Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 19: Främlingen på gymmet

Trots att det var söndag så vaknade Linda av sig själv redan vid åtta på morgonen. Hon hade inte gått ut dagen innan vilket hon ofta gjorde på lördagar och förmodligen var det därför hon vaknade tidigt. Hon steg upp ur sängen och gick in på toaletten. Där såg hon sig i spegeln och mötte ett par klargröna ögon som tittade tillbaka utan att se särskilt trötta ut. Hon gjorde morgontoalett, tillagade sedan en ordentlig frukost med avsikt att ha energi nog för att klara av ett par timmar på gymmet och satte sig vid köksbordet för att äta. Hon tittade ut genom köksfönstret och såg några barn leka på gården. Konstigt att barn är så morgonpigga, tänkte Linda. Hon mindes inte riktigt om hon själv varit lika pigg i den åldern men kom desto starkare ihåg hur morgontrött hon varit i de tidiga tonåren. Snart var maten uppäten och Linda gick och satte sig framför TV:n en stund. Hon bläddrade runt bland kanalerna och avfärdade den ena reklamen efter den andra. Det enda som gick var just långrandiga reklaminslag samt en och annan repris av någon gammal serie som knappt varit bra när den sänts första gången, än mindre 15 år senare. Hon slog av TV:n och packade istället sin väska inför träningen. Hon kände sig riktigt motiverad. Det var fortfarande tidigt på dagen, gymmet skulle troligen vara halvtomt och hon hade ätit ordentligt. När väskan var packad tog Linda på sig sina ytterkläder och gick ut. Det tog väl kanske inte riktigt en timme att komma till lokalen men man visste ju aldrig vad som kunde hända på vägen. Mycket riktigt mötte hon en annan morgonpigg kompis efter att ha bytt buss och snart var framme. Kompisen skulle av på samma hållplats och när de steg ur bussen fortsatte de prata en stund tills Linda kände att det började bli dags att ge sig iväg till gymmet. De tog farväl, bestämde sig för att fika en dag under den kommande veckan och sedan gick de åt skilda håll.

Kapitel 18: Utlånad till en kompis

Magdalena och Micke satt och åt middag tillsammans en torsdag som inte utmärkte sig på något exceptionellt vis från andra torsdagar. De hade beställt hem thai-mat från restaurangen som nyligen öppnat i stan och var ganska nöjda med vad de fått. Under måltiden satt de och pratade glatt om vad de skulle göra till helgen och Magdalena undrade om inte Micke ville följa med och hälsa på hennes föräldrar. Micke svarade undvikande av vana men skulle förmodligen komma att följa med i slutänden ändå. Han tog en sista tugga av sin mat och när han svalt innehållet i sin mun satte han båda armbågarna mot bordet och lutade ansiktet i händerna medan han tänkte. Magdalena satt mittemot och hoppades på ett positivt svar men såg bara hur Micke gnuggade ögonen med sina handflator. Slutligen drog han fingrarna över sitt rakade hår, fällde ned händerna och tittade upp på henne med framtvingat sömndruckna ögon. "Men jag är ju trött!" utbrast han som om detta gav honom rätt att inte svara på frågan. "Tur att det inte är förrän imorgon då" svarade Magdalena kvickt och kände sig ganska nöjd med sitt svar. Micke sträckte ut tungan åt henne men innan Magdalena hann bli sur på honom började han skratta och sträckte fram en hand åt henne. "Jag bara skojar. Jag följer med" försäkrade han och kramade hennes hand. Magdalena sken upp och blev glad. Hon hade inte alls varit säker på att Micke skulle vilja följa med. De tog sina tallrikar med sig ut i köket innan de gick in i vardagsrummet och tillsammans satte sig i Mickes röda soffa. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på stereon, bläddrade fram bland låtarna på den bärbara datorn tills han var nöjd och lutade sig sedan tillbaka med en suck.

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 16: Ett alternativ till förfest

Elina tittar på sitt armbandsur och känner stressen smyga sig på alltmer för varje slag den långa sekundvisaren rör sig runt urtavlan. Johan och Benjamin borde varit där för länge sedan och själv borde hon duschat för ännu längre sedan. Nu kommer hon bli tvungen att duscha under tiden de väntar på henne och det retar henne en smula. Hon överväger att springa in i duschen redan nu, men dyker killarna upp under tiden kanske de tror att hon åkt iväg till förfesten hos Sandra utan dem. Nej, hon måste vänta tills åtminstone en av dem kommit. Utan att hon ens märker det själv börjar hon följa sekundvisarens rytmiska rörelse med ena foten och hon stampar mjukt mot golvet och tittar ut genom fönstret för att se om de inte ska visa sig snart. Hon ser ingen på gårdsplanen utanför huset och bestämmer sig för att förbereda duschen medan hon väntar. Hon hämtar ett rött badlakan i garderoben och tar det med sig in i badrummet där hon lägger det på toalettstolens lock. Sedan blir hon rastlös och tittar efter så att hon har schampo och duschtvål trots att hon mycket väl vet att flaskorna inte är på långt när tomma. Armbandsuret får ännu ett stressat ögonkast och Elina går ut i sitt rum. Hon sätter sig framför skrivbordet på den trästol hon köpte för en spottstyver på blocket, för knappt en vecka sedan, och när hon ser sig om i sin nya lägenhet känner hon sig lycklig ändå. Det spelar ingen roll hur sena killarna är. Hon har flyttat till en alldeles egen lägenhet och råder för första gången helt och hållet om sig själv. Hon har dessutom möblerat den lilla ettan precis så som hon själv vill ha den och hon bryr sig inte det minsta om huruvida någon tycker att hon borde göra något annorlunda.