onsdag 25 september 2013

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.



När hon själv slutligen vågade sig ut och gick nedför trappan, med hårlockar oroligt spelande över ansiktet, då log han igen och tittade rakt på henne, ja genom henne. Hans ögon var ovanligt intensiva, nästan som ett själens fängelse. När han tittade på det viset på Julia kunde hon inte titta bort. Så log han och Julia log tillbaka. Hon visste inte ens varför men hon kunde inte låta bli. Leendet som mötte henne var glatt, under mörka ögon. Inte bruna eller så, utan just mörka. Som om de dolde något outsägligt och förbjudet som leendet bara till viss del förmådde dölja. Ändå log hon tillbaka och stannade till. "Hej, mitt namn är Lowe. Vad gör du ikväll?" frågade han och Julia kunde inte hitta ett enda ord till svar. Det var fredag men sanningen att säga hade hon faktiskt inga planer alls. Lyssna på musik kanske, men det var självskrivet. Julia lyssnade alltid på musik. Hade hon fått välja så hade universitetet haft bakgrundsmusik till föreläsningarna också. Sanningen var förmodligen att hon skulle läsa en bok och kura ihop sig i soffan, själv. Det ville hon inte svara, inte till honom som log sådär och hade så konstigt mörka ögon. De var verkligen annorlunda. När Julia tänkte efter vad hon skulle svara tittade Lowe henne fortfarande i ögonen och i hans egna tyckte hon sig skymta smärta, eoner av lidande, men kanske inte hans egen. Kanske till och med någon annans. "Inget särskilt?" Orden ryckte Julia tillbaka till verkligheten och hon skämdes för att hon stått och stirrat utan att svara. Varför måste hon alltid göra bort sig på alla möjliga och omöjliga vis? "Förlåt" mumlade hon och försökte sänka blicken. Det gick inte. Efter bara ett ögonblick mötte hon Lowes blick på nytt och hon svarade något utan att veta vad hon sade.



Hon måste svarat något i alla fall, för Lowe öppnade sin sidoväska och lade ner de blå och röda lapparna. Han rotade vidare och fick upp en annan lapp, en gul. Han sträckte fram den till Julia, som han inte slutat titta på under hela tiden. Hur kunde han ens veta att det var rätt lapp? "Vad gillar du för musik?" frågade Lowe och plötsligt vaknade Julia till liv. Det där var ett ämne som hon tyckte om. "Ganska mycket olika" svarade hon först och Lowe nickade medan leendet på hans läppar ändrade karaktär. "Som vadå?" fortsatte han. "Det har blivit mycket Nirvana på sistone" förklarade sig Julia som redan tyckte att första svaret varit dumt. Lowe nickade igen, leendet fick ännu en ny ton som inte gick att tolka. "Vilken är din favoritskiva?" Oliva fick tänka efter. Hon hade favoritlåtar mer än en favoritskiva men av någon anledning ville hon inte svara just det. Lowe förekom henne. "Har du den där bootleggen som heter 'Its better to burn out than to fade away...'?" Julia skakade på huvudet. Hon hade ingen aning om vilken skiva det var Lowe pratade om. Hon visste inte ens varför hon pratade med honom. "Jag råkade komma över den av en slump för många år sedan. Det finns en låt på den som heter 'Verse, Chorus, Verse'. Skitbra faktiskt!" Leendet på Lowes läppar ändrades ständigt, som hade det ett eget liv, helt oberoende av hans känsloliv. Julia hade inte hört låten, trodde hon. Kanske... "Så du gillar Nirvana?" frågade hon och tyckte att frågan var lite korkad, men Lowe verkade inte ens reagera på hennes tafatthet. "Det fanns en tid då det var nästan det enda jag lyssnade på" svarade han och viftade lite med den gula lappen framför Julia. "Just ja!" utbrast hon och tog emot den. Texten löpte som svarta insekter över det gula pappret. Fest. Ikväll. Ett hus i utkanten av stan. "Kommer det spelas Nirvana?" frågade Julia och kände sig nöjd med att åtminstone ha lyckats säga en vettig sak under samtalet. Lowe ryckte på axlarna. "Vem vet? Kanske. Det blir konsert åtminstone. 'Bambi Kill' heter bandet." Julia ryckte till. Hon kände igen bandnamnet men visste inte varifrån. "Jag hoppas vi ses ikväll!" När Julia vaknade till liv och tittade upp, från det inre sökandet efter spår av minnen av ett Bambi Kill, var Lowe borta. Hon tittade åt höger, nej. Snabbt åt vänster, inte där heller. Sedan bakom sig. Någon slank in runt husknuten en bit bort. Kanske var det Lowe, eller kanske någon helt annan.



Väl hemma funderade Julia länge på vad hon skulle göra. Det var ganska lockande att inte göra något alls. Att bara sitta och läsa en bok och låta musik skänka liv åt det enkla studenthemmet, i frånvaron av riktiga röster. Hon öppnade datorn och surfade runt på måfå en stund. Så slog det henne. Med snabba fingrar skrev Julia "Its better to fade away than to burn out" i sökfältet och tryckte enter. "Menade du "Its better to burn out than to fade away"" frågade webbläsaren tillbaka och Julia insåg sitt misstag, hon blev irriterad på sig själv och klickade på det rätta alternativet. Bland bilderna på skärmen var det första resultatet ett skivomslag av just Nirvana. Det var mörkare än deras vanliga skivor, dystrare. Hela bilden utstrålade ångest, bandmedlemmarnas ansikten i sig hotfull galenskap. Julia blev förbluffad. Så mycket som hon gillade Nirvana och ändå hade hon aldrig riktigt sett dem på det sättet förut. Ångesten javisst, självklart, men aldrig det där mörkret. Hon försökte hitta en listning av låtarna på skivan och kände igen den låt som Lowe rekommenderat tidigare under dagen. Bara tanken på honom fick omslaget att verka ännu mer dystert. Konstigt, tänkte Julia. När hon tänkte på Lowe och hur han tittat på henne kunde hon inte skaka av sig en olustig känsla. Det var något med honom som lockade, samtidigt som varje fiber i kroppen sade att det var bäst att hålla sig borta. Kanske var det ögonen. Det där nästan kusligt mörka i dem. Julia letade fram den gula lappen och läste. Hon skulle inte läsa någon bok ikväll. Det var fest i ett hus strax utanför stan och hon var bjuden. Det var vad hon skulle göra!



Stadsbussen stannade inte ens i närheten av huset där festen hölls. Istället fick Julia gå närmare en kilometer längs en ödslig landsväg. Hon började redan ångra sig, men när hon nu var så nära var det väl lika bra att gå vidare. Längre fram, på vänster sida, skymtade en trädgård fram bakom en dunge av höstträd. Nakna, svajande i vinden och skelettliknande där de sträckte sig mot himlen. Julia följde ett svart staket av smidesjärn fram till en öppen grind. Där innanför löpte en välkrattad grusväg hela vägen fram till ett stort grått hus. Längs sidorna av det knarrande gruset skärmade brinnande lyktor av vägen från omgivande gräsmattor, från vilka buskar och höga träd reste sig i dunkelt spretiga formationer. Huset påminde om en herrgård, men var alldeles för litet för att förtjäna sådant epitet, och i fönstren lyste ensamma små stearinljus. Innanför, i husets innanmäte, verkade mörker råda. Hade hon ens kommit rätt? Julia fortsatte osäkert längs grusvägen och kände sig illa till mods av de odjur till buskar som verkade röra sig och komma allt närmare, som om de fått vittring på Julia där hon gick. En idiotisk tanke såklart, men i mörker och höstrusk kan ju det oskyldigaste träd emellanåt framstå som den bittraste fiende. Hon var inte ens framme vid den lilla verandan när dörren öppnades och husets inre presenterade sig för hennes ögon. Fler stearinljus där inne men ändå inte mycket ljus att tala om. En skuggfigur dök upp i dörröppningen, silhuetten av en mansperson, upplyst enbart bakifrån. "Välkommen!" Julia ryckte till och kunde inte låta bli att se sig över axeln för att se om det verkligen var henne som han pratade med. Men hon var ensam där. "Tack. Har jag kommit rätt?" Silhuetten bleknade, konturerna fylldes i och personens ansikte syntes mer och mer i det flackande ljuset från de brinnande lyktorna och stearinljusen.



"Det beror lite på vart du är på väg" svarade personen i dörröppningen och Julia letade i fickan efter den gula lappen som hon fått av Lowe. Med ett prasslande ljud sträckte hon fram den till killen i dörren och han tittade på den, läste texten noggrant och tittade sedan nyfiket på Julia. Hans ögon syntes nu och den nyfikna blicken var undersökande. "Du har kommit rätt" konstaterade han sedan och släppte lappen. På något underligt vis tycktes den försvinna innan den ens träffade golvet, men Julia funderade inte mer på saken. Det var väldigt mörkt därinne och kanske var det bristen på ljus som lurade sinnena så att hon inte såg ordentligt. "Du kan hänga jackan här" Han öppnade en stor garderob där massor av jackor och kappor redan var slarvigt upphängda. Några låg på golvet. Julia hittade en krok och hängde upp sin egen. Det var lite för många jackor i garderoben med tanke på hur tyst det var i huset och den där oroliga känslan sköljde över Julia på nytt. "Var är alla?" frågade hon och fick ett stelt leende till svar. "De är nere i musiksalen" svarade killen när han stängde garderoben. "Ska vi gå dit direkt?" Julia tvekade, ville öppna garderoben, ta sin jacka och springa därifrån. Något var väldigt fel här. Så kom hon att tänka på Lowe. Julias läppar svarade ja utan att hon själv styrde dem. Ett nytt leende for fram över killens läppar och i det flackande ljuset från alla stearinljus fick det honom att se reptillik ut. Julia följde trots det efter honom genom en korridor och snart var de framme vid en ornamenterad dörr med stort handtag av svart smidesjärn. Han öppnade dörren och höll menande fram handen i en gest för att låta Julia gå först. Hon tvekade.



"Åh, ursäkta mig. Jag glömde helt och hållet bort mig" hördes killens röst. Den lät märkligt falsk. Insmickrande som en gammaldags betjänt med ett illa dolt agg mot sin husbonde, ja som en slav med mörka planer för sin ägares framtid. Så räckte han plötsligt fram ett stearinljus till Julia. "Det vore dumt om du gick nedför trappan utan att se ordentligt. Farligt rentav" sade han, utan att egentligen verka särskilt orolig för Julias säkerhet. Ett nytt reptilleende spelade över ansiktet på honom och i skenet från det framsträckta ljuset såg han iskall ut. Julia tog emot ljuset och kände sig övertygad om att detta måste vara det mest dödsföraktande hon någonsin tagit sig för. Vem vet vad som väntar vid trappans slut, tänkte hon och rös till när tankarna sprang iväg åt obehagliga håll. Trots den överhängande känslan av fara kunde hon ändå inte låta bli. Hon steg in genom dörröppningen med ljuset framför sig och tog några steg nedför trappan. Ett par steg till och ett gnisslande ljud fick henne att vända sig om bara för att se dörren stängas bakom sig. Hela kroppen var i uppror nu, men trots det fortsatte Julia nedåt. Hon stannade upp och förde ljuset åt olika håll, försiktigt så att det inte slocknade. På ömse sidor om henne kröp väggarna fram, täckta av en mönstrad och sliten tapet i karmosinrött. Trappstegen var uthuggna av grovt trä, slipade men nedslitna av oändliga fötter och skor. Julia tog ett par steg till och höjde ljuset. Där hon förväntade sig ett tak fann hon något helt annat. Trädrötter slingrade sig framåt över henne, nedåt. De sprängde fram genom något som liknade jord och dök sedan in i densamma längre fram, ibland tjocka, andra gånger smala och spretiga. Julia trodde inte sina ögon och skulle just vända om när en dörr öppnades ännu längre ned. Ljus från rummet på andra sidan dörren spred sig i trappgången och erbjöd en svag lättnad av mörkret, som om ljuset hukade för det ovanliga taket. Ljud av röster spred sig på samma sätt och Julia kände sig med ens lite tryggare.



"Hallå?" hördes en röst och Julia skyndade nedåt för att möta den. En ny silhuett färglades först när hon kommit nästan hela vägen fram. Det var Lowe som stod där. "Hej!" utbrast Julia lättat och märkte knappt hur han stängde dörren bakom henne när hon kom in i salen. "Så, vad tycker du?" Julia såg sig omkring och försökte ta in atmosfären i musiksalen. Det rådde inget tvivel om att det var dit hon kommit. På ena sidan av rummet var en vägg urgröpt för en scen, på vilken instrument och ett trumset stod uppställda. I resten av lokalen stod folk spridda i små grupper runt höga bord. Taket syntes inte ordentligt och inga riktiga lampor heller. Istället var ljuskåpor av glas, med ensamma stearinljus, placerade inuti knippen av kvistar som påminde om fågelnästen. På så vis blev golvet stripigt, av ljus och skuggor som trängdes med varandra. "Det här stället är helt klart annorlunda" svarade Julia och stirrade runt i lokalen utan att riktigt tro sina ögon. Inte ett enda elektriskt ljus syntes till. Väggarna täcktes av en röd tapet här, liksom i trappgången, men doldes till mer än hälften av nakna svarta rötter som, tjocka i taket, smalnade av innan de fortsatte ned i golvet. Ovanför scenen hängde liknande rötter ned i luften. Ännu fler stearinljus var fästa i dessa och på så vis lystes scenen upp något mer än det övriga rummet. Julia kände inte igen någon där, bara Lowe, men de andra var unga som hon själv, förmodligen studenter de också. "Jag känner ingen här" konstaterade hon och fick ett leende tillbaka från Lowe. "Du känner mig" svarade han. Att höra honom säga så kändes bra, men det var ju inte riktigt sant. Detta var andra gången Julia träffat honom. Ändå log hon tacksamt när han hade sade så.



"Vi går hit bort" sade Lowe när han tog Julias hand för att dra henne med sig. Han mötte inget motstånd. De gick genom lokalen och kom till motsatta sidan mot scenen. Där, längst bak, såg Julia något ännu konstigare. Längs hela bakre väggen var den röda tapeten nästan helt och hållet täckt. Tjocka trädstammar reste sig från golv till tak och en sötaktig doft av kåda mötte Julia när hon undersökte de underliga träden närmare. "Det måste ha varit svårt att få ner dem hit..." tänkte hon högt för sig själv och lät ett fingrarna glida över den skrovliga barken. "Titta närmare på grenarna som sticker ut" uppmanade Lowe henne, pekade högre upp och Julia följde efter med blicken. Hon höll på att tappa hakan när hon såg det. På grenarna satt barren kvar, men de var inte mörkgröna som de borde vara. Inte heller var de bruna, som ju vore rimligt om träden varit nedhuggna och därefter ditfraktade. Det hon såg var istället oräkneliga vita barr, med en bara svag tillstymmelse till grön nyans i dem. Hon tittade på Lowe. "Lever de? Men hur!?" Lowe svarade inte utan pekade mot andra sidan av rummet, mot scenen. "De börjar spela nu" sade han som för att byta samtalsämne och utan att Julia ville det drogs hennes blick mot scenen där fyra personer axlade sina instrument och var beredda att börja spela. I nästa ögonblick exploderade lokalen av ljud. En pianoslinga med förvrängt ljud började spela och bandmedlemmarna stirrade mot sina egna fötter i väntan på sin tur att börja spela. Efter en liten stund dog pianot bort och de andra instrumenten tog vid.



Med den knappa belysningen syntes bandet inte mer än som i ett svagt ljusskimmer. De hade spelat i närmare 30 sekunder när de slutligen tittade upp från golvet och mötte publikens samlade blick. Julia ryggade instinktivt tillbaka när sångaren svepte med blicken över lokalen. Hans ögon var insjunkna och livlösa. De resterande tre musikerna uppvisade samma dysterhet i sina anleten, en kuslig kontrast till den relativt lättsmälta musik som de framförde. Det enda som hade avslöjat dem om lyssnaren varit blind eller blundat, var rösten med vilken sångaren levererade lyriken. Tonen var liksom slapp som om han inte orkade, eller kunde, förmå att artikulera orden ordentligt. Dessutom var rösten raspig och lite skadad, inte helt olikt det som Julia tyckte så mycket om med Nirvanas egen Kurt Cobain. Hon vände sig, tittade upp på Lowe och möttes av ett kusligt leende. Läpparna rörde sig men Julia hörde inte för musiken. Hon satte handen till örat för att visa att han måste prata högre och Lowe lutade sig fram. "Gillar du det?" Det hade Julia inte ens hunnit  reflektera över. Intrycken i källaren var så många och så märkliga, skrämmande rentav, att Julia inte hunnit tänka på om musiken var bra eller inte. Hon var fortfarande inte säker när hon nu lyssnade mer uppmärksamt. Musiken var bekant på något vis, påminnande om något. Men om hon hört musiken förut måste det ha varit i förbigående, kanske till och med i en dröm. Det där sista fick Julia att nervöst skratta till. Hur kunde hon ha hört bandet förut i en dröm? Ändå kändes just det på något vis mest rimligt.  "Ja, det är inte så tokigt!" skrek hon tillbaka och fick ett gillande leende tillbaka.



Den namnlösa ansiktena runtomkring var otydliga i de svaga ljusens fladdrande sken och Julia fokuserade därför på bandet och Lowe om vartannat. Det var nästan ett under att bandet syntes under de mörka fågelnästen av ljus som hängde över dem, mellan rötter och lösa kvistar. En låt tog slut och Julia vände blicken mot Lowe. Han såg henne djupt i ögonen en lång stund innan han sade något. "Ska vi gå någonstans och prata istället?" Förslaget fick Julia att längta bort från denna onaturliga plats och hon nickade därför ivrigt till svar. Lowe tog hennes hand i sin och förde henne med sig, bort från väggen med de ljusdepriverade albinogranarna med sina spöklika barr. De rörde sig först mot scenen, sedan åt höger och fann en dörr. Innanför denna väntade ett helt vanligt rum, en kontrast som fick musiksalen som de just lämnat att framstå som ännu mer utomvärldslig. Det enda som rummet hade gemensamt med det förra var stearinljusen. På mitten längs hela ena väggens längd löpte en smal utskjutande hylla, på vilken massor av tända stearinljus stod och droppade. Detta var det enda ljuset i rummet och det fick de röda tapeterna(samma överallt!) att glöda på andra sidan. Mönstret med snirkliga grenar, blad och blommor i ljusare rött gjorde rummet mysigt, inte alls som i musiksalen och trappgången där rötterna gav känslan av att befinna sig i ett djurs trånga bukhåla. Samtidigt såg det nästan ut som om hela väggen brann, när ljuset från andra sidan fladdrade till för varje litet vinddrag och skapade optiska illusioner av rörelse bland grenar och blad. Ny musik hördes utifrån och Lowe stängde dörren bakom dem. Rummet var i övrigt helt och hållet kalt. Golvet var inte mer än jord, stampat tills det hårdnat för eventuella besökares fötter. "Du förstår att du har blivit utvald va?" Lowes röst var allvarlig och Julia vände sig om för att möta hans blick, vars kyla ackompanjerade den isiga stämman alldeles utmärkt.



"Utvald till v-vad? Av vem?" stammade Julia och stirrade oroligt på Lowe när han långsamt närmade sig. "Av mig förstås" svarade Lowe med en röst lika kall och genomträngande som en västlig novembervind. Hans blick var fäst i Julias och hon kunde inte titta bort. Hon var inte ens säker på att hon ville. Allt som hänt under kvällen hittills borde ha fått henne att springa därifrån, långt innan bandet ens börjat spela egentligen. Självklart borde hon aldrig ha gått ned för trappan från första början. Två saker höll ändå rädslan och oron i schack. Dels publiken i rummet utanför, dels den där dragningen hon kände till Lowe, alldeles oavsett det kusliga mörkret i hans blick. Eller om det var tvärtom, att hon drogs till honom just på grund av svärtan. Vad hade de ögonen sett, som fått dem att mörkna på det viset? Inte ens när han log syntes någon riktig glädje i dem, åtminstone ingen värme. Bara mörker, bottenlös sorg och ett becksvart mörker. "Kom till mig" viskade han utan att röra läpparna och Julia kände liksom hur något drog henne ditåt. Snart stod hon rakt framför Lowe och hon tittade upp på honom, klädd i nervositetens mest tilldragande dräkt. Utanför rummet var musiken högljudd men trots det behövde han inte mer än viska för att Julia skulle höra och göra som han sade åt henne. "Jag tänker kyssa dig nu" fortsatte den kalla rösten och hon nickade försiktigt till svar. Julia ville bli kysst. Allra helst ville hon bli smekt och omhållen av Lowe. Hon förstod inte varför men hon visste helt säkert att det var precis det hon ville och inget annat. Så hon slöt ögonen och ställde sig på tå. Skenet från de otaliga stearinljusen färgade insidan av ögonlocken flammande orange, men när Lowes läppar mötte hennes mörknade färgen och blev mörkröd, blodröd, och försattes i intensiv rörelse.



Läpparna och den krävande tungspetsen fick det att hugga till inuti Julia av upphetsning. När hon sjönk ned från tårna för att återigen titta upp på Lowe byttes rädslan och oron mot nervositet och en beredvillighet att göra allt det han önskade av henne. En ovanligt giftig kyss... "Jag väljer dig" hörde Julia honom säga och dessa tre enkla ord fick hela bröstkorgen att bli varm. Hon förstod inte varför det kändes så stort att bli utvald men känslan omslöt hela henne. "Varför?" Ordet var inte mer än en flämtning men Julia ville veta. Vad var det med henne som var så speciellt, som fått Lowe att välja bort de andra klasskamraterna tidigare under dagen? "Du har mycket att säga" svarade han och log hemlighetsfullt. "Men jag säger ju nästan ingenting" protesterade Julia. Med just det menade hon verkligen allvar. Mycket kunde hon kallas men "pratglad" tillhörde inte kategorin av passande epitet. "Just därför" svarade Lowe och lade handen på Julias midja. Varje beröring hettade till som av eld och Julia visste inte om hon borde ångra sig nu, innan det var för sent. Ändå stod hon kvar och längtade efter ännu mer beröring, att få känna sig åtrådd av honom och ingen annan. "Vem är du?" frågade hon med skälvande röst. Ett stort allvar hade lagt sig över hela situationen. Lowe svarade med att sätta pekfingret över Julias läppar. Med andra handen drog han henne närmare sig. Han tog bort fingret och kysste Julia. Även läpparna var heta nu. De öppnades och två tungor fann varandra. I takt med ljuslågornas rörelser dansade de älskande tungorna och Julia fann sig villigt i att bli omhållen och tryckt tätt mot Lowes kropp.



Hans händer rörde sig målmedvetet över hennes kropp, undersökte ivrigt kurvor och de linjer som löpte däremellan. Midjan blev hårt hållen innan de stora händerna letade sig vidare ned längs sidan av rumpan och ut över låren, varifrån Lowe tryckte Julia ännu lite tätare mot sig själv. Varje beröring lämnade spår av hetta, gåshud reste sig och den kittlade Julias nerver till ännu större upphetsning. Ingen hade någonsin rört henne så, inte så att det kändes på det viset. När kontakten mellan läpparna bröts kändes det som att hon blev bortryckt ur en annan verklighet, en mycket skönare och underbarare verklighet, fylld av mörker men också av okända njutningar. Lowes blick var lika intensiv som den var svart och han tittade uppfordrande på Julia. "Dina kläder" viskade han hest. Julia släppte inte hans blick men nickade. "Vad vill du att jag gör med dem?" Hon var beredd att kasta av sig och bränna upp kläderna om det var vad Lowe krävde. Hon var så i hans våld att inget längre verkade överdrivet, intet för mycket eller överdramatiskt. Men en oförklarlig sorg väcktes omedelbart i Julias bröst när Lowe tittade menande mot golvet. För att så snart som möjligt få möta hans blick igen slet Julia av sig tröjan och slängde den dit Lowe riktat blicken. Han tittade på henne och Julia följde blicken när den rörde sig ned över hennes nästan nakna överkropp. Så tittade han upp igen och mötte hennes blick. Mer, tycktes blicken beordra. Julia knäppte upp byxorna och höll blicken hårt fäst i Lowes när hon lutade sig fram för att ta av sig dem. Skorna var i vägen och hon sparkade av sig dem för att få av byxorna helt. Tanken på att förlora Lowes blick var för hemsk för att Julia skulle våga titta ned, så hon behöll hans blick som en gåva, omedveten om att självpåtaget slaveri är det mest djupgående.



Plötsligt stod Julia där i underkläder med Lowes lystna blickar slickande över kroppen. Hans läppar slöts och öppnades en enda gång, i ett ljudlöst ord, och i nästa ögonblick var Julia i full färd med att ta av sig bh:n. Hon slängde den åt sidan och började dra ned trosorna över låren. Vad du än vill, tänkte Julia om och om igen för sig själv, bara du ser mig. När hon slutligen var helt naken vinkade Lowe henne till sig. Julia närmade sig och hon böjde huvudet mer och mer bakåt för varje steg, allt för att bibehålla ögonkontakten. Musiken spelade utanför dörren men hördes inte längre. För allt vad Julia visste var konserten slut för länge sedan. Kanske hade alla redan gått hem. Vad spelade det för roll? Det enda som betydde något var Lowes blick och viljan som han uttryckte med den. När han lade en hand på Julias axel brände det till. Sensationen av beröring gjorde nästan ont och Julia stålsatte sig för att tåla mer. Hon ville ha allt som Lowe kunde tänkas ge henne, vad det än var och hur ont det än gjorde. Nästa hand placerades i midjan och återigen hettade det till som av eld. Handen på axeln rörde sig upp över halsen, bak mot nacken och greppade henne. Lowe drog Julia tätt intill sig och kysste henne. Handen i midjan försvann men strax omslöt den istället hennes hand. Villigt lät Julia handen styras in mellan bådas kroppar och hon fick gåshud över hela ryggen när hon kände det hårda mellan Lowes ben, som han placerat handen över. Deras läppar skiljdes och med blicken hårt fäst i Julias ögon öppnade Lowe sina byxor. Ögonblicket därefter stod hans stånd rakt ut från kroppen, stor och hård. Varm.



Julias hand hade samma vilja som hon själv och hon greppade det varma ståndet för att smeka Lowe så skönt hon någonsin förmådde. Fram och tillbaka gick rörelserna, så att förhuden gled över ollonet tills Lowes mörka ögon fylldes av njutning och åtrå. Utan ett ord slet han av sig skjortan så att knapparna gick sönder (Så varför lät det inget när de föll till golvet!?) och hans bröstkorg hävdes när njutningen fick andningen att bli tung. Han nästan kastade sig över Julia i nästa stund med händerna ivrigt jagande över hennes varmblodiga byteskropp. Ryggen smektes, sedan rumpan och baksidan av låren, framsidan därefter och upp mot magens sidor. Den hårda kuken vibrerade och pulserade i Julias hand medan Lowe hetsigt smekte hennes kåta kropp. Brösten stod på tur och Julia flämtade till häftigt när hettan från händerna omslöt dem, kramade dem, klämde ihop dem som om de alltid varit Lowes att göra vad han ville med. Han ägde henne redan. Med en omtumlande rörelse vände han på Julia så att hon kom att stå med ryggen mot honom. Ljusen längs väggen fladdrade till av rörelsen och en hel värld försattes i våldsamt uppror när ljuslågornas rörelser fick väggarna att röra sig. Julia ville protestera när hon inte längre kunde möta Lowes blick med sin egen, men han höll henne hårt kvar på plats. Sorgen som växte i Julias bröst försvann först när han stack in händerna innanför hennes armar, för att smeka henne ännu mer. En hand lämnade hettande spår över brösten medan den andra letade sig ned över magen. Sedan ännu längre ned, och ännu lite till. Snart var handen framme vid venusberget och ännu längre ned letade de stora fingrarna efter en öppning. Julia kved i desperation när blygdläpparna särades för att i nästa ögonblick frusta av upphetsning när de stora fingrarna undersökte fuktiga bevis på kåthet.



Återigen drog Lowe henne mot sig och den varma kuken trycktes mot ländryggen där den lämnade kletiga spår efter sig. Lowe höll Julia fast med en stark arm under de gåshudsprickiga brösten och drog upp handen från den bultande fittan. Fingrarna som letat sig in mellan blygdläpparna glänste när Lowe helt sonika tryckte in dem i Julias mun, för att låta henne slicka dem rena. Hon slickade utan protester och lät sig villigt tryckas ned på det smutsiga jordgolvet med de snuskiga fingrarna fortfarande i sin mun. Julia ställde sig på knä och vred sig bakåt för att se vad Lowe hade för planer med hennes kropp. Hon såg bakom sig hur han slet ned byxorna över låren och mötte den köttsliga världens samlade synders blick när Lowe föll på knä bakom henne. Hon kunde knappt andas längre. En tung hand mellan skuldrorna pressade Julias överkropp nedåt och hon tog emot sig själv med utsträcka händer. Golvet var smutsigt men vad spelade det för roll? De två starka händerna om höfterna var så mycket viktigare och Julia lät sig placeras i precis den ställning som Lowe krävde. En hand på mitten av ryggen tvingade Julia att svanka djupt, så att rumpan pekade uppåt. Så ville Lowe ha henne, i den ställning som eggade honom mest, som fick hans kåthet att växa sig starkast. Just så tänkte hon också stå, eftersom det var det han ville. Bara Lowe rörde vid henne. Gör vad du vill, tänkte Julia igen, ett mantra på fyra ord som hon fortsatte upprepa för sig själv. Den ogudaktiga bönen hörsammades förvisso snart nog. Med ett fast grepp om ena axeln och ett om sin kuk siktade Lowe och tryckte sig framåt. Mellan benen kände Julia samtidigt något varmt och hårt tränga in. Hettan av Lowes kuk fick henne att utstöta flera konstiga ljud, innebörden av vilka hon inte ens själv fullständigt kände förklara. Någon sorts smärta uttrycktes men långt mer genljöd njutning och tillfredsställelse i ljuden, tacksamhet rentav.



Lowe släppte kuken med handen, drog skrevet bakåt och stötte sedan framåt. Han trängde djupare in, frustande av den njutning som Julias lilla kropp erbjöd. Bakåt igen och så en hård stöt framåt tills hela kuken gled in i ett trångt och varmt inre. Två händer på axlarna och Lowe höll henne fast när han drog utåt bara för att stöta hårt in på nytt. Skuggor och solkatter från ljusen utkämpade en bitter strid om utrymmet på Julias kropp, när hon gungade fram och tillbaka av de hårda stötarna. Hela hennes inre brann av lust när Lowe knullade henne hårt, där Julia stod på alla fyra på ett stampat jordgolv. När hon fick sinnesnärvaro nog att vrida huvudet fastnade blicken på väggen där skuggorna av deras kroppar dansade sin liderliga dans. En följsam kropp på alla fyra, som ett djur, ledd av en större kropp som stod på knä alldeles bakom. Bilden rörde sig, i flera avseenden, och med så många ljuskällor var det svårt för Julia att känna igen vare sig själv eller Lowe i skådespelet. Ännu en stöt och hon vacklade, men hon hölls på plats av Lowes starka händer. Väggen med skuggorna presenterade henne som en fastspänd och villig hynda, med en tjock svans som var placerad aningen för långt ned. Den andra skuggfiguren var inte mindre konstig. Deras gemensamma rörelser fick ljusen att fladdra och emellanåt såg det nästan ut som om figuren på knä bakom henne var någon helt annan än Lowe. En snabb blick mot väggen där ljusen stod sida vid sida och i lågorna anade hon hans blods tusen uppspärrade ögon. Julia vred på huvudet och stirrade mot skuggväggen igen, medan hon gång på gång fylldes av kuk. När den andra figuren plötsligt fick alltför konstiga konturer, för att inte tala om de nya kroppsdelarna, så måste hon till slut slita blicken därifrån och istället titta rakt bakåt på Lowe. Han höjde en stirrande och kåt blick från Julias putande rumpa och de fick ögonkontakt. Julia blev lugnare. När hon vred huvudet framåt fastnade hon återigen med blicken på skuggspelet.



Händerna på axlarna drogs undan men återuppstod ögonblicket därefter runt höfterna och med två fasta grepp höll Lowe hela Julias underkropp på plats medan han stötte hårt in i henne med sitt stånd. Händerna förmådde inte hålla sig kvar länge utan började vandra omkring på Julias kropp. I skuggorna på väggen betraktade hon upphetsat hur Lowe smekte hennes skinkor. En hand försvann men skuggan av den rörde sig mot skuggan av Julias huvud. På väggen greppade den håret och höll det hårt mellan flyktiga skuggfingrar, utan att egentligen dra i det. Det var inte förrän några sekunder senare som Julia kände hur det stramade i hårbottnen och hon svankade ännu djupare, mer för att skuggan just gjort det på väggen än av någon sorts eget initiativ. Gång på gång stötte Lowes hårda kuk in i hennes upphetsade kropp och Julia hörde sig själv stöna av njutning. Hela hon brann av hettande kåthet. Mellan benen bultade den blodsvullna fittan som om den tänkte gå sönder. Fler stötar, resulterande i ännu intensivare njutning. Julia kom på sig själv med att blunda och hon öppnade ögonen för att återse det upphetsande skuggspelet på väggen. Just när hon tittade ditåt försvann skuggan av Lowes händer från hennes egen skuggas hals. Julia drog efter andan, vred huvudet och tittade snabbt bakåt, så långt som greppet om håret nu tillät. Lowe höll alltså henne fortfarande i håret, men var kom då händerna på väggen ifrån? Den hårda kuken trängde ännu djupare in och Julia utbrast i ett närmast gutturalt läte av smärtblandad njutning. Hon blundade igen men tvingade sig att öppna ögonen. Lowes skugghänder höll henne återigen om halsen och när Julia skulle vrida runt för att se efter kunde hon inte röra huvudet alls.



Hon försökte säga något men fick inte fram mer än samma sorts gutturala läte som hon nyss framställt. Hårbottnen stramade inte längre. Julia blev mer och mer yr för varje underbar stöt mellan de rinnande blygdläpparna. Blev hon strypt eller inte? Njutningen mellan benen upptog mer och mer av medvetandet för varje sekund som gick, för varje stöt som fick Lowes kuk att tränga djupt in. Hon kunde inte koncentrera sig på skuggspelet längre utan sjönk ihop, ned, mot golvet med huvudet före. I nästa ögonblick lättade yrseln och Julia fann sig själv i en ställning med kinden mot golvet och armarna slappt utsträckta längs sidorna. Hon låg plötsligt platt på mage och varje andetag förde med sig en lukt av damm och trädgårdsrabatt. En underarm över halsen och nacken spände fast Julia mot golvet och den hårda kuken stötte alltjämt hårt in i hennes nakna kropp. Bakom henne använde Lowe sin lediga hand för att trycka ihop låren så att de hamnade intill varandra. När benen placerats i parallella linjer tryckte han sig djupt in och han pressade mot Julias skinkor så att bäckenbenet tvingade den mjuka stjärten uppåt. Mörka lockar av hår hindrade Julia från att se skuggorna av det som hände, men snart var den andra handen där och strök bort lockarna från ansiktet. I ögonvrån anade hon Lowes grimaserande ansikte och de mörka ögonen, lika svärtade nu som förut. Han njöt stort av hennes kropp och själva vetskapen om detta ökade Julias upphetsning ännu mer. Hon kunde knappt röra sig, allra minst huvudet, och att titta på upp på det viset var ansträngande för ögonen. Hon gav upp och nöjde sig med skuggorna på väggen. Det hon såg där var två kroppar i förening, den enes knappt urskiljbar från den andres eftersom den ena tog vid långt innan den andra slutade. Rytmiska rörelser till en ljudfond av ansträngda flämtande andetag.



Julia försökte röra sig, mest för att testa, men trycktes då ännu hårdare mot golvet. Lowe tillät henne verkligen inte någon frihet alls. Hon var hans att göra precis vad han ville med och hon mindes plötsligt sitt tidigare mantra, att han fick göra vad han ville med henne. Det var också just vad han gjorde. Istället för lockar framför ögonen fick Julia två fingrar instuckna i munnen. Vikten av Lowes kropp, armen över nacken, fingrarna som smekte tungan, alltsammans tvingade fast Julia i en position där hennes enda val var att ta emot den hårda kuken i sin kåta kropp. Lukten av jord när hon nu måste andas genom näsan blandades med Lowes andedräkt när han lutade sig fram för att kyssa hennes öra. I denna ställning såg skuggorna på väggen groteska ut: ett ensamt odjur, pulserande, med en lång tudelad svans och två huvuden. Ännu en djup stöt och Julia flämtade till häftigt när hon blev uppfylld. Lowe använde henne verkligen för sin egen njutning. Outtröttligt stötte han kuken djupt in i Julias kropp för att utvinna maximal njutning ur den. Odjuret på väggen ändrade skepnad när ljuslågorna fladdrade till och för ett ögonblick tyckte sig Julia se något otänkbart där, något fullkomligt omöjligt. Hon blinkade i vantro och tittade igen, men bilden var kvar. Det hon såg var ohyggligt att föreställa sig. Hon blinkade igen, en gång till och äntligen var bilden borta. Julia ansträngde ögonen för att om möjligt titta uppåt på Lowe men i hans ansikte syntes bara upphetsning, njutning och en rad av blanka svettpärlor längs hårfästet. Plötsligt morrade han och ljudet var onaturligt djuriskt, eller kanske tvärtom alldeles för naturlikt. Julia ryckte till av ljudet men lugnade sig när han trots allt inte förvandlades till det hon precis sett bland skuggorna. Det måste ha varit inbillning, tänkte hon men lät bli att säga något. Ett nytt morrande ljud avbröt tankarna, närmare örat. Lowes andedräkt luktade annorlunda nu och när Julia följde skuggorna på väggen blixtrade de till för att bli normala på nytt. Hade hon sett rätt den här gången? Under bråkdelen av ett ögonblick hade hon tyckt sig se långa taggar sticka ut ur ryggen på den skuggbest som utgav sig för att med mörker återspegla av deras köttsliga förening.



Nästa stöt var den djupaste hittills och Lowe morrade ilsket, mer djuriskt än någonsin, alldeles intill Julias öra då han höll kvar kuken djupt inuti henne. Han drog skrevet bakåt och stötte lika långt in igen, höll kvar och utstötte en blandning av stön och ilskna morranden. Djupt inuti sin kropp kände Julia det hårda ståndet pulsera, kraftfullt, och hon var inte säker på om hon inbillade sig eller ej, men tyckte sig känna hur kuken sprutade där inne. Armens grepp över nacken släppte ett ögonblick för att hårdna ännu mer innan armen slappnade av på nytt. För varje segerrusig konvulsion inuti fittan hårdnade greppet för att sedan slappna av igen. Lowe andades häftigt mellan tänderna, alldeles nära Julias öra, och hela han ryckte till när ännu en puls försatte den sprutande kuken i sköna kramper. Plötsligt släppte greppet om halsen helt och Julia kunde titta bakåt utan att behöva anstränga sig lika mycket. Hon såg Lowe blunda och hur hans huvud gungade över hennes eget. Han såg fridfull ut, tillfredsställd. När han öppnade ögonen fanns mörkret och allvaret förvisso fortfarande där, men inte riktigt på samma sätt som förut. Något litet av svärtan hade försvunnit. Vad Julia inte förstod just då, var att den svärta som just lämnat Lowe skulle följa henne själv, hela vägen hem och förmodligen genom resten av livet.

5 kommentarer:

  1. Hmm, kanske inte riktigt min favorit... Men man kan inte tycka om allt
    // Denke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det ibland. Du tycker säkert bättre om nästa!

      Radera
  2. Gåtfullt. Fantastiskt. Och lite läskigt.

    /Det-Var-Inte-Det-Hon-Sa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Koncis kritik som värmer en berättares hjärta. Du har väl läst de andra som går i liknande stil? ;)

      Radera