Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.

Kapitel 24: Matilans relativa befrielse

I snart 100 dagar hade Matilan varit ofri. Trots den tid som passerat kunde hon fortfarande inte riktigt förlika sig med tanken. Skulle hon, med ett så kraftfullt namn, inte kunna gå vart hon ville? Köpa vad hon ville? Göra som hon själv valde? Hennes storlek till trots var hon en envis person som var van vid att arbeta hårt för de saker hon åtrådde i världen. Hennes nya herrar hade gjort sitt bästa för att ändra på allt det, och lyckats förskräckligt bra dessutom. Mitt i natten hade de ridit in i hennes familjs by under fullmånens ljus. Deras enkla hyddor hade de bränt med stora facklor för att skrämma ut dess invånare på byns gemensamma gårdsplan som tjänade som en sorts torg. Väl där hade de vuxna männen som lyckats få med sig spjut eller något annat som var vapendugligt försökt driva ryttarna till flykt. De hade misslyckats fullständigt och bara nedlagt en av de beridna. Främlingarnas vapen var mäktigare, gjorda av metall som glimmade hotfullt i månljuset tills lystern färgades röd av Matilans släktingar och vänners mod. Överfallet var över på kort tid. De som inte lyckats rymma föstes ihop som boskap på gårdsplanen och fördelades mellan de beridna männen. Varken Matilan eller någon annan i byn förstod främlingarnas språk, men det blev snart uppenbart att de var slavjägare. Kvinnorna hade försökt göra motstånd, allra mest Matilan själv, men mot männens styrka och vapen hade de ingen chans.