Ordet är fritt, så även orgasmen

Hej kära läsare!

Det roliga med att skriva noveller och publicera dem här på Jorunns Sagor är såklart att när ni läsare verkar gilla det jag skriver. På den lilla tiden Jorunns Sagor funnits på nätet har besökarantalet överträffat min förväntningar flera gånger om. Om du känner att du gillar denna blogg ber jag dig därför om en sak. Klicka på hjärtanen i högerspalten och rösta fram mig på Lustbloggar. Ge mig en orgasm så ska gör jag mitt bästa för att hjälpa dig till en. Så lovar jag att skriva en riktigt pirrande novell som tack dessutom. Tjänster och gentjänster, eh? ;)

Kapitel 27: Hemligheter på ett café

Viktor gick längs med de stockholmska gatorna i jakt på någonting att fördriva tiden med. Han hade följt Katarina Bangata österut mot Vita bergen, promenerat genom de gröna kullarna och oengagerat försökt avgöra vilket litet hus som möjligen varit Hasse och Tages skrivarstuga en gång i tiden. Efter det hade han vandrat längs med Årstavikens vatten och funderat över vad han mer kunde göra för att slå ihjäl de timmar som kvarstod till hans vän slutade sitt jobb. Till slut kom han på det. Varför inte fika? Viktor vände helt om och började gå tillbaka samma väg som han kommit. Ovanför honom löpte en stor bro. Möjligen en motorvägsbro noterade han ointresserat. Han upptäckte en mindre väderkvarn som av någon anledning rests intill bron. Han fortsatte gå. Snart var han tillbaka på Söders gator där han börjat för över en timme sedan. Jakten på ett trevligt café började på allvar. Han spanade omkring sig åt alla håll när han gick gatorna fram. Det första caféet han såg tilltalade honom inte. Det såg tråkigt ut på något sätt. Han gick vidare. Efter att ha avfärdat ett tiotal små fik hittade han slutligen ett som såg både trevligt och relativt tomt ut. Viktor öppnade dörren och steg in i den lilla lokalen. Till vänster om honom satt ett par och drack kaffe. Den ene av dem satt och läste en dagstidning medan den andra rastlöst knappade på sin mobiltelefon. Ingen alls satt till höger om dörren. Där skulle han sätta sig. Men först skulle han gå fram till disken och beställa.

Kapitel 26: I kärlekens tecken

”Du anar inte vad jag ser när jag tittar på dig.” Det var vad Martin viskade i Veronicas öra när de kramades, ståendes på vardagsrummets golv. De hade inte träffats på väldigt lång tid, men nu var de slutligen ensamma och tillsammans. När de släppte taget tittade de länge i varandras ögon. ”Vad ser du Martin?” frågade Veronica nyfiket. ”Det här” var det enda Martin sade innan han lade sin vänsterhand bakom Veronicas nacke och mjukt höll henne fast när han lutade sig fram för att kyssa hennes läppar. En mjuk kyss som utvecklades och fick eget liv emellan dem när deras tungor möttes och sakta lekte med varandra i en cirklande dans. När deras läppar slutligen tog avsked ifrån varandras värme och mjukhet tog deras ögon vid där läpparna slutat. Deras blickar var som fastnaglade i varandra. Som om livet hängde på att hålla kvar den andres blick i sin egen för att aldrig släppa taget. Veronicas gröna ögon glimmade i skenet av en värmande vårsol vars strålar gav löften om en underbar dag. I Martins ögon syntes bara ömhet och glädje, i sådan omfattning att de kunde misstagits för stilla sorgsenhet. Någon sorgsenhet stod i själva verket inte att finna i dem. Martin släppte sitt mjuka tag om Veronicas nacke och lät fingrarna smeka henne från nacken, över halsen och upp över hennes lena kind. Från kinden smekte han henne över underläppen och fyllde i dess konturer som om han lekt med ett ritblock för barn. Varje linje tilltalade och försäkrade honom om Veronicas skönhet. Amorbågen på hennes överläpp besöktes av ett nyfiket finger tills Veronica ryckte till av den kittlande känslan. Martin såg på henne och log. Veronicas mun sken upp i ett besvarande leende innan hon helt lätt kysste fingertoppen som undersökt hennes mun. ”Kom hit” viskade Martin, och Veronica tryckte sig tätare intill honom. De stod tätt ihop på vardagsrumsgolvet och hade inte ens hunnit sätta sig ned i soffan någon meter därifrån.

Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.

Framtidsvision

Idag kommer den andra och sista delen i Matilans äventyr. Det har varit ovanligt äventyrligt här på sistone, men de tendenserna är det slut på från och med idag. Åtminstone för ett tag. Det är alltid kul att bygga en större story och fylla den med karaktärer och händelser som hade varit alltför osannolika i vår egen verklighet, men det är inte det den här bloggen i grunden handlar om.

Framöver kommer det istället handla om vanliga personer som är med om både vanliga och ovanliga sexuella äventyr. Ibland blir det hårt och ibland blir det mjukt. Oftast blir det nog någonting mitt emellan. Titta in och se vad som publiceras. Du är alltid välkommen hit till Jorunns Sagor när du har en stund över.

På återseende kära läsare!