Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.