Framtidsvision

Idag kommer den andra och sista delen i Matilans äventyr. Det har varit ovanligt äventyrligt här på sistone, men de tendenserna är det slut på från och med idag. Åtminstone för ett tag. Det är alltid kul att bygga en större story och fylla den med karaktärer och händelser som hade varit alltför osannolika i vår egen verklighet, men det är inte det den här bloggen i grunden handlar om.

Framöver kommer det istället handla om vanliga personer som är med om både vanliga och ovanliga sexuella äventyr. Ibland blir det hårt och ibland blir det mjukt. Oftast blir det nog någonting mitt emellan. Titta in och se vad som publiceras. Du är alltid välkommen hit till Jorunns Sagor när du har en stund över.

På återseende kära läsare!

Kapitel 24: Matilans relativa befrielse

I snart 100 dagar hade Matilan varit ofri. Trots den tid som passerat kunde hon fortfarande inte riktigt förlika sig med tanken. Skulle hon, med ett så kraftfullt namn, inte kunna gå vart hon ville? Köpa vad hon ville? Göra som hon själv valde? Hennes storlek till trots var hon en envis person som var van vid att arbeta hårt för de saker hon åtrådde i världen. Hennes nya herrar hade gjort sitt bästa för att ändra på allt det, och lyckats förskräckligt bra dessutom. Mitt i natten hade de ridit in i hennes familjs by under fullmånens ljus. Deras enkla hyddor hade de bränt med stora facklor för att skrämma ut dess invånare på byns gemensamma gårdsplan som tjänade som en sorts torg. Väl där hade de vuxna männen som lyckats få med sig spjut eller något annat som var vapendugligt försökt driva ryttarna till flykt. De hade misslyckats fullständigt och bara nedlagt en av de beridna. Främlingarnas vapen var mäktigare, gjorda av metall som glimmade hotfullt i månljuset tills lystern färgades röd av Matilans släktingar och vänners mod. Överfallet var över på kort tid. De som inte lyckats rymma föstes ihop som boskap på gårdsplanen och fördelades mellan de beridna männen. Varken Matilan eller någon annan i byn förstod främlingarnas språk, men det blev snart uppenbart att de var slavjägare. Kvinnorna hade försökt göra motstånd, allra mest Matilan själv, men mot männens styrka och vapen hade de ingen chans.

Kapitel 23: Möte med en åldrad man

Lina satt på en bänk och funderade. Hon hade suttit där en stund och tittat ut över parken där folk kom gående med sina hundar och barn. Det lugnade henne en aning att se hur livet gick vidare oavsett vad hennes tankar kretsade kring för tillfället. Detta var inte första gången hon satt just här och bearbetade sina tankar. Hon såg en åldrad man komma gående på grusstigen andra sidan gräsplanen med träd och fokuserade på honom ett ögonblick. På avstånd var det svårt att avgöra några detaljer i hans utseende, mer än att han såg äldre ut, men Lina tyckte sig ändå lägga märke till att de personer han mötte på stigen inte verkade ta notis om honom överhuvudtaget. Det var ganska märkligt med tanke på att han hade ett väldigt distinkt utseende. Det lade hon märke till när han kom närmare. Dessutom hade han en sorts käpp. Det var lite konstigt för han verkade inte behöva stödja sig på den där käppen alls. Å andra sidan var det inte särskilt troligt att han hade den av någon sorts fåfänga heller, för hans övriga klädsel tydde inte på några sådana extravaganta later. Det tog en stund innan Lina insåg att mannen rörde sig rakt mot henne och hon kände därför en sorts förlägenhet över att hon stirrat på honom så länge. När han lämnade stigen och gick rakt mot Linas bänk började hon bli nervös. Vad ville han henne? Han gick bestämt fram till Lina och frågade om han kunde sätta sig hos henne en stund. Det var inte förrän då som Lina upptäckte att mannen saknade ett öga. Han tornade upp sig framför henne med ett stort gråsprängt skägg och halvlångt hår i samma färg. Hans uppenbarelse var definitivt imponerande. Lina tvekade ett ögonblick. Mannens gråblå öga stirrade nyfiket på henne och inväntade ett svar. Lina kunde inte säga nej till honom.

Allmän upplysning

Jag har för avsikt att publicera en serie av noveller med ett lite annorlunda tema. Jag skulle kunna kalla temat fantasy, men det vore inte helt rättvisande av olika skäl. Tanken är i alla fall att lägga upp tre stycken sådana noveller innan det blir mer normala berättelser igen. Ge dem en chans och lev lugnt i vetskapen om att Jorunns Sagor inte för all framtid kommer att handla om sex i fantastiska miljöer. Se snarare detta tema som ett försök att mer bokstavligt leva upp till bloggens namn.

Vill dessutom tacka alla som röstat på Jorunns Sagor borta på Lustbloggar. Har du inte redan gjort det så passa på att ge bloggen och mig en orgasm!

Kapitel 22: En mörk portuppgång

Markus gick upp för trappan för att komma ut och få lite frisk luft. På besök i Stockholm ännu en gång, och den här kvällen helt ensam eftersom den han bodde hos skulle jobba tidigt dagen efter. Han hade bestämt sig för att titta in på Vampire Lounge, kanske beställa någon drink och bara ta det lite lugnt. Stället var ungefär som han mindes det. Skillnaden var sällskapet. Att gå ut på ett sådant ställe utan sällskap var inte samma sak kunde han besviket konstatera. Han var egentligen inte det minsta förvånad. Visst hade han pratat lite med några andra gäster. Skämtat och skrattat en del till tonerna av Morrisey, som han väl egentligen inte gillade så mycket men iallafall stod ut med. Klart bättre än musiken på krogen han testat innan han kommit dit. Det förbryllade honom att människor på allvar gärna lyssnade på Per Gessle när de umgicks och drack tillsammans. Nu stod han på gatan utanför klubben i källaren och rökte en cigarett. Folk kom gående förbi och lade knappt märke till honom där han stod. Andra satt på uteserveringen och var fullt upptagna av varandra. Han skulle just till att fimpa när han såg ett gäng unga tjejer komma gåendes mot honom. De skrattade och stojade när de gick förbi honom in genom dörren till Vampire Lounge. Tjejen som gick in genom dörren sist dröjde ett kort ögonblick i dörröppningen. Markus tittade mot dörren och på henne. Han kom på sig själv med att hålla andan. Kunde det verkligen vara så? Var det Sofia? Utseendet stämde exakt! Håret, längden och stilen. Till och med skorna! Hon vände sig i dörröppningen och tittade mot honom. Hon såg ut att stelna till i hela kroppen när hon kände igen honom också. Det var alltså Sofia. Markus ansikte förändrades sakta. Hans läppar tecknade ett snett leende när ansiktsmusklerna till slut kom ikapp hans tankar. Han tittade rakt på henne och hans ögonbryn höjdes bara en aning, för att visa att han förstod vem hon var. Sofia däremot var fortfarande stel. Som förstenad av förvåning och inre konflikter. "Hej Sofia" sade Markus helt lugnt till henne. Kinderna bytte sakta färg på Sofia när han bekräftade vad hon misstänkte. Det var alltså Markus som stod där och hälsade på henne helt obekymrat. Hon kände en värme sprida sig genom ansiktet, insåg att hon rodnade och skämdes därför ännu mer vilket fick hennes kinder att blossa ännu kraftigare i rött. "H-hej..." fick hon ur sig till slut. "Sofia, kom nu då!" hördes en röst ropa inifrån.