söndag 21 december 2014

Massor att läsa för den nyfikne

Tänk vad tiden går snabbt när man har kul, va? Sedan jag slutade skriva noveller för Jorunns sagor har det hänt en massa saker. Länge hade jag dåligt samvete över att svika trogna läsare, men jag har till slut insett att det inte finns utrymme i mitt liv för att driva en novellblogg. Det är inget fel på innehållet i sig, tycker åtminstone inte jag. Det tycker inte du heller, av besökssiffrorna att döma. Du fortsätter komma hit och läsa gång på gång. Det uppskattar jag och du får gärna fortsätta. Gräv gärna ned dig i det arkiv av smutsiga tankar som denna blogg utgör. Själv kommer jag fortsätta fördjupa mig i det som stjäl absoluta merparten av min uppmärksamhet numera: familjen, jobbet och böckerna!

Kanske ses vi i framtiden, här eller någon annanstans. Gör bara det hemliga Jorunn-tecknet så känner jag igen dig direkt.

Okej?

Bra!

/B.

Tjo på dig kära läsare!

Nu har det snart gått ett helt år och det börjar väl bli dags att förnya sig lite, tycker du inte? Det tycker iallafall jag så nu blir det så. Det gångna året var inte mitt bästa, så jag hoppas att ditt var så mycket bättre. Du är trots allt lite mystisk: Smyger in och läser vad jag skrivit och har jag sedan riktig tur så lämnar du ibland ett litet fotspår efter dig. Fortsätt gärna med det, att lämna spår alltså, för det är det bästa jag vet. Att få läsa några rader om vad du tycker om, eller för den delen absolut inte alls tycker om. Förhoppningsvis har de där fotspåren utvecklat mig på något sätt, eller så kanske jag är envis som en get och kan inte ta åt mig av någon kritik överhuvudtaget. På tal om getter så står förresten julbocken för dörren, ivrig att få sprida lite glädje i stugorna. Därför vill jag passa på att säga god jul till dig. Det har du förtjänat tycker jag! Extra mycket om du är en av de få som följt mig och Jorunns sagor sedan begynnelsen för några år sedan. Tänk så mycket lättare allt var i början, ja och tänk så lätt det är att glömma bort det jobbiga efter ett tag. Det är nog lika bra det. Hade man kommit ihåg varenda motgång i livet så hade man inte haft tid över för att glädjas åt allt det bra som händer. Jag hoppas att det är en massa bra grejer som händer dig kära läsare, precis som jag hoppas bli indragen i en massa positiva grejer framöver. 

Det gångna året har jag legat på latsidan och inte skrivit så mycket. Ja jag vet att det är orättvist mot dig, men ibland kommer livet i vägen för det absolut viktigaste. Ja, noveller alltså. :D Misströsta icke! Lämna ett fotspår med en liten vink om vad du allra helst läser om, eller skicka en halv roman i mejlform om det passar dig bättre, så ska vi nog tillsammans kunna se till att alla lystmäten blir fyllda till brädden. Det är ju när bägaren är nära att rinna över som Jorunns sagor mår som bäst!

God Jul!

/B.

torsdag 4 december 2014

Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.