Kapitel 24: Matilans relativa befrielse

I snart 100 dagar hade Matilan varit ofri. Trots den tid som passerat kunde hon fortfarande inte riktigt förlika sig med tanken. Skulle hon, med ett så kraftfullt namn, inte kunna gå vart hon ville? Köpa vad hon ville? Göra som hon själv valde? Hennes storlek till trots var hon en envis person som var van vid att arbeta hårt för de saker hon åtrådde i världen. Hennes nya herrar hade gjort sitt bästa för att ändra på allt det, och lyckats förskräckligt bra dessutom. Mitt i natten hade de ridit in i hennes familjs by under fullmånens ljus. Deras enkla hyddor hade de bränt med stora facklor för att skrämma ut dess invånare på byns gemensamma gårdsplan som tjänade som en sorts torg. Väl där hade de vuxna männen som lyckats få med sig spjut eller något annat som var vapendugligt försökt driva ryttarna till flykt. De hade misslyckats fullständigt och bara nedlagt en av de beridna. Främlingarnas vapen var mäktigare, gjorda av metall som glimmade hotfullt i månljuset tills lystern färgades röd av Matilans släktingar och vänners mod. Överfallet var över på kort tid. De som inte lyckats rymma föstes ihop som boskap på gårdsplanen och fördelades mellan de beridna männen. Varken Matilan eller någon annan i byn förstod främlingarnas språk, men det blev snart uppenbart att de var slavjägare. Kvinnorna hade försökt göra motstånd, allra mest Matilan själv, men mot männens styrka och vapen hade de ingen chans.

Matilan sattes att rida på samma häst som en av männen, framför honom på kanten av den obekväma sadeln. Hon hade hatat honom och hans kumpaner redan när hon kommit ut ur sin hydda och sett vad som skedde. Efter att ha hört hans hånfulla skratt och känt hans händer ivrigt smeka hennes lilla kropp hatade hon honom mer än hon någonsin hatat förut. När de ridit över vidsträckta stäpper hade hon hela tiden väntat och hoppats på att han skulle falla av hästen så att hon kunde attackera honom och sedan rida iväg med hans häst. Tyvärr visade sig hennes nya ägare vara en god ryttare och inget sådant tillfälle hade uppstått. Istället tog han henne med sig till en större by. Större än någon by Matilan någonsin sett i sitt liv. Under andra omständigheter hade hon förmodligen blivit hänförd av dess glans och prakt. Inte nu. Väl inne i den enorma byn med jättehyddorna av kantig sten hade hon blivit bunden med ett rep av samma glimmande metall till en stolpe. Hon blev nästan yr av vimlet av okända människor som skrattade, bråkade, köpslog eller vingligt drack stora klunkar ur bälgar av utsmyckat skinn. Tillsammans med främlingar som stod bundna på samma sätt hade de blivit inspekterade av köpmän med sirliga kläder. Hennes erövrare hade bråkat med flera av dessa köpmän innan han slutligen skakat hand och slagit upp ett brett leende som visade hans dåliga tänder. Matilans rep knöts upp med hjälp av ett mindre verktyg, också det glimmande, och sedan hade en annan beväpnad man slagit ett halsjärn kring hennes lilla hals. Hon hade blivit förd till en stenhydda, sedan nedföst i ett rum där fler personer med samma förnedrande halsband väntade.

Hennes nya ägare hade inte haft några planer på att behålla henne. Matilan och alla de andra i det där rummet hade tvingats ut en tidig morgon tillsammans. I ett långt led, vaktade av beväpnade män, hade de förts ut ur byn på nytt. Matilan hade aldrig haft en aning om vart de var på väg. Även om hon hade frågat någon hade hon inte fått något svar. Hon förstod inte deras språk. Efter några dagars vandring med dålig mat och liten vila hade de mött en annan mindre grupp. De beväpnade vakterna hade blivit nervösa och fingrat otåligt på sina vapen medan ledaren för deras karavan förhandlat med främlingarna. En uppgörelse hade slutits och främlingarna inspekterade slavarna noggrant. Till slut hade de pekat på Matilan. Då hade hon inte förstått vad det betydde men det blev hon snart varse när hennes halsjärn öppnades och hon trodde sig vara fri. Hennes ögon hade tillåtit sig det allra kortaste ögonblick av hopp. Ett hopp som omedelbart släcktes när de nya främlingarna band hennes händer med ett rep. Det var åtminstone ett vanligt rep. Ingen större tröst, men för Matilan innebar det åtminstone mindre obehag. Sedan fortsatte resan. Denna gång åt ett nytt håll. Matilan hade för länge sedan tappat bort känslan för åt vilket håll hon färdades och hade ingen aning om huruvida de nya herrarna förde henne längre ifrån eller närmre hennes hemby. Hon hade gett upp hoppet, för tillfället, om att bli fri och komma hem till sin egen by. Det var inte lönt att kämpa emot just nu. Vad hade hon för nytta av sin frihet om hon saknade ett liv att fylla med sådan frihet? Istället följde hon dessa fyra främlingar över stäppen, förbi byar och över floders vadplatser.

Efter flera dagars vandring under den skoningslösa solen kom de slutligen fram till en skog. Matilan hoppades att de skulle in i den där skogen. Dels för att hon var van vid trädens behagliga skugga hemifrån och dels för att främlingarna som höll henne fången såg nervösa ut varje gång de slängde en blick inåt skogen. De var rädda för någonting som fanns där inne. Matilan var säker på det. Hon undrade själv vad det kunde vara, men hennes hat mot främlingarna var större än hennes rädsla för det som kunde finnas där inne. Efter att en av männen gått i förväg och kommit tillbaka med glad uppsyn bröt de upp sitt tillfälliga läger i skogens utkant och började sin resa in i den. Skuggorna var precis så behagliga som Matilan hoppats. Någon sorts tröst var det ändå i den misär hennes liv utvecklats till den senaste tiden.

Skogen de färdades genom bestod av höga barrträd vars bruna stammar såg ut som en sorts enormt staket åt vilket håll de än riktade sina blickar. De följde en smal stig som slingrade sig mellan dessa träd. Så smal var den att Matilan hade svårt att avgöra om den var gjord av människor eller bara var en ovanligt upptrampad viltstig. Då och då såg hon enorma stenblock vilandes mitt i skogen, som vore de ditkastade av något enormt väsen som vandrat på jorden innan människornas tid. De fyra främlingarna höll noggrann uppsikt över henne när de vandrade, alltid med en man som gick långt före för att upptäcka eventuella faror. Mannen bakom henne tittade sig ständigt nervöst över axeln för att upptäcka eventuella förföljare. Det här var uppenbarligen inte deras land heller. Matilan kände inga som helst sympatier för deras ängslighet och trampade mer än gärna mitt på lagom tjocka kvistar så att de hoppade till av rädsla. Mannen bakom henne knuffade till henne när hon trampade på en för högljudd gren och väste ilsket något på det där språket som hon ändå inte förstod något av. Det blev en sorts sport att trampa på lagom stora kvistar. Inte så stora att främlingen bakom knuffade till henne men inte heller så små att de inte gjorde något ljud ifrån sig. När det började mörkna hände något underligt. Männen pratade upphetsat och nervöst med varandra när deras utsiktsman inte kom tillbaka på över en timme. Vågade de sig längre in? En av dem pekade framåt och gestikulerade vilt medan en annan pekade på marken under dem och började plocka fram eldjärnet ur sin packning. Slutligen verkade det bestämmas att de skulle slå läger för kvällen och vänta in den saknade mannen. Detta trots att det fortfarande bara var tidig eftermiddag.

Matilan var nöjd med beslutet eftersom det innebar att hon slapp gå längre. Hon behövde vila minst lika mycket som främlingarna. Det visade sig dock snart att hon inte skulle få vila. Istället fick hon samla och bära bränsle till den eld man tänkte tända. Iförd repet var det inte lätt att bära mer än två eller tre mellanstora grenar åt gången. Dessutom höll en av männen i andra änden av repet så att hon inte skulle rymma. Flera gånger ryckte han i repet så att hon tappade sin last. Han skrattade hånfullt åt henne när han såg hennes frustration och ilska. När hon samlat nog med ved åt dem fick hon till slut vila. Hon blev tilldelad mindre mat än de andra men var nu så trött att hon slängde sig över den lilla mat hon ändå fått till skänks. Det var då hon hörde det.

Ett ljud som av ett stridshorn brölade ut sitt ljud långt ovanför dem. Männen kom på fötter omedelbart och drog sina metallvapen. De stirrade åt alla håll på jakt efter ursprunget till det där ljudet. Matilan kände oron växa inom sig. Vad kunde det vara för något som gjorde ett sådant ljud? Om det var ett djur föreställde hon sig att det måste vara enormt. Sådana djur fanns det inga i den skog hennes by låg i. Det var först när en av hennes nya ägare tittade uppåt som hon förstod att det inte kommit från något djur. I samma ögonblick som främlingen tänkte utstöta ett ljud genomborrades hans kropp av ett långt spjut som fäste honom vid marken i en faslig halvsittande ställning. Han försökte röra sig, resa sig upp, men kom ingenstans. Matilan kunde se livet rinna ur honom. Hur hans ögon tappade sin glöd och slutligen stirrade tomt framför sig. De andra männen förstod vad som hänt och spanade upp i trädet som spjutet kommit från. De var exalterade men försiktiga i sina rörelser. Matilan tryckte ryggen mot en trädstam och tittade sig omkring. Några steg bakom männen såg hon, som från ingenstans, en storväxt man som smög sig på dem. Det tog inte mer än några ögonblick innan de båda låg på marken och jämrade sig. Främlingen från skogen gick fram till dem var och en och det tog inte lång tid förrän de båda tystnade helt. Sedan vände han sig mot Matilan. Hon var rädd. Skulle hon gå samma öde till mötes som sitt ressällskap? Han tittade på henne länge. Matilan gled ner på knä och tackade honom för att han befriat henne. Inte för att hon visste om det var det han gjort eller om han ens förstod henne, men hon kom inte på något bättre. Främlingen från skogen var stor där han stod framför henne. Större än någon man hon sett förut. Klädd i primitiva kläder av gråvit päls.

"Snälla, gör mig inte illa" vädjade Matilan till honom. När han stirrat färdigt på henne log han. Matilan log osäkert tillbaka vilket fick honom att börja skratta. Han grep änden av repet och drog upp Matilan på fötter. Sedan pekade han på sig själv och gjorde ett märkligt ljud. Matilan försökte upprepa det. "Rrnus?" Mannen skrattade igen och upprepade ordet. "Ah, Bernuz?" frågade hon tillbaka och fick en nickning till svar. Hon pekade på sig själv med båda händerna och sade sitt namn. Bernuz tittade oförstående på henne. Han provade namnet i sin mun flera gånger. Först såg han ogillande ut, men när han fick ordning på ljuden sken han upp. Han sade något mer som innehöll hennes namn men Matilan förstod inte vad han försökte säga. Bernuz himlade med ögonen och började om. Nu pekade han på pälsen han bar och nickade för att se att hon var med. Matilan nickade tillbaka. Sedan började han lufsa omkring med stora klumpiga rörelser som fick Matilan att skratta. Bernuz höll upp handen och pekade med ett finger på ett träd. Sedan lufsade han fram till det och sträckte sig bakom stammen och drog tillbaka handen, höll den ovanför sin mun och låtsades äta något som om det rann från hans hand in i munnen. Sedan vände han sig mot Matilan igen. Upprepade proceduren lite snabbt och avslutade med att säga; "Bernuz!" Plötsligt förstod hon vad han menade. Bernuz betydde björn. Det var vad hans namn betydde!

Matilan pekade på sig själv igen. Sedan spände hon sina armmuskler och låtsades stöta ett spjut framför sig. "Styrka. Strid!" sade hon till honom. Bernuz rynkade ögonbrynen. Han såg inte imponerad ut av Matilans charad. Han härmade hennes rörelser och sade hennes namn. Matilan log stort och nickade. Bernuz skakade på huvudet och höll en hand framför sig. Med tummen och pekfingret fångade han hennes bild framför ögat och stängde igen fingrarna för att visa att hon var för liten för att ha ett sådant namn. Matilan kände sig förolämpad och slog armarna neråt i en gest av ogillande vilket fick Bernuz att skratta högljutt och bullrigt. Matilan höjde blicken bara en aning och kunde inte låta bli att smittas av glädjen i hans ansikte. Hon log snett mot honom och började till slut skratta själv också. Hon insåg ju hur dumt det där verkade i hennes nuvarande situation. Sedan sträckte hon fram händerna mot honom. "Kan du släppa mig fri Bernuz?" frågade hon och visade hur hon inte kunde rycka sig loss.

Bernuz lyfte handen igen och skakade på ett finger mot henne för att visa att hon fick vänta. Han höll i änden på repet samtidigt som han kontrollerade hennes gamla ägares packningar efter dyrbarheter. Han fann något han gillade men lämnade resten. Sedan drog han i Matilans rep och började gå inåt skogen, iväg från stigen. Matilan försökte streta emot men hade ingen chans. Hennes nakna fötter förde barr och kvistar framför sig när hon gled över marken. Inte en man till som trodde sig kunna äga henne. Hon slutade streta emot och började gå bakom honom men funderade samtidigt på hur hon kunde bli fri. Hon var desperat nu. Därför rusade hon plötsligt mot Bernuz för att hoppa upp på hans rygg och förhoppningsvis fälla honom på något sätt. Hon tänkte inte rygga för något fult knep. Problemet var bara att repet slaknade när hon närmade sig, vilket Bernuz märkte. Han vände sig om och fångade Matilan i hoppet. Han slängde upp henne över axeln och höll hennes små ben i ett järngrepp. Matilan slog honom förtvivlat i ryggen gång på gång men Bernuz bara skrattade och höll ännu hårdare om hennes ben. Matilan gav upp. Hon hade ingen chans mot Bernuz styrka. Dessutom var det något med hans skratt. Det var inte elakt på samma sätt som hennes tidigare ovilliga bekantskapers varit. Snarare muntert på något sätt. Matilan kunde inget annat göra än att titta på de små spåren de gjorde genom skogen samtidigt som Bernuz axel skumpade upp mot hennes mage i jämn takt där han obekymrat gick vidare in i skogen.

Efter en stund saktade han ner och satte ner Matilan. Hon tittade frågande upp på honom. Bernuz lade sina två stora händer på hennes axlar och vände henne om. De var framme vid en glänta. Marken var fylld av mjuk och tjock grön mossa som såg behaglig ut för ett par nakna fötter. De stod på en mindre höjd och tittade ned på öppningen i den annars så täta skogen. Ovanför dem strilade solens ljus genom de höga granarnas toppar och skänkte den lilla gläntan en känsla av stillhet. I mitten av öppningen skymtade hon flera stenar utlagda i ring runt en svart härd ur vars mitt en smal rök steg uppåt. På andra sidan gläntan låg ännu en av de där massiva stenarna som hon sett innan. Denna var sprucken och det stack ut spetsiga små block ur den. Bernuz knuffade till henne i ryggen och Matilan stapplade framåt, närmast hänförd av den vackra scenen.

Bodde Bernuz här? Var sov han isåfall? Hon fick inte tid att försöka formulera frågan med teckenspråk och gester förrän han tog repet och band fast det vid ett av de utskjutande block av sten som låg över Matilans räckvidd. Hon tittade surt på honom och satte sig ned på mossan under sig. Den var verkligen mjuk. Som en jättekudde utspridd över hela gläntan. Bernuz pekade på henne och mot marken. Sedan mot repet och skakade på fingret. Matilan kunde inte annat än acceptera ordern att stanna och inte försöka ta sig fri. Vad kunde hon göra åt saken? Bernuz gick runt stenen och kom tillbaka med ett stort stycke kött som han lade bredvid askhärden. Sedan lade han på grenar, blåste på glöden och fick elden att vakna. När elden tog sig gick han tillbaka till stenblocket, rundade det och försvann. Matilan tittade hungrigt mot elden och maten som låg där bredvid. När Bernuz kom tillbaka igen höll han i en sorts krus av trä i ena handen. Han sträckte fram det till Matilan som nyfiket tittade efter vad det innehöll. "Mel!" utbrast han. Vildhonung! Den var söt och rann mellan hennes fingrar när hon åt den.

Matilan var så tacksam att hon kunde brustit ut i gråt. Bernuz tittade på henne när hon åt, men vände sig snart mot elden och byggde en ställning så att han kunde tillaga köttet. När det var färdigt tog han det med sig till Matilan och delade upp det mellan dem. Hans egen bit var avsevärt större än den bit som var till Matilan, men hon var glad över att han åtminstone var villig att dela med sig. Matilan smakade lite men höll fram resten till Bernuz. Han stirrade klentroget på henne och tog emot det. Matilan pekade då på det tomma kruset och höll sig om magen för att visa hur mätt hon redan var. Bernuz hela ansikte sken upp i ett leende. Sedan skakade han på huvudet åt henne och visade med två fingrar hur liten hon var. Matilan log tillbaka. Sedan såg hon hur Bernuz tittade upp mot knuten som han gjort på repet runt det utskjutande lilla stenblocket. Han funderade. Intensivt. Tittade på Matilan och försökte avgöra om hon gick att lita på. Han rynkade ögonbrynen och kisade lätt mot henne. Sedan satte han sig tätt intill henne och lade en hand på hennes ben. Hade det varit någon av de andra främlingarna hon mött som gjort så hade Matilan genast spottat på dem och försökt klösa ut deras ögon, men det var något med Bernuz hon gillade. Hon lät honom hålla handen där på hennes ben.

När Bernuz började smeka henne över låret svalde Matilan och kände sig nervös. Bernuz var nästan dubbelt så stor som henne. Hon förstod att det inte skulle vara lönt att göra motstånd om han fick för sig något fult. Hon var inte säker på att hon ville göra motstånd heller. Det förvånade henne själv att hon kände så. Visst var han vänligare än någon tidigare främling, men han höll henne trots allt bunden fortfarande. Hennes misstankar bekräftades när Bernuz lyfte handen och tog på hennes bröst genom hennes kläders tyg. Hon tittade på honom med ögon som utstrålade lika mycket rädsla som upphetsning och Bernuz tog bort handen. Istället lade han den bakom hennes lilla nacke och drog henne mot sig. Matilan spände sig först men gjorde inget motstånd nu heller. Istället slöt hon ögonen och lät sig bli kysst. Hans mjuka läppar trycktes mot hennes och deras tungor möttes. Bernuz avslutade snart kyssen och ställde sig på knä framför Matilan. Med sina enorma händer ryckte han upp hennes kläder så att Matilans vackra runda bröst blev fria. Han stirrade på dem och bet sig i läppen. Sedan puttade han till henne så att hon hamnade på rygg på mossan. När hon låg där började han smeka brösten. De stora varma händerna fick Matilan att rysa av välbehag trots att Bernuz inte var det minsta försiktig i sina smekningar. Matilan blundade och njöt av de hårda smekningarna när hon kände Bernuz skägg mot sin mage, röra sig uppåt mot hennes bröst. Snart kände hon en varm och sträv tunga som fuktigt slickade hennes bröstvårtor. De styvnade omedelbart och Bernuz tog den ena i sin mun och förde den lilla bröstvårtan från sida till sidan med hjälp av sin tunga.

Snart gnydde Matilan av njutning. Hennes händer som fortfarande var bundna låg över hennes underliv och hon smekte sig själv i smyg och hoppades att Bernuz inte skulle märka det. Det gjorde han inte heller, förrän han hastigt släppte hennes andra bröstvårta med sin tunga och tittade på hennes kropp. När han såg vad hon gjorde log han, nästan elakt, mot Matilan. Hennes kinder blev röda när hon rodnade och Bernuz utstötte ett ljud som var någon sorts blandning av en frustning och ett skrockande. Han tog tag i Matilans händer och placerade dem över hennes huvud och höll dem fast där med en stor stark hand. Hon tittade förskräckt på Bernuz och undrade yr av upphetsning vad han tänkte göra med hennes kropp. Det fick hon reda på omedelbart därefter när Bernuz drog av henne resten av hennes kläder och smekte hennes underliv. Han lyfte handen till sin mun och smakade på Matilans safter. Han log mot Matilan. "Me-el!" utbrast han igen. Det fick Matilan att rodna ännu mer än hon gjort innan. Bernuz smekte henne mellan blygdläpparna. När han fick upp handen igen stoppade han två fingrar i Matilans mun. Hon öppnade munnen utan motstånd och sög Bernuz fingrar rena från sin egen upphetsnings safter. Bernuz ögon blev vilda av upphetsning när hon gjorde så.

Han släppte Matilans händer och slet hetsigt av sig sina egna kläder. Hans kuk var grov och redan stenhård. Sedan tog han tag om hennes höfter och vände henne om. När hon låg på mage stack han in en hand mellan hennes ben och lyfte upp hennes mage. Samtidigt gneds hans underarm lätt mot Matilans underliv och hon flämtade av upphetsning när hon kände den stora armen mot sitt kön. Nu stod hon på knäna med de hopbundna händerna framför sig som stöd. Bernuz stod bakom henne på knä och tryckte sin kuk mot hennes glansiga blygdläppar. Lät den glida mellan dem. Matilan kände hur stor den var. Hon svalde nervöst, orolig över om hon skulle klara av att ta emot honom inuti sig. När Bernuz tryckte framåt och hans grova kuk gled in i Matilan jämrade hon sig. Dels av hur hans kön trängde ut hennes väggar till gränsen för vad hon klarade av, men mest av ren njutning av att bli så fullständigt uppfylld. Bernuz å sin sida tittade ned mellan Matilans små länder och blev upphetsad av hur liten hon var runt honom, både på utsidan och insidan. Hennes lilla rumpa fick hans kön att se ännu större ut. Han stötte det in i henne och höll om hennes höfter så att hon inte kom undan stötarna. Matilan flämtade och viskade saker som Bernuz inte förstod. Däremot tyckte han om att höra hennes röst och blev ivrigare i sina stötar.

Han trängde rytmiskt in i Matilan gång på gång och såg hur glittrig hans hårda kuk blev av safterna inuti henne. Med händerna runt hennes små höfter drog han henne över sig. Trädde henne över sitt kön. För Matilan kändes det som att hela hennes kropp fylldes av Bernuz. För varje stöt ökade hennes njutning en aning tills hon stönade rakt ut och jämrade sig av välbehag. Plötsligt drog sig Bernuz ur henne. Matilan stirrade förvånat på honom. Han reste sig och fick tag i repet. Med hjälp av det lyfte han upp Matilan på fötter. Hon stirrade på hans hårda kuk, och när han släppte repet så att hon kunde röra en aning på händerna sträckte hon sig efter den. Bernuz stönade när hon började runka honom. Den hårda kuken var kladdig i hennes händer och hon runkade den långsamt men hårt. Varje gång hennes händer drog hans förhud över ollonet saktade hon ned ytterligare vilket fick Bernuz att frusta samtidigt som hans kuk ryckte i Matilans små mjuka händer. Med en hand hade hon knappt nått runt den, men med hjälpa av båda två kunde hon skänka honom stor njutning. Hon såg det i hans ögon när hon slet blicken från kuken.

Bernuz fick nog och ställde sig med ryggen mot stenblocket som Matilans händer var bundna vid. Han tog tag i hennes händer och lyfte upp dem över hennes huvud. Han höll dem kvar där och kysste ivrigt hennes toppiga mjuka bröst. Med hjälp av läpparna nöp han runt hennes bröstvårtor och Matilan gnydde njutningsfullt till svar. Återigen viskade hon något som Bernuz inte förstod. Han lade hennes små händer runt sin egen nacke och Matilan fick stå på tå för att ens nå upp. Sedan tog han tag om hennes rumpa med båda händerna och lyfte upp henne. Han höll hennes kropp mot sig så att hennes mjuka bröst trycktes mot hans bröstkorg. Sedan kysste han hennes mjuka läppar. Matilan kysste honom ivrigt tillbaka när hon kände hans kuk mot sina blygdläppar ännu en gång. Bernuz sänkte ned hennes kropp så att hon gled ner över hans hårda kön. Sedan lyfte han henne med händerna under hennes stjärt så att hon blev uppfylld av hans kuk igen och igen. Hon låste sina ben runt Bernuz rygg och lät honom tränga in i henne gång på gång på det sättet. Matilan flämtade och stönade av stötarna upp i hennes lilla kropp och hon kysste hans bröstkorg och hals. Efter en stund klarade Bernuz inte att stå emot längre. Matilans trånga insida var för skön mot hans hårda kuk och hennes läppar som kysste hans stora kropp hade ökat hans upphetsning ytterligare. Han lyfte upp Matilan högre upp så att han gled ur henne. Sedan släppte han ner henne och drog hennes händer över huvudet så att hon inte behövde stå på tå längre. Matilan undrade vad han skulle göra. Bernuz svarade på hennes outtalade fråga genom att lägga två tunga händer på hennes axlar. Matilan förstod och ställde sig på knä framför honom. Bernuz ställde sig med benen på varsin sida av repet och lyfte upp det med ena handen. Matilans händer, som legat på hennes lår, tvingades upp.

När Bernuz drog bakåt i repet bakom ryggen följde hennes händer med in mellan hans ben och ut på baksidan. Samtidigt följde hennes överkropp med så att hon stod på knä med hans hårda kladdiga kuk rakt framför sitt ansikte. Bernuz sade ingenting utan beordrade henne med en snabb ögonbrynsrynkning att suga honom ren. Matilan gjorde villigt som han önskade och hörde hur han stönade av njutning när hennes läppar slöt sig om hans kuk. Hon fick anstränga sig för att få sin lilla mun runt den, men hon sög på den och slickade den ren med stor entusiasm. Snart klarade inte Bernuz mer av det här heller. Han kände hur trycket ökade och hur den där underbara känslan spred sig genom magen. Hans andhämtning blev ojämn och han stönade högt när Matilan kände hur det började rycka inuti sin mun. Bernuz drog änu hårdare i repet så att Matilans mun tvingades över hans kuk när han sprutade sin sperma djupt in i den. Gång på gång ryckte den till och Matilan kände hur strålarna av varm tjock sperma fortsatte fylla hennes mun. När Bernuz kuk slutade rycka drog han ut den ur Matilans mun och släppte repet. Hon lutade sig tillbaka en bit med stängd mun och Bernuz tittade nyfiket på henne. Hon tittade upp på honom och såg ut att försöka säga något. "Hmm?" frågade Bernuz med en frustning. Matilan gjorde ett nytt försök. "Bmel?" frågade hon, och när hon öppnade munnen för sin fråga rann det ut sperma över hennes underläpp ner mot hakan. Bernuz log med hela ansiktet av tillfredsställelse och nickade till svar. Matilans ögon flackade från sida till sida innan hon slöt dem för att svälja det kletiga innehållet i sin mun. Sedan tittade hon upp på Bernuz igen. "Mel!" Bernuz skrattade högljutt och glatt åt henne.

Det hade hunnit bli mörkt. Bernuz satte sig på den mjuka mossan bredvid Matilan. Han höll om henne. Sedan sträckte han sig efter den största av sina pälsklädnader och lade den över dem båda när de lade sig på den mossbeklädda marken. Bernuz somnade med en utsträckt arm som Matilan valde att använda som kudde. Hon funderade på när han tänkte släppa henne. Sedan somnade hon. Det spelade inte lika stor roll längre.