Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!

Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Semiotisk enhetlighet!

Hej kära läsare!

Då var det dags för en sådan där tråkig mellanpost igen. Som rubriken antyder har jag sysslat lite med semiotisk enhetlighet på sistone. Jag lärde mig innebörden av det begreppet för ett par dagar sedan och insåg att det är något som Jorunns sagor har lidit viss brist på. Nu är det slut på det! Genom revisionism, eller ren historieförfalskning om du föredrar ett större mått av cynism, har sidan blivit lite snyggare. Det var fruktansvärt tråkigt men jag gjorde det för din skull. Problemet är att du förmodligen inte ens kommer märka förändringarna. Just därför skriver jag om det här, så att jag kan sola mig lite extra i glansen av ditt beröm. Inte? Nänä, men då kan jag passa på att berätta att Jorunns sagor från och med nu är helt fritt från reklam. Jag skriver inte dessa berättelser för att bli rik utan för att du ska ha något spännande att läsa.

Jag blir dessutom, på ren svenska, skitglad av att du börjat kommentera så mycket på sistone kära läsare. Att du är arg på mig ibland är okej. Det får man vara. Ibland är jag arg när jag skriver också. Detta brukar sammanfalla med din ilska. Det är lite fint att vi kan dela varandras känslomässiga upplevelser på det viset och jag gör mitt bästa för att aldrig ta illa upp. Jag hoppas du gör detsamma. Sedan blev det visst lite mystisk naturromantik nyligen. Det borde inte förvåna dig om du hängt med ett tag. Det är ju knappast första gången sådana inslag slinker med.

Året är snart slut men Jorunns sagor tuffar vidare på sitt eget lilla utstakade spår i det där som de envisas med att benämna "cyberrymden". Passagerarna är lika omedvetna som kolskyfflaren om slutdestinationen. För sanningen är att jag inte har den blekaste aning om vart vi är på väg. Jag vet bara hur jag vill att resan ska vara. Lustfylld, känslomässigt instabil och alldeles, alldeles... njutbar. Kanske till och med underbar under några små flyktiga ögonblick. Mer än så vore övermodigt att önska. 2013 blev inte alls som jag hade tänkt mig men ganska bra ändå. Jag hoppas ditt år var lika behagligt kära läsare. Om inte så har jag en ny berättelse på gång som kanske kan få signalsubstanserna att aktivera de rätta neuronerna lite extra. Det kan man behöva ibland när det mörknar där ute redan på eftermiddagen.

Jorunns sagor, lika reklamfritt som TV2 men mindre finkulturellt. Leve fulkulturen!

/Samma B. som alltid!

Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.