trycktes mot hennes skinkor. En stor och varm kuk som var hård på grund av henne. Matilan skämdes intensivt över hur hon betedde sig som tryckte sig mot honom sådär när de två byborna stod och tittade på. Hon intalade sig att hon gjorde det för att de skulle släppa dem. Att hon tryckte sig bakåt och verkade villig av bara det skälet. Det var inte sant.

Hon kände hur en av de stora händerna släppte sitt grepp om hennes bröst. En snabb smekning längs med magens sida och över stjärten följde innan handen försvann helt. Sedan kände hon det där hårda röra sig in mellan hennes små skinkor. Bernuz styrde sin kuk mot hennes fuktiga öppning. När han var framme tvingade han sig in mellan blygdläpparna och stötte försiktigt in i Matilans inre. Hon försökte dämpa sitt stön när han trängde in i henne och den stora kuken gjorde anspråk på hennes insida. När han tog ett grepp om hennes höfter och stötte djupt in i henne klarade hon inte av det längre. Istället lät hon sin njutning få utlopp genom flämtningar och tysta stön. Deras publik var hänförd över den villighet deras framtida slav uppvisade. De kallade henne saker på det där språket som hon inte förstod. Bernuz lyckades emellanåt vända dem sin uppmärksamhet och sade plötsligt något som fick dem att häpna och dra efter andan. Matilan undrade vad han sagt men vågade inte fråga. Hon fokuserade istället på njutningen hans hårda kuk skänkte henne när han knullade henne bakifrån mot staketet hon stödde sina bundna händer mot. De varma händerna om hennes höfter var enorma. De tvingade hennes kropp baklänges, över den hårda kuken som var Bernuz. Hon ville bli tvingad över den. Ville känna den djupt inuti sig. Att de där männen stod och tittade på fick Matilan att känna sig smutsig. Blottad. Men det hindrade henne inte från att njuta. Snarare tvärtom. Hon ville visa dem vad de aldrig kunde få av henne. Vad hon bara var beredd att ge till Bernuz men aldrig åt dem. Det deras ögon kallade henne fick hon hålla med om. För tillfället. Sedan kände hon hur Bernuz sänkte sin ena hand.

De varma fingrarna rörde sig inåt under hennes navel på hennes mages lägre del. Fingrarna var sträva mot hennes lena hy när de smekte sig nedåt. Matilan kunde inte vara tyst när fingrarna strök över hennes könshår för att sedan stanna vid hennes klitoris. När Bernuz började smeka henne där med små rörelser stönade Matilan rakt ut. Njutningen var för stark för att hon skulle kunna hålla den inom sig. Männen som inte såg vad Bernuz gjorde skrockade åt henne när hon gav utlopp för sin njutning. Matilan kände sig utlämnad och blottad. En smutsig liten flicka som lät sig användas i andras åsyn. Hon kunde väl inte hjälpa att hon blev upphetsad? Var det verkligen hennes fel? När rörelserna runt hennes klitoris fortsatte gnydde hon desperat och misslyckades samtidigt med att hålla tillbaka ännu ett stön. Hon var fast. Om hon vägrade njuta och försökte skjuta Bernuz ifrån sig skulle de bli tillfångatagna eller ännu värre. Om hon istället gav sig hän lät hon byborna tro saker om henne som inte var sanna. Eller var de det? Matilan visste inte längre vad hon kände sig som. Vad hon var. Bara att det var skönt. Att Bernuz hårda kuk som stötte hårt in i hennes lilla kropp skänkte henne underbar njutning. Att hans fingrar gjorde det ännu skönare för henne. Hennes ben började darra. Bernuz fortsatte smeka hennes klitoris och tryckte sig djupt in i henne gång på gång i hårda stötar. Sedan släppte han plötsligt henne för att hålla om hennes bröst. Han smekte dem ivrigt och klämde på dem när han knullade henne. Hon kände sina hårda bröstvårtor mellan hans fingrar. Hur han nöp lätt i dem. Ilningen genom hennes kropp fick henne att nästan gå över gränsen. Bernuz tryckte sig djupt in i henne på nytt. Sedan drog han sig ur och vände bryskt på Matilan. Hennes glansiga ögon avslöjade hur nära orgasmen hon varit.

Med två tunga händer tryckte Bernuz ned Matilan på knä. Med sina bundna händer vilande på sina lår tittade hon upp på honom. Sedan på hans kladdiga kuk och slutligen bort på den lilla publiken som nyfiket väntade på att få se vad den lilla flickan skulle ta sig till härnäst. Med skammen fullt synlig på sina kinder lutade hon sig fram och tog den hårda kuken mellan sina läppar. Med sänkt blick och underdåniga rörelser sög och slickade hon den ren från sina egna safter. Skammen i det hon gjorde var henne nästan övermäktig men samtidigt tände det henne. Hon blev upphetsad av att de tittade på henne. Deras lystna blickar efter hennes kropp gjorde henne berusad av kåthet. Matilan fortsatte suga Bernuz. Med ivriga rörelser lät hon honom njuta av hennes mjuka läppar. Bernuz flåsade och stönade om vartannat av den njutningsfyllda behandlingen. Han var nära sin gräns även han. Med sina båda händer tog han tag om Matilans huvud och styrde det över sin kuk gång på gång. Han knullade hennes öppna mun med försiktiga stötar. Matilan tog en chansning. Hon hoppades att männen var upptagna med att titta på vad hon gjorde med sin snuskiga mun så att de inte upptäckte hur snuskig resten av hon faktiskt också var. Hon lyckades vrida sina händer så att hon kom åt till att smeka sig själv under tiden Bernuz använde hennes mun för sin egen njutning. Matilans små fingrar cirklade runt hennes klitoris. Njutningen sköljde över henne. Sittandes på knä blev hon knullad i munnen samtidigt som hon gjorde det skönt för sig själv. Allt inför två män hon aldrig sett förr. När hon tittade mot dem såg hon i deras ögon vad hon var för dem. Hon kände sig ännu smutsigare. Hennes fingrar lydde på intet sätt hennes känsla för rätt och fel. Istället bara fortsatte de smeka henne. Fortsatte föra henne mot den där gränsen. Mot orgasmen som snart skulle skänka henne en orättfärdig njutning som hon inte skulle klara av att värja sig mot. Som hon inte ens skulle försöka värja sig mot. De stora händerna om hennes huvud som drog henne mot och över den hårda kuken var varma. Krävande. Till slut blev det för mycket för Matilan. Orgasmen blev för stor, växte för mycket i henne och hon släppte den till slut lös. Njutningen tog henne med storm. Skammen, smutsigheten och njutningen i kombination gjorde att hon tappade kontrollen. Med öppen mun sörplade hon i sig så mycket hon kunde av Bernuz hårda kuk. Hon ville ha den djupt inne i sin mun när hon kom. Bernuz förstod vad som hände och tryckte sig långt in i Matilan. Hon stönade förtvivlat runt hans kuk när hon kom. Hennes ögon tårades när hon knappt fick luft. Ändå försökte hon inte dra sig ur. Hon slickade istället. Slickade och gjorde sitt bästa för att suga Bernuz när hon kom.

Männen trodde inte sina ögon när de såg henne komma. Hon överträffade alla deras förväntningar. Sedan drog Bernuz ut sin kuk ur Matilans mun. Hennes fuktiga ögon slöts av matthet. Han stoppade snabbt in två fingrar i hennes mun och höll den öppen. Matilan återfick snart kontrollen över sig själv och höll själv munnen öppen. Hon förstod vad som väntade. Hon såg framför sig innanför slutna ögonlock hur männen stirrade glupskt på henne där hon satt och gapade. Väntande utan att klaga. Hon skämdes. Sedan hörde hon Bernuz höga stön när han smekte sig själv framför henne. Han var redo att smutsa ned henne ytterligare och Matilan var lika redo. Det var trots allt vad hon ville. Stönet förbyttes till snabba flämtningar när hon kände den varma tjocka vätskan fylla hennes mun. En smak av sälta täckte hennes tunga. När hon rörde på tungan kände hon hur vätskan flöt undan och hamnade under. Fler sprut följde och smaken återkom för att fylla hennes mun. Slutligen kände hon den hårda droppande kuken mot sina läppar. Hon slöt dem och sög kuken helt ren. Med tungan slickade hon upp de sista dropparna som långsamt rann ned längst ut på toppen av den. Bernuz drog ut kuken ur hennes mun och höll hårt om hennes haka. Sedan sade han något till männen innan han ägnade Matilan sin uppmärksamhet på nytt. Han använde ett ord till henne som han använt när de lagat mat och ätit tidigare under dagen. Matilan var inte säker på dess betydelse men antog att han krävde att hon svalde. Vad annars? Så hon svalde det som kladdigt vilade på och under hennes tunga. Sedan öppnade hon sina ögon och tittade förläget mot de två byborna.

De stod och letade i sina fickor efter mynt och hade lutat sina vapen mot bänken bakom sig. Ingen av dem båda hade ensam råd med Bernuz pris. När de lade ihop sina mynt och räknade dem passade Bernuz på att sätta på sig sin päls. Samtidigt fiskade han fram två pilar från Matilans koger. Han gav en till Matilan och gav henne en allvarligt frågande blick. Matilan tog emot pilen och nickade. När männen kom fram för att ge Bernuz mynten och knyta upp repen körde han snabbt in en pil i den enes bröst. Den andre bybon som stod och knöt upp repet från altarstaketet blev fullständigt överraskad när Matilan hoppade upp på hans rygg och körde in pilen i honom bakifrån. De stapplade båda baklänges med förvirrade blickar innan de trillade ihop på hyddans golv. Bernuz slängde en segerviss blick mot Matilan som lyckligt återgäldade den. Sedan använde hon pilspetsen för att skära upp sitt rep. Bernuz tog metallföremålen de kommit dit för och slutförde snabbt arbetet med sin pälssäck att bära dem i. När han såg att Matilan var lös skrattade han högt och slängde åt henne bågen och det utsmyckade kogret som var fullt av pilar. Säcken slängde han över axeln innan han tog upp sitt spjut. Det var dags att lämna den stora hyddan. Vem visste vad som väntade utanför? Om de bara kom till skogen kunde de sälja sitt byte en annan dag och leva gott länge. Matilan som fått på sig sina kläder spejade ut genom dörren som både de själva och de två byborna kommit in genom. Ingen där. De började springa mot skogen. Mot friheten.