Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

Vid ett särskilt speciellt tillfälle - anledningen till episodens särställning bland mina minnen kommer strax att uppdagas - tyckte jag mig se en distinkt mänsklig person strax innanför träden. Skuggvarelsen antog formerna av en flicka, men det var för mörkt för att jag skulle vara helt säker på att jag sett rätt. Den där kvällen är hela anledningen till att jag skriver det som du nu läser. Många år har passerat sedan dess och jag har grubblat och funderat ändlösa timmar på hur mycket verklighet det faktiskt ligger bakom minnena. Kanske har åren förskönat och filat bort de grova kanterna från upplevelsen. Så kan det självklart vara, men vissa minnesfragment är så kristallklara att jag omöjligt kan ha hittat på dem i efterhand. Min fantasi är helt enkelt inte riktigt så utvecklad eller nyskapande. Jag tyckte mig alltså se en tjej mellan trädstammarna, men var inte helt säker. Detta var trots allt sent på dagen och solen hade redan sjunkit mer än halvvägs nedom hustaken i den lilla byn. Jag stod i köket den kvällen, som vanligt, och stirrade ut genom fönstret en lång stund och försökte bestämma mig för om jag skulle gå ut och undersöka saken eller ej. Risken att bli avbruten av en kompis som kom körande på sin moped fanns där, något som gäckade min beslutsamhet, men till slut bestämde jag mig. Det här hände under en sommar och det var således varmt ute, så allt jag behövde var mina skor. Jag skyndade alltså ut i hallen och fick på mig dojorna, skyndade tillbaka genom köket och öppnade dörren till groventrén. På gården doftade det av nyklippt gräs och kåda, sommarens egna lukter. En svärm av mygg fattade omedelbart intresse och surrade runtom mig, men detta var jag så van vid att jag för länge sedan slutat jaga dem. De jagade förresten knappt mig heller. Jag antar att jag efter en barndom av tusentals myggbett hade blivit immun mot dem. De stör mig fortfarande mycket sällan. Någonstans i fjärran hördes ljudet av en tvåtaktsmotor som närmade sig och jag fick bråttom. Med skärskådande blick sökte jag genom skogsbrynet efter flickan, en skuggvarelse eller egentligen vad som helst. Men jag såg inget utom träd. Hundratals granar i ojämna men välbekanta rader.

Avsaknaden av mystiska synintryck gjorde mig inte nedslagen. Allt detta hade hänt förut. Många gånger hade jag stormat ut för att titta närmare på något jag trott mig se i fönstret, bara för att upptäcka att det var borta så fort jag lämnade huset. Mopeden i fjärran närmade sig snabbare nu och jag bestämde mig för att ta upp jakten på ett mer handgripligt vis. Jag lämnade alltså gräsmattan och steg in i skogsbrynet. Jag är verkligen ingen expert på ljud eller ekon, men jag minns tydligt att jag hörde motorljudet fortfarande en stund när jag promenerade in i skogen. Inget konstigt med det förstås. Det märkliga är att ljudet försvann, nästan omedelbart, när jag efter en liten stund började följa en viltstig som slingrade sig in i skogens allt tätare dunkel. Jag hade redan börjat fundera på att vända om och gå tillbaka när jag, någonstans långt framför mig, anade ett mörkt hårsvall försvinna in bakom en bred granstam. Med raska steg skyndade jag vidare, men försiktigt för att inte avslöja min närvaro för främlingen. Snart var jag framme vid den stam hon gömt sig bakom - jag var övertygad om att det var flickan som jag sett från köksfönstret - men när jag snodde runt för att titta på andra sidan fanns ingen där. Besvikelsen sved faktiskt i hela kroppen, så säker hade jag varit på vad jag sett. Jag var återigen beredd att vända om när jag plötsligt hörde ett klingande skratt längre in i det dunkla mörkret. Som besatt stirrade jag in i skogen, från sida till sida, men det fanns ingen där. Så hördes skrattet igen. Det lät tveklöst som en flickas skratt och jag blev mer och mer övertygad om att hon retades med mig. Irriterad följde jag viltstigen ännu djupare in och snart, det kan ha tagit mig ungefär tio minuter, hade jag tillryggalagt mer än en kilometer. Med jämna mellanrum gäckades jag av det klingande skrattet, min irritation förvrängde det och snart uppfattade jag skrattet som hånfullt. Eftersom jag varit beredd att gå till sängs hade jag ingen klocka på mig - mobiltelefoner var ovanliga på den tiden - och jag kan därför inte vara helt säker på tiden, men det hade mörknat ordentligt vid det laget. Om man en vanlig sommarnatt kunde se femtio meter framför sig i skogen så var synfältet nu begränsat till tjugo meter, kanske ännu mindre. Detta var dock inget jag reagerade på just då.

Än en gång hörde jag skrattet, mycket närmare nu, och jag fick slutligen nog. "Vem är du?" ropade jag rakt ut i mörkret utan att egentligen förvänta mig något svar. Mycket riktigt var det också helt tyst en lång stund. Jag skulle just vända om och gå hem när min fråga besvarades med en motfråga. "Vem är du själv?" Jag ryckte till och blev stel av förvåning. "J-jag bor i huset där" svarade jag och skulle just till att peka ut riktningen när jag blev avbruten. "Vilket hus?" frågade nämligen samma mjuka röst, innan jag hunnit orientera mig och finna rätt riktning. "Det som ligger vid skogsbrynet. Där du smög omkring innan." Mitt svar möttes av samma klingande skratt som förut, från ett annat håll än det som frågan kommit ifrån. Jag kände inte alls igen rösten. Min hemby hade som sagt inte många invånare och antalet flickor med mörkt hårsvall var kraftigt begränsat, så jag slogs ganska naturligt av tanken att hon måste komma från en av grannbyarna. Kanske hade hon ingen moped eller cykel och därför gick närmsta vägen genom skogen istället. Konstigt nog slog det mig inte just då att ingen av de närliggande grannbyarna låg i samma riktning, från "centrum" sett, som vårt hus. Dessutom var jag inte helt övertygad. Även om jag inte kunde namnet på alla grannbyarnas flickor så hade jag garanterat sett de flesta av dem vid minst ett tillfälle. Fick jag bara en ordentlig skymt av skrattets ägarinna så skulle jag med stor säkerhet kunna identifiera henne någotsånär. "Varför gömmer du dig?" frågade jag därför - om jag lät lika irriterad som jag var vet jag inte. Det har gått mer än tillräckligt många år för att sådana detaljer ska ha försvunnit eller, för den delen, ha förvanskats till oigenkännlighet. "Jag gömmer mig inte" hördes rösten bakom mig och jag vände mig hastigt om. Ingen där. "Visa dig i så fall!" fortsatte jag och kunde inte hålla tillbaka irritationen. "Vänd dig om" hördes rösten helt nära och jag svängde snabbt runt. Den plötsliga chocken fick mig att trilla baklänges och jag satte mig på marken, när hon plötsligt stod precis framför mig. Medan jag gnuggade händerna fria från stickande barr stod hon kvar och stirrade ned på mig. Hon log och detta retade mig av någon anledning mer än något annat.

"Vad skräms du för?" frågade jag och skammen över att ha satt mig av rädsla gav säkert min röst en överdrivet anklagande ton. Hon tittade skuldtyngt ned på sina nakna fötter. "Det var inte meningen, förlåt" löd ett försiktigt svar. Jag kravlade mig upp från marken och fick under tiden en ordentlig titt på henne. Jag har faktiskt inte berättat för någon om den här händelsen förut. Den är alltför osannolik för att någon ska tro mig. Jag inser detta och har därför hållit historien för mig själv, tills nu. Jag nämnde att hennes fötter var nakna, men ännu märkligare var klädseln. Allt hon hade på sig var en sliten svart klänning. Jag säger sliten därför att tyget var så tunt att man nästan såg rakt igenom det. Ärmarna slutade halvvägs över axlarna och var fransiga, likaså linningen längst ned, som slutade vid mitten av låren. Och där tar nästa märklighet vid. Den mystiska flickans ben och armar var så bleka - glåmig vore fel ord - att hon mer eller mindre lyste i mörkret. Detta blir förstås ännu märkligare med tanke på att jag inte hade fått syn på henne förrän då hon skrämde mig till marken. "Det är okej" fick jag mumlande ur mig och kunde inte låta bli att stirra. "Jag blev egentligen inte så rädd" ljög jag och hoppades att hon ville titta tillbaka på mig. "Vad heter du?" försökte jag och först nu höjde hon blicken från sina fötter och tittade rakt på mig. Ansiktet var lika blekt som armarna, men det slog mig plötsligt hur vacker hon var. Ja herregud, vilken smekning mot näthinnan! Jag hade aldrig sett ett ansikte som hennes förut och kan helt sanningsenligt påstå att jag inte gjort det efteråt. "Duneyr" svarade hon tveksamt på min fråga och stirrade på mig med svarta ögon. När man bor i en större stad ser man tusentals ansikten varje dag, men ännu har jag inte sett en enda person som kan tävla med henne i skönhet. Det räckte att titta på Duneyr för att jag skulle bli som hypnotiserad.

Det kan förresten tyckas vara ett underligt namn det där, Duneyr, men kanske är det inte så konstigt ändå. Det beror till stor del på hur mycket av min historia man är beredd att ta på allvar. Det sägs ju ofta att man inte tror på något förrän man ser det med egna ögon. Jag har gjort just det. Jag såg Duneyr framför mig, lika verklig som den omgivande natten och dagen dessförinnan. Jag har dessutom spenderat många timmar på flera bibliotek, sökande efter namnet i befolkningsregister. Ingen lycka där, kanske bör tilläggas, men desto mer i några böcker på andra raden av "Cmi"-hyllan på stadsbiblioteket i staden där jag bor nu. Den som tar min historia på allvar kan själv undersöka vilka kunskaper denna hylla rymmer och därefter dra sina egna slutsatser. Min gäckande skogsflicka hette alltså Duneyr och hon stod och tittade på mig med stora och svarta ögon. Varje närmare beskrivning av ögonen skulle få henne att framstå som skrämmande, kanske till och med fasansfull, men inget kunde vara mer avlägset sanningen än sådana ord. Duneyr förkroppsligade all mänsklig skönhet och glänsande korpsvart hår ramade in hennes underbart strålande ansikte. Hela hennes uppenbarelse gjorde mig oförklarligt reserverad, kanske av rädsla för att säga något som skulle skrämma bort henne. Därför stod vi en lång stund och stirrade in i varandras ögon innan något hände. Det var Duneyr själv som bröt förtrollningen, genom att erbjuda mig sin hand. Jag sträckte reflexmässigt fram min egen och tog de bleka små fingrarna i min hand. "Vill du se en sak?" frågade Duneyr och log. Stum av hänförelse som jag var nickade jag och följde villigt med.

Vi följde viltstigen i vad jag misstänker kan ha varit ett par hundra meter, den delade sig och vi tog av åt vänster, i motsats till majoriteten av viltspåren. Den slingrande stigen delade sig flera gånger till men jag minns bara vilken väg vi tog vid första vägskälet. Jag var så fullkomligt distraherad av Duneyrs skönhet och kunde inte koncentrera mig på något annat. Vi hoppade i alla fall över en liten bäck, så mycket minns jag, och tog oss sedan upp på ett litet backkrön varifrån vi fick utsikt över en sänka - jag hade inte sett den innan, trots att jag var väl bevandrad i trakten. Under oss bredde barrträden ut sig i ett tjockt blånande täcke, belyst av kallt månljus som fick hela skogen att se förtrollad ut. "Där bor jag" utbrast Duneyr samtidigt som hon lutade sig mot min axel. En doft av mossa och tidlöshet i det svarta håret gjorde på något vis att jag omedelbart trodde henne. Hon lade händerna på mina överarmar, rätade på sig och tittade mig i ögonen. "Vill du inte kyssa mig?" föreslog Duneyr och jag fick hejda min entusiasm över detta underbara förslag, för att inte kasta mig över henne, men nickade ivrigt för att bevisa min vilja. Hon slöt sina ögon och ställde sig på tå för att nå upp till min mun. Även jag blundade och i nästa ögonblick tryckte Duneyr sin mun mot min. En pirrande känsla ilade genom min kropp när de mjuka läpparna trycktes mot mina, mina knän började rentav darra när hon försiktigt tryckte tungan mot min egen. Jag fann mig blixtförälskad i denna skogsnymf och lade först händerna om hennes höfter när vi kysstes. Det förvånade mig snart att Duneyr tycktes ha något hårt på sig innanför klänningen. Det täckte större delen av ryggen, men jag var alltför upptagen av de underbara kyssarna för att tänka mer på saken just då - jag tänker återkomma till detta, eftersom det är en av ledtrådarna för att förstå vad det var som verkligen hände mig den där natten. Utan att någon av oss uttryckte ett ord gled vi båda ned på knä bland barr och mossa, där vi fortsatte de ljuvliga undersökningarna av varandras läppar och tungor.

Ståendes på knä, med ett hormonpåslag värdigt bara en tonårig pojke, kände jag Duneyrs händer innanför min tröja. Hon smekte mig avundsjukt över ryggen och började dra i tröjan. Med en känsla av djup förlust lämnade jag hennes läppar för ett kort ögonblick och fick snabbt av mig tröjan. En ny förälskad kyss förband strax våra tungor och jag kände mig sprängfull av lycka. Med händerna upphetsat sökande längs sidorna av Duneyrs kropp blev jag yr av upphetsning när de mjuka brösten mötte mina fingertoppar. Med händerna kupade om dem stannade jag upp och förlorade nästan omedelbart mig i Duneyrs ögon. "Vänta lite ska du få se en sak till" anförtrodde hon och bad mig sitta ned. Det fanns en halvstor sten bredvid oss, den gröna mossan täckte bara ena sidan, och den satte jag mig på. "Titta ned bland träden" viskade hon hemlighetsfullt innan hon lutade huvudet mot mina knän. Duneyr tittade ömsom ned mot skogstäcket och ömsom upp på mig och jag kunde inte för mitt liv ignorera det faktum att hennes mun och underbara läppar befann sig mindre än några centimeter från mitt kön. Distraherad av dessa tankar gjorde jag ändock som hon sagt åt mig och tittade ned bland träden i sänkan. Jag visste inte vad jag letade efter och var nära att ge upp när en gråsvart figur rörde sig kvickt mellan ett par träd för att i nästa ögonblick försvinna. Jag kände hur det bultade och växte mellan mina ben när Duneyr tittade upp på mig men kunde ändå inte slita min blick från sänkan. Plötsligt såg jag en figur till, sedan ytterligare en. Mellan träden rörde sig fyrbenta djur snabbt från stam till stam. Det slog mig att de verkade cirkla kring något men jag kunde inte se vad som fanns i cirkelns mitt.

Utan förvarning krånglade Duneyr plötsligt upp knappen på mina jeans och en varm liten hand letade sig ogenerat in. Aldrig har jag känt sådan upphetsning förut och kanske förstördes min förmåga till upphetsning för alltid på samma gång. Den fascination jag just känt inför upptäckten av de fyrbenta djuren - om det inte vore för att jag vet att de var synnerligen ovanliga i vår trakt på den tiden så hade jag kunnat svära på att det var vargar! - dämpades genast och jag flämtade av upphetsad förväntan. De små fingrarna grep kärleksfullt om mig och mitt kön fortsatte växa till ett hårt stånd i Duneyrs hand när hon smekte mig skönt. Jag lutade mig fram, sträckte händerna ännu längre och kramade om brösten genom det tunnslitna tyget. Till slut var jag tvungen att hålla Duneyr ifrån mig och flämtande stirrade jag in i de nattsvarta ögonen. Jag försökte lugna ned mig men det var nästan smärtsamt att ta in den fulla skönheten framför mig. Hakans linjer upp mot kinderna smekte mina näthinnor, där hon låg lutad mot mina knän och stirrade lystet upp på mig, liksom läpparna och det långa korpsvarta håret. Jag sänkte blicken och stirrade upphetsat på bröstens kurvor under klänningen. Ögonblicket därpå ställde sig Duneyr på knä och med sina smala fingrar öppnade hon klänningen så att den föll till marken. Detta förvånade mig något eftersom ingen knäppning överhuvudtaget hade varit synlig. Ändå tycktes tyget dela sig liksom på mitten, men jag var alltför upphetsad för att bry mig om sådana detaljer.

De bröst som blottades för mig var fruktansvärt vackra. Lika bleka som resten av Duneyrs kropp, ganska stora, med svagt rosafärgade bröstvårtor som drog ihop sig i den lätta skogsbrisen och styvnade inför mina kåta ögon. Min upphetsning stegrades ytterligare och i ren desperation sänkte jag blicken. Från naveln på den lena magen framträdde en sorts vertikal linje, som löpte hela vägen upp till bröstbenet. Strecket skuggades i månljuset och var därför aningen mörkare än bleknaden runtom. Duneyrs mage lockade till kyssar och kärleksfulla slick. Ännu längre ner fann mina ögon korpsvart könshår, format till en övertung triangel. Denna primitiva pil pekade resolut ut vägen mot ett fuktigt paradis som fick bultandet i mitt skrev att hamra i takt med mina hjärtslag. Det spände och ryckte i min kuk när dessa bilder rörde sig från näthinnan och in till min sjudande hjärna. Jag höjde blicken och fångades återigen av de mystiska ögonen. Duneyr log mot mig och bet sig förföriskt i underläppen. Hon sänkte huvudet en aning, lade det på sned och tittade upp på mig med bedjande ögon - arketypen av det som kallas rådjursögon, all världens oskuldsfullhet samlad i två enorma pupiller! "Vill du inte ha mig?" frågade hon med blicken riktad mot mig och jag insåg plötsligt att jag höll Duneyr krampaktigt ifrån mig med händerna desperat tryckta mot hennes små axlar. "Jo!" svarade jag flämtande. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle då jag varit så säker på ett svar. Leendet växte i Duneyrs ansikte och hon tog försiktigt bort mina händer från sina axlar, lade istället sina egna på mina och tryckte så att jag hamnade på rygg över markens mossa. Plötsligt satt hon över mig och tittade ned. Jag rätade ut mina ben och såg drömskt på när Duneyr gled bakåt. De mjuka läpparna kysste min bröstkorg och rörde sig nedåt mot min mage. När hon tryckte munnen mot en plats strax över naveln kände jag de runda brösten trycka mjukt mot mitt bultande stånd. Upphetsningens yrsel kom över mig på nytt och jag hörde de konstigaste ljud komma från min egen mun.

De smala fingrarna - porslinsvit, det är det bästa ord jag finner för att beskriva Duneyrs hy - greppade runt roten av min kuk och jag mumlade osammanhängande hyllningar till min skogsnymfs ofattbara skönhet när syndigt mjuka läppar slöts runt ollonet. Duneyr tog mig först djupt i sin mun och rörde tungan i cirklar runt mitt stånd. Strax drog hon istället upp förhuden med handen, stack in tungan och slickade runt ollonet innanför den känsliga huden så att jag rös av välbehag. Hon tog min kuk mellan läpparna på nytt och smekte mig med tungan på ett sätt som övergår min förmåga att beskriva. Den njutning som denna behandling gav upphov till var vansinnigt intensiv men ändå blev det inte för mycket, så att jag inte klarade av att hålla mig - jag ber dig minnas att jag var ung och sexuellt oerfaren vid den här tiden. Det enda som rörde sig i mina tankar var att jag måste ha mer, hela tiden mer. Duneyr tittade upp på mig med sina stora svarta ögon och ett hemligt leende avtecknade sig i dem samtidigt som mitt bultande stånd slukades av de mjuka läpparna. En blek liten hand runkade mig skönt under tiden som Duneyrs läppar rörde sig längs min kuk, tungan tryckte mot undersidan och masserade mig till extas. Jag vred mig på marken av njutning, ryckte och stönade. Plötsligt slutade hon. Med en snabb rörelse var Duneyrs mun åter tryckt mot min och tungan sökte efter min. Mina händer letade samtidigt längs höfterna och upp mot de runda brösten, jag kramade och klämde på dem, smekte dem med en osannolik åtrå medan våra tungspetsar lekte runt och mot varandra i en intrikat och kittlande dans. Till slut kom det, det skönaste av allt. Duneyr greppade mitt stånd och smekte förhuden fram och tillbaka medan hon förde in toppen mellan sina särade ben. Mitt ollon strök mot den svarta och lite sträva triangeln av könshår och ögonblicket därefter kände jag fuktig värme sakta omsluta mig och jag var tvungen att pressa ihop både ögonlock och läppar för att stå ut med så mycket njutning på en och samma gång. Den underbara värmen omslöt mer och mer av mig när Duneyr satte sig på mig och snart trängde jag hela vägen in i hennes underbart varma och fuktiga fitta.

De första rörelserna var lodräta och Duneyr lyfte rumpan för att sjunka ned över mig. Snart nog förändrades rörelserna och hon började röra hela underkroppen i vågor som skänkte ilningar av njutning genom hela skrevet och upp i magen på mig. Jag öppnade ögonen och såg de vackra höfterna rulla fram och tillbaka. Djupt inuti Duneyr gneds mitt stånd mot hennes insida och jag kunde inte göra annat än stöna av njutning. Duneyr lutade sig bakåt och i månljuset lystes de porslinsvita brösten upp, med vårtorna pekande trotsigt uppåt mot natthimlen. En uppenbarelse av sensuell skönhet red mig och såg ut att vara både belyst och sminkad av en gotisk skräckfilmare. Men där försvinner också likheten med skräck, eftersom jag var allt annat än rädd. För att hjälpa till i rörelserna satte jag händerna om Duneyrs höfter, tryckte mig uppåt och sjönk ned mot mossan med regelbundna stötar. Min oerfarenhet på den här tiden rörde, som sagt, bland mycket annat det sexuella. Däremot var jag, liksom de flesta ungdomar på landsbygden, välbekant med känslan av berusning. Det var tveklöst en sorts berusning som härjade mig men den påminde bara vagt om alkoholens välkända verkningar. Desto mer liknade berusningen andra sorter som jag upplevt sedan dess, men inte som en utav dem, utan snarare som flera på en och samma gång. En förhöjd sinnesskärpa kom över mig, kombinerad med själsligt lugn och den märkliga, ja närmast hallucinogena effekt, som resulterar i att sinnesintrycken förvanskas och byter plats med varandra. Min fysiska njutning blev således till underbara dofter, de upphetsande synintrycken till härliga ljud. Allt jag upplevde sammanblandades och blev till en ljuvligt njutbar förvirring. I detta fullkomliga kaos av sensationer minns jag ändå en sak kristallklart. Jag måste ha vänt huvudet åt sidan, för i mitt minne ser jag i sänkan samme täcke av skog bölja som ett vindpinat hav, och ovanför vågornas vita krusningar oräkneliga svarta fåglar. I efterhand har jag kommit fram till att det måste ha varit korpar. De cirklade runt en osynlig punkt bland de förvrängda granarna och omkretsen på virvlande cirkel blev hela tiden mindre och mindre. Bara en enda sak dämpade denna sinnenas totala förvirring och det var att sätta händerna hårt om Duneyr när hon red mig.

Jag tryckte ned henne över mig och försökte tala, men varken läppar eller stämband ville lyda. Efter flera misslyckade försök lät jag greppet om höfterna hårdna ännu mer och när det inte längre hjälpte sträckte jag mig längre upp. Mina hetsiga smekningar började vid brösten och nådde snart runtom Duneyrs utsökt vackra kropp tills jag kom åt ryggen. Det hårda som mina händer upptäckt där förut fanns kvar och när jag i njutningens desperation famlade efter ryggraden - vem vet varför? - kändes både den och huden runtomkring ojämn och träaktig, som skrovlig bark. Jag blev förskräckt av denna märkliga upptäckt och drog bort händerna. Min blick fastnade i Duneyrs mörka ögon, jag var nära att ge upp mina ansträngningar och ge efter för den omänskliga njutningen, när jag oväntat fick ny sinneskraft och istället välte min mystiska förförerska åt sidan. Jag borde kanske ha frågat vad det var som jag känt på hennes rygg, men den monumentala upphetsningen hindrade mig från att tänka klart. Jag placerade istället mina ben mellan Duneyrs, drog ned mina byxor en bit till och siktade förväntansfullt med min kuk mot den nedre spetsen av triangeln av svart könshår. Med små rörelser gned jag mig mot de underbart fuktiga blygdläpparna och jag flämtade till åsynen av min hårdhet som mötte det snuskigt mjuka. Värmen och fukten omslöt mig på nytt när jag trängde in och jag stönade rakt ut av njutning. Duneyr stirrade upp på mig där hon låg och viskade ömhetsbetygelser på ett språk som jag inte borde ha förstått - och som jag inte längre minns ett ord av - när jag stötte djupt in i henne. Varje gång jag försökte dra skrevet bakåt kramade hennes inre runt mig och drog mig tillbaka in. Jag stötte ännu djupare, såg de fylliga brösten gunga under mig och fick tag på Duneyrs små händer när min extas tvingade mig att knulla hårdare och hårdare. Jag höll händerna mot marken ovanför hennes huvud och när njutningen intensifierades ytterligare - ingen mänsklig varelses kropp kan rimligen erbjuda sådan extatisk njutning! - då gled våra fingrar ihop och flätades samman. Min extas var ofattbart intensiv när Duneyr så hårt runt min kuk med sin fitta att jag liksom mjölkades på all energi. "Ge mig din njutning!" Något åt det hållet hörde jag Duneyr viska, och rösten var som vävd av sammet och tunna rökslingor men mer än något annat krävde hon detta av mig. Mitt minne kan inte återge orden exakt, för också detta sades på ett språk jag aldrig förr hade hört. Jag tror inte det där språket talas längre av någon nu levande människa. Jag vågar påstå detta eftersom jag inte alls är säker på att Duneyr alls var, eller är, - vem vet om hon fortfarande lever? - människa.

De krävande orden visade sig ha ingenting att göra med att ge njutning tillbaka genom smekningar och kyssar, eller för den delen sköna stötar från min kuk. Vad Duneyr var ute efter var min orgasm, inuti sig. Tanken på att dra mig ur i tid föresvävade mig inte ens och jag är säker på att hon inte hade accepterat ett sådant förfarande. Med fingrarna fortfarande sammanflätade kramade hon mina händer och jag kände njutningen stegras till omöjliga höjder. Jag flåsade och stönade av välbehag men njutningen sköljde över mig som ett stormande hav mot vindbrytare. Jag fortsatte knulla, hårdare. Ännu några stötar lyckades jag åstadkomma innan de sköna ilningarna i toppen av min kuk spred sig upp i mellangärdet och ned i låren, sedan tillbaka till skrevet med förnyad kraft. Orgasmen briserade som en bomb mellan mina ben och jag skrek rakt ut av ohämmad njutning när sperman for ur mig med ursinnig kraft. Stråle efter stråle sprutade jag in Duneyrs kramande springa och flämtningarna och stönen måste har fått mig att framstå som besatt när jag stötte så djupt in jag överhuvudtaget kunde, i den underbara öppningen till hennes varma inre. Ansträngningen följdes lika snabbt av fullständig utmattning och jag vet faktiskt inte om jag svimmade där och då, eller om det tog ännu några sekunder innan jag förlorade medvetandet. Vad jag däremot minns är uppvaknandet. Jag öppnade ögonen och fann mig själv hopkrupen på marken mitt i skogen. Mina byxor var neddragna halvt över låren och det ömmade i mitt skrev. Solen var redan på väg upp och jag gnuggade nyvaket sömnens grus ur ögonen. Dofter av kåda och ensamhet fyllde mina näsborrar men när jag tittade mig omkring kände jag inte alls igen mig. Sänkan med täcket av blånande barrträd som Duneyr fört mig till fanns ingenstans. Faktum är att jag inte befann mig på någon höjd överhuvudtaget. Det enda som fanns runt mig var höga granar och en mörkgrön himmel, genomkorsad av spräckliga blå strimmor. Ett och annat mosstäckt klippblock låg utspridda bland träden. Min skog, inte Duneyrs.

Det tog mig fram till lunchtid att hitta hem till huset och vid det laget var jag hungrig som en varg. Jag rotade igenom kylskåpet och högg in på det första jag hittade, jag minns inte längre vad. Det var inte förrän senare som jag upptäckte den första vita fläcken. Det var när jag skulle sätta på mig nya underkläder, efter att ha duschat, som jag upptäckte strimman av vitt på handryggen. Jag tänkte inte mycket mer på det just då, om jag ska vara helt ärlig. Nattens intryck var många och märkliga och jag kunde inte fokusera på mycket annat de närmaste veckorna. Jag menar mopeder och bykonkurrens känns, fortfarande, ganska futtigt i jämförelse med min nattliga skogsupplevelse. Jag kan flera år senare fortfarande se Duneyrs ansikte framför mig om jag blundar och fokuserar all min tankekraft på henne. De enorma svarta pupillerna stirrar tillbaka på mig och viskar ömheter, kallar på mig. Just därför vågar jag sällan frammana bilden av henne särskilt länge. Den där vita strimman förresten, den växte under sommaren och blev till en pigmentlös fläck. I slutet av samma sommar upptäckte jag en ny vit strimma, den här gången vid armbågen. Med åren har fläckarna och strimmorna blivit fler och större. Två gånger har jag gått till läkare för att fråga vad det beror på. Den förste, en allmänläkare på min vårdcentral, hade ingen som helst aning vad det är för något. Att inte få besked gjorde mig lite modfälld - under en period började jag tvivla på mig själv och trodde att jag inbillat mig hela historien! Efter ett par år med fler och fler bleka strimmor på kroppen fick jag nog och bestämde mig för att försöka på nytt.

Den andre läkaren misstänkte att det kunde röra sig om vitiligo, som genom immunförsvaret attackerar pigmenten i hudceller. Kanske har hon - detta var en kvinnlig läkare, dermatolog och följaktligen specialist på besvär av min art - rätt i sin diagnos, men, själv är jag tämligen säker på varför jag fått problemen. Den första fläcken dök trots allt upp bara några timmar efter mitt första och enda möte med Duneyr. Ett par andra symptom har också visat sig. Dels minskade mitt intresse ganska omedelbart för socialt umgänge efter den där natten. Av okunskap föreställde jag mig att det bara berodde på min rädsla för att inte bli trodd. Jag har sedermera insett att min ovilja till socialt umgänge var och är mer generell. Den sitter fortfarande i. En psykiatriker - jag känner honom privat, genom en släkting, och berättade om både symptomen och den bakomliggande historien som om det vore en romanidé - har föreslagit posttraumatisk stress, som förklaring till ångesten inför socialt umgänge. Han har en poäng förstås, om jag bara mina minnen hade innehållit ett trauma. Kan en tillräckligt kraftig blixtförälskelse och extas utgöra ett trauma? Jag vet inte. En annan sak jag upptäckt är att jag känner en lockelse. För det mesta svag men den blir med ojämna mellanrum stark och ibland obehagligt intensiv. En lockelse och längtan efter att gå på skogspromenader. En falsk doft av kåda kommer över mig vid de här anfallen - det är det bäst beskrivande ordet för hur jag upplever dessa episoder - och jag kan få närmast tvångsmässiga tankar om att lämna min stad.

Valet att överhuvudtaget bosätta sig i en större stad, långt ifrån allt vad skog heter, är en sorts självspäkning. Kanske är ändå "självmedicinering" en bättre term, som jag alltjämt fortsätter med. Föreställningen om vad som skulle kunna hända om jag irrade vilse i en dunkel granskog i nuvarande ålder är alltför skrämmande för att jag ska våga försöka. Det räcker att jag åker nattåg genom skog för att längtan ska göra sig så påmind att jag blir orolig. Jag svimmade trots allt av min första upplevelse och då var jag både ung och långt mer vital än jag kan göra anspråk på idag. Jag inser förstås att allt det här måste låta löjeväckande för den som inte delar mina minnen, men, jag tror mig nu till slut faktiskt veta vad det var jag mötte den natten. "Skogsrå" är benämningen på en mystisk varelse, som enligt flera böcker om skandinavisk folktro ansågs vanlig en gång i tiden. "Kolarna" i de gamla skogarna, som skötte sina milor själva och utan sällskap, sägs ha varit mest utsatta för dem. De som drabbades ska ha blivit reserverade och dragit sig undan från omvärlden. Det tröstlösa för en man av vår samtid - jag syftar på mig själv - är att ingen någonsin kommer att tro mig. Min historia är alltför fantastisk för en tidsålder som för länge sedan har avskaffat alla "magiska" föreställningar som skrock och fåfäng vidskepelse. Jag kan inte helt utesluta möjligheten att jag är psykotisk, men jag saknar några av de nödvändiga symptomen för att uppfylla kriterierna för en sådan diagnos. Jag undrar ofta om Duneyr finns där ute någonstans. Trots besvären längtar jag fortfarande efter henne, så stark är min längtan att jag inte törs lämna stadslivets relativa säkerhet.