fredag 26 augusti 2011

Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.


tisdag 23 augusti 2011

Kapitel 48: Provocerad till handling

Det var en vardag som de flesta andra när Moa gick omkring i lägenheten och skruvade på sig på ett sätt som Anton tyckte sig känna igen, men när han frågade henne vad som var fel gled hon undan med blicken och ville inte svara. Andra gången han frågade gjorde hon likadant och Anton tog därför tag om Moas båda axlar, höll henne stilla framför sig och tittade allvarligt på henne. Moas blick sjönk när hon tvingades möta den undran som syntes i Antons ögon och när han med ena handen lyfte på hennes haka så att hon måste se in i hans var osäkerheten tydlig. "Vad är det Moa?" frågade han försiktigt och inväntade det svar hennes mjuka läppar förberedde. När hon tvekade för länge upprepade han frågan och Moa måste slutligen säga vad det var som gjorde henne rastlös. "Jag vill göra en sak för dig" viskade hon och tittade blygt upp i hans ögon som omedelbart mjuknade när han hörde svaret. Istället log Anton åt hennes förlägenhet och strök med ett par stora fingrar över hennes lena kind. "Det låter ju trevligt. Gör det då" svarade han och såg hur Moa slets mellan tillfredsställelse av hans smekning och osäkerhet av sin egen intention. Hon tittade ned på nytt och samlade mod. Sedan lyfte hon blicken igen och fortsatte. "Kommer du ihåg det där vi köpte för ett tag sedan?" Anton såg oförstående ut. "Jag vet många saker vi köpt på sista tiden sötnos, men jag har ingen aning om vad du tänker på" svarade han och inväntade en förklaring. "Jo visst, men det där vi köpte på den konstiga affären du vet" fortsatte Moa kryptiskt och plötsligt förstod Anton precis vad hon menade. Hans ansikte sken upp i ett nytt leende i vars glädje en annan känsla illa doldes. "Men Moa då, menar du handbojorna?" frågade han tillbaka för att Moa inte skulle kunna komma undan sin egen tanke. Han såg skammen som omedelbart avtecknade sig på hennes kinder och kunde inte låta bli att le ännu större. Inte för att håna henne utan för att hennes skam attraherade honom.


tisdag 16 augusti 2011

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.


Inför nästa novell

Jag tänkte passa på att varna för att nästa novell som läggs upp kommer vara ganska konstig och annorlunda. Jag har funderat mycket på om jag vill publicera den alls men kommit fram till att det nog är lika bra ändå. Den är personlig på ett lite ovanligt sätt och det är anledningen till min tvekan. Nåväl, efter den kommande berättelsen är planen att skriva lite mer "vanliga" noveller igen. Åtminstone ett par stycken. Vi får se hur det blir. Man behöver i alla fall inte vara rädd för att Jorunns Sagor ska byta riktning helt plötsligt.

Slutligen, till alla som kommit hem efter en skön semester; Välkommen tillbaka till snusket!

söndag 7 augusti 2011

Jorunn får en samarbetspartner

Som den återkommande läsaren märker har det hänt lite saker här på Jorunns sagor. Reklambanners är fult och inget jag egentligen vill ha här på bloggen men det tycks inte finnas något bättre sätt än just banners. Eftersom tanken är att denna blogg ska kunna läsas i princip var som helst så blev det därför de minst uppseendeväckande bilderna jag kunde hitta. Den här bloggen kommer aldrig bli fullproppad av reklam som så många andra väljer att göra. Hursomhelst, om du tycker om att läsa novellerna här på Jorunns sagor så tycker jag du ska titta in på min nya samarbetspartner Intimera's sida. Kanske finns där något även för dig.

Apropå något helt annat så har de senaste novellerna inte fått samma mottagande som undertecknad börjat bli van vid. Kanske är det bara semestertiderna som spökar, men man blir snabbt bortskämd med så trevliga läsare... Tveka inte att skriva en kommentar eller ett mail med vad du tycker är bra eller dåligt i berättelserna du läser. Känner du dig extra givmild så föreslår jag en röst på mig hos Lustbloggar.

På återseende kära läsare!

torsdag 4 augusti 2011

Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.