Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Viktor förstår först inte vad det är som hänt. I farten ruskar han på huvudet som om det är han själv som förändrats, som om det är i öronen problemet sitter. Om det nu är ett problem. Det är han ännu inte säker på. Vibrationerna under honom upphör ju inte. Däckens gummi mot den skrovliga vägen överför fortfarande små rörelser genom motorcykelns ram, som genom motorn filtreras och blandas med en annan sorts, långt regelbundnare och mekaniska, vibrationer. Men tystnaden kvarstår. Med en känsla av förvirring saktar Viktor in. Växel för växel motorbromsar han och sänker hastigheten tills motorcykeln smyger fram i ett krypande tempo. Fortfarande hörs inte ett ljud. Han drar in kopplingen och gasar med andra handen. Inte ett ljud, men motorn vibrerar under honom, precis som förväntat. Viktor börjar få panik. Har han blivit döv? Han stannar helt, i vägrenen, och stänger av motorn. Med snabba rörelser försöker han få av sig hjälmen. Rörelserna är för snabba och han fumlar med knäppet under hakan en stund, innan han sliter av sig handskarna och sedan lyckas när han försöker igen. Hjälmen åker av och han slänger den på gräsvallen intill vägen. Han säger något. Inget hörs. Han börjar ropa, men det spelar ingen roll. Världen omkring honom har tystnat helt och hållet och han med den. Paniken sprider sig som en sjukdom nu och tar snart hela kroppen i besittning. Det känns som att han inte får tillräckligt med luft, så han knäpper upp den tjocka skinnjackan och häver i sig några snabba och djupa andetag. Det blir bättre men inte tillräckligt bra. Han drar av sig jackan och slänger den intill hjälmen på gräset. Så sätter han sig till slut uppgivet bredvid de slängda plaggen och tittar sig omkring. Han ser ingen och vet egentligen inte vad han tittar efter heller. Gräsvallen stiger uppåt närmare två meter just här och han reser sig upp för att bättre kunna inta omgivningen, i ödmjuk förhoppning om att detta skall hjälpa honom att fatta ett rimligt beslut. Viktor undrar om han verkligen har blivit döv? Så plötsligt?

När han kommer upp på vallen och tittar ut över andra sidan upptäcker han att skogen på just den här platsen inte är mer än en smal remsa av träd. Bakom träden sträcker en stor åker ut sig på vilken höga och gulnade grässtrån svajar i takt med en svag vind som inte ens förmår lyfta den lätta slöjan av mjölkaktig dimma. Och där! Inte i mitten men en bit åt höger reser sig något som liknar taket till en liten stuga. Kanske är det bara en verktygsbod, kanske en för länge sedan övergiven fäbod, men Viktor finner inte på något bättre råd än att gå dit. Det är något med taket som lockar honom, han kan inte föreställa sig någon vettigare handlingsplan. Därför går han ned för gräsvallen på andra sidan och börjar långsamt ta sig fram genom det höga gräset. Solens sista strålar värmer mjukt på hans högra kind där han går. Det är en bra bit att vandra men han strävar envist framåt. När han någon gång tittar åt höger fylls hans ögon av himlen med de brinnande röda molnen. De framkallar inte längre samma fascination men färgar av sig på dimman och åkerns grödor därunder så att ett inferno av eld, både himmelsk och jordisk till sin dubbla natur, möts i det låga skogsbandet av mörkbruna träd. Han fortsätter sin vandring och kommer allt närmare den lilla stugan. Dess tak är nedbrutet och taknocken målar en sviktande kurva där linjen borde vara fast och rak. Ett dåligt tecken, det inser även Viktor, men den där oförklarliga lockelsen får honom att fortsätta på sin raka kurs. Gräset är mjukt under stövlarna och känns knappt mot benen där skinnbyxorna plöjer fram. Hade han hört något så hade det förmodligen gett upphov till någon sorts lätt skrapande ljud, men fortfarande är världen helt tyst. Hela situationen är som en dröm, med de skarpa färgerna, det ensamma huset i dimman och den fullständiga tystnaden. Viktor vet bara en sak säkert. Att han till varje pris måste ta sig fram till boden där framme.

När han kommer närmare upptäcker han ett fönster på sidan av huset, och, är det inte ljus som strömmar ut ur det? Viktor skyndar på stegen för att snabbare stilla sin nyfikenhet. Jo, visst är det väl ändå ljus han ser? Det kanske bor någon där, tänker han hoppfullt, trots att det mesta talar för att boden är obebodd. Ingen väg leder ju till den och att gå genom gräset över en hel åker, som han själv gör, framstår inte som ett vettigt sätt att ta sig till och från sitt hem. Ändå är han helt säker på att det är tänt inuti stugan. Han är nära nu. Han tittar åt höger och ser solen närma sig skogens spetsiga tak. När han tittar bakåt verkar den smala skogsremsan ha blivit till tät skog. Vägen syns ingenstans till. Viktor tvekar. Kanske borde han gå tillbaka igen. Låste han motorcykeln eller inte? Skymning tar sakta vid när solens undre sida snuddar vid trädens toppar. Viktor står stilla och tänker, men vilken tankegång han än följer så återkommer den där lockelsen, den tvingande känslan av att boden framför honom är dit han måste gå. Ännu en gång sneglar han åt höger. Solen är nästan helt dold nu. Hur kan tiden gå så snabbt? Bara en liten och ilsket glödgad bit av dess eldfyllda cirkel sticker upp över träden och mörkret tilltar snabbt. Så försvinner den slutligen helt och något inträffar. Ett sus drar fram över gräset han står i. Viktor gapar av förvåning. Lika snabbt som han blev döv verkar han nu ha fått tillbaka hörseln igen. Han nynnar för sig själv och hör verkligen sin egen röst. Kanske var det helt rätt att gå över åkern till stugan. Eller vänta, kom inte hörseln tillbaka i exakt samma ögonblick som solen försvann? Viktor kliar sig mot skäggstubben på hakan. Även detta ger upphov till ljud. Skrapande den här gången. Han ler. Sedan bestämmer han sig. Har han kommit så här långt så är det lika bra att gå de sista hundra meterna fram till stugan också.

För varje steg han tar blir det mörkare omkring honom. Natten tycks falla över jorden i ett rasande tempo men Viktor är alltför besluten att komma fram för att registrera hur tiden tycks fluktuera, ändra hastighet efter sina egna nycker. Till slut är han framme. Han tittar på väggen närmast men finner ingen dörr. Han går runt hörnet på stugan och kollar efter på högra sidan. Ingen dörr där heller. Bara ett fönster. Han överväger att kika in men bestämmer sig för att låta bli. Han vill inte skrämma den som eventuellt är där inne. Istället går han tillbaka runt samma hörn, följer den första väggen och rundar nästa hörn för att se efter om någon dörr finns på stugans vänstra sida. Nej, inte där heller. Inte ens ett fönster. Han fortsätter och kommer runt ytterligare ett hörn. När han står och tittar på den sista väggen, den bortre från den riktning han kommit, blir han konfunderad. Vem bygger en bod utan dörr? Med fönster dessutom, om än bara ett. Han skakar på huvudet i vantro och tar sig till den vägg där fönstret fanns. Han ställer sig bredvid det och funderar över vad han borde göra. Kanske är det ingen där inne. Han ställer sig framför fönstret och tittar in. Synen som möter Viktor får honom att fullständigt tappa hakan. Där innanför fönstret sitter nämligen en flicka vid ett skrivbord. Hon tittar ned på ett papper där hon nedskrivit anteckningar och gjort långa beräkningar. I en underlig ställning sitter hon framåtlutad, nej böjd, över sitt papper som vore detta det viktigaste i hennes liv. En sorts ödesavgörande göromål som måste bli perfekt, utan minsta defekt eller slarv. Viktor står helt stilla för att inte bli upptäckt, inte ännu, men enda gången flickan vänder uppmärksamheten åt något annat håll så är det bakåt, som om hennes egen skugga jagar henne framåt, tvingar henne att fortsätta skriva.

Det är såklart inte anteckningarna som fångar Viktor så helt och fullt, utan flickan. I själva verket är det hennes utseende som gör att han inte kan se bort. Det närmast svarta håret, lite rufsigt och inte så noggrant tillrättalagt, men glansigt. Hon har en liten fuktig hårslinga nervöst inkilad mellan läpparna, fräknar kring näsan och under ögonen. Han fortsätter stirra på henne med beundran för den skönhet hon utstrålar och upptäcker att ögonen är nästan lika mörka som håret. Som två mörka brunnar ser de ut, i vars botten något ibland glimmar till som vore det svarta vattnet i dem filtrerat genom silver. Trots att hon sitter ser hon ut att var lång och gänglig, slank till och med. Viktors blick dras mot hennes ansikte igen. Hårslingan faller ur munnen och när hon öppnar läpparna för att fånga upp den på nytt njuter han av att studera deras rörelser. En tunn överläpp, försiktig till sin blotta existens, över en litet plutande underläpp som ser så mjuk ut att han omedelbart får en närmast ohejdbar impuls att bryta sig in och kyssa henne, men han är för bergtagen av flickan för att gå till handling. Istället hinner flickan resa sig upp och hon går ett varv, runt, i det kala och enda rummet, med nakna gamla bräder till väggar. Det finns något tungt i hennes gång och hållning, som om hon bär hela världens sorg som ett ok på sina smala axlar. Stearinljuset som står på skrivbordet vid fönstret, vars ljus är enda anledningen till att Viktor kan stå där oupptäckt, projicerar flickans skugga upp på den bakre väggen. Där han står upptäcker Viktor något förunderligt. Skuggan motsvarar på intet sätt den kropp, som genom att blockera det blygsamma ljuset, gett upphov till dess existens. Slankheten och de sköna men tyngda linjerna är som förbytta mot reslighet, auktoritet och illasinnat tvång.

Skuggan ser kort sagt elak ut och Viktor ser hur flickan med rädsla tittar på den utan att våga göra uppror mot de hårda och omöjliga krav som den ord förutan ställer på henne. Snart sätter hon sig vid skrivbordet på nytt och med tvångsmässiga rörelser gör hon nya anteckningar, nya och längre beräkningar på sitt papper. Ibland vänder hon ansiktet bakåt över axeln, som för att kontrollera om hennes egen skugga är nöjd eller inte med det hon presterar. När hon vänder sig mot ljuset igen ser hon rädd ut och suddar ut det hon precis skrivit. Frustrationen över att inte räcka till, att inte göra bra nog ifrån sig, färgar av sig i hennes anletsdrag. Hon tittar upp mot fönstret och sedan snabbt ned igen när hon ser sin egen spegelbild, den som hon hoppas ska skänka ro, men som bara får hennes skugga att bli än mer hånfull. Viktor som hoppar åt sidan för att inte bli upptäckt tittar snart försiktigt in från sidan av fönstret, låter bara ögat och halva ansiktet sticka fram. Han ser hur hon tar pennan och trycker den mot sin arm. Hon blinkar i en sorts morbid förväntan och spänner ansiktet av mental ansträngning när spetsen tränger igenom huden. Hon drar omedelbart ut pennan igen och börjar trycka omkring det lilla hålet så att en liten droppe blod tittar fram. Försiktigt för hon fram armen mot stearinljuset och studerar sedan den röda färgen. Hon trycker mot bubblan med pekfingret och gnider ut det röda så att det blir till en ful fläck på huden. Hon studerar fläcken och tycks beundra dess färg. Sedan vänder hon sig om med armen utsträckt. Den hotfulla skuggan reser sig mot väggen på andra sidan och flickan sträcker armen längre fram, med hopp om nåd försiktigt glödande i sina mörka ögon, som för att erbjuda skuggan denna lilla droppe som smetats ut till en ojämn röd fläck, i hopp om att blidka dess hånfulla raseri. Det tycks ändå inte vara tillräckligt, så flickan sjunker ihop och vänder sig om, tar på nytt upp pennan och börjar göra nya anteckningar.

Nu har Viktor sett tillräckligt. Mardrömmen med den förlorade hörseln har blivit till en skön dröm för att återigen transformeras till ännu en mardröm, och han har fått nog. Han knackar på rutan med bestämda slag, men ångrar sig när han ser hur flickan skrämd ryggar tillbaka. Han håller upp båda händerna i en gest av att ha vänliga intentioner och flickan fattar mod och plötsligt tittar hon nyfiket på honom. Viktor gestikulerar med händerna att hon ska öppna fönstret men hon förstår inte vad han vill ha sagt. Han pekar på haspen som håller fönstret stängt och griper i luften för att visa att hon ska öppna. Då förstår hon vad han menar och ler sorgset. Hon sträcker sig fram och haspar av den lilla öglan i metall och sedan trycker hon demonstrativt mot fönstret för att visa att det ändå inte går att öppna. "Försök trycka hårdare!" ropar Viktor utifrån men hon orden verkar inte nå fram, verkar inte kunna penetrera den tunna glasrutan. Flickan svarar istället på något annat, med läppar som rör sig utan att ge ett ljud ifrån sig. Hon lutar sig över det lilla bordet och bankar inifrån mot fönstret. Inte ett ljud. Viktor funderar på om han blivit döv igen, men han hörde ju nyss sin egen röst. Han förstår ingenting. Det är som om det tunna glaset är en barriär mellan två världar som inte får mötas, kanske inte ens kan. Han bankar med knuten hand från sin sida och hör klart och tydligt hur glaset skallrar. Kanske går det ändå. Utan att överväga eventuella konsekvenser av sitt handlande sliter Viktor av sig sin ena skinnstövel och med ett rejält grepp om stövelskaftet tar han sats och svingar den hårda gummisulan rakt mot fönstret. Pang säger det, men inget händer. Han försöker igen, och är det inte liten spricka som uppstår längst ned i högra hörnet? Ännu en gång tar han sats, ännu längre den här gången, och när han med full kraft slår i fönstret med stöveln så hörs ett ofantligt klirr, som om han slog sönder hundra glasrutor på en och samma gång, följt av ett snabbt susande ljud när luft rusar in i stugan och utjämnar en tryckskillnad som tycks ha varit overkligt stor.

Det blir helt mörkt, ljudlöst, under ett ögonblick och i nästa stund står Viktor inne i stugan. Han stirrar förvirrat omkring sig och upptäcker flickan precis framför sig. Hon är längre än han först trodde, men ändå inte lika lång som han själv. Hon tittar på honom, nyfiket, och rycker till. Hon tar Viktors hand i sin och drar ned honom på knä. "Du måste akta dig för..." Mer hinner hon inte säga. I nästa ögonblick står de precis intill stearinljuset, vars ljusstake Viktor krampaktigt håller i sin hand. Han förstår verkligen ingenting. Tiden tycks röra sig i oregelbundna krumsprång och han hinner inte med. "Vem är du?" frågar han flickan. Hon ser sig över axlarna, först över den ena och sedan den andra, som om svaret inte får yttras högt. Sedan tittar hon honom djupt i ögonen. "Det borde väl du veta?" Viktors ögonbryn sjunker och de trycks ihop när han försöker förstå vad hon menar. "Varför det? Vad heter du?" Flickan tittar förvånad på honom innan hon svarar "Angelica" med ett tonfall som om detta namn vore mer självklart än något annat i världen. "Varför finns det ingen dörr?" frågar Viktor men innan svaret kommer sitter de bredvid varandra på bordet, utan att de tagit ett enda steg för att komma dit. Viktor börjar bli yr. Dessa tidsliga språng förvirrar honom mer och mer. "Det behövs ingen dörr för att komma hit" svarar Angelica, och lika självklart verkar detta för henne som det egna namnet. Viktor ruskar huvudet för att skaka av sig yrseln. "Nej, det har du ju rätt i. Fönstret fun..." Angelica skakar omedelbart på huvudet. "Inte fönstret. Man kommer hit när man somnat. Jag kommer hit när jag somnat." Viktor stirrar klentroget på henne medan han begrundar svaret bakom ett höjt ögonbryn.

Han vill så gärna tro på henne, tro på att det hon säger är sanning. "Hur kom då jag hit? Jag körde bara på vägen..." Angelica sänker det ena ögonbrynet medan det andra höjs. "Jag vet inte riktigt. Det har aldrig kommit någon annan hit förut. Bara till fönstret, men aldrig igenom det." Viktor vänder sig och tittar på det krossade glaset. "Vad kommer hända nu?" Angelica svarar inte utan tuggar istället förstrött på en slinga av sitt svarta hår. Plötsligt står de på varsin sida av rummet med ljusstaken placerad på golvet mitt emellan dem. Viktor tittar på Angelica och upptäcker en märklig sak. Bakom henne, där på väggen, borde hennes skugga resa sig men det gör den inte. Han vänder sig snabbt och tittar bakom sig själv och där rör sig hans skugga över de gamla bräderna, precis som den bör. Han vänder sig och tittar mot Angelica igen. Hon är lång och slank och skön för ögonen att ta sin tillflykt till. Det sticker till i bröstkorgen när impulsen att kyssa henne går som en ström, först genom tanken och sedan blixtsnabbt ned genom kroppen. I nästa ögonblick står de alldeles intill varandra. Viktor blir frustrerad. "Varför hoppar det till sådär hela tiden?" frågar han med en röst som färgas arg av frustration. Angelica tittar på honom med sakkunnig blick. "Har du aldrig drömt någonting?" frågar hon vänligt. Viktor nickar långsamt. "Jag drömmer sällan, men visst händer det." "Brukar det inte vara lite osammanhängande då?" fortsätter Angelica och Viktor måste nicka ännu en gång. Han förstår inte riktigt. Det är ju inte han som drömmer. Det är hon, eller hur det nu är. Allt är så märkligt. Men om det är hon som drömmer, varför är då han här? Hur kunde han gå från att köra motorcykel på landsvägen till att helt plötsligt befinna sig i någons dröm, i Angelicas dröm?

Viktor slår ut armarna och tar Angelica i sin famn. Han inbillar sig att rycken blir lättare att hantera om han bara får fysisk kontakt med henne. Det fungerar inte alls eftersom han i nästa ögonblick befinner sig inbegripen i en djup kyss med Angelica. Deras läppar är öppna och tungorna leker med varandra. Han blir överväldigad men finner sig snabbt i situationen och håller hårdare om hennes mjuka kropp. Han trycker Angelica mot sig och sig själv mot henne medan deras tungor, mjukt och fuktigt, utmanar varandra till en lustfylld duell. Viktor för händerna över hennes rygg, uppåt mot axlarna, men redan efter att ha dragit ned axelbandet av hennes linne några centimeter så försvinner tyget från hans grepp. Han lutar sig tillbaka och tittar Angelica i ögonen, sedan ned på hennes kropp. Den är naken. Angelica står helt naken inför Viktor och han kan inte sluta titta på hennes kropp. Han kommer på sig själv med att stirra på de runda brösten och försöker höja blicken, men hindras av formen på de små bröstvårtorna som uppslukar honom helt. Till slut bryter han sig loss ur den liderliga förtrollningen och lägger händerna på Angelicas axlar medan han tittar in i de mörka ögonen. De är nästintill svarta i det svaga ljuset, som om de bestod av pupiller och inget mer. Hennes blick är fäst i hans och de står så under flera sekunder och bara tittar på varandra. Viktor placerar en hand på Angelicas midja och han smeker henne längs sidan av magen, ned mot höften. Den andra handen placerar han mot revbenen på andra sidan, från vilka han rör sig uppåt tills mjukheten av bröstet skickar en kraftig elektrisk signal från pekfingret, via skrevet och upp till hjärnan. Herregud så vacker hon är, tänker han medan handen kramar det mjuka bröstet.

De ligger på golvet, Viktor på rygg och Angelica över honom, grenslande hans lår och lutad framåt. Viktor lägger en hand i hennes nacke och förmår henne att luta sig ännu mer mot honom. När hon är tillräckligt nära kysser han henne. Hon lutar sig på händerna som hon har på varsin sida av hans huvud och Viktor släpper greppet om nacken för att istället smeka henne över ryggen och skulderbladen. De tittar upphetsat på varandra och Viktor märker att hans skäggstubb fått hennes haka att rodna. Med ett finger följer han ryggraden ned mot ländryggen och väl där låter han handflatan glida över rumpan. Vilken underbart mjuk hy hon har. Handen glider över huden som vore den av silke. Det förklarar varför hakan rodnar så lätt, hinner han tänka innan lusten tar över hans tankar igen. Han greppar stjärten fastare, placerar andra handen på motsatta sidan mellan överarmen och bröstkorgen, och med det greppet välter han Angelica över på rygg för att sätta sig över henne så som hon just suttit över honom. De stirrar in i varandras ögon under ett par sekunder, innan Viktor för sina läppar mot hennes och utkräver ännu en kyss, må skäggstubben få hennes haka att rodna eller ej. När deras läppar separerar drar han med ena handen bort hennes lugg, lägger den åt sidan för att bättre kunna se objektet för sin åtrå i all dess strålande och kvinnliga glans. Hennes blick är nervöst villig till både färg och ton, uttrycker en vilja och nyfikenhet att få veta vart detta ska leda, vilket äventyr hennes drömmar skall bjuda på inatt. Viktor skjuter fram sitt ena knä, låter det trycka mot Angelicas heta underliv och sättet hon sväljer på avslöjar att rörelsen får precis den effekt som Viktor avsett. Nu låter han blicken glida nedåt längs hennes slanka kropp, över de runda brösten med de vackra små bröstvårtorna, sedan vidare över en mjuk mage vars linjer och navel får honom att vilja dyka ned för att kyssa hela den underbara kroppen.

Han drar tillbaka knät och sänker sig över Angelica. Med halvöppen mun närmar han sig det ena bröstet för att kyssa dess runda vårta. Han lämnar det för att kyssa det andra bröstet på samma sätt. Smaken av hennes kropp är underbar, sötaktig på något sätt men ändå med en lätt sälta som får tungan att vilja ha mer. Den lilla bröstvårtan styvnar i Viktors mun och han låter tungan trycka mot den för att utmana den utmanande. Sedan kysser han magen. Strax ovanför naveln faller den första kyssen och blir som en liten explosion av kontakt där den efterföljande tryckvågen utgörs av den värme som läpparna efterlämnar. Nästa kyss landar vid sidan av naveln, sedan en till men på motsatta sidan. Ännu en lätt kyss, denna gång strax under. Angelica flämtar försiktigt till när värmen från de mjuka läpparna sprider sig som en svag men ändå påtaglig elektrisk impuls genom kroppen. Nästa kyss placerar Viktor mot höftbenet, för att omedelbart följa upp den med en till, som smeker mot magens absolut nedersta del. Han tittar upp och möter Angelicas oroligt upphetsade blick med ett försäkrande leende. Han kommer inte att göra henne illa. Istället kysser han insidan av hennes lår och ser i ögonvrån hur ögonen i Angelicas upplyfta ansikte sluts av njutning. Hon lutar sig tillbaka, lägger bakhuvudet mot stugans hårda golv och tar emot de mjuka läpparna mot sin kropp, hela tiden närmre och närmre sitt pulserande underliv. Viktor drar snart fingrarna långsamt genom det brunfärgade könshåret och trycker med stora fingertoppar mot platsen just ovanför där hennes bultande blygdläppar möts. Ett ljud av njutning undslipper Angelica och Viktor lyssnar nöjt på det medan han kysser sig sin väg allt närmre de svullna och lockande läpparna.

Han särar ännu mer på Angelicas ben så att hon hamnar i en ställning där hon ligger helt öppen inför honom. Han stirrar på hennes kropp, uppifrån och ned, följer de långa benen hela vägen ned, för att byta riktning och sedan stanna med blicken vid den del av henne som får hans byxor att kännas alldeles för små. Med handflatorna mot lårens ovansidor smeker han mjukt framåt, uppåt, och låter tummarna röra sig längs insidorna tills han kommer nästan hela vägen fram. Med fingrarna vilande mot hennes höftben trycker han mjukt med båda tummarna mot blygdläpparnas utsidor. Försiktigt trycker han ihop dem innan han släpper efter och låter ena tummen följa de inre läpparna nedifrån och upp. Från Angelicas mun hörs märkliga små ljud och hon reser sig till hälften, stödd på armbågarna för att se det som händer. Viktor tittar upp på henne och ler med tänderna fast i underläppen som om han förbereder sig för att sluka henne hel. Hans blick sänks sedan mot de underbara brösten som sticker fram, mot den sexiga magen i vars mitt ett litet streck har uppstått nu när Angelica sitter upprätt på det viset. Med tummen fortsätter han smeka hennes läppar medan han placerar andra handen vid Angelicas midja. Plötsligt trycker han lite hårdare med tummen så att den glider in mellan de fuktiga läpparna. Angelica blinkar till, men hon gör inget som helst motstånd eftersom blinkningarna bara är ett resultat av den upphetsning hon upplever. Hon håller andan när tummen trycker mot hennes öppning och hon känner hur kroppen gör motstånd. Inte mycket alls, men ändå tillräckligt för att fingret inte helt utan vidare ska kunna tränga in i hennes kropp. Viktor drar tillbaka handen och placerar istället den stora tummen högre upp. Den glider fuktigt och utan motstånd över de små blygdläpparna och trycker försiktigt mot klitoris. Angelica kan inte låta bli utan tillåter sig ännu ett ljud av njutning medan hon försöker låta bli att titta Viktor rakt i ögonen. Detta är hennes dröm, hennes värld och inte hans, men ändå låter hon honom bestämma över händelserna.

Viktor lutar sig fram och kysser Angelicas lena kind, sedan käkbenet och vidare ned mot sidan av halsen. Han slickar med toppen av tungan på den mjuka hyn innan han kysser den igen. Han kan höra andhämtningen kyssarna ger upphov till i örat som är närmast Angelicas halvöppna mun. Han kysser den smala axeln samtidigt som han försiktigt masserar över klitoris med pek- och långfingret med långsamma rörelser. Mellan benen stramar det när hans kuk, omedveten om motståndet, försöker tränga ut ur byxorna. Det bultar i hela skrevet och han får problem med att tänka klart. Det enda han kan fokusera på nu är henne, flickan, Angelica. När de stirrar på varandra är hennes mörka ögon blanka, men samtidigt så fyllda av intensitet att han har svårt för att vika av med blicken för att fästa den någon annanstans. Hennes underläpp skälver när han smeker henne på det sättet mellan benen och hon kniper ibland ihop båda läpparna för att inte röja sin njutning helt för honom. Hon är otroligt vacker där hon halvsitter i hela sin uppenbarelse, drömsk som den dröm Viktor redan glömt att han befinner sig i. Nu måste han ha henne! Han måste få känna hennes kropps insida mot sin ömmande och hårda kuk. Han drar tillbaka handen från Angelicas underliv och stirrar stint på henne medan han knäpper upp byxorna. MC-kläderna av läder både gnisslar och knakar när de öppnas och flikarna kring skrevet dras åt sidan. Angelica själv stirrar omväxlande Viktor i ögonen och ned mot det utbuktande skrevet. Hon längtar, längtar alldeles förtvivlat efter att få se och känna på det som skapar den där missformningen av byxorna. Viktor ser hennes blick, ser vad hon tänker, vad hon vill, och tar därför hennes ena hand i sin så att hon måste lägga all vikt på den andra handen. Sedan drar han handen till sig och placerar den mot sitt kön, utanpå byxorna. "Smek mig" säger han åt Angelica som nickar till svar, kanske en aning för ivrigt. Hon tar på utbuktningen, känner det hårda där innanför och flämtar till av upphetsning. Samtidigt som hon smeker över byxorna tittar hon Viktor i ögonen och ser hans njutning avspeglas i de färger som omsluter pupillerna. Av någon anledning kommer hon att tänka på en sak.

"Blinkar du aldrig?" viskar Angelica men trots försiktigheten i hennes röst så stannar hela situationen upp. Viktor tittar förvånat på henne utan att svara på den oväntade frågan. "Det verkar som att du aldrig blinkar. Jag insåg det precis" fortsätter hon och Viktor tänker efter, faktiskt utan att blinka en enda gång. "Det har jag inte tänkt på, men, det gör jag nog." Han blinkar till och spärrar sedan upp ögonen med ett uttryck av plötslig skräck. "Vad är det!? Sade jag något fel?" frågar Angelica oroligt. Viktor flackar med blicken och stirrar sedan på Angelica, först utan att svara. "Va? Nej, absolut inte." Vad han inte berättar för henne är att när han just blinkade hände något väldigt konstigt. Han tar ett djupt andetag, blinkar till igen och återigen spärrar han upp ögonen i skräck. Så fort Viktor sluter ögonen är det som om han omedelbart öppnar dem igen. Han ser nämligen helt tydligt, med slutna ögon, hur landsvägen rusar mot honom. Han ser hur han far fram på den i farligt hög hastighet på sin motorcykel. Det kanske är därför han inte har blinkat på hela tiden, men han har inte vetat om själv att det var därför. Han blir förvirrad och rädd. Är det detta som är en dröm eller det han ser när han sluter ögonen? Han testar igen och håller ögonen slutna i flera sekunder medan Angelica oroligt ser på. Med ögonen slutna, eller om det är öppna de faktiskt är, kanske både och på en och samma gång, greppar han styret och svänger från sida till sida på sin fil av landsvägen. Motorn dånar under honom och när han sluter ögonen ser han Angelica framför sig, naken, sittandes tätt intill honom. Det är tyst hos henne, ingen rytande motor, ingen vind som visslar runt hjälmen. Av rädsla att tappa kontrollen över sitt fordon öppnar han ögonen igen och han fäster blicken långt fram på vägen. Han sänker hastigheten och testar igen. Ingenting. Han accelererar, blinkar och där är hon igen. Viktor vet inte vad han ska ta sig till. Det enda han vill är ju att vara med Angelica, att röra henne och kyssa henne, göra allt med henne. Under några ögonblick samlar han därför allt mod han har i sitt bröst medan han och maskinen under honom rusar fram på vägen i hög fart på nytt. Sedan gör han det. Han sluter ögonen för att vara med Angelica.

Du vet hur det funkar. Klicka i en av rutorna här nedan och bidra till att Jorunns sagor blir en bättre blogg! :)