söndag 21 december 2014

Massor att läsa för den nyfikne

Tänk vad tiden går snabbt när man har kul, va? Sedan jag slutade skriva noveller för Jorunns sagor har det hänt en massa saker. Länge hade jag dåligt samvete över att svika trogna läsare, men jag har till slut insett att det inte finns utrymme i mitt liv för att driva en novellblogg. Det är inget fel på innehållet i sig, tycker åtminstone inte jag. Det tycker inte du heller, av besökssiffrorna att döma. Du fortsätter komma hit och läsa gång på gång. Det uppskattar jag och du får gärna fortsätta. Gräv gärna ned dig i det arkiv av smutsiga tankar som denna blogg utgör. Själv kommer jag fortsätta fördjupa mig i det som stjäl absoluta merparten av min uppmärksamhet numera: familjen, jobbet och böckerna!

Kanske ses vi i framtiden, här eller någon annanstans. Gör bara det hemliga Jorunn-tecknet så känner jag igen dig direkt.

Okej?

Bra!

/B.

Tjo på dig kära läsare!

Nu har det snart gått ett helt år och det börjar väl bli dags att förnya sig lite, tycker du inte? Det tycker iallafall jag så nu blir det så. Det gångna året var inte mitt bästa, så jag hoppas att ditt var så mycket bättre. Du är trots allt lite mystisk: Smyger in och läser vad jag skrivit och har jag sedan riktig tur så lämnar du ibland ett litet fotspår efter dig. Fortsätt gärna med det, att lämna spår alltså, för det är det bästa jag vet. Att få läsa några rader om vad du tycker om, eller för den delen absolut inte alls tycker om. Förhoppningsvis har de där fotspåren utvecklat mig på något sätt, eller så kanske jag är envis som en get och kan inte ta åt mig av någon kritik överhuvudtaget. På tal om getter så står förresten julbocken för dörren, ivrig att få sprida lite glädje i stugorna. Därför vill jag passa på att säga god jul till dig. Det har du förtjänat tycker jag! Extra mycket om du är en av de få som följt mig och Jorunns sagor sedan begynnelsen för några år sedan. Tänk så mycket lättare allt var i början, ja och tänk så lätt det är att glömma bort det jobbiga efter ett tag. Det är nog lika bra det. Hade man kommit ihåg varenda motgång i livet så hade man inte haft tid över för att glädjas åt allt det bra som händer. Jag hoppas att det är en massa bra grejer som händer dig kära läsare, precis som jag hoppas bli indragen i en massa positiva grejer framöver. 

Det gångna året har jag legat på latsidan och inte skrivit så mycket. Ja jag vet att det är orättvist mot dig, men ibland kommer livet i vägen för det absolut viktigaste. Ja, noveller alltså. :D Misströsta icke! Lämna ett fotspår med en liten vink om vad du allra helst läser om, eller skicka en halv roman i mejlform om det passar dig bättre, så ska vi nog tillsammans kunna se till att alla lystmäten blir fyllda till brädden. Det är ju när bägaren är nära att rinna över som Jorunns sagor mår som bäst!

God Jul!

/B.

torsdag 4 december 2014

Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.

måndag 24 november 2014

Jätte-feministens förslag (Del 2)

Freja låg stödd på armbågarna och tittade glansigt på mig i efterdyningarna av den orgasm som min tunga och mina fingrar släppt lös mellan hennes särade ben. En avslappnad djärvhet - liksom många antar efter att just ha upplevt en intensiv sexuell njutning - hindrade henne från att känna blyghet och med fortsatt särade ben glänste de svullna blygdläpparna av både kåtsafter och saliv. Jag försökte koncentrera mig på att se Freja i ögonen, men blicken tvingade ständigt mina ögon nedåt, mot den där varma öppningen. Bara tanken på att tränga in där, att helt omslutas av Frejas fuktiga värme, fick det att bulta i hela skrevet. Kuken tryckte hårt mot insidan av jeansen och min hand letade sig instinktivt dit, för att smeka det hårda ståndet. "Är det obekvämt?" frågade Freja fräckt och när jag höjde blicken för att möta hennes insåg jag att min hands smekning inte varit hälften så diskret varit min avsikt. Något blixtrade till i hennes isblå ögon och hon verkade plötsligt klarvaken, med alla krafter återvunna. I en enda snabb rörelse hoppade hon ned från bordet och plötsligt stod hon framför mig, naken, tittandes upp på mig med  ett mjukt bett om underläppen. "Blir det bättre om jag gör så?" frågade hon och kupade handen om utbuktnaden. Med sina små fingrar började hon trycka mot mitt stånd, försiktigt, som för att testa det. Att hålla blicken stilla när smekningarna skickade ilningar av njutning genom min kropp var svårt, nej omöjligt. Jag flämtade, nickade. "Mycket bättre" fick jag till slut ur mig. Smekningarna blev hårdare, djärvare och fingertopparna följde långsamt kuken åt sidan för att äntligen hitta det svullna ollonet.

torsdag 13 november 2014

Den lilla jätte-feministen (Del 1)

Första gången vi träffades var på ett uteställe, sent en lördagsnatt. Jag ska inte förneka att jag fann Freja tilldragande redan då, men det hände så mycket i mitt liv att jag liksom inte riktigt kunde förmås att tänka i de banorna. Inte ännu åtminstone. Vi pratade en del, eller försökte åtminstone - den kraftigt tilltagna ljudanläggningen på klubben fick nämligen musiken att dunka in i kroppen, så att de flesta meningar reducerades till fragment av brutna innebörder - och när Freja dansade med sina vänner gjorde hon det så vildsint att jag trodde hon när som helst skulle komma att falla ihop. Det gjorde hon nu inte, förstås. Själv satt jag kvar i min stol med de egna vännerna omkring bordet. Det var länge sedan kompiskretsen samlats på det viset och vi hade massor att försöka prata om, en hel uppsjö skämtsamheter och vänskapliga förödmjukelser måste betas av innan någon av oss kom på tanken att ställa sig på dansgolvet. Ändå drogs min blick flera gånger till den där finlemmade och korta uppenbarelsen av ren energi. Där Freja dansade, där kom ingen förbi. Hon stannade bara emellanåt upp i snurrandet och hoppandet, för att ge en och annan förbipasserande mörka och närmast hotfulla blickar när de kom för nära. När samma person dröjde kvar, i hopp om att lyckas utbyta en flört eller två med Freja eller någon av hennes förtrogna tittade hon frågande på dem tills de helt enkelt gav upp. Detta var uppenbarligen fel dag för kurtiserande och Freja var den första att upprätthålla de gränser som kompisgänget uppenbarligen på förhand postulerat. De killar som hon utmanade på det här sättet försökte såklart le och vinna hennes gillande men Freja var stenhård och de gick alla samma öde till mötes. Själv kunde jag inte låta bli att le åt skådespelet. En av de intresserade killarna gick senare förbi vårt bord tillsammans med en kompis och jag hörde hur han beklagade sig inför den andre: "Hon den lilla bruden med ljusblå ögon verkar för fan tokig." De tittade båda bort, mot Freja. "Men titta på hennes hals" svarade den andre. "Förväntar du dig något annat av någon med den tatueringen?" Den förste skakade på huvudet och anlade ett cyniskt uttryck, som om alla bitar plötsligt hade fallit på plats.



tisdag 25 februari 2014

Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

lördag 8 februari 2014

Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

onsdag 22 januari 2014

Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

tisdag 14 januari 2014

Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!



Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

onsdag 8 januari 2014

Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.