Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.
"Hej! Är ni härifrån?" frågade Sanna, som var den lite modigare av de två. Gänget framför dem bestod av tre killar och den som svarade var blond. "Jag gör. De kommer norrifrån" sade han och nickade åt sina två vänner. Evelina tittade på de båda andra och alla hälsade på varandra. Snart pratade de allihopa och de två andra killarna, som tydligen inte var malmöiter, pratade ännu konstigare än den blonde killen men var trots det lättare att förstå. Peter hette den blonde killen, Emil och Sebbe de båda andra. Kön rörde sig långsamt framåt under tiden och inom loppet av tio minuter var de framme vid ingången. "Har ni varit på KB förut?" frågade Emil och Evelina skakade på huvudet medan Sanna däremot berättade att hon varit där på några konserter under vintern. Evelina tittade på Emil och märkte att han knappt lyssnade på Sanna när hon pratade. Istället tycktes hans blick och uppmärksamhet hela tiden falla på henne och själv kunde hon inte riktigt låta bli att titta på honom också. Han var lång och mörk med ett skäggstubb som fick honom att möjligen se lite äldre ut än vad han i själva verket var. Framförallt var det något i hans ögon som fångade Evelinas intresse. När han tittade på henne såg han intresserad ut men samtidigt var ögonen helt lugna som om inget i världen kunde få honom ur balans eller få honom att sluta intressera sig för just henne. Hon kände sig fångad av blicken på något sätt men det var en skön känsla. För en stund glömde Evelina helt bort att hon hade en pojkvän i sin hemstad. Det rörde sig för mycket i hennes inre av de där blickarna för att hon skulle ha tid att tänka på det. "Jag tror det kommer bli bra" sade han med ögonen fortsatt fästa i Evelinas. Hon nickade och log åt honom. Vad de andra två killarna sade hörde hon knappt. Som tur var svarade Sanna dem.
"Biljetter tack" sade någon bakom en liten upphöjd kassa i förmaket till den egentliga lokalen och hela gänget fiskade fram sina biljetter. Killen bakom kassan rev av en tredjedel av biljetterna och lämnade sedan tillbaka återstoden av dem. Sedan gick de in allihopa och de lämnade in ytterkläderna i garderoben omedelbart till vänster om ingången. När de fått sina kvitton, i form av små gummilappar med siffror på, och de gick ut till den egentliga lokalen riggade någon roddare upp förstärkare på scenen. En annan ställde in trummorna, justerade en cymbal här och en puka där. Det hela var ganska ointressant att titta på så hela gänget gick bort till en av barerna i lokalen. När alla beställt och fått vad de ville försökte de hitta ett ledigt bord men det visade sig vara lönlöst. De var helt enkelt för sent ute. Istället ställde de sig alla fem vid en svart takpelare och fortsatte prata medan musik fyllde rummet med en atmosfär som bådade gott inför den stundande konserten. Emil ställde sig bredvid Evelina och innan han sade något mer tittade han på henne en stund och log. Evelina log tillbaka och hon tyckte inte ens att det kändes konstigt att de var tysta. Hon tyckte om den känslan, det måste hon erkänna för sig själv. Sanna däremot pratade och skrattade redan tillsammans med Peter medan Sebbe försökte skjuta in en kommentar här och var men utan att det gav någon större framgång. Peter avbröt honom stup i ett och gjorde det tydligt att det var han själv som skulle prata med Sanna, inte Sebbe. Till slut verkade Sebbe tröttna och han meddelade snart att han avsåg att gå en runda i lokalen för att se om han kunde hitta Johan, en kompis som tydligen också skulle vara där. Evelina tyckte nästan lite synd om honom men var samtidigt så uppslukad av Emil att hon inte kunde förmå sig själv att hindra Sebbe. Det var kanske lika bra att han hittade den där Johan, tänkte hon men fick samtidigt en smula dåligt samvete.
Det där dåliga samvetet hade en annan botten som kom upp till ytan av Evelinas tankar lite då och då men hon hade ju faktiskt inte gjort något. Hon pratade ju faktiskt bara med den här Emil och inget mer. Annat hade det ju varit om... Tanken var märkligt upphetsande. Ja, annat hade det ju varit om... Om vadå? Om Emil kysste henne? Det skulle hon å andra sidan inte tillåta. Eller skulle hon det? Hon var så långt hemifrån att tanken plötsligt inte framstod som lika overklig längre som den helt säkert hade gjort om hon fått den i hemstaden. Hon tittade på Emil och funderade på om hon trodde att han ville kyssa henne. Eftersom Evelina inte med ett ord nämnt något om vem som eventuellt väntade på henne där hemma så visste Emil heller inte hur det låg till med den saken. Hans blickar på henne antydde att han nog ville kyssa henne, tänkte Evelina och hon rös till genom kroppen av tanken. Å andra sidan kunde hon aldrig göra något sådant inför Sanna. Vad skulle hon tycka om det? Väldigt illa, med största säkerhet, för det hade Evelina tyckt om situationen varit den motsatta. Hon slängde ett snabbt ögonkast åt sin kompis och såg hur Sanna skrattade när hon pratade med Peter, hur hon drog fingrarna genom sitt hår när hon lyssnade på honom. Det var tydligt att hon blivit intresserad av honom. Evelina skulle precis vända sig mot Emil när musiken i högtalarna långsamt började tona ut så att det enda ljud som återstod var publikens samlade mummel och några klirranden från glas. Sanna vände sig snabbt mot Evelina och log hemlighetsfullt. "Följer ni med längst fram? Jag och Peter vill stå så nära som möjligt." Evelina besvarade leendet med ett eget. "Gå fram ni. Jag står hellre lite längre bak." Hon tittade på Emil för att se vad han ville och blev varm inombords när han nickade menande åt sin kompis att gå fram med Sanna till scenen. "Vi väntar på er här bak så länge" sade han och vände sig mot Sanna. Hon i sin tur höjde på ögonbrynen åt Evelina så att den senare höll på att börja rodna. Evelina skakade så diskret som möjligt på huvudet för att visa sin vän att det inte alls förhöll sig på det sätt som Sanna verkade tro.
Emil och Evelina såg bara ryggarna på sina vänner där de trängde sig fram mellan folk för att nå hela vägen till scenkanten. En roddare kom under tiden ut på scen och kontrollerade sångmikrofonen en sista gång, satte tillbaka den i sitt stativ och gick sedan högerut och bort från scen. Emil tittade på Evelina och de fick ögonkontakt. "Ska vi ställa oss lite längre in så att vi hör bättre?" frågade han och Evelina nickade medan hon omedvetet började leka med fingrarna i sitt bruna hår. De tog några steg in i publiken och plötsligt var de omgivna av musikälskare på alla sidor. Ett jubel steg snart i publiken när bandet kom in och alla medlemmar ställde sig på sin plats för att hänga på sig sina respektive instrument. Sångaren slog an ett ackord på sin gitarr och justerade sin mikrofon innan han presenterade sig och bandet. Sedan började de spela. Den sköna popmusiken fyllde upp hela lokalen och snart stod alla och gungade eller sjöng med i låten. Evelina kände igen den och nynnade med lite förstrött, alltför medveten om sitt sällskap för att ge sig fullständigt hän åt musiken som hon trots allt egentligen kommit dit för. Hon tittade på bandet medan de spelade sig igenom första låten men hon anade samtidigt i ögonvrån att Emil tittade på henne istället för på bandet. Det kändes bra att han inte kunde låta bli att titta på henne. Faktum är att det kändes jättebra. Hon vände sig mot honom för att med ett leende visa hur bra hon tyckte musiken var och Emil låtsades inte ens som att han inte tittat på henne vilket fick Evelina att känna sig utvald. Som att Emil inte kunde koncentrera sig på något annat sedan han hittat henne. Han besvarade hennes leende med ett eget och nickade som för att säga utan ord att bandet absolut var bra. När Evelina vände sig mot scenen igen kände hon en varm hand som tog hennes i sin.
Evelina stelnade till i hela kroppen och slutade samtidigt gunga med i musikens takt. Hon vände sig och tittade upp på Emil och insåg självmedvetet att hon förmodligen såg rädd ut. Det var hon inte. Hon kände sig snarare väldigt nervös. Att hålla någon i handen var visserligen relativt oskyldigt, men det var ändå fel. Om det inte vore för att Sanna var framme vid scenkanten hade Evelina blivit tvungen att säga ifrån på något sätt men nu var hon faktiskt helt själv med Emil. Därför lät hon sin hand bli omsluten av hans och hon släppte fram det leende som hon först desperat försökt hålla tillbaka när hon känt hans värme mot sina fingrar. Emil lutade sig ned till Evelinas öra och ropade, eftersom volymen var så hög; "Jag tänker kyssa dig!" Evelina visste inte om hon hört rätt och stannade upp helt. "Va?" viskade hon nervöst fram utan att inse att just det ordet såg precis ut som ett 'Ja' för den som bara såg hennes läpprörelser. Emil lutade sig fram igen och Evelina som trodde att han skulle upprepa sig stod kvar och väntade. Då kysste Emil henne och inom Evelina brast en storm av motstridiga känslor ut. Det tog henne trots det inte mer än ett ögonblick att besvara kyssen och snart höll Emil om henne samtidigt som deras mjuka läppar öppnades för att låta tungorna dansa med varandra till musiken. Att hålla varandras händer hade kanske varit oskyldigt men det rådde ingen tvekan om att det som hände nu var något helt annat. När deras läppar till slut ovilligt separerades tittade Evelina och Emil på varandra en lång stund medan låten som bandet spelat tog slut. "Theres no connection!" hade sångaren sjungit flera gånger under låtens gång och Evelina tänkte skuldmedvetet att han inte hade en aning om hur fel han hade.
Bandet började på nästa låt som om inget hänt och sångarens mjuka röst smekte snart fram över publiken på ett sätt som liknade hur Emils ögon samtidigt smekte Evelina från topp till tå. Deras ögon möttes och de stod på det sättet och stirrade på varandra en lång stund tills Emil lade sina händer på Evelinas höfter och drog henne närmare sig. Hon böjde nacken bakåt och tittade upp på honom medan de stora händerna smekte hennes mages sidor. Hemstadens förpliktelser fanns inte längre i Evelinas tankar. Det enda hon kunde tänka på var Emil. Emil och hans händer och de lugna ögonen som vägrade släppa sitt fängslande grepp om henne. Ljuskäglorna från scenen blinkade genom den mörka lokalen och de såg varandras ansikten skifta i ton likt färgglada kaleidoskop men bådas ögon behöll sin kontakt som om inget annat spelade någon roll. Låten som spelades var lugn och Evelina blev förvånad när Emil plötsligt höll henne ifrån sig. Hon förstod snart vad han ville och lät sig placeras framför honom så att han kunde hålla om henne bakifrån. Som om Emil själv regisserat scenen så släcktes nästan alla ljus på scen. Bara ett fåtal skarpa lampor spred sitt ljus över varsin bandmedlem och i mörkret som uppstod strök Emil sina händer uppåt från Evelinas höfter, över revbenen för att försiktigt trycka på och lyfta hennes bröst. Evelina såg sig förskräckt om men insåg att ingen tittade på dem eftersom allas blickar var riktade mot bandet. Istället kunde hon njuta av smekningarna och koncentrera sig på de stora fingrarna som tryckte mot hennes bröst. Emil lutade sig fram bakom henne och hon kände hans varma andedräkt mot sitt öra strax innan han kysste hennes nacke. Evelina visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon borde hindra detta och gå därifrån! Ändå stod hon kvar och tog emot Emils åtrå som om det som hände var precis lika rätt som det kändes.
Med en hand kvar under Evelinas bröst sänkte Emil sin andra och så smekte han henne över magen medan han sniffade i hennes hår och njöt av doften. Känslan av de mjuka brösten hade gjort honom upphetsad och han ville ha mer. Lugnet i hans ögon motsvarades inte längre av ett liknande lugn inom honom för det enda han ville göra var att röra vid Evelina, smeka henne och kyssa hennes kropp. Han ville smaka på varje liten del av henne och måla små upphetsade kåtförklaringar över hennes sexiga kropp med spetsen av sin tunga. Handen som lämnat brösten blev ivrig och han smekte Evelina i mörkret när ingen såg vad de gjorde. Han smög in handen mellan deras kroppar, smekte hennes rumpa och kände sig närmast yr av upphetsning när han kände dess rundning mot sina fingrar. Handen som var kvar vid brösten sänkte han till magen och han höll Evelina hårt mot sig medan han smekte henne över rumpan och ryggen med den andra. Snart höll han henne i ett dubbelt grepp om höfterna och han tryckte sig mot henne bakifrån så att Evelina kände hur kåt han var på henne. Hon blundade under tiden, flämtade när hon kände Emils instängda kön tryckas mot henne och hon ville ha honom. Evelina ville så gärna att han skulle ta henne och att det inte skulle vara fel, men hon visste ju att det var just det det var men hon brydde sig inte i det ögonblicket. Hon kunde inte bry sig. Det enda hon kunde tänka på var att ge sig till Emil och låta honom göra som han ville med henne. Hon skulle just öppna ögonen och vända sig när hon kände en stor hand leta sig nedåt från en av höfterna till nederdelen av magen och när hon kände ett finger tvingas innanför linningen till sin kjol trodde hon att hon skulle dö. Världen gungade till och hon kände sig yr av vild upphetsning där hon stod i mörkret omgiven av främlingar.
Musikens långsamma rörelser var inte längre intressanta för Evelina som istället skiftade sin uppmärksamhet mellan handen som smekte henne så snuskigt och den publik som omgav henne och som närsomhelst kunde tänkas istället bli publik åt henne och Emil om de inte var tillräckligt försiktiga. Hon ville att han skulle sluta, att han skulle dra upp handen från kjolen och hålla henne om höfterna istället för att trycka fingertopparna mot hennes bultande blygdläppar. Evelina var faktiskt ganska säker på att det var detta hon ville men hon gjorde inget som helst för att hindra Emils smekningar. Hon lät honom smeka henne mellan benen och hon njöt av den stora handen som rörde henne så skamligt mitt i publiken. Hon stod bara flämtande i mörkret och lät det hända. Det var först när den lugna låten började ta slut och fler lampor tändes framme på scen som Emil drog upp sin hand och stack in fingrarna i munnen på Evelina så att hon tvingades slicka i sig sin egen skamlighet. De kladdiga fingrarna mellan läpparna fick Evelina att känna sig otroligt snuskig. Där stod hon, omgiven av flera hundra personer mitt på KB´s golv, och hon slickade på ett par fingrar som just smekt hennes fuktiga blygdläppar. Hon var nu en brottsling på så många sätt att hon trodde hon skulle gå sönder av skuld, eller om det var av upphetsning? Ingen visste ju, eller? Hon tittade sig snabbt omkring och såg hur fokuserade personerna runtom dem var på bandet. Kanske att någon ensam själ hade sett dem och upptäckt vad de gjort men ingen sade något. Ingen syntes till som viskade till sin kompis och pekade på henne. Evelina vände sig om och tittade upp på Emil medan nästa låt började spelas. Deras ögon möttes och Emil drog undan hennes bruna hår med båda händer så att han kunde se hela hennes ansikte. Sedan kysstes de och Evelina tryckte sig tätt intill för att låta honom omfamna henne.
Tryckta mot varandra på det sättet kunde Evelina inte undgå att känna hur hård Emil blivit av det de gjort. En stor utbuktning i hans skrev tryckte mot henne och Evelina smög in en hand mellan deras kroppar för att smeka det hårda ståndet över jeanstyget. Emil flämtade in i hennes mun när hon gjorde på det sättet och när deras läppar lämnade varandra stirrade han på henne med ögon som inte längre var det minsta lugna. De var snarare vilda av upphetsning och Evelina visste att det var hon som var ensam orsak till den där blicken. Sångaren i bandet hade sagt att detta var sista låten och hon kände att tiden var knapp så hon fortsatte smeka Emils kuk, tätt tryckt mot honom så att ingen såg vad hon i smyg gjorde med sin lilla hand. Låten, 'New Slang', som snabbt gick mot sitt slut innehöll ett nynnande och på något sätt framstod detta nynnande som en sorts slutmelodi för allt det spännande som hänt. När låten slutligen tystnade och taklamporna tändes i lokalen drog Emil med sig Evelina mot garderoben. Hon följde efter honom med sin hand i hans men i kalabaliken framför klädesutlämningen kom de ifrån varandra. Evelina visste att hon aldrig skulle kunna följa med Emil hem hur mycket hon än ville eftersom hon då måste förklara sig för Sanna men hon kände ändå en stor tomhet när hon insåg att Emil verkligen var borta. Hon tittade sig omkring men i folkrusningen syntes han inte till någonstans. Hon kvitterade ut sin jacka och gick ut genom utgången. Emil var inte där heller och att gå in igen var helt omöjligt när folk strömmade ut på det sättet. Hon stod kvar där på trottoaren och sökte med blicken över folket som passerade och till slut syntes åtminstone ett känt ansikte. Det var Sanna som kom ut med ett stort leende på läpparna.
"Förlåt för att jag försvann med Peter..." sade hon ursäktande och Evelina kunde inte göra annat än att le mot sin vän och säga att det var okej. Sanna plockade upp en lapp som hon viftade med framför ögonen på Evelina. "Jag fick hans nummer!" Hon såg så glad ut att Evelina måste tvinga fram ännu ett leende trots sin närmast gränslösa frustration. Om bara hon hade hunnit få Emils nummer... Men att be Sanna fråga Peter efter numret var trots allt omöjligt. Det gick inte med mindre än att hon måste erkänna åtminstone en del av vad som hänt, trots att det egentligen inte borde ha fått hända något alls. Sanna som var sprickfärdig av glädje slet med sig Evelina till bussen med argumentet att det var den sista som gick åt hennes håll och när de steg in i den tittade Evelina sig en sista gång över axeln i hopp om att få syn på Emil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar