onsdag 30 oktober 2013

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.



Med två språng hamnade hon utom synhåll. Ebba visste vart hon var på väg och tog omedelbart av åt vänster mot den ena av sammanlagt tre trappor. Det var där hon först lade märke till ljudet av skorna. Efter att ha bestigit halva trappan utövade ljuden tortyr för nerverna. Äntligen uppe på andra våningen! Ebba började på något sätt vänja sig vid nervositeten och den förbyttes långsamt men säkert mot en känsla av spännande fara. Så kom korridoren, allt enligt planen, med väggar så höga att de tycktes luta inåt, samtidigt som ekot av stegen förstärktes tills öronen värkte. Vid korridorens slut väntade inget ljus, utan bara ett kompakt mörker. Ebba närmade sig långsamt med en olustig känsla av att själv uppslukas av svärtan. Framför henne öppnade sig nu en stor sal. Hon plockade fram tändaren och vred runt stiftet med tummen så att en gul låga föddes ur gnistregnet. Ljuset bländade henne först och det tog flera långa sekunder innan ögonen vande sig. Inför Ebbas ögon avtecknade sig plötsligt en fantastisk syn. Enorma kristallkuber blänkte inifrån mörkret och gav hela muséet atmosfären av en eller annan arabisk skattkammare, från en storhetstid för flera hundra år sedan. Ebba stod helt stilla och betraktade ljusfenomenen innan hon påminde sig om varför hon var där. Kristallkuberna var såklart inget annat än utställningsmontrar i polerat glas, vars innehåll doldes för ögonen tills hon kom närmare och höll fram tändaren. Innehållet: träsniderier från Japan eller något annat asiatiskt land. Oändligt fint hantverk men ointressant för stunden. Ebba kom på sig med att tänka att om hon någonsin vågade besöka muséet igen efter detta, då skulle hon ägna de där små vackra sakerna den uppmärksamhet de förtjänade.



Istället gick hon nu med försiktiga steg mellan glasmontrarna och djupare in i salen. Till vänster om henne glänste något till i mörkret, men på ett annat vis än montrarna. Kanske var det ett svärd eller någon annan sorts vapen. Ebba bestämde sig för att inte titta efter. Ville hon gå på museum så var det långt smartare att betala biljett och titta på sakerna under ordinarie öppettider, istället för att smyga omkring med en tändare som enda ljuskälla. Kanske inte lika spännande, förstås, men muséer byggs nog inte huvudsakligen för spänningens skull, tänkte Ebba och kunde inte hålla tillbaka början av ett konstigt skratt. Hon gick målmedvetet vidare och rummet smalnade av till en sorts öppen passage in i en ny sal. Färre blänk nu. Det blev svårare att orientera sig utan glaskuber omkring sig och Ebba fick sträcka ut sin lediga hand framför sig för att inte sätta eld på något av misstag. Tilltaget visade sig vara smått genialt, eller åtminstone mycket lämpligt. Redan efter några meter slog handen emot något mjukt och Ebba ryggade instinktivt tillbaka, med gåshud över armarna. Hon väntade tills pulsen närmade tiondels sekunder snarare än hundradelar och sträckte fram handen på nytt. Det mjuka kändes som päls och Ebba förde långsamt tändaren mot sitt lurviga fynd. Det hon höll i visade sig vara en sorts kappa och när hon höjde handen med tändaren visade den sig sitta på en modell som förde tankarna till inuiter. Det stämde med minnet. Först asiatiska föremål, därefter grönländska. Slutligen de afrikanska, melanesiska och polynesiska. Ebba andades ut och lät pulsen halveras innan hon gick vidare in i salen.



Knivar och verktyg av valben blänker sjävklart långt mindre än det vikta japanska stålet, så Ebba fick helt enkelt acceptera att tändarens gula låga nu blivit den enda ljuskällan. Det hindrade inte fantasin från att förvandla pälsklädnader till smygande isbjörnar och namnlösa skuggbestar, långt mer skrämmande än det värsta den grönländska faunan erbjuder. Ett nytt steg framåt innebar en ny vinkel varifrån lågan lyste upp otaliga kanoter och pälsar, som ögonblickligen fick ögon och tänder. Ebbas puls bultade våldsamt i bröstkorgen när ett av alla dessa skuggmonsters ögon dubblerades, först en gång och sedan flera gånger om. Snart hade hon vid sin sida en mardrömsbest som stirrade tillbaka med hundratals ögon från mörkret. Var det dess andning hon hörde, eller sin egen? Ebba började få panik och önskade inget hellre än att dessa utställningsrum hade byggts med fönster så att gatans elektriska ljus räddade henne, från sin alldeles för livliga fantasi om inte annat. Men så bygger man såklart inte muséer, eller konstutställningar för den delen. Om det fanns fönster så var de noggrant övertäckta så att spotlights och små lampor av olika slag ensamma dramatiserade utställningens alla artefakter med sitt ljud. En dramatisering som fungerade alldeles utmärkt, visade det sig, med ännu färre ljuskällor. Istället för att fortsätta framåt trotsade Ebba sin kropps alla instinkter och förde sakta tändaren mot odjuret med de hundra stirrande ögonen. Synen som mötte hennes oroliga blick fick Ebba att skrika rakt ut av skräck. Ögonblicket därefter dånade ett ljud genom hela salen, som samtidigt blev beckmörk.



"Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan... FAN!!!" Ebba slängde sig ned på knä och letade efter tändaren med usträckta armar. Hon ville vara försiktig och metodisk men insåg själv hur hon viftade fram och tillbaka i panik. När hon för en kort stund gav upp och lade händerna platt mot det kalla stengolvet var det bara ena handen som mötte kyla. Den andra blev... "AJ!" skrek Ebba till när hon brände sig på det glödheta metallskyddet högst upp på tändaren. Hon satte handen mot munnen och kom inte på bättre råd än att slicka där det brände som mest. Hon förbannade sin klantighet och tog det nyktra beslutet att vänta med letandet tills tändaren svalnat. Den måste ju trots allt vara i närheten. När hon satt där i mörkret och sög på de onda fingrarna återkom minnet med förkrossande klarhet. De hundra stirrande ögonen, skräcken. I frånvaron av andra intryck återskapades bilden framför Ebbas ögon och blev kristallklar. Hon bestämde sig för att hålla andan. Självklart trodde hon inte på levande monster, eller odöda för den delen, men om det inte blev tyst när hon höll andan så var hon beredd att omvärdera en hel del av sin världsbild. Idén visade sig fungera halvdåligt. Visserligen hörde hon inga monster, men blodet rusade så snabbt genom kroppen att öronen brusade som stormande hav. Det hon sett kunde väl ändå inte finnas? Ebba försökte övertala sig själv om sin egen fånighet och började leta efter tändaren, försiktigare den här gången. Sjävklart hade den blivit het. Hon hade trots allt gått omkring med den, tänd i vad som åtminstone kändes som en evighet.



En utsträckt hand mötte samma heta stål som förut, men nu var det inte varmare än att Ebba kunde greppa tändaren utan att bränna sig. Hon använde båda händerna för att få rätt på det darriga greppet och fick till slut tändaren på rätt håll. Hon tryckte till. Inget rörde sig. Ett nytt försök gav samma ömkliga resultat. Ebba snyftade av frustration när hon med båda tummarna försökte få tändaren att gnistra till. Efter ett tiotal ödesmättade försök sprakade den idiotiska lilla plastbehållaren till och på nästa försök föddes äntligen en låga ur gnistorna. Ebba sträckte ut handen och rörde försiktigt tändaren i en cirkel runt sig själv. Ögonen var borta, odjuret likaså. Hade hon bara inbillat sig allt? Hon vägrade tro på det! Samtidigt gick det långsamt upp för Ebba att hon var fullständigt desorienterad. Hon hade helt enkelt ingen aning om varifrån hon kommit och följaktligen var uppfattningen om vilket håll hon var på väg åt lika bristfällig. På en närliggande vägg anade hon konturerna av märkliga ansikten. Eftersom hon inte längre visste vart hon var på väg gick hon ditåt. Ansiktena visade sig vara en sorts masker, den ena märkligare än den andra. Ögonen var utskurna hål i trä och var därför helt svarta. Var det dessa masker hon sett förut? Det stämde inte med minnet. Dels var det för få ögon och dessutom borde just dessa inte ha synts överhuvudtaget. Ebba försökte skaka av sig minnesbilden men den obehaglig känslan lade sig som en våt filt över alla tankar och påminde hela tiden om faran, inbillad eller ej.



Ebba tog några steg åt ett annat håll och sjönk ihop av lättnad när det svaga ljuset från en nödutgång syntes. Fortfarande med armarna utsträckta rörde hon sig ditåt. Ju närmare hon kom, desto mer lystes artefakterna omkring henne upp. Som i ett dis föddes hundratals år gamla hudar och verktyg ur mörkret för att göra henne sällskap i det grönaktiga ljuset. När Ebba kom riktigt nära började hon känna igen sig och hon tog av mot höger mot ett nytt mörker, lika kompakt och ogenomträngligt som det hon nyss lämnat bakom sig. Hade hon inte helt fel för sig så var hon nu på väg in i det rum hon letat efter hela tiden. Ebba kände nervositeten växa för varje steg. Inbrottet var en sak, om det nu ens kunde kallas det när hon bara stannat kvar efter stängningsdags, men att stjäla en artefakt var väl något helt annat? Men hon måste. Hon hade inget val. En gång hade hon haft ett val men hon hade valt fel. Hon fick ta konsekvenserna för detta felaktiga val och det var därför hon nu höll upp en glödhet tändare framför sig på ett beckmörkt och stängt museum. Strax bakom sig borde hon på väggen finna de afrikanska ikonerna, om hon inte tagit alldeles fel. Ebba ville helst inte vända sig om och se efter. Ikonerna av trä var snidade av morbida katoliker för åtskilliga sekel sedan i Kongos djungler, mörkrets hjärta, och liknade inget som ens kom i närheten av europeisk-katolsk estetik. Det skulle i så fall vara de skildringar av underjorden som målats, med olyckliga själar som lider sina kval där i evighet. Särskilt en av ikonerna satt djupt kvar i minnet. Ett ansikte, knappt mänskligt om än människoliknande, med långa och rostiga spikar inhamrade tätt intill varandra över hela ikonen. Hur de nyfrälsta afrikanerna fått just den idén ville Ebba inte ens tänka på. Inte heller på vad dessa konstnärer sett och upplevt, eller för den delen, vad de möjligen kunde ha fått för straff för sitt bisarra hantverk.



Istället höll hon tändaren framför sig när hon svängde åt vänster. Lättnaden varade inte i mer än ett ögonblick. Hyddan med trädörr som hon letat eftet stod rakt framför henne och dess vasstak sluttade hotfullt nedåt. Ebba stod stilla en lång stund och andades innan hon tog mod till sig och greppade dörrens slitna handtag. Med ett knarrande ljud som vittnade om virkets ålder gick dörren upp och Ebba måste vara försiktig med tändaren när hon steg över tröskeln, så att den gula lågan inte tilläts slicka den nedhängande vassen. Just när hon kommit i i det trånga utrymmet slog dörren igen bakom henne med ett våldsamt ljud. Ebba vände sig skräckslaget om för att öppna dörren men insåg i samma ögonblick att den var borta. Eller? Hon riktade blicken mot tändaren och insåg att det var ljuset som var borta och inte dörren. Ett stressat försök att tända den på nytt resulterade i en svedd tumme men inget mer. Desperat famlade Ebba med andra handen framför sig men dörren stod inte att finna. Det enda som mötte fingrarna var en slät och kall vägg som kändes mer som sten än åldrat trä. Hon sträckte sig uppåt för att röra taket men också taket var borta. Åtminstone nådde hon det inte, vilket hon verkligen borde göra eftersom hon nyss bara precis kunde stå upprätt i den bevarade lilla hyddan. Vad var det hon hade läst på informationsskylten tidigare på dagen, innan muséet stängde? Något om "tapu" och en maorisk renhetsceremoni. Tapu... Det var därifrån vårt ord "tabu" kom ifrån, det hade hon också läst på skylten. Ebba ryggade tillbaka när ett svagt ljussken fick henne att inse att hon stod och stirrade, med väggen blott ett par centimeter framför sig.



Ljuset blev långsamt starkare men Ebba var för rädd för att vända sig om mot det. För allt vad hon visste kunde det vara säkerhetsvakterna, polisen eller, långt värre, något ur hennes egna mörka fantasier som väntade där bakom henne. "Det var inte meningen" hörde hon sig själv säga. "Förlåt" nästan kved hon samtidigt som hon slutligen vände sig om. Det som mötte Ebbas ögon fick henne att darra. Mitt i luften, utan stöd av något, svävade ett svagt och pulserande ljus. Bakom ljuset lystes något upp, något som var stort som en människa men bara delvis formgiven efter en sådan mall. Ebba kände ett bubblande behov av att springa sin väg och aldrig komma tillbaka, men, något höll henne kvar. Hon var förresten inte säker på att det ens fanns någonstans att ta vägen. Stenväggen som hon nyss stirrat på borde inte varit där och dörren hon kommit in genom syntes fortfarande inte till. Det där ljuset, hur kunde det sväva så? Ebba kände plötsligt ett tvingande behov av att undersöka det, att röra sig mot det, ta på det. När hon kom närmare såg hon hur det vibrerade i luften och hon hörde ett svagt brummande som blev starkare när hon sträckte sig mot ljusklotet. Hon sträckte fram handen men tvivlade i sista sekunden innan hon rörde det. Ett spöklikt ljud fick henne att omedelbart rygga tillbaka. Det lät som en röst. Ebba sträckte sig trots det mot ljuset igen och först när hon var riktigt nära hörde hon samma ljud på nytt. Det var verkligen en röst! Viskning ligger närmare sanningen och Ebba måste luta sig framåt för att höra. Rösten var vädjande. "Rör vid ljuset" viskade den, gång på gång. Ebba var så förvånad över upptäckten att hon inte tänkte sig för. Pekfingret närmade sig ljusklotet och så fort hon vidrörde det konstiga ljuset exploderade hela världen i ett genomträngande vitt ljus vars symboliska oskuld plågades av tusentals klagande röster.



Omkring Ebba rörde sig från ingenstans oräkneliga mörka figurer bakåt, tillbaka in i skuggorna, efterlämnandes svarta och mörkröda spår efter sig på golvet, som om det var själva helvetets demoner som materialiserats för att omringa henne. Den ljusa blixten försvann nästan lika snabbt som den uppstått och skuggorna började krypa snabbt och hotfullt framåt. Ebba var överväldigad av intrycken och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon frös till is där hon stod. Ljusklotet var borta och någonstans på vägen verkade hon ha tappat tändaren också. Hon letade desperat i fickorna, efter vadsomhelst, men fann inget. När någon (något?) sniffade henne i nacken vände Ebba sig hastigt om, med armarna utsträckta, utan att finna något i den tjocka svärtan. Klickande ljud, som från vässade klor, rörde sig i mörkret och kom närmare, först från ett håll och sedan flera. Ett obehagligt återbesök härjade henne av de tusentals ögonen, men Ebba var inte säker på om hon verkligen såg dem eller inte. Nästa ljud var svårare att ta miste på, eftersom det knappast kunde vara något annat än just ett dovt morrande. Det gick inte att bestämma vilket håll ljudet kom ifrån och Ebba sjönk i ren desperation ned på knä av rädsla. Nästa ljud var svårare att förstå och lät mest som om stora sjok av luft bytte plats i en enda snabb rörelse. I nästa ögonblick ett gnyende, sedan det konstigaste av allt. "FTAGN, HIVÉA TAPU. FTAGN!!!" röt en mörkt vibrerande röst genom mörkret, innan det fasansfulla ljudet av ben som knäcks följdes av gnyenden och ett hasande läte, när ett rovdjur retirerade från det byte som visat sig långt starkare än förväntat. Ebba stannade kvar på knä, livrädd, darrande men fortsatte förtvivlat lyssna. Bruset i öronen gjorde det svårt att uppfatta försiktigare ljud, om några sådana nu ens fanns att höra.



"V-vem är du?" smet orden ur Ebbas mun trots att hon, väl, bara tänkt dem? Men det var en tanke som blivit så stark att den till slut måste uttryckas i ord. Ännu en gång sniffade något omkring henne, men inte på samma sätt som förut. Snarare nyfiket än... hungrigt? Det gick inte att i efterhand avgöra vad den första sniffaren hade haft för syfte, men det hade inte på långa vägar framstått som oskyldig nyfikenhet. "Du kan inte se mig" ljöd en mansröst inuti Ebbas huvud, med så kraftig och ovanlig brytning att rösten överhuvudtaget inte gick att placera geografiskt. Ebba nickade instämmande i mörkret utan att säga något. "Inte ens om du haft elden med dig hade du sett mig" fortsatte rösten inuti henne och det var något i den som var lugnande, inte minst som det där klickandet av vässade klor tycktes ha börjat cirkla runt henne på mer behörigt avstånd. "Hur kom du hit?" frågade rösten och Ebba ryckte hjälplöst på axlarna till svar. Hon visste ju inte ens själv. Hon hade gått gått genom en sliten trädörr, in i en liten maorisk hydda, men insidan var så omöjligt mycket större än vad utsidan mätte att hon inte längre var säker på någonting. "Du hör inte hemma här" fortsatte den onaturliga rösten, som om dess ägare sett axelryckningen lika tydligt som i fullt dagsljus. "Jag vet" kom ett ynkligt svar från Ebba. "Kan du ta mig härifrån?" försökte hon men fick inget svar. "Kan du det?" fortsatte hon desperat. Hon skulle precis fråga ännu en gång när hon blev avbruten. "Vägen dit du kom ifrån är lång" vibrerade rösten inuti henne. "Lång och otillåten, tapu!" Det sista ordet var lika mycket en guttural hostning som något annat. Ebba tittade sig omkring utan att mötas av annat än den totala svärta som hon fruktlöst försökt penetrera med blicken.



"Jag ser ingenting" beklagade hon sig och sjönk uppgivet ned med stjärten mot hälarna. En enorm och skrovlig hand lade sig över Ebbas hela ansikte innan rösten tog till orda på nytt. "Blunda." Ebba gjorde som hon blev tillsagd och som av ett mirakel framträdde mörkgrå konturer långsamt omkring henne. Hon såg sina egna knän mot ett golv av sten och när hon rörde händerna framför sig lämnade de spår efter sig i luften, innan de slutligen hamnade där de skulle. Med en tvär vridning av huvudet tittade Ebba bakom sig. Där, på en naturlig upphöjning av beggrunden, satt en helt enorm mansfigur och betraktade henne med stålgrå ögon som brann av nyfikenhet. "Jag ser nu. Jag ser!" utbrast Ebba förtjust när hon reste sig upp och stirrade på mansfiguren. "Jag ser dig!" fortsatte hon, triumfartat. "Nej, du ser inte mig. Inte egentligen. Du ser det dina föreställningar tillåter dig att se" förklarade figuren framför Ebba och slog ut med händerna. Där han satt påminde han närmast om en romersk staty, med dramatiska ansiktsdrag som de hos en framgångsrik imperator, kroppen tycktes aldrig ta slut. Han reste sig plötsligt och när han stod framför Ebba insåg hon hur stor han i själva verket faktiskt var. Det vore överdrivet att säga att han var dubbelt så lång som Ebba själv, men det var inte långt ifrån. Hans hy var mörkgrå, liksom det mesta omkring dem. Ebba insåg plötsligt att just färg var det som saknades. Allt hon riktade blicken mot presenterade sig i kromatisk skala eller var helt och hållet svart. Det visade sig snart att de befann sig på en sorts platå av stenliknande material, och en trappa ledde ned från den, mot en osäker framtid. "Det här är min värld och om du vill ha något hopp om att komma härifrån så måste du lita på mig." Det fanns ingen som helst tveksamhet i orden när de vibrerade inuti Ebba, bara ett konstaterande. Hon nickade allvarligt till svar eftersom hon inte tordes ifrågasätta sanningshalten i det profetiska uttalandet.



Ebba släppte honom med blicken och tittade sig storögt omkring. Ögonen började vänja sig vid det märkliga ljuset och hon rörde sig nyfiket mot kanten av platån som de befann sig på. Långt under dem sträckte ett stort fält ut sig på alla sidor, lika grått som marken under Ebbas fötter. Diffusa skuggrörelser svepte över fältet men det gick inte att urskilja några konturer av varelserna. Ebba vände istället blicken uppåt, mot himlen, men ryggade genast tillbaka och satte sig nästan på huk som för att komma undan. Där det borde ha funnits en himmel svärmade istället insektsliknande varelser, oändliga till antalet. "Jag är rädd. Kan vi inte gå ned härifrån?" bönföll hon ynkligt sin grå räddare och fick en gest till svar. Han höll menande ut handen och pekade mot trappan. Ebba skyndade sig dit och efter att ha kontrollerat att han följde efter påbörjade hon nedstigningen. Platån vars topp de befunnit sig på stack upp ur det grå fältet som en bara aningen mörkare monolit av grå sten, den enda av sitt slag som Ebba kunde se. Hon tog mod till sig och vände sig. "Vad heter du?" frågade hon. "Mitt namn är onämnbart här" svarade den djupa rösten inuti Ebbas huvud. Det var märkligt det där, att han svarade ljudlöst på det sättet, trots att hon hört honom ryta åt skuggvarelserna förut. Hur gjorde han det? Men Ebba litade på honom. Vad hade hon för annat val? En snabb blick mot den frånvarande himlen avslöjade att det blåste upp till storm. Antingen det eller också var det något som oroade de levande svärmarna av insekter som verkade vara denna platsens motsvarighet till våra moln. Den jättelike och namnlöse mannen tittade sig besvärat omkring och puttade därefter vänligt men bestämt Ebba framför sig. "Det börjar bli bråttom" vibrerade hans röst och Ebba började gå för egen maskin.



De hade inte kommit mycket mer än några hundra steg ifrån stenformationen när en spricka i marken avslöjade en stor ravin längre fram. Vem vet för hur länge sedan denna geologiska abnormalitet uppstått? I den kromatiska värld av grått och svart där Ebba befann sig kunde en sådan ravin vara några minuter gammal lika gärna som flera sekel. De fortsatte längs sprickan i marken och Ebbas nyfikenhet förledde hennes ögon att söka sig över kanten. Hon ryggade tillbaka och ångrade sig genast. Det hon registrerat där nere var fruktansvärt! En fullkomligt enorm och grodliknande varelse låg på rygg, med de fyra benen utspända och fästa i marken medan den vred sig i plågor. Hundratals skuggfigurer rörde sig som myror kring det levande kadavret och det fruktansvärda tjut som steg över ravinens kant var mer än tillräckligt som bevis för dessa skuggfigurers obehagliga intentioner för amfibiekonungens väl och ve. "Kan du inte göra något för honom... för den?" frågade Ebba, vars mage vände sig i avsmak och äckel inför det hon såg och hörde. Men hennes beskyddare svarade inte, utan föste allvarligt Ebba framför sig. De måste fortsätta. "Har vi bråttom?" frågade hon istället. Mannen sneglade bakom sig och tittade sedan tillbaka på Ebba. Han nickade allvarligt och sträckte ut handen i en pekande gest framåt. De återupptog sin ökenvandring under tystnad. Ovanför dem rörde sig svärmarna allt snabbare och ljudet av miljontals svarta små silkesvingar ökade olycksbådande i styrka. Sprickan i marken däremot började äntligen smalna av och efter ytterligare ett par hundra steg läkte marken ihop och fältet var återigen obrutet vid de två vandrarnas sidor. Ebba tyckte inte om platsen, inte det minsta. Hon hyste desto varmare känslor för mannen vars namn hon tydligen inte fick nämna, denna groteskt storvuxna mansfigur som räddat henne. I övrigt fanns det inget i denna stålgrå värld som förmådde värma hennes hjärta.



Från ingenstans genljöd plötsligt en rytning som var så kraftfull att det gjorde ont i Ebbas båda öron. De vände sig om på samma gång och den varelse som mötte deras ögon går knappt att beskriva. Fyra hundben bar upp dess perverst sammanfogade kroppsdelar, från huvudet stirrade ondskefulla ögon glupskt på dem där de stod. "FTAGN!" Ebba ryckte till av sin beskyddares plötsliga utrop och innan hon ens hann reagera såg hon honom kasta sig över besten, som i förvåning över den oväntade attacken hamnade på rygg med den namnlöse över sig. Dess käftar högg efter armar och hals i vilda utfall som mirakulöst ledde till allt utom framgång. Ett dovt morrande fick själva luften att vibrera och Ebba insåg plötsligt att insektsmolnen ovanför hade sjunkit så lågt att de miljontals små varelserna inte befann sig långt mer än metern över henne. Kampen, för hennes liv eller hans eget?, avbröts av ett lika högt som obehagligt ljud. När den namnlöse beskyddaren kom tillbaka låg odjuret i en onaturlig ställning, även för en plats som denna. Huvudet var vinklat på ett sätt som mer än väl antydde att nacken blivit bruten på mitten eller rentav krossats. Till skillnad från ravinens grodkung, detta var varelsen åtminstone i Ebbas minne, kände hon ingen som helst sympati för det som hotat dem med en säker död. De fortsatte alltjämt framåt, hela tiden framåt, och himlen surrade olycksbådande ovanför dem i hotfulla ord, transkriberade till miljontals unisona rörelser. Framför dem avtecknade sig en andra monolit, allt större och tydligare för varje steg de förflyttade sig över det ödsliga fältet. Ebba tittade vände sig återigen bakåt för att se på sin beskyddare. Allt hon såg var järnhård beslutsamhet i de färglösa ögonen, stirrande mot stenstoden långt där borta vid horisonten.



Den långsamma färden genom det grå landskapet resulterade slutligen i att de kom så nära stenpelaren att Ebba kunde urskilja detaljer på dess grovhuggna yta. Denna var fläckvist täckt av den enda färg hon hittills sett, figurer i ett material som påminde om grön jade. De förstenade varelserna förde närmast tankarna till hittills (kanske för alltid) oupptäckta amfibier. Det var först när de kom ännu närmare som Ebba insåg likheten mellan figurerna och den uppspända grodkroppen i den där ravinen där själva marken givit upp hoppet och spruckit. Hon frågade om det fanns en koppling mellan de båda och om de i så fall inte borde ha bistått den hjälplöse konungen på något vis. En huvudskakning var allt hon fick till svar och Ebba hade inte mycket annat val än att acceptera detta och lita på hans omdöme, när nu hennes eget inte var rustat för denna okända världs märkliga vedermödor och obegripliga orättvisor. En likadan trappa som den de gått ned för tidigare ledde uppåt i en spiral och när de steg upp på den följde svärmen av insekter med dem, uppåt, på sådant avstånd att de var oåtkomliga samtidigt som de höll sig nära nog att bli först på plats, skulle Ebba och den namnlöse beskyddaren råka ut för en olycka som gjorde dem oförmögna att fösvara sig. Ebba studerade jadefigurerna på närmare håll nu när de lämnade marken under sig. Något i formen på de orörliga varelserna var illavarslande. Ebba såg det inte först, men ju fler figurer hon betraktade desto osäkrare blev hon på lämpligheten i sin sympati för det levande kadavret i ravinen. Gott och ont är svartvita begrepp och i den grå värld som Ebba befann sig i verkade gränsen mellan de tu vara lika suddig som skiftningarna i grå färglöshet. Efter en lång stund kom de upp på stenpelarens topp. Den var inte helt olik den som de vandrat ifrån, men där den förra haft en sorts naturlig tron för den namnlöse så hade denna monolit istället en upphöjning i sitt absoluta centrum. En sorts altare, oklart för vilka syften och till vilken ohygglig gudomlighets ära det en gång rests, och av vem.



Två enorma händer greppade helt oväntat Ebba bakifrån och lyfte henne så att det pirrade i magen när marken försvann undertill. Hon stirrade nyfiket på sin grå beskyddare när han satte ned henne på altaret. "Vad händer nu?" utbrast Ebba lika exalterat som nervöst, utan att få svar på frågan. Hon tittade på när han drog fram ett grått tygstycke och tvekade när han höll fram det åt henne. "Vad ska jag göra med det?" frågade Ebba förvånat och blev genast osäker när han visade hur hon skulle knyta tyget runt huvudet så att ögonen täcktes. "M-men, jag vill inte!" protesterade hon. Han stirrade på henne och beslutsamheten i ögonen var lika järnhård som den varit förut. Motvilligt satte Ebba tyget för ögonen och knöt sedan en knut bakom huvudet så att textilien hölls på plats. Omedelbart försvann den grå världen och ersattes av en svart. Rädslan ilade genom ryggraden och Ebba sträckte sig mot ögonbindeln för att knyta upp den igen. Hon famlade med händerna men fann inget tyg, bara sitt ansikte. Ögonbindeln var helt enkelt inte kvar och i förvirrad desperation försökte Ebba blunda för att undkomma mörkret, utan framgång. "Hivéa tapu Ebba. Hivea ftagn!" började den vibrerande rösten mässa inuti hennes huvud. Ett lågt morrande närmade sig bakifrån och Ebba vred sig runt. I det kompakta mörkret syntes först ingenting alls, men det hotfulla ljudet fortsatte. Ett vinande ljud, som av en smal käpp svingad genom luften, dök upp till höger och försvann lika snabbt. "Hivéa tapu, hivéa ftagn!" Orden överröstade morrandet men hade ingen avskräckande effekt på det osynliga rovdjuret. Inte heller hördes något ljud av ben som knäcktes. Ebbas rädsla övergick till renodlad skräck där hon menlöst viftade framför sig med händerna.



Det som morrat först fick snart sällskap och tillsammans bildade de hotfulla lätena en guttural kör med flera avskyvärt gutturala stämmor. Ännu fler piskande ljud i luften från i olika riktningar. Ebba spärrade upp ögonen för att om möjligt se något alls. Plötsligt var de där: tusen ondskefulla och hungriga ögon som fixerade henne med sina intelligenta blickar. Från alla håll samtidigt rörde de sig långsamt närmare. En lukt av våt lera fyllde Ebbas näsborrar, sedan den fräna lukten av järn och svavel. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, vad hon rimligen kunde ta sig till för att komma undan. Hade hennes beskyddare fört dem hela vägen hit, till detta skräckens altare, för att offra henne till samma bestar som hon räddats ifrån blott några timmar tidigare? Var det timmar förresten? Det kunde lika gärna röra sig om dagar. Ebba blev alldeles paralyserad när ett av de illasinnade ögonparen rörde sig närmare, bara för att stanna upp precis framför henne. De var inte alls vita med en svart cirkel i mitten, som man gärna tänker sig ögon i mörker. Pupillen var förvisso lika svart som omgivningen och försvann således fullständigt, men ögonvitorna var mer genomskinligt geléartade. Ebba höll andan och satt blickstilla när de hemska ögonens ägare sniffade henne i ansiktet. Trots en frånvaro av regelrätta andetag fylldes näsan av en vidrig odör från det som troligen var bestens vidöppna mun. Omedelbart därefter slocknade de genomskinliga ögonen när ett knäckljud rev sönder mörkret. "HIVÉA FTAGN!!!" Orden hade karaktären av ett stridsrop och Ebba kände mycket väl igen rösten som gav det ljud. Ett ynkligt gnyende under henne följdes av ett obehagligt ljud och därefter tystnade mörkret. De övriga ögonparen var kvar, tusenfaldigade och vaksamt observerande, väntande. Men de höll sig på avstånd.



"Detta är enda sättet Ebba" vibrerade rösten i huvudet och Ebba kände de onämnbares stora hand på sitt vänstra lår. "Vad som helst!" svarade Ebba utan att fundera över hur han för sin del kände till hennes namn. Nästan omedelbart därefter kände hon den andra handen på högerlåret. Benen trycktes ihop av händerna och strax därefter tryckte en hand mot bröstet så att hon måste luta sig tillbaka. Stenaltaret var kallt mot armbågarna men Ebba lade sig på rygg, så som hennes beskyddare verkade kräva av henne. Så fort ryggen mötte stenen hördes ett bekant ljud. Knappen öppnades, en gylf drogs ned. Hennes egen knapp och gylf! Ebba förstod ingenting. Runt henne blinkade ögonen otåligt, väntande, men trots det lyfte hon på rumpan för att hjälpa till när de grova händerna varsamt drog av henne byxorna. Stenen var ännu kallare mot låren men Ebba klagade inte utan lät villigt benen säras när händerna tvingade dem till just det. I det totala mörkret såg hon ingenting alls och strikt talat visste hon inte ens vem det var som klädde av henne. Men samtidigt visste hon, och just därför lät hon det ske. Ett jättelikt finger smekte från magen och längs med tröjans tyg upp till halsen innan det försvann. I nästa ögonblick var två händer vid tröjans linning. Denna drogs uppåt, Ebba lyfte på axlarna och sedan huvudet för att hjälpa till. Behån försvann så snabbt att hon inte ens hann uppfatta hur det gått till. De stora händerna placerades på brösten och först nu insåg Ebba hur varma de var. Hon flämtade ofrivilligt till av upphetsning när de stora fingrarna klämde på brösten, trots alla dessa omringande ögon som fortfarande spände sina blickar i henne.



"Vad tänker du göra?" frågade Ebba rakt ut i luften utan att egentligen förvänta sig ett svar. "Det är enda sättet" besvarades frågan inuti huvudet och Ebba accepterade detta sitt märkliga öde. Händerna efterlämnade en stor yta av värme över brösten när de försvann. I nästa ögonblick drogs trosorna ned över låren av lika stora händer. Ebba som var förblindad av mörkret såg ingenting men kände plötsligt varm luft strömma mot magen. Kanske en utandning, men hon var inte säker. Benen tvingades brett isär och nästa varmluftström träffade rakt mot fittan. Ebba flämtade ännu kraftigare den här gången. Tänkte han...? Hela situationen var så surrealistisk att det knappt verkade konstigt. Ebba gjorde inget motstånd utan lät sin namnlösa räddare göra med henne precis vad han ville. Handen som tryckte mot blygdläpparna och fittan var så stor att han bara behövde lägga den över fittan och röra den i små rörelser (för honom) för att sköna ilningar skulle skjuta upp genom Ebbas kropp. Hon höll tillbaka ett stön av njutning och stirrade vilt omkring sig på alla de uppspärrade ögonen. Ett enormt finger trycktes in mellan blygdläpparna där det blev fuktigt, så fuktigt att det gled utan tillstymmelse till friktion upp mot klitoris. Den här gången kunde Ebba inte hålla tillbaka längre. Hon stönade fram sin upphetsning över det stora fingrets rörelser och njöt av hur han smekte hennes bultande fitta. "Här!" Eftersom rösten hördes inuti hennes huvud var det omöjligt att positionsbestämma dess ursprung och Ebba blev därför förvånad när hon kände sin hand försvinna, i en mycket större hand som drog hennes uppåt, över huvudet och förbi. Där på andra sidan väntade en varm kropp som handen placerades mot. En mage, längre ned ett enormt höftben.



Ebbas hand sökte sig vidare nedåt och fann det hon letat efter. Det grova och lockiga håret räckte inte på långt när som barriär, utan med en sorts morbid kåthet fann den lilla handen en varm kuk. Den var stor, men inte riktigt så stor som händernas storlek hade varit en antydan om. Ebba lät fingrana följa ståndets konturer. Hon slöt slutligen handen om det svullna ollonet och tyckte sig höra en frustning, men hon var inte säker på att hon verkligen hört rätt. Hon rättade till greppet, flyttade handen en aning och började runka den stora kuken samtidigt som en enorm hand särade på hennes blygdläppar och öppnade henne för svärtan som omgav dem. Tanken på att den stora kuken i hennes hand skulle komma att tränga in där var skrämmande. Hon var för liten för honom, det måste han väl förstå!? Den andra handen smekte samtidigt över Ebbas kropp, kramade ett bröst, sedan det andra, för att slutligen trycka ihop båda med hjälp av bara fingrarna på en enda hand. Den stora kuken pulserade under tiden i Ebbas hand när hon med sitt fasta grepp metodiskt runkade den för att göra det skönt för honom. Plötsligt förlorade hon greppet om ståndet och när hon famlade efter kuken i mörkret var den borta. Handen på fittan försvann den också men dök upp i sällskap med den andra på insidan av Ebbas båda knän. Hon kände sina ben säras brett och något trycka mot fittan, osäkert om detta hårda var ett finger eller kuken hon just smekt. "Det kommer inte gå..." klagade Ebba men avbröts när en av de enorma händerna placerades över munnen. Det där hårda mellan benen gneds mellan blygdläpparna och Ebba insåg först nu hur våt hon var. Det kanske kunde gå ändå, eller? Det måste gå! Hon tänkte inte protestera mot att han åtminstone försökte, om det nu var enda sättet, så som han sagt.



Ebba gnydde till av smärtblandad njutning när det hårda trycktes inåt mellan läpparna. Hennes kropp ville inte samma som henne själv utan gjorde motstånd mot denna varma och sköna, men för stora, kuk som försökte tränga in i henne. Det går inte, ville hon säga, men handen över munnen hindrade Ebba från att artikulera några ord. Den andra handen placerades på vänstra axeln och han höll henne fast på altarets kalla stenbädd när han tryckte framåt igen. Det varma ollonet gled långsamt in och Ebba andades häftigt genom näsan av skräckblandad upphetsning. Greppet om axeln hårdnade och kuken trängde djupare in. Han drog sig bakåt för att stöta in på nytt. Ebba kunde inte låta bli att stöna rakt in i handflatan som täckte munnen och hon blev vimmelkantig av njutning när mer och mer av den hårda kuken trängde in i hennes fitta. Till slut försvann handen och Ebbas ljud transporterades genom mörkret, till tusen ilskna ögon, när hon blev knullad av denne onämnbare. Även greppet om axeln försvann nu när hennes kropp tagit emot kuken och han höll istället Ebba om låren när han stötte in i hennes kropp med sin egen. Hon kände brösten gunga av stötarna och greppade dem med händerna när hon blev knullad så att ryggen skavde mot den skrovliga och kalla stenen. Detta var något helt annat än vad hon varit med om förut. Kompakt mörker, oändligt många stirrande ögon och en enorm man som mest liknade en romersk skulptur av Mars, vars stora och hårda kuk gång efter gång tvingades in i hennes kropp. Ebba njöt så mycket att hon inte kunde hålla tillbaka sina upphetsade stön.



De stora händerna dök upp vid brösten och kramade dem samtidigt som stötarna in i fittan fortsatte. Plötsligt försvann kuken och ersattes av två stora och mjuka läppar vid brösten. De små bröstvårtorna försvann i tur och ordning in i den våtvarma munnen där de sedan fäktades med en sträv tungspets. Läpparna försvann och händerna dök upp igen, den ena in under rumpan och den andra under nacken. Desorienterad av mörkret tog det en stund innan Ebba insåg att hon blev vänd. I nästa ögonblick stod hon på alla fyra över stenen och en tung hand i ryggslutet tvingade henne till en djup svankning. Den varma och kladdiga kuken tryckte mot läpparna och den här gången släppte Ebbas fitta villigt in den i sig. Ståndet försvann djupt in i hennes kropp och drogs ut för att stötas lika djupt in igen. Det tog en bra stund innan tanken slog Ebba, hur nådde han upp egentligen? Om hon stod på alla fyra ovanpå altaret och han stod bakom henne måste han ju vara otroligt lång för att nå hela vägen upp. En hård stöt upplöste tanken och Ebba stönade okontrollerat rakt ut i luften. Lukterna av svavel och järn försvann, även lukten av våt lera var borta, ersatta av så intensiv njutning att Ebba kände att en orgasm var på väg att brisera mellan hennes särade små ben. Detta utan att vare sig hon eller den onämnbare ens rörde vid klitoris. En stöt till följdes utav ytterligare en. Ebba darrade där hon försökte hålla sig uppe på händerna. "Jag klarar inte mer" utbrast hon. "Om du fortsätter så där så kommer jag!" kved hon. "Kom Ebba, vi kommer tillsammans!" vibrerade mansrösten i hennes huvud. Kuken pulserade inuti fittan och trängde djupt in. "Kom för mig!"



Ebba svankade ännu djupare och tog emot den stora kuken i sin villiga kropp medan hon stirrade tillbaka på de av mörkrets ögon som var rakt framför henne. På något sätt kändes det som att njutningen byggdes upp till en seger över dessa vidriga varelser, som trots sitt perversa stirrande höll sig på behörigt avstånd. Ebba tryckte stjärten bakåt och omslöt den stora kuken med sin kropp. En gång till och det var så nära nu. De enorma händerna greppade henne om höfterna och när han knullade henne hårt bakifrån på det sättet, med sin hårda och varma kuka, så klarade Ebba slutligen inte mer. Hon släppte kontrollen helt och lät orgasmen explodera mellan benen. När den intensiva njutningen spred sig genom magen och ut i kroppen spändes fittan i hårda kramper över den sköna kuken. Dessa pulser genom den ömma fittan fick kukens egna pulser att växa till regelrätta konvulsioner och när Ebbas njutning var som allra mest intensiv kände hon hur kuken sprutade djupt inuti henne. De stora händernas grepp om höfterna, runt merparten av hennes kropp(!), hårdnade och den sprutande kuken trycktes djupt in, drogs ut och tvingades sedan ännu djupare in i Ebbas värkande kropp. Hon stönade högt och stirrade vimmelkantigt tillbaka på alla ögon. Rösten inuti huvudet utbrast i just det ögonblicket i ett ännu mer högljutt vrål av njutning, vars vibrationer fick hela den becksvarta världen att skaka. Ännu en stöt och ögonen framför Ebba ryckte till och började flimra. En kör av ylanden genljöd och ilskna morrningar tilltog i styrka.  En ny stöt och ögonen bleknade samtidigt som ljuden blev otydliga. En tredje stöt krävdes innan de försvann helt. I slutförandet av en fjärde och sista stöt, djupare än någon tidigare, så försvann även händerna och den hårda kuken.



Ebba sträckte ned handen mellan benen och fann att kuken verkligen var borta. Hon kände efter hur våt hon fortfarande var i och omkring den svullet bultande fittan, som nyss skänkt henne sådan njutning. Så vred hon på huvudet och fick syn på något som gjorde att hon ryckte till av förvåning. En dörr stod på glänt och från andra sidan strilade ett oändligt svagt ljus in genom öppningen. Ebba sträckte ut händerna och fick tag på något som verkade vara hennes byxor. På andra sidan av henne låg tröjan. Hon letade omkring sig men hittade inga underkläder och gav slutligen upp. Byxorna och tröjan åkte snabbt på och Ebba tog sig snart ut genom dörren, fortfarande flämtande av den njutning som härjat hennes kropp för mindre än en minut sedan. Hon var tillbaka på muséet och efter all den tid hon tillbringat i kompakt mörker så hade ögonen vant sig tillräckligt för att hon skulle se någorlunda bra i salen. Den afrikanska masken hängde på väggen precis som den borde, hon var inte rädd för att titta på den längre, och nödutgångens gröna ljus nådde svagt hela vägen in i rummet där hon befann sig. Detta var mer än tillräckligt för att Ebba skulle våga sig ned till entrén genom de rum som tidigare skrämt upp henne så. Inget kunde skrämma henne längre. Åtminstone inget i den här världen.

3 kommentarer:

  1. Annorlunda men fan så bra den var! :D
    //Denke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul att även den här sorten får lite uppskattning! :)

      Radera
  2. Faktiskt bättre andra gången. Roligt inslag men dom andra är bättre.

    SvaraRadera