Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 45: Soldyrkarens slutna ögon

Soldyrkare... Vi har alla hört talas om dem, eller hur? Någon i familjen eller åtminstone en eller annan mer avlägsen släkting brukar tillhöra församlingen. Själv har jag en helt annan inställning till solen. Jag blir tokig av den. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt sant. Det är något med att bli fullkomligt soldränkt som får hela mig ur led. Den där värmen som inte går att komma ifrån, hur mycket man än klär av sig. Som snarare blir värre ju naknare man är. Samtidigt ser man runtomkring sig hur tjejer bär mindre kläder än vanligt. Det är som en ljuv tortyr som man vill, och samtidigt inte vill, utsätta sig för. Häromveckan när värmeböljan var som mest intensiv upplevde jag just den där värmepaniken och bestämde mig helt sonika för att ta motorcykeln en bit upp längs västkusten. Inte mer än tio mil eller så. Egentligen var det mest för att svalka av mig. När man kör på motorvägen blir draget tillräckligt starkt för att värmen ska bli uthärdlig oavsett hur het luften är. Det var ju knappast därför jag blev motorcyklist, men det är helt klart en trivsam och angenäm bieffekt av intresset. Hursomhelst, jag tog på mig mc-stället och trodde jag skulle avlida av värmen innan jag ens vridit på tändningen, så när stödet var uppfällt, visiret nedfällt och första växeln var ilagd så blev känslan desto bättre när jag kom ut på den länsväg som leder ut till motorvägen, som jag längtade så efter. Redan vid 70 km/h började vinddraget göra sitt och de ansträngda minerna byttes ut mot ett leende. Det var egentligen först då jag bestämde mig för destinationen. Motorvägen norrut, mot Bjärehalvön. Torekov är fint året runt men som absolut finast är hamnbyn under högsommaren. Om det bara vore möjligt hade jag gärna fortsatt och tagit båten ut till Väderön. Men i ett skinnställ? Nej tack! Som tur var hade jag andra kläder med mig, om jag nu skulle få för mig något liknande äventyr väl på plats.