Kapitel 40: I dryckesförrådet (del 2)

Ulf och Tyra satt nära men ändå inte riktigt intill varandra under middagen. Det som gick av stapeln var ett släktkalas, hemma hos Tyra, men det var inte hon som fyllde år utan hennes halvbror Stefan. Ulf som var Stefans kusin var långt äldre än den senare men brukade dyka upp på dessa tillställningar för att inte tappa kontakten helt. Eftersom Tyras pappa gift om sig med Ulfs faster och tagit med sig Tyra till den nya familjen så var de egentligen inte släkt alls. De träffades mestadels på de här släktkalasen som anordnades så fort någon av kusinerna fyllde år. Tyra hade kommit in bra i släkten, blivit väl mottagen som om hon också vore släkt genom blodsband och de sista två åren hade hennes pappa och låtsasmamma anordnat kalas för henne med inbjudningar till samma släkt som också dök upp varenda gång för att fira. Eftersom Ulf faktiskt var en av kusinerna brukade han komma på kalasen och hade till och med kommit på Tyras senaste födelsedagskalas. Efter att hon bott hos honom i ett par dagar, för några månader sedan nu, hade hon sett fram emot sin lillebrors annalkande kalas och hoppats både öppet och i smyg på att Ulf skulle dyka upp som vanligt. Nu satt de alltså slutligen där på varsin sida av bordet och pratade till synes med alla utom varandra, trots att de båda egentligen helst ville just det och gärna hade undvarat de andra en stund.

Kapitel 39: Inte riktigt släkt (del 1)

Tyra var inte mer än 17 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Nu var tiden kommen att för första gången hälsa på i Malmö där hon skulle få bo hos Ulf i några dagar. Planen var att han, som kände till stan, skulle visa henne runt och dessutom ta med henne för att upptäcka Skåne. Detta var en stor grej för en ung tjej som Tyra, som annars var van vid landsbygden och dess brist på roliga affärer och nöjen. Ulf hämtade henne redan på perrongen när hennes tåg rullade in, bar hennes väska till taxin och pratade med henne på ett sätt, som om hon vore vuxen, hela vägen hem till sin lägenhet. Samma lägenhet som Tyra skulle sova i de kommande dagarna. Hon var lite nervös över att sova hos Ulf. Inte minst eftersom de inte träffats så mycket. De kände varandra såklart, men inte mycket mer. Mest hade de träffats på olika släktkalas genom åren. Tyra hade nog egentligen tyckt, i största hemlighet, att Ulf var snygg ganska länge men det gjorde bara hela saken än mer pinsam. Hade han bara varit en tråkig och ful töntig "vuxen" så hade det nog inte varit så farligt. Nu var han istället lång, mörk och storväxt. Dessutom var han konstnär, eller något åt det hållet i alla fall. När de slutligen kom in i lägenheten pekade Ulf ut soffan som hon kunde sova på. Tyra som fortfarande inte riktigt vågat sig ur sitt skal tog blygt av sig sin jacka och sina skor utan att yppa ett ord. Därefter gick hon in och satte sin väska bredvid den soffa som Ulf pekat på.

Kapitel 38: Redan på andra dejten

Hyreshuset såg inte alls ut som Emma hade föreställt sig det. Det var lägre, rödare och faktiskt också lite mer slitet än vad Magnus hade beskrivit det som. Förra gången de träffades, vilket också var första gången, slutade kvällen så abrupt att det hade känts som att de inte var färdiga. Träffen hade ju gått så bra. Samtalet flöt på helt naturligt och Emma blev nästan orolig några gånger över hur hon verkade förlora sig i Magnus ögon när han pratade. Det där var visserligen en skön känsla men samtidigt gjorde det henne osäker. Det var nästan som att han på något vis fick makt över henne, på ett sätt som inte kunde vara bra, som inte kunde vara nyttigt. Ikväll hade de varit på ett annat ställe än förra gången. Det var Magnus som föreslagit att de skulle gå till ett ställe som hette The Golden Horn. Stället i sig såg på utsidan inte mycket ut för världen, men Magnus intygade redan över telefon att de både hade god mat och spelade bra musik, så det fick bli som han ville. Så fort de beställt mat och dryck togs samtalet upp från förra gången, som om någon av dem bara hade besökt toaletten för några minuter och sedan kommit tillbaka. Allt klaffade så bra mellan dem. Det var just det som gjorde Emma så osäker. Egentligen borde en sådan sak kanske ha fått henne att känna sig trygg, men den där känslan av att han utövade någon sorts makt över henne var både behaglig och skrämmande på en och samma gång. Hon var inte ens säker på att Magnus själv insåg det där, men om hon föll så lätt för honom, hur sårbar tillät hon sig inte samtidigt att bli isåfall? Nu var de i alla fall på väg hem till honom och Emma var inte helt säker på hur det gått till, vem som kommit med förslaget och vem som sagt ja.

Kapitel 37: Mjukt måste inte vara fint

Petter stängde dörren bakom sig och pustade ut, stannade upp med jackans dragkedja bara neddragen till hälften och lyssnade. Det var helt tyst i lägenheten, bortsett från det svaga ljudet av väggklockan som långsamt tickade sig fram genom kökets övriga tystnad. "Hallå?" ropade han ut. Inget svar. "Hallåå, Linn?" försökte han på nytt. Fortfarande tystnad. Petter drog ned dragkedjan den resterande biten, hängde upp den regnblöta jackan på en trägalge och fick av sig skorna. Sedan gick han de tre stegen fram och vände sig om åt höger för att titta in i köket. Där var lika tomt som han förväntat sig, men ögonen dröjde en stund extra på kylskåpsdörren. Mitt i ett hav av vitlackerad metall stack en blekgul liten lapp ut, med snirkliga mörkblå bokstäver prydligt uppradade efter varandra. Petter gick fram för att läsa på lappen. "Är ute och joggar. Kommer hem vid 18 ungefär. Puss, Linn!" Petter sneglade upp mot klockan på väggen. Om cirka fem minuter skulle hon vara hemma. Han log vid tanken på att få träffa henne. De hade förstås träffats senast imorse och i flera dagar innan dess, månader faktiskt, men ändå log Petter vid tanken på att få se Linn igen, att få röra henne och höra hennes mjuka röst. En mild sensation av halstorrhet avbröt dessa tankar och fick honom att öppna samma dörr som lappen var fastklistrad vid och Petter stod en stund och tittade från hylla till hylla, i jakt på någon sorts dryck. En förpackning med tropisk juice stod i nedersta dörrhyllplanet och han lyfte upp och skakade på den. Halvfull, kunde han nöjt konstatera. Utan att bry sig om att stänga kylskåpsdörren skruvade Petter av korken på förpackningen och, efter att ha tittat sig över axeln, förde han öppningen till läpparna för att dricka direkt ur den utan att hämta ett glas. Det var ingen hemma mer än honom, men titten över axeln hade blivit instinktiv vid det här laget. Linn klagade alltid på honom när han gjorde på det sättet, så Petter hade börjat göra det i smyg.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.