onsdag 20 november 2013

Novelette: Efter semestern

Två veckor hade Elin semestrat med två kompisar när fredagen kom då hon skulle komma tillbaka. Hennes lillbrorsa fyllde år samma dag och därför hade det bestämts med föräldrarna att de skulle hämta upp henne på flygplatsen, för gemensam bilfärd till deras hus, där släktkalaset skulle hållas. Lillbrorsan bodde inte heller hemma längre så alla fick ta sig dit för firandet, även han själv. Det irriterande var att jag var undantagen. Elin och föräldrarna skulle hämta upp mig på vägen. Det kan ju låta praktiskt men det innebar att jag skulle få träffa min älskling, men inte få göra långt mer än att kyssa henne. Man tafsar ju inte på en flickvän inför föräldrarna och det var bara en bråkdel av vad jag ville. Jag hade både drömt och dagdrömt snuskiga saker om Elin sedan jag släppte av trion på flygplatsen två veckor tidigare. Mitt jobb ligger i närheten av ett köpcenter eller vad man ska kalla det, lite som ett kvarter med sex eller sju butiker som säljer det mesta. I utkanten av området finns ett militärt överskottslager och det var det som blev min räddning, eller snarare bådas. Jag slutade lite tidigare den dagen för att inte behöva vänta en minut i onödan på att få återse min älskling. Rastlösheten drev mig till att sparka upp ett smärre hål i grusvägen innan jag slutligen såg bilen rulla in på parkeringen. När Elin steg ur bilen, iklädd en somrigt mönstrad klänning och med flätor i håret, såg hon lite trött ut men så fort hon fick syn på mig sken hon upp i ett stort leende och jag kände mina egna mungipor rycka, innan jag gav upp inför glädjen. Hon började springa mot mig och vi kramades snart både hårt och länge innan munnarna möttes i en lika ivrig som underbar kyss. Hon smakar fantastiskt min Elin och känslorna som bubblade ledde mina händer mot hennes rumpa. Hon hindrade mig inte utan jag insåg själv olämpligheten i detta.

söndag 17 november 2013

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

måndag 4 november 2013

Fristående novell: Genom två fönster

Ibland räcker det att titta. Nej förresten, det stämmer inte alls. Men trots all frustration som uppstår så är det ibland väldigt skönt att titta. För inte så länge sedan hamnade jag i en ganska konstig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, där det handlade om just det: att titta. Jag och Olivia har varit bekanta ett tag och det råder ingen tvekan om att hon är snygg. Faktum är att hon har en förbannat sexig kropp och att hon är het i största allmänhet. Just den kombinationen av sexighet och bekantskap kunde ju vara ett guldläge tänker kanske du, men saken är den att hon är upptagen och det är det mest frustrerande av allt. Men åter till situationen jag nämnde, för den har med allt det här att göra. För ett par veckor sedan hjälpte jag en polare att flytta. Erik som han heter är en god vän och självklart ställer man upp för sådana. Problemet är att han inte har körkort, så det blev min uppgift att köra lastbilen som han hade hyrt inför flytten. Dealen var att jag skulle sköta allt körande för att i gengäld slippa bära saker. Nu slutade det i och för sig med att jag bar en del lådor ändå, men det klandrar jag honom inte för eftersom jag till slut erbjöd mig att bära upp dem. Detta är alltså bakgrunden till den situation som plötsligt uppstod under dagen då flytten gick av stapeln, ja mitt under flytten faktiskt.

onsdag 30 oktober 2013

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

fredag 4 oktober 2013

Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.