onsdag 4 juli 2012

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.





Plötsligt blixtrar en minnesbild till. Det är egentligen inte så mycket en bild som det är ett taktilt minne. En känsla av metall som trycker mot handlederna. Tove tar på märkena och när hon gör det, när hon känner hur de ömmar, då blir minnet starkare, tydligare. Minnet utvecklas i hennes trötta tankar och konturerna blir skarpare. Det består i att hon ligger på mage och inte kan röra sig. Någon sätter handklovar på henne. För ett kort ögonblick blir hon förskräckt. Det var väl inte polisen som...? Minnet växer ännu lite mer och hon avfärdar, inte utan viss tacksamhet, den där första tanken. Nu minns hon plötsligt att handklovarna gjorde henne upphetsad. Hon minns otydligt att hon ligger på mage, att någon håller henne nere med en tung hand på ryggen, mellan skuldrorna, samtidigt som klovarna sätts runt först den ena och sedan den andra handleden. En röst tränger fram ur minnesbilden. Hon känner igen den. "Nu gör du som jag säger!" säger den åt henne. Nej förresten, den säger inte det. Det är mer som en sorts order, en befallning. Det är Walles röst och i minnet verkar han arg. Tove minns inte varför han är arg, bara att han är det. Eftersom minnet inte tycks vilja bli tydligare än så känner hon efter med händerna längs med sin kropp för att få reda på om hon är påklädd eller inte. Hon orkar inte ta bort täcket och titta. Inte ännu, och känseln är inte tillräckligt utvecklad i morgontröttheten för att hon ska kunna avgöra saken utan att känna med händerna. Bh:n är av, men det vet hon redan. Trots tröttheten hade hon känt om den fortfarande satt på. Hon följer magen nedåt och kommer till trosorna. Snarare kommer hon till platsen där trosorna borde sitta, men där finns inget tyg. Bara naken hud och... När fingrarna nuddar vid strängen av könshår blixtrar ett nytt minne till och dansar diffust omkring i tankarna. Trots att hon är både trött och bakis ler hon skälmskt vid minnet av Walles hårda kuk som trycks djupt in i henne. Hon tittar sig omkring i rummet, konstaterar att hon är ensam och känner sig sedan fram ännu längre ned. Med fingertopparna trycker hon lätt mot blygdläpparna och även de ömmar en smula. Eller om det kanske är insidan som ömmar? Det måste ha varit hårt, tänker hon. Han måste ha varit hård, på många sätt.



Tove blir upphetsad av att röra vid sig själv på det där sättet, men slutar ändå. Hennes händer har fler saker att upptäcka, fler minnen att väcka till liv. Så hon fortsätter. Låren är hon inte öm om upptäcker hon, inte heller knäna. Hon vrider sig i sängen och märker att stjärten ömmar desto mer. Den lätta smärtan skapar inga blixtar av minnen, men hon anar ett ljud lite svagt. Så kommer hon på vad det är. Ljudet består av Walles handflata som möter skinkan, och svedan omedelbart efteråt sprider en het värme över rumpan. Hon ler på nytt när det svaga minnet åtföljs av en ställning, ståendes på alla fyra med händerna i klovar, som är fästa vid sänggaveln. Ungefär samma ljud som hon vaknade av hörs nu från andra sidan dörren och Tove inser att det är Walle som gör något i köket. Hon överväger att ropa på honom, kalla in honom för att låta honom berätta exakt vad det var som hände under natten, men så ångrar hon sig. Det här sättet, att låta händerna väcka minnena till liv, bit för bit, är så spännande att hon hellre vill fortsätta så. Hon lägger handflatorna mot revbenen och trycker försiktigt. Hon känner sig nästan mörbultad. Så fort hon trycker väcks en skön smärta inuti henne. Den är inte alls olidlig, men djup, som om hon och Walle varit inbegripna i en brottningsmatch dagen innan. Inte ens nödvändigtvis en sexuell sådan utan bara en brottningsmatch helt enkelt. Tove börjar undra vad han egentligen gjorde med henne när hon kom hem. Så minns hon plötsligt en sak till. Det hon minns är en blixt. Hon minns hur synen grumlas av denna blixt och hur en liknande sveda, som den på stjärten, uppstår på kinden och hur hela ansiktet blir varmt. Oroligt sträcker hon upp en hand och gnider försiktigt mot kinden, som inte längre ömmar. Däremot blir minnet tydligare när fingertopparna glider över kinden. Hon ser Walles ansikte framför sig. Hårda ögon som stirrar på henne med en blandning av ilska och upphetsning. Sedan den där blixten, svedan och hettan. Hennes egna ögon och synen som blir grumlig när de fylls av vätska.



Nu börjar Tove bli arg. Det är en sak att Walle varit hård mot henne, men att han ger henne örfilar så att hon börjar gråta är något helt annat. Hon sliter av sig täcket och ska just resa sig ur sängen, fylld av vrede, när hon stannar upp mitt i rörelsen. Hon faller tillbaka och med huvudet på kudden drar hon täcket över sig i skam. Hon gömmer sig. För vem vet hon inte riktigt. Kanske för sig själv, för nu minns hon. Nu minns hon varför Walle var så ilsken. Varför han behandlade henne så hårt. Hon vill inte minnas men gör det ändå. Örfilarna, inte så hårda som hon först mindes dem, slagen på stjärten, desto hårdare, de fasta greppen och handklovarna runt handlederna. Hon minns precis varför han gjorde så mot henne och hon skäms så mycket att hon inte vill öppna ögonen. De hade ju en överenskommelse! Det är inte därför hon skäms, men de hade en överenskommelse. Hon skulle ut med sina kompisar och Walle, som inte är en tjejkompis, bestämde sig för att stanna hemma tills Tove kom hem. När hon gjorde det var överenskommelsen att han skulle trycka upp henne mot väggen, något åt det hållet i alla fall, de var inte helt tydliga med exakt vad han skulle göra, och sedan skulle han knulla henne, hårt. Hon minns hur hans ögon fylldes av upphetsning när de diskuterade villkoren och hur upphetsad hon själv blev, hur upphetsande det var att veta detta under tiden hon var ute på klubben med sina kompisar, utan att någon annan visste. Allt detta kommer tillbaka på en gång, men det är fortfarande inte därför Tove skäms. Hon skäms för det hon sade när han inte längre ville. Hon minns hur hon kommer in genom ytterdörren, långt mer berusad än hon tänkt sig, hur Walle skrattar hjärtligt åt henne och erbjuder sig att hjälpa henne av med kläderna och sedan i säng. Hur hon själv gör motstånd och frågar om han inte glömt något. Hon minns hur han tittar frågande på henne med en blick som frågar; "Är du helt säker på det här?" Hur hon bemöter blicken med trotsiga ögon och frågar om han inte vågar. Hans skratt åt hennes kommentar och hur arg hon blir. Hon minns inte varför hans skratt gör henne så arg, bara att det gör det.



Så rör sig minnet vidare genom tankarna till det allra värsta. Det där hon säger för att provocera honom, för att väcka hans svartsjuka och på så sätt få honom att hålla sin del av överenskommelsen. Orden kommer tillbaka i samma ström som hon uttalade dem. "Skit i det då! Jag har kanske redan fått vad jag behöver ikväll." Hans höjda ögonbryn och svaret. "Jo, det verkar som det. Vi kan ta det nästa gång istället." Tove vill inte tänka på resten men hela episoden ligger som en kall och obehagligt blöt handduk över hela kroppen. Som något så olustigt att det måste tas i, måste tas bort från kroppen, fram ur minnet. "Jag menar inte drickat" minns hon sina ord. Sedan Walle igen och ögonbrynen som sänks, som kryper ihop och sjunker nedåt ovanför näsan. Ilskan som får hans ögon att helt ändra karaktär. Hon ser framför sig, bakom sina slutna ögonlock, hur hans ögon mörknar och blir nästan helt svarta där han står framför henne. Resten av episoden är otydlig. Hårda ord och förebråelser hör hon. Hur han kallar henne saker precis som överenskommelsen angav, men av helt andra skäl. Av goda skäl. Inte för att det där var sant. Hon varken låg med eller kysste någon kille när hon var ute på klubben. Det skulle hon aldrig göra. Allt det där dumma sade hon bara för att få sin vilja igenom. Tove inser nu att det fick hon ju trots allt också, med besked. Plötsligt väcks fler minnen till liv, sammanlänkade och med en riktning framåt i tiden. Skammen lättar en aning när hon inser att Walle måste ha förstått att hon ljög för honom. Annars hade han ju inte gjort allt det där som han gör sen. När han knuffar henne baklänges genom hallen och ställer sig hårt tryckt mot henne så att hon känner ryggen pressas tungt mot sovrumsdörren. När han håller hårt i handlederna innan han lyfter hennes armar ovanför huvudet och stirrar rakt in i ögonen. Ett hopp i minnets tidslinje placerar Tove framför sängen. En hård knuff senare ligger hon på rygg och får trosorna neddragna med ett oförsiktigt ryck så att de går sönder med ett skärande ljud av textil som rivs sönder, sömmar som går upp. Tove minns med en rysning hur hennes underkläder under lång tid ligger hoprullade kring ena ankeln, den andra sidan av trosorna helt och hållet sönderriven.



Den där dimman som separerar det idiotiska hon sade och å andra sidan allt det där hårda, och hon måste erkänna väldigt sköna, är förvirrande. Något måste ha hänt där, något måste ha sagts som gör allt bättre mellan dem. Hon måste ha sagt något som blidkar Walle åtminstone lite grann. Annars är ju allt det andra som händer på fullt allvar. Hon kan inte tro det, vill inte tro på det. Minnena sköljer över Tove som en flod nu och hon ser sig själv endast iförd kjol där hon ligger i sängen, samma säng. Walle som tvingar hennes ben än åt ena hållet, än åt det andra. Hur han särar på dem och smeker henne mellan benen. Sedan hur hon hamnar på mage och får handklovarna på sig. Den tunga handen på ryggen som tvingar henne att ligga still under tiden. Hur han fäster henne vid sänggaveln genom att låta klovarna gå runt bakom stolpen och sedan använder, nej utnyttjar, hennes kropp för sin egen njutning. Hon minns hans kuk. Hur hård den är när han tvingar in den och knullar henne hårt. Tove kan riktigt känna Walles händer runt höfterna som om han är där och gör det just nu, när hon minns hur han stötte hårt och kraftigt in i henne bakifrån. Hans hand om munnen när hon stönar för högt, när hon njuter av behandlingen alldeles för mycket. Långt mer än hon borde. Hur han drar henne baklänges så att armarna sträcks ut medan han fortsätter knulla henne bakifrån som en levande knulldocka, vars enda syfte är att skänka honom njutning. Bara hans njutning spelar roll. Inte hennes. Ändå njuter hon av allt som händer. Slagen på rumpan som får henne att nästan helt nyktra till. Lite senare njuter hon till och med när han vänder på henne och ger henne en örfil, tillräckligt hård för att få ögonen att tåras och ansiktet att hetta av sveda. Tove minns hur han grenslar henne, hur han tar ett fast grepp om hennes hår, håller uppe hennes huvud och hur han trycker in den hårda kuken mellan hennes läppar. Hur villigt hon suger på den, trots att den smakar av henne själv, och hur hon känner sig när han drar ut den för att smeta saliv och försats över hennes kinder. Hon känner sig ännu smutsigare nu än när det hände eftersom minnet av hur kladdig hon blev gör henne kåt på nytt. Kanske ännu kåtare nu eftersom vinet och drinkarna gjorde henne avtrubbad under natten.



Tove återupplever hur Walle sträcker bak handen där han sitter på henne och hur han tar på hennes blygdläppar. Hur hans hårda ögon tittar på och anklagar henne, när han känner hur våt hon blir av det han gör mot henne. Hon ser hans läppar röra sig, ser dem uttala hårda ord, de fulaste av alla, och hon minns hur upphetsad hon blev av dem, samtidigt som hon skäms över hur upphetsad hon blir av dem nu också. Hon ser framför sig hur han runkar sin hårda kuk precis framför hennes ansikte, och ibland trycker han ollonet mot hennes haka eller gnider det mot läpparna samtidigt som hans egna uttalar ännu en dom över hennes moraliska status, han jämför henne med ett djur. Han släpper kuken och kramar hennes bröst, men inte kärleksfullt och ömt. Nej, hårt. Han bryr sig inte om hur det känns när han smeker dem på det sättet. Han är bara intresserad av hur de känns mot hans händer, hur de kan hjälpa honom att bli ännu mer kåt. Under tiden rör sig den kletiga kuken över Toves villiga kropp och lämnar genomskinliga spår efter sig, där den rört henne, där den smutsat ned henne. När hon minns detta upptäcker hon att underlivet bultar. Hennes fitta längtar efter att allt detta ska hända igen. Tove längtar. Hon är riktigt upphetsad nu och tänker på den där situationen igen. Bilderna av kuken som rör sig över hennes kropp spelas upp som en loopad filmscen och får henne att återigen känna sig lika smutsig och utnyttjad, på ett underbart sätt. Hon öppnar ögonen och letar efter synliga spår mellan brösten och på magen, men inte mycket finns kvar. Bara ett fåtal små, små bevis på hur hon blivit använd. Till slut inser hon nu också vad det där i mungipan är för något. Just den scenen är snuskig och ful på så många vis. Armarna är utsträckta och fästa vid sänggaveln genom handfängslens metalliskt kalla försorg, Walles ena hand ligger över ögonen som om det han står i begrepp att göra är så fult att han inte ens vill se Tove i ögonen under tiden. Hon minns att hon själv är förvirrad i det läget men att hon ändå trotsigt sticker ut tungan mot honom. En dusch av saliv regnar med oändligt små droppar över munnen, hakan och kinderna när han spottar på henne. Omedelbart därefter kallar han henne något riktigt fult som får hennes inre att vrida sig av motstridiga känslor. Tove får återigen en märklig känsla i bröstkorgen när hon minns ordet han använder. Slutligen den hårda kuken som då och då trycks mot hennes ansikte medan han runkar den hårt och håller för hennes ögon med andra handen. Nej, det där är inte alls slutet.



Slutet kommer när Walle kommer. Han riktar uppenbarligen sin kuk rakt mot henne, för till tonerna av hans stön känner Tove den kletiga känslan av sperma som träffar hennes utsträckta tunga, hur nästa stråle målar hennes kind varm och hur det sista flytande beviset på hans åtrå till hennes kropp lägger sig på överläppen för att långsamt rinna in i munnen. Fler ord uttalas av honom, hårda och fula. Fördömande till både ton och innebörd. Sedan använder Walle sin kuk för att föra in kletet på kinden in i hennes öppna mun. Toves underliv känns som att det ska sprängas när hon tänker på hur fult det där är. Hur utnyttjad hon blir i det ögonblicket. En levande knulldocka, uttrycket härjar hennes upphetsade tankar, och hon är bara knappt medveten om vad som händer eftersom han fortfarande håller handen över hennes ögon. När Walle känner sig nöjd lägger han sig bredvid henne. Det är det sista hon minns. Inte hur handklovarna tas av eller att de kysser varandra, om de nu gjorde det, men det spelar ingen roll. Tove tar på sig själv nu, önskar att Walle var där, men hon vågar inte ropa på honom. Det är... Det är helt enkelt för skamligt att bli upphetsad av alla de där sakerna. Hon borde verkligen inte, tänker Tove, men hon kan verkligen inte låta bli. När hon ligger där, försiktigt flämtande av upphetsning och av njutningen som fingrarna skänker när de smeker klitoris öppnas dörren och Walle kommer in i rummet. Tove sliter bort handen från sitt underliv och försöker låtsas som ingenting men kan inte helt få andningen att återgå till det normala. Han tittar på henne, kisar med ögonen som om han försökte avgöra om hans tanke är riktig eller ej. "Vad gör du för något Tove?" frågar han henne. Tove känner sig påkommen och skäms. "I-inget" svarar hon stammande. Han skakar på huvudet åt henne och drar undan täcket. Tove är så överrumplad att hon inte vet hur hon ska reagera. Istället ser hon tyst på när Walle drar undan täcket och särar på hennes ben. Utan att tveka för han in handen mellan hennes ben och smeker blygdläpparna med ett par stora fingrar. Han tar upp dem och ser hur de glänser av safterna från Toves inre. "Inget? Din kåta lilla... Kom hit!" Hon vet inte om hon ska försöka sjunka igenom madrassen av skam, eller kanske snarare lyda upphetsningens logik och kasta sig i hans famn. Bara låta Walle göra precis vad han vill med henne. Knulla henne? Straffa? Spelar det egentligen någon roll vilket det blir? Tove får en känsla av att alltihopa börjar om på nytt.

11 kommentarer:

  1. Han skulle ju hållt honan tjudrad hela natten och sen ta röven på morron så kanske det tatt kåtheten ur henne och hon inte vart så nöjd skulle jag tro!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har ju tydligen inte fattat nånting av novellen. Den är skitbra! (om man fattar den). Har du ingen dålig porr att kolla på istället?

      Radera
  2. Jag fattar alla fall att om han vart en riktig karl skulle han inte släppt iväg slynan till krogen för då är dom otrogna direkt! Tro mej jag vet! Och noveler kan man läsa men inte kolla på porr eller? hyckleri!!! det är bara förnamnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan nästan garantera att om "Walle" fanns på riktigt skulle ingen va otrogen mot honom. Han ÄR nämligen en riktig karl men jag begär inte att du ska fatta det.

      Radera
    2. Ni två kanske kan gå ut och bråka? Det finns dom som försöker läsa här...
      Spännande novell f.ö. Om man fattar den ;P

      Radera
  3. Såja, inte bråka nu. "Anonym 1" har säkert varit med om någonting någon gång som den här novellen påminde honom om. Eller inte. Fint språkbruk har han i alla fall. Jag ska använda mig av sådana uttryck i nästa berättelse. Eller inte...

    Kritik är alltid bra, men rikta den helst till den som skrivit novellen. Alla läsare är nämligen bra läsare häromkring. Om man fattar dem. ;)

    SvaraRadera
  4. Mer om att va "knulldocka" :$
    (jättebra skrivet)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Angående att vara en knulldocka så skulle säkert en del hävda att de flesta av tjejerna i mina noveller agerar som sådana. Det tycker däremot inte jag, så självklart kan det bli mer av den grejen. Fortsätt läsa! :)

      Radera
  5. Finns det fler där både killen blir arg OCH det är med handbojor eller sånt? Testade att söka på ilska men hittade inget. Behövs en sån annars :p (Helst att han ger henne orgasm med handen eller tungan också) Tack för en bra blog!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte helt säker på vad jag haft med i vilken berättelse men dina chanser att hitta vad du letar efter ökar nog om du söker på "skärp" eller "bälte". Det är vad jag oftast använt när jag bundit fast tjejer, i novellerna alltså. Den berättelse som borde passa dig bäst är förmodligen den här: http://jorunnsaga.blogspot.se/2011/05/kapitel-36-i-eldstadens-sken.html

      Radera
  6. Riktigt bra novell! Annorlunda och intressant. Vill läsa mer av den sorten. Gärna med lite hårda lekar. Örfilar och "tvång".

    SvaraRadera