tisdag 27 december 2011

Årsredovisning och bokslut

Hejsan kära läsare!

Nu har Jorunns sagor funnits i nästan ett helt år. Det har blivit en hel del noveller på den tiden, av olika slag. Den senaste är egentligen inte ens en sexnovell utan snarare ett stilexperiment. En lek med amerikansk socialrealism om man så vill. I den liksom i många andra noveller finns det inslag från mitt eget liv. Jag vet vad du tänker nu men riktigt så illa är det faktiskt inte. Så usel är jag inte. Fiktion och biografisk sanning blandas vilt på Jorunns sagor och det är bara jag som vet vilket som är vad.

Jag är väldigt glad över att responsen varit så fin från er läsare och tackar ödmjukt för att ni tar er tid att skriva en rad eller två emellanåt. Utan feeddback och tecken på liv från er hade jag lagt ned verksamheten för länge sedan. Jag förstår att det kan kännas genant att skriva kommentarer på den här typen av blogg eller att skicka e-mail till min typ av författare. Därför är jag ännu mer tacksam att ni faktiskt gör just detta.

Den som läst här länge har kanske märkt tendenser och förändringar. Jag är inte alltid medveten om dem själv men jag brukar säga att en ny inriktning inte är permanent. Det är inte för att jag är rädd att ni ska ogilla det jag börjat skriva just då. Försökte jag tillfredsställa alla smaker samtidigt skulle berättelserna inte bli bra. Jag är helt enkelt för rastlös för att skriva på samma sätt om och om igen. Den som istället läser regelbundet har förmodligen märkt en helt annan sak. Nämligen att kapitlen inte dyker upp i samma takt som de gjorde förr. Det stämmer och det finns skäl till den saken. Jag skriver inte bara snusk kära läsare.

Ett tag var det hur kul som helst att skriva erotiska noveller men efterhand blev det lite tjatigt. Därför fokuserar jag mer än tidigare på andra sorters texter nuförtiden. Den som är intresserad av mina andra texter får använda sin analytiska förmåga så gott hon kan och försöka känna igen min stil annorstädes. Jag är, som ni vet, anonym här och jag tänker fortsätta vara det. Det har jag däremot ingen anledning att vara när det gäller andra berättelser. Om du kan avslöja mig så gör det. Det är bara att skicka ett mail så erkänner jag säkert ganska snart.

Nåväl, dags att avrunda det här inlägget eftersom det ändå inte kommer läsas av lika många som berättelserna. Jag önskar dig, kära läsare, en god fortsättning och ett gott nytt år! Vi ses väl nästa år också? ;)

/B.

P.S. Till 'Somnambulist' på Lustbloggar.se; Jag är inte Jan Guillou!

Kapitel 12: Julsaga från andra sidan

Jag vaknade tidigt på morgonen och steg upp utan att spilla någon tid på att dra mig i sängen. Åt frukost på sedvanligt vis. Två mackor med ost och ett stort glas vatten. Det hela tog ungefär fem minuter. Sedan blev jag kissnödig. Även det precis som vanligt. Gick och kissade och såg mig i spegeln. Håret stod på ända men i övrigt såg jag ut precis som vanligt. Ögonen var en aning röda. Gjorde toalett och tänkte inte mer på saken. Efter att ha satt på mig kläderna tog jag min packning som jag samlat ihop kvällen innan och satte ryggsäcken över axlarna. Låste dörren, funderade på om spisen var avstängd, konstaterade att jag inte hade en aning och att det spelade mindre roll. Om huset brann ner kunde göra detsamma. Lite mer spänning i tillvaron. Ett åtal för mordbrand. Hårdaste straffet i straffskalan. Funderade på vilken prestige brottet förde med sig i fängelsekretsar men tappade koncentrationen när jag promenerade till järnvägsstationen. Tankarna vandrade mot nya ämnen och fängelsetanken förflyktigades. Kanske lika bra. Jag hade förmodligen varit en dålig fånge. Aldrig varit särskilt intresserad av att slåss. Alla har sina laster men adrenalin är inte min. Jag har tillräckligt med laster ändå. Varför samla? Snart kom jag fram till järnvägsstationen. Fullt av folk på perrongen. Någon hade en tomteluva på sig och såg alldeles för munter ut. Jag gav honom en ond blick och fick en förvånad tillbaka. Det fanns inte en folktom plats på hela perrongen så jag accepterade slutligen folkhavets rätt över den lilla människan och försökte låta bli att avsky min närmaste omgivning. Det gick inte så bra men jag berömde mig för att åtminstone ha gjort ett ärligt försök.


onsdag 21 december 2011

Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.


fredag 2 december 2011

Kapitel 10: Utsikter från en enslig balkong

Kvällen var fortfarande ung när Felix följde med två kompisar ut på balkongen för att komma ifrån festens buller och få ro att prata lite mer ostört med varandra. Cigaretter tändes, en ölburk öppnades och när balkongdörren stängts avtog oljudet inifrån lägenheten så att det lade sig som ett dovt buller i bakgrunden där individuella röster bara undantagsvis stack ut och nådde kompisarnas uppmärksamhet. Det fanns en soffa på balkongen som Andreas och Tobbe satte sig i. Felix stod istället lutad mot balkongräcket och tittade ointresserat ut över gårdsplanen med sin slitna lekplats för mindre barn. Han hade följt med ut mer för att svalka sig och få lite frisk luft än för att diskutera något brännande viktigt ämne med sina vänner och nickade mest åt dem när de krävde hans åsikt angående någon extra viktig fråga. Mittemot balkongen reste sig nästa höga hyreshus och Felix kunde konstatera att det andra huset låg ovanligt nära den byggnad han själv befann sig i. Lukten av rök avtog plötsligt och kompisarna reste sig från soffan för att öppna dörren in till lägenheten för att gå in. "Ska du med in eller?" hörde han Tobbes röst men Felix skakade bara på huvudet till svar. "Jag stannar en liten stund till. Gå ni in så länge." Tobbe vände sig mot Andreas, ryckte på axlarna och de gick in tillsammans och lämnade Felix kvar där ute för sig själv. När de lämnat honom ensam suckade Felix tungt. Ensamheten var behaglig. Han hade inte druckit mer än ett par öl och var inte ännu berusad. Det skulle han förmodligen bli snart och så fort det skedde visste han att ensamheten inte skulle locka lika mycket längre. Därför passade han på medan känslorna fortfarande var ärliga och oförfalskade.


onsdag 23 november 2011

I väntan på nästa kapitel

Hej kära läsare!

Det här händer inte så ofta men det är dags att jag låter dig rikta ögonen åt ett annat håll för ett ögonblick eller kanske många fler. Det är helt upp till dig själv. Jag vill rekommendera en annan blog som heter "Snacka om sex!" där du kan läsa om en massa saker som Jorunns sagor lider brist på. Sex finns här visserligen gott om, det förnekar jag inte, men formatet tillåter inte så stor bredd. Det var det hela för den här gången. Kika även in här snart igen så finns det säkert ett rykande hett kapitel att sätta tänderna i. Skulle det inte göra det så kan du alltid bläddra bakåt och läsa ett äldre kapitel. Om du är en ny läsare så låt dig för all del inte luras av de senaste kapitlens numrering. Här finns berättelser så det räcker och blir över till var och en.

/B.

torsdag 17 november 2011

Kapitel 9: Priset för ett hotellrum

Ernesto satt och läste i en dagstidning när han plötsligt uppmärksammade en av alla de röster som tillsammans skapade en sorts identitetsförflyktigande sorl i hotellets foajé. Först förstod han inte varför just den rösten fångat honom. Så många personer gick förbi och pratade antingen med varandra eller med någon i telefon att han inte brytt sig om att lyssna på en god stund. Men den där rösten. Var det dialekten? Talmelodin kanske? Han kunde inte bestämma sig för vad det var som gjorde att han inte kunde ignorera den. Han lade ned tidningen i knäet, obrydd att avsluta artikeln om en sydskånsk författare från vilken han utvunnit en närmast föraktfull underhållning, och såg sig omkring i det stora rummet. Anonyma män i kostym och viktiga kvinnor i byxdress fanns överallt men ingen av dem såg bekant ut. Han vände sig åt andra hållet, spanade mot receptionen och reagerade först inte alls. Han hade redan vänt sig åt ännu ett nytt håll när tanken slog honom. Hon som stod framför receptionen och tycktes ha problem med att checka in... Det var väl inte? Det kunde väl ändå inte vara Jenny? Ernesto kisade med ögonen i ett fåfängt försök att skärpa sin blick. Svaret gäckade honom fortfarande. Det var först efter att receptionisten ställde en fråga av ett eller annat slag och tjejen svarade som han blev säker på sin sak. Det måste vara hon, men vad gjorde hon där? Hon borde inte vara där alls. Jenny bodde långt därifrån senast de hade pratat och hade aldrig nämnt något om att hon hade planer på att åka till Jönköping. Det var förvisso länge sedan de pratat och vem visste vad som försiggick i Jennys liv? Inte Ernesto i varje fall. Han tvekade därför en kort stund innan han bestämde sig.


söndag 13 november 2011

Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."


torsdag 3 november 2011

Kapitel 7: En oväntad vadslagning

Elvira kunde knappt tro sina öron. Hade de verkligen slagit vad om den saken också? Det var fel. Så gjorde man ju inte. Hon kunde väl inte ställa upp på en sådan sak? Eller kunde hon det? Det var Benjamin och Hampus som hade slagit vad med varandra. I grund och botten var hon väl oskyldig? Hon var snarare ett offer för deras idiotiska idéer. När Elviras tankar tog de vändningarna framstod plötsligt idén som aningen mindre skamlig. Det var deras fel, inte hennes. Hon var bara domare och inget annat. Hade hon ens något att säga till om i saken eller skulle de försöka ändå? Det var klart att hon kunde avfärda dem båda och på sätt göra vadet meningslöst men det behövde ju inte hindra dem från att försöka. När hon tänkte efter var det ganska spännande att bli domare i ett sådant vad. Hon hade egentligen allt att vinna på det men samtidigt ganska mycket att förlora. Det var bara de tre där. Inga vittnen fanns och killarna själva var de skyldiga så de borde inte vilja säga något till någon annan om vad de gjort, eller vad de snart skulle komma att göra. Det där de skulle komma att göra... Ovetskapen om vad det innebar var spännande. Inte bara det. Det var upphetsande redan innan de gjort något. Att någon av dem skulle vinna insåg Elvira redan nu att det inte fanns så stor tvekan om. Dessutom var det en intressant känsla att få välja helt själv. Det var upp till henne helt och hållet. Hon var domare. Den egentliga vinnaren oavsett vem som än vann vadslagningen. Hon accepterade slutligen vadet och meddelade killarna vad som isåfall skulle gälla. Vilka regler de måste hålla sig till om hon skulle vara med och agera domare.


måndag 31 oktober 2011

Kapitel 6: Kärleken kräver offer

Hon stod precis där de hade bestämt att hon skulle vänta. Kristoffer, som tagit en annan väg än den Wilma förväntade sig, kunde därför iaktta henne på avstånd när han närmade sig hörnet på den gamla skolbyggnaden. Platsen där de skulle mötas. Därefter skulle de tillsammans gå hem till Kristoffer. Planen sträckte sig egentligen inte längre än så. Att träffas var det huvudsakliga syftet och allt som tillkom därutöver var bara en eventuell bonus. Kristoffer kunde se henne i profil där han promenerade fram. En häftig längtan väcktes i honom och han fick lust att springa sista biten för att förkorta tiden han måste vara utan den person han blivit övertygad om måste vara den vackraste varelse som vandrat på jorden. Trots det fortsatte han gå. Att Wilma tittade åt ett annat håll gav honom trots allt chansen att få se henne helt oförställd. Hennes linjer och färgläggning tecknade ett avbrott i verkligheten som var så behagligt att han istället ville stanna, kanske gömma sig och fortsätta betrakta henne. Det var en fånig tanke. Vad skulle Wilma säga om hon kom på honom? Kristoffer log för sig själv åt sina konstiga tankar. Wilma fyllde hans sinne så med sin skönhet och tilldragande personlighet att hans tankar på sistone ofta vandrade fritt och tog de mest underliga omvägar som ett mindre uppvärmt hjärta hade menat vore både förhastade och tidsödande. Han gömde sig inte utan fortsatte istället stegen mot Wilma. Hon tycktes lyssna på musik. Hon trummade med fingrarna mot ena benet och rörde ibland på huvudet i en ytterst diskret liten dans. När hon kom på sig själv slutade hon och kastade några ängsliga blickar omkring sig för att försäkra sig om att ingen sett henne. Hon tittade åt alla håll utom det som Kristoffer kom ifrån och när hon inte såg någon rättade hon snabbt till sin snedklippta lugg för att se så bra ut som möjligt när han väl dök upp.


torsdag 20 oktober 2011

Gör din röst hörd, få en bättre upplevelse!

Hej älskade läsare!

Jag har funderat mycket över en sak på sistone angående upplägget på Jorunns sagor. Som du säkert sett finns det en länk till höger vilken leder till en innehållsförteckning över de kapitel som redan blivit publicerade. Det jag funderar på är om huruvida den sidan är viktig för dig som läser. Jag ska vara ärlig. Det är tråkigt att sammanfatta noveller till en text på ett par rader, som förmodligen avskräcker fler än de lockar någon till läsning. Det är därför jag är så dålig på att uppdatera förteckningen och dessutom kan du bläddra under rubriken "Bloggarkiv", också till höger, om du letar efter någon specifik berättelse. Nu vill jag veta vad du tycker. Jag vill att Jorunns sagor ska vara så bra som det bara går, på så många sätt som det är möjligt. Så, hade du saknat innehållsförteckningen om den försvann? Lämna en kommentar med din åsikt. I det här fallet är det mig fullständigt egalt om du väljer att vara anonym eller tar ett tillfälligt smeknamn.

Gör din röst hörd, få en bättre upplevelse! Åsikter om andra saker är för övrigt lika välkomna.

Vi syns i kommentarsfälten!

P.S. Om någon ens nämner begreppet "flödesschema" så blir jag sur. ;P

onsdag 19 oktober 2011

Kapitel 5: Cykelreparatörens oväntade kostnadsförslag

Inte idag! Inte just idag av alla dagar. Det var vad Marja tänkte när hon hoppade av sin cykel på väg hem från föreläsningen. Hon lutade cykeln framför sig på trottoaren och tittade granskande på den. Kedjan hade hoppat av. Hon kunde konstatera det och hon kunde se hur den egentligen skulle sitta. Förmodligen hade hon kunnat sätta tillbaka den också om hon bara fick tillräcklig tid på sig. Att hon skulle bli oljig om händerna på kuppen var inget större problem. Riktigt så känslig var hon ändå inte. Det var snarare tanken på att försöka rätta till problemet längs med en trafikerad väg och hela tiden bli tittad på som störde henne. Bli bedömd av varenda fotgängare, cyklist och förbikörande bilist när hon försökte lösa sitt problem. Marja ville inte ge dem det nöjet. Dessutom var hon faktiskt inte helt säker på hur hon skulle gå tillväga för att sätta kedjan på plats igen så det kunde i värsta fall ta ganska lång tid innan hon fick rätt på problemet. Efter en djup suck bestämde hon sig för att leda cykeln bredvid sig och gå hem. Vädret var trots allt ganska fint. Man fick vara nöjd med de små sakerna intalade Marja sig själv där hon gick. Hon kom omedelbart på sig själv med att tycka att det där uttrycket var otroligt fånigt. Vadå nöjd med de små sakerna? Vilka små saker? Var kedjan en sådan liten sak? Skulle hon vara nöjd med dess plötsliga beslut att hoppa av också? De irriterade tankarna avbröts först när Marja kom fram till en cykelväg som ledde rakt in mellan några träd och vidare genom en park. Det var en oändligt mycket bättre plats att eventuellt förödmjuka sig själv på. Om hon försökte laga cykeln där var det som mest några fotgängare och ett par cyklister som kunde få se henne misslyckas och se dum ut. Det kunde hon kanske bjuda på ändå.


onsdag 12 oktober 2011

Kapitel 4: Ett spratt spelat på morgonkvisten

Jag brukar vara lite morgontrött och inte alls särskilt energisk när jag precis vaknat. Det var samma visa häromdagen när jag av någon anledning vaknade före Stina i sängen men ändå inte kunde somna om. Den egentliga anledningen till det var att jag hade ett sådant hårt morgonstånd att det nästan gjorde ont mellan benen. Kalsongernas tyg stramade så hårt att jag helst ville ta av mig dem men jag vände mig först åt sidan för att se om Stina vaknat ännu. Det hade hon inte. Istället för att göra något annat låg jag kvar och tittade på henne där hon låg och andades tungt i sin sköna sömn. Läpparna var lite svullna som de kan bli när man sovit länge och när jag tittade på dem gled tankarna iväg. Eftersom hon vanligtvis är ganska svårväckt lade jag mig närmare och kände hennes kroppsvärme mot mig. Det var skönt men jag ville ha mer. Det kändes lite elakt att väcka henne och vem vet vad hon drömde om förresten? Det kändes som en långt bättre idé att hjälpa hennes drömmar lite på traven att få en intressant inriktning så jag sträckte fram huvudet, efter att ha dragit undan håret, och kysste henne försiktigt på halsen. Känslan av mina läppar måste ha tagit sig direkt in i hennes drömmar för hon gjorde ett litet mysigt ljud av belåtenhet som först fick mig att tro att hon vaknat. "Stina" viskade jag tyst för att se om hon var vaken men hon svarade inte. Istället gav jag henne en likadan kyss bara en liten bit ifrån platsen där den första landat och denna gång gnydde hon till av njutning och smackade mjukt med läpparna. Hennes ljud och rörelser fick mig att le. Hon var så vacker där hon låg i sin stilla sömn och verkade dessutom trivas hur bra som helst. Själv kände jag hur det hårda mellan mina ben fortfarande inte ville ge sig och att kyssa Stina över halsen gjorde verkligen inte saken bättre. Kanske kunde jag förbättra hennes drömmar ännu lite mer och i bästa fall dra nytta av saken senare när hon vaknade. Det var måhända en lömsk plan men det spelade ingen roll. Jag var så sugen på henne att jag trodde jag skulle dö om jag inte gjorde något åt saken.


fredag 7 oktober 2011

Kapitel 3: Ett sonat brott

En vanlig vardagskväll i oktober hade Simon och Thea tråkigt. De hade inga som helst planer för kvällen och den såg därför ut att sluta på soffan med ett halvtråkigt program på TV som ingen av dem egentligen brydde sig särskilt mycket om. Simon ogillade den sortens kvällar. Kvällar då de kunde gjort något mycket roligare men av ren lathet hamnade på den där soffan utan några som helst ambitioner. Framförallt ogillade han att titta på TV. Thea var inte lika ovillig utan tyckte att den typen av avslappnat halvtittande var helt ok. Nu satt de därför till slut på sin soffa och tittade på en komediserie med pålagda skratt från en publik som aldrig syntes till. Thea satt lutad mot Simon och försökte gosa in sig så gott det gick under hans arm som han höll om henne. Ibland när hon tittade upp på honom möttes deras blickar i ömhet och stilla kärlek. När hon tittat mot skärmen för länge i sträck någon gång märkte hon istället hur rastlös Simon verkade vara. Han satt och trummade med andra handen mot sitt lår och tycktes söka första bästa anledning att resa sig upp och göra något annat. Hon förstod inte riktigt den där rastlösheten. Hur han kunde känna sig så stressad utan att ha något att göra. Det gjorde inget. Så länge han höll om henne och mötte hennes blickar då och då var Thea fullt nöjd. Hon trivdes så bra att hon kunde suttit där med honom hur länge som helst. Det blev reklam. Volymen tycktes höjas avsevärt och färgglada kortfilmer med banala budskap mötte bådas näthinnor utan att någon av dem riktigt registrerade vad det var för produkt som man ville sälja. Istället sänkte Simon volymen och tittade på Thea med ett lurigt leende.


torsdag 6 oktober 2011

Mot nya utmaningar!

Hej mina kära läsare!

För inte så värst länge sedan frågade jag ju er vad ni vill läsa mer om och responsen blev bättre än jag hade trott med en hel mängd önskemål. Just mängden gör det lite svårt att vara alla till lags på samma gång. Det hade nog blivit en riktigt knäpp berättelse om jag ens försökte. Vet i alla fall att jag tagit till mig både kritik och beröm. Därför kommer det snart en ny berättelse som förhoppningsvis betar av en del av önskemålen. Att jag lägger in lite oväntade saker får ni räkna med. Det här är trots allt ingen beställningscentral. ;) Efter den nya får jag väl beta av några andra önskemål. Om någon skulle känna sig bortglömd så är det bara att påminna mig om sitt respektive önskemål. Hellre det än att ni glömmer bort mig/bloggen. Kommentar eller mail går lika bra vilket som.

Till vi ses igen, er B.

fredag 30 september 2011

Kapitel 2: Tentaplugg på fyra

Ingen tycker om att plugga inför en jobbig tenta. Det var lika sant för Linus, Alex, Sara och Siri som någon annan. Därför hade de bestämt sig för att träffas på torsdagskvällen för att plugga tillsammans och få möjlighet att diskutera de teorier som de förväntades kunna använda sig av inför tentan dagen efter där de alla måste svara på fyra essäfrågor. Uppåt fyra sidor skulle de alla producera på den där tentan. Fyra sidor per fråga. Ingen av dem var särskilt sugen på att plugga alls eftersom studiemedlet kommit samma dag men nu var situationen som den var och genom att plugga tillsammans kunde de åtminstone göra det bästa av den. De skulle mötas hemma hos Siri i hennes etta. De andra bodde i små korridorsrum med gemensamma kök där grannarna hade stört om de försökt plugga och ingen av dem var särskilt sugen på att sitta i biblioteket där de måste vara tysta. Valet hade därför till slut fallit på Siris lägenhet och hon hade inget emot det valet. Det innebar att hon slapp ta sig hem när de var klara. Blev det sent kunde hon i princip bara släppa böckerna, ställa klockan och lägga sig i sängen för att sova. Dessutom kunde hon kanske övertyga Linus om att stanna någon minut extra när Alex och Sara gått hem. Det var hennes hemliga plan. Hon hade tittat lite extra på Linus flera gånger sedan de börjat samma kurs och hon gillade hans personlighet. Dessutom var han snygg. En bra kombination helt enkelt. Om de fick vara ensamma bara en liten stund kanske något skulle hända. Samtidigt var det bra att tentan skulle skrivas dagen efter. Då kunde han inte förvänta sig så mycket av henne eftersom de båda måste lägga sig i tid så att de inte försov sig.


torsdag 29 september 2011

Det blir bättre dag för dag

Efter ett till synes svalt mottagande på första kapitlet av Jorunns sagors andra era så tänker jag att det kanske är dags för ett nytt grepp. Inom kort kommer därför en ny berättelse som jag hoppas du, min kära läsare, tycker bättre om. Mindre mörker, mer kärlek. Färre brottslingar, fler aktörer. Låter det lockande? Titta in snart igen så kan du själv avgöra om kapitlet motsvarar din smak och ditt tycke. ;)

Jag vill också rikta ett stort tack till alla som röstar Orgasm!Lustbloggar.se´s sida. Tack!

söndag 25 september 2011

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.


torsdag 22 september 2011

Ut med det gamla och in med det nya

God dag kära läsare!

Efter 50 kapitel och en epilog känner åtminstone jag att det är dags för något nytt. Nej, jag tänker inte sluta skriva. Det är inte så jag menar. Vad jag menar är istället att det kanske kan räcka med kapitel i den här första "boken". Det känns som att det är hög tid att påbörja något nytt. Varför inte en ny "bok"? En ny novell är på gång och den får inleda andra eran här på Jorunns sagor. Kommer det bli någon skillnad, undrar du säkert. Det får vi se. Jag sitter inte och trycker på 50 noveller till som redan är färdigskrivna och bara väntar på att bli publicerade.

Istället får vi väl se vart vinden blåser den här gången. Första berättelsen är på gång och har redan ett utstakat tema. Önskar du läsa mer av en viss sort så föreslår jag att du använder kommentarsfältet här nedan och framför din önskan. Seså, var inte blyg nu. Skulle din önskan vara så fruktansvärt skamlig att du inte ens som anonym vill att någon ska se den så går det bra med ett mail också. Inga garantier ges men alla förslag välkomnas. Det kan vara miljöer såväl som fulheter, önskade namn såväl som hårfärger. Jag är öppen för det mesta och ser fram emot att välja och vraka bland alla tokigheter som kan tänkas dyka upp.

Ha det fint så länge så ses vi i kommentarsfälten som vanligt!

/B.

onsdag 14 september 2011

Epilog: Bunden av kärlek

Nellie fick kämpa för att hinna med i det höga tempot när Johannes drog henne med sig mot sovrummet. Hon visste vad som väntade där inne. Eller det gjorde hon egentligen inte alls men den hetsiga lilla promenaden genom halva vardagsrummet hade gett henne de få ögonblick som behövdes för att hinna fundera över vad som skulle hända. Nellies upphetsning hade knappt hunnit lägga sig sedan Johannes erbjudit hennes kropp och mun åt sin kompis och så fort Johannes kysst henne slog samma varma känsla ut inuti henne. Det hon gjort var fult. Nellie visste mycket väl att hon inte borde ha tillåtit det men ångrade sig ändå inte det minsta. Snart var de framme vid dörren och Johannes svängde upp den våldsamt innan han drog Nellie vidare in i rummet. När han kom fram till sängen vände han sig hastigt om och stirrade intensivt på henne där hon stod med flackande blick. Hans blick var genomträngande. Som om han såg rakt in i hennes tankar och förstod vad hon tänkte på. Nellie skulle precis förklara för sig själv att så kunde det såklart inte vara när Johannes hand rörde sig snabbt uppåt och placerades på hennes smala hals. Hon kunde inte slita sin blick ifrån Johannes och när han höll hennes huvud fast på det sättet var hon verkligen förhindrad att ens försöka. Nellies ögon var blanka av förväntan när Johannes lutade sig fram och vinklade upp hennes ansikte så att han kunde kyssa hennes läppar. Inte lika intensivt denna gång men inte på något sätt försiktigt. När deras tungor möttes kände Nellie snart hans andra hand på höften med hela underarmen som stöd för hennes ländrygg när han smakade på henne.


onsdag 7 september 2011

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.


tisdag 6 september 2011

Förklaring

Alla gillar inte att läsa om samma saker och jag kan erkänna att det varit både ganska mörkt och hårt/aggressivt i mina senaste berättelser. Sanningen är väl den att min text reflekterar mitt eget humör ganska mycket och på senaste tiden har just humöret inte varit helt på topp. Det börjar ändra sig och därför kommer nästa berättelse bli "gladare" också, även om det uttrycket kanske inte på bästa sätt fångar känslan jag är ute efter. Jag kan inte tillfredsställa alla tycken och smaker samtidigt hela tiden och kommer inte ens försöka. Gillar du mina berättelser så blir jag jätteglad men skulle du ogilla någon så hoppas jag du ger en annan novell en chans innan du överger Jorunns sagor helt. Här finns trots allt 49 olika kapitel och det är inte så värst många som är likadana. De senaste har varit hårda, innan dess var några kärleksfulla, några har varit fula eller till och med barbariska om inte psykedeliska och den blandningen kommer nog bestå och förhoppningsvis breddas ytterligare något.

Lev lyckligt och väl kära läsare så ses vi i kommentarsfältet!

P.S. Snart kommer det en helt ny novell och den skiljer sig ganska mycket från de senaste!

fredag 26 augusti 2011

Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.


tisdag 23 augusti 2011

Kapitel 48: Provocerad till handling

Det var en vardag som de flesta andra när Moa gick omkring i lägenheten och skruvade på sig på ett sätt som Anton tyckte sig känna igen, men när han frågade henne vad som var fel gled hon undan med blicken och ville inte svara. Andra gången han frågade gjorde hon likadant och Anton tog därför tag om Moas båda axlar, höll henne stilla framför sig och tittade allvarligt på henne. Moas blick sjönk när hon tvingades möta den undran som syntes i Antons ögon och när han med ena handen lyfte på hennes haka så att hon måste se in i hans var osäkerheten tydlig. "Vad är det Moa?" frågade han försiktigt och inväntade det svar hennes mjuka läppar förberedde. När hon tvekade för länge upprepade han frågan och Moa måste slutligen säga vad det var som gjorde henne rastlös. "Jag vill göra en sak för dig" viskade hon och tittade blygt upp i hans ögon som omedelbart mjuknade när han hörde svaret. Istället log Anton åt hennes förlägenhet och strök med ett par stora fingrar över hennes lena kind. "Det låter ju trevligt. Gör det då" svarade han och såg hur Moa slets mellan tillfredsställelse av hans smekning och osäkerhet av sin egen intention. Hon tittade ned på nytt och samlade mod. Sedan lyfte hon blicken igen och fortsatte. "Kommer du ihåg det där vi köpte för ett tag sedan?" Anton såg oförstående ut. "Jag vet många saker vi köpt på sista tiden sötnos, men jag har ingen aning om vad du tänker på" svarade han och inväntade en förklaring. "Jo visst, men det där vi köpte på den konstiga affären du vet" fortsatte Moa kryptiskt och plötsligt förstod Anton precis vad hon menade. Hans ansikte sken upp i ett nytt leende i vars glädje en annan känsla illa doldes. "Men Moa då, menar du handbojorna?" frågade han tillbaka för att Moa inte skulle kunna komma undan sin egen tanke. Han såg skammen som omedelbart avtecknade sig på hennes kinder och kunde inte låta bli att le ännu större. Inte för att håna henne utan för att hennes skam attraherade honom.


tisdag 16 augusti 2011

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.


Inför nästa novell

Jag tänkte passa på att varna för att nästa novell som läggs upp kommer vara ganska konstig och annorlunda. Jag har funderat mycket på om jag vill publicera den alls men kommit fram till att det nog är lika bra ändå. Den är personlig på ett lite ovanligt sätt och det är anledningen till min tvekan. Nåväl, efter den kommande berättelsen är planen att skriva lite mer "vanliga" noveller igen. Åtminstone ett par stycken. Vi får se hur det blir. Man behöver i alla fall inte vara rädd för att Jorunns Sagor ska byta riktning helt plötsligt.

Slutligen, till alla som kommit hem efter en skön semester; Välkommen tillbaka till snusket!

söndag 7 augusti 2011

Jorunn får en samarbetspartner

Som den återkommande läsaren märker har det hänt lite saker här på Jorunns sagor. Reklambanners är fult och inget jag egentligen vill ha här på bloggen men det tycks inte finnas något bättre sätt än just banners. Eftersom tanken är att denna blogg ska kunna läsas i princip var som helst så blev det därför de minst uppseendeväckande bilderna jag kunde hitta. Den här bloggen kommer aldrig bli fullproppad av reklam som så många andra väljer att göra. Hursomhelst, om du tycker om att läsa novellerna här på Jorunns sagor så tycker jag du ska titta in på min nya samarbetspartner Intimera's sida. Kanske finns där något även för dig.

Apropå något helt annat så har de senaste novellerna inte fått samma mottagande som undertecknad börjat bli van vid. Kanske är det bara semestertiderna som spökar, men man blir snabbt bortskämd med så trevliga läsare... Tveka inte att skriva en kommentar eller ett mail med vad du tycker är bra eller dåligt i berättelserna du läser. Känner du dig extra givmild så föreslår jag en röst på mig hos Lustbloggar.

På återseende kära läsare!

torsdag 4 augusti 2011

Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.

fredag 29 juli 2011

Kapitel 45: Kolonihemmet

Ännu en mulen dag under semestern. Så Henrik och Nina bestämde sig till slut, efter fyra lika tråkiga dagar, för att åka till Henriks uppväxtort. Det var inte särskilt långt bort och dessutom hade Nina aldrig varit där utan mest hört historier och anekdoter från hans barndoms dagar. Det var en lika bra idé som någon annan de kommit på och om inte annat så gav det dem möjlighet att komma hemifrån i några dagar. De hade ju trots allt semester. Färden till byn var avklarad på lite drygt en timme i bil och när de kom fram var vädret lika trist som det varit när de lämnat lägenheten i stan. De bestämde sig för att köra omkring planlöst och låta Henrik agera turistguide under tiden. För nästan varje byggnad de körde förbi fanns det en anekdot att berätta, en historia som inte kunde gå oförtäljd eller en hemlighet som till slut måste avslöjas. Nina såg på Henrik hur lycklig han blev av att minnas tillbaka till allt han gjort och varit under sin uppväxt. Hälften av anekdoterna var i själva verket ganska ointressanta, men hon kunde bjuda på ett leende och ett eller annat skratt bara för att få se glädjen i hans ögon när han berättade nästa tokroliga eller dråpliga incident han varit med om.


onsdag 20 juli 2011

Kapitel 44: Malmö-Stockholm på tu man hand

Martin stod på perrongen vid Malmös nya centralstation och väntade på sitt X2000. Resan till Stockholm var planerad sedan länge. Runtom honom stod flera andra som troligen skulle med samma tåg. Egentligen inte särskilt många fler. Kanske för att han redan promenerat bort till vagnläge C där hans vagn tydligen skulle stanna när tåget väl kom. En större klunga stod längre bort och hade förmodligen inte en tanke på vad vagnlägen innebar. Martin ville sätta sig på en bänk, men eftersom Malmö stad beslutat att alla bänkar på stationen ska ha en lutning som omöjliggör all form av avslappning hade han gett upp tanken redan efter ett par minuter. Han stod istället med en tung ryggsäck vilandes på sina axlar. Tåget skulle ju ända komma snart. När det så slutligen gled in och stannade visade det sig att vagnläge C inte var den bästa platsen att stå vid ändå. Martins vagn stannade nämligen cirka 40 meter ifrån honom trots informationen som sagt annorledes. Så han började gå mot sin vagn och kom snart fram till den stora dörren. Han ryckte till i handtaget och väntade på att den skulle öppnas automatiskt. Sedan steg han in och letade på stolsryggarna efter den siffra som var hans sittplats. 52, med fönsterplats. Till slut fann han platsen, slängde upp ryggsäcken på hyllplanet och satte sig ned. När han tittade ut genom fönstret såg han den projicerade filmen som spelades upp på stationens väggar, filmad från ett tåg i rörelse någonstans i Asien. Steg hördes i vagnen och Martin tittade upp. En ensam blond tjej med mellanlångt hår kom gåendes i mittgången och letade på samma sätt som han själv nyss gjort efter sin siffra på stolsryggarna. Han kunde inte riktigt sluta titta på henne där hon makade sig fram med en tung väska i handen. Det var en söt tjej. Förmodligen var det därför.


måndag 11 juli 2011

Kapitel 43: En solig dag på Ribersborg

Solen stod fortfarande relativt högt på himlen när Andreas tände grillen han och Stefan haft med sig. Värmen hade varit påtaglig hela dagen och när Stefan ringt och frågat om de inte skulle ta sig till Ribban framåt eftermiddagen hade Andreas varit entusiastisk och föreslagit grillning. Stefan tyckte det var en utmärkt idé och några timmar senare satt de alltså på varsin filt i gräset med en engångsgrill mellan sig på vilken deras mat nu tillagades i den långsamma takt som är typisk för de flesta grillar av slit-och-släng-modell. Solen stekte de två vännerna parallellt med grillens aktivitet och hade det inte varit för den medtagna drycken så hade de troligen gett upp för länge sedan. Istället mådde de utmärkt. Vad kunde de önska sig mer än de redan hade? Dryck och mat, gott sällskap och trevlig utsikt mot allt folk som fått liknande infall som dem själva eller bara tagit sig dit för att sola en stund. ”Har du vänt dem nyss?” frågade Stefan och fick en nickning tillbaka av Andreas. De vände sig båda långsamt och följde en halvnaken tjej som gick förbi några meter ifrån dem. Kommentarer om hennes kropps lämplighet för både det ena och det andra växlades, några klunkar öl inmundigades och därefter började ögonens jakt efter en ny person att bedöma på säkert avstånd.

fredag 8 juli 2011

Sommaren tar ut sin rätt

Den uppmärksamme läsaren har nog redan märkt att uppdateringarna varit lite mindre frekventa på sistone. Det har många orsaker varav det fantastiska sommarvädret är en av de mer framträdande. Detta är sjävklart inget permanent tillstånd. Fler berättelser kommer publiceras och de kommer vara lika fula, fina, elaka, snälla, vackra eller snuskiga som förut. Det är bara det att när solen skiner och man är ledig så finns det aktiviteter som lockar lite mer än att slå på sin dator och skriva. Jag ser det som tid för inspiration. Så blir kanske framtida berättelser bättre än de tidigare. Man kan ju alltid hoppas.

Vill också passa på att tacka för alla kommentarer och röster ni läsare bidragit med. Inget är så kul för en hobbyförfattare som att se att det man skriver blir väl mottaget. Faktum är att jag tillochmed uppskattar "avtändande"-rösterna. Då vet jag ju när jag gått för långt i fulheten eller hårdheten. Läs gärna lite äldre kapitel nu så kommer det nya snart igen, och fortsätt kommentera eller rösta.

Puss på er allihop!

måndag 27 juni 2011

Kapitel 42: Ett offer på ömhetens altare

Det var när Jonna ställde tillbaka fodralet till filmen de precis tittat på som hon kände Markus långa armar runt sin kropp. Två stora armar som plötsligt höll om hennes mage och spred en lätt värme genom hennes kropp. Hon kunde inte låta bli att le över hans otålighet att få röra vid henne. Händerna lades mjukt mot respektive sida av hennes mage när han drog henne bakåt och mot sig. Sedan ljudet av hans andning när Markus lade sin kind mot hennes bakifrån. Han höll henne så en stund innan han flyttade sitt ansikte bakåt för att viska i hennes öra. Jonna lyssnade spänt på vad han skulle säga. ”Har du någon aning om hur vacker du är Jonna?” hördes hans tysta röst som inte var mycket mer än den andning hon nyss lyssnat på. Som en utandning vars värme förde med sig kärleksförklaringar utan att Markus ens behövde forma sina läppar för att framföra dem. Värmen från Markus kropp kompletterades omedelbart av en inre värme som fick Jonna att känna sig finast i världen.


måndag 20 juni 2011

Kapitel 41: I skydd av fullständigt mörker

På väg mot mötesplatsen var Tyra riktigt nervös. Hon hade inte fått reda på så mycket inför den inversionsritual hon skulle genomgå. Det var så de kallade den. Inversionsritual. Hon hade funderat över ordet i ett par dagar men inte kommit fram till något substantiellt svar på sin undran. Något skulle det vändas på, den saken var klar. Frågan vara bara vad. Tyra tittade upp mot den mörkblå himlen. Mörka moln rörde sig ganska snabbt över henne. Regnet var redan ett halvt faktum som väntade på att få realiseras. Hon skyndade på sina steg ytterligare och såg snart hörnet som de kommit överens om att mötas på. Samuel, som hon kommit i kontakt med gruppen genom, var en trevlig kille som hade hjälpt henne på många sätt. Han hade rekommenderat böcker hon inte ens hade trott existerade. Degnosticism. Bara ordet var märkligt, men ju mer hon läst om systemet desto mer verkade det som den kanske enda rationella religionen. Tyra var inte i grunden troende men hade gnagts av sin osäkerhet så länge att hon till slut gjort något åt saken. Just då hade hon mött den här Samuel och de hade bara förstått varandra på ett så djupt plan att Tyra kände att hon måste ge degnosticismen åtminstone en chans. Det var hans kontur som stod där på hörnet. Det såg hon nu. När hon kom fram hälsade hon glatt på Samuel och blev lika glatt mottagen. Hon frågade om de inte skulle gå till platsen för inversionsritualen direkt eftersom det verkade börja regna men Samuel skakade bestämt på huvudet. "Vi måste vänta in en annan person först" förklarade han. Tyra var inte helt nöjd men förstod att hon inte hade alla fakta klara för sig ännu och såklart måste vara beredd på lite överraskningar. Hon försökte småprata med Samuel medan de väntade men märkte att han var ovanligt distanserad just idag. Det var inte likt honom med tanke på de långa och förtroliga samtal de haft på sista tiden. Hon försökte skaka av sig känslan av obehag men lyckades inte helt. Plötsligt sken Samuels ansikte upp när han verkade upptäcka något bakom Tyra och han signalerade till henne att de kunde gå. Tyra tittade bakom sig men såg ingen där. Samuel började gå och Tyra följde efter tittandes runt omkring sig för att se vad det var Samuel hade reagerat på. Hon upptäckte ingenting konstigt.


tisdag 14 juni 2011

Kapitel 40: Flytthjälp till ett högt pris

Jonna var så glad över att hon snart var färdig med flytten. Lasset hade gått i två dagar från ena sidan stan till den andra. Flera vänner hade hjälpt till och det hade gått långt smidigare än hon någonsin hade hoppats på. Kvar var bara fem eller sex tunga flyttlådor med böcker, skivor och lite filmer som hon väntat till sist med. De stod i den förra lägenhetens källarförråd och väntade på att bli hämtade. Problemet var bara att hon måste lämna nyckeln på morgonen dagen efter och ingen av hennes vänner hade tid att hjälpa till ännu en dag. Det var inte sant. Hon hade inte frågat Per. Han hade hjälpt till att bära och köra de båda första dagarna och inte fått mer än ett par ordentliga mål mat för besväret. Att ringa honom igen kändes inte riktigt schysst. Vilket innebar att problemet kvarstod. Jonna hade kollat igenom kontaktlistan på sin telefon flera gånger för att hitta någon som kanske kunde tänkas ställa upp. För varje gång hon knappade sig nedåt i den tappade hon mer och mer hoppet om att lyckas få lådorna flyttade. Visst, hon hade kanske hoppat över en och annan person på den där listan, men av goda skäl. Många av dem bodde inte ens i samma del av landet. Andra hade hon inte pratat med på flera år. Att höra av sig först när man behövde hjälp var inte ett godtagbart beteende. Åtminstone inte enligt Jonna. När hon satt i sin stökiga nya lägenhet och letade i den där listan ännu en gång slog det henne. Hon hade hoppat över Jocke varenda gång. Varför det? De kände visserligen inte varandra särskilt bra, men han var stor och stark. Säkert villig att hjälpa till dessutom. Hon tog mod till sig och tryckte på den gröna knappen med en telefon på. Telefonen ringde och Jonna blev nervös.

fredag 10 juni 2011

Kapitel 39: På en sommaräng

”Här, ta min hand” sade Emil och sträckte ut den så att Michelle lättare skulle komma upp på det breda stengärdet han redan stod på. De hade ställt bilen vid kanten av en smal grusväg som lett dem rakt in i vad som måste vara den tätaste granskog hon någonsin sett. När bilen rusat fram hade synfältet dominerats av tätt stående bruna stammar på bilens båda sidor. En oändlighet av karg växtlighet som obönhörligt fortsatte för varje krök vägen tog och över varje kulle som geologisk aktivitet mejslat fram ur landskapet. Där inne bland träden var solen inte längre herre över sommardagen. Visste hon inte bättre kunde hon ha fått för sig att de befann sig i Norrlands inland. Där var de nu inte, utan istället på den sydligaste spetsen av det småländska höglandet. Michelle tog tag i den stora handen och lät sig bli hjälpt upp. Stengärdet var flera meter brett. Ett resultat av gamla tiders idoga slit för att kunna odla små plättar av åkermark vars jordmån visserligen var god, men så fylld av stenblock sedan svunna istiders frammarsch att den blivit närmast obrukbar för människors händer. Ett imponerande arbete som utförts genom århundraden för att möjliggöra ett leverne som inte var beroende av andras bristfälliga välvilja. Skogen var full av dessa breda stengärden. Ofta resta för att markera markgränser. Ibland regelrätta stenupplag för att bli av med den överflödiga och uråldriga resursen. Alltid i syfte att möjliggöra brukande av jorden. De var nu inte längre nödvändiga eftersom jorden bara i undantagsfall användes för sitt ursprungliga syfte. Djur betade av gräset mellan de grå och svarta stenblocken på skogsängarna de passerat. De flesta ängarna var övergivna sedan länge. En melankolisk utveckling kan tyckas, men skönheten i omgivningen övertrumfade melankolin på ett så övertygande vis att alla negativa aspekter bleknade i jämförelse.

onsdag 8 juni 2011

Kapitel 38: Frida ringer och ber om en tjänst

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här!



Jag hade ännu en långsam dag på jobbet häromveckan. Jag hade suttit i taxibilen någon timme i utkanten av stan och väntat på beställningar när mobiltelefonen blinkade till. I kvällsmörkret tog jag upp telefonen och läste smset. "Hej! Jag har inte så mycket pengar men behöver åka en bit. Vad säger du?" Jag funderade ett tag på vem det här kunde vara. Köra gratisturer var inget jag alls var sugen på en sådan kväll. Numret var okänt. Vem kunde det vara egentligen? Jag bestämde mig för att svara. "Tid har jag gott om men kör ingen gratis. Vart vill du?" Sedan väntade jag. Det tog minst en kvart innan nästa sms lyste upp skärmen på telefonen. "Ok.. Jag kan nog betala på något sätt ändå. /Frida" Frida? Vem är.. Frida! Minnet kom tillbaka som en våldsam blixt från en klar himmel och jag log fånigt för mig själv i bilen. Frida var just den sortens kund jag kunde tänka mig just då. Jag slog hennes nummer och ringde upp. Det gick fram flera signaler innan kopplingstonen förvandlades till ett klick följt av; "...ja... Frida."


torsdag 2 juni 2011

Kapitel 37: Stulna blickar och ett tomt kök

I över en timme hade de nu suttit och sneglat mot varandra genom rummet. Peter fick ingen ro att prata med sina bordskamrater. Inte när hela rummet lystes upp av en punkt på andra sidan av lokalen på det sättet. En punkt med blont hår och de vänligaste ögon han någonsin sett. Hon var berusande vacker där hon satt och pratade med sina egna bordskamrater. Ett samtal som måste gå på tomgång med tanke på att deras blickar hela tiden möttes och intensivt fångade varandra. Som om de dansade med kropparna tätt tryckta mot varandra mellan borden. En ögonkontaktens dans. Inte mer än så men ändå var det den underbaraste dans Peter någonsin varit med om. Den mjukaste omfamning han någonsin känt. Den mjukaste omfamning han aldrig känt. Det satt någon bredvid henne som krävde hennes uppmärksamhet med jämna mellanrum, dold av bordskamraten mittemot. Det var tydligt vem han måste vara och Peter skämdes för hur det i hans sinne rördes upp känslor av svartsjuka som fick honom att avsky den personen. De hade aldrig träffats. Aldrig utbytt ett ord. Kanske var det världens trevligaste person. Nej, så kunde det inte vara. Den som hindrade deras blickars dans att bli fysisk kunde inte vara en bra person. Fick inte vara det. Dåligt samvete. Detta förbannade dåliga samvete som vägrade förbarma sig över honom. Kände hon samma sak? Kanske skulle han aldrig få veta.


tisdag 31 maj 2011

Kapitel 36: I eldstadens sken

Skogen for förbi honom på båda sidor i en hisnande hastighet. Innanför dess bryn syntes bara dunkelt mörker. En symfoni av mörka trädstammar vars hemlighet han färdades för snabbt för att lyckas utröna. Patrik var egentligen inte på väg någonstans. Bara ifrån något. Den snabba motorcykeln hade han skaffat för att komma undan. Få tid för sig själv och sina egna tankar. En ursäkt för att inte hinna tänka på sitt gamla liv. För att slippa tänka igenom sina handlingar. Han var inte stolt över allt han gjort. Att säga att han skämdes vore ändå en lögn. Det enda han ville var att glömma. Att skapa något nytt, någon annanstans. Motorcykeln levde upp till en del av hans förväntningar. Den tog honom dit han ville för stunden. Den omöjliggjorde också hans sämsta idéer samtidigt som den förhindrade honom från att ta med sig någon. En kompromiss han var mycket nöjd med. Hela vägen från Skåne hade han lyckats ta sig helskinnad till Norrland på småvägar och skogsleder. Packningen var så minimal han överhuvudtaget hade klarat av att rationalisera den. Den bestod i själva verket bara av en sovsäck, ett liggunderlag och de mest nödvändiga kläderna. Utöver detta inget mer än en plånbok med kontanter och ett bankkort för eventuella nödfall. Inte ens ett fotografi innehöll plånboken. Den stumma skogen omkring honom, upplevd från sadelns utkiksplats, var hans enda sällskap utöver maskinen under honom. Precis som han ville. Exakt som han planerat.


torsdag 26 maj 2011

Kapitel 35: Hallonflickan III

Matilda satt i kyrkbänken och försökte låta bli att somna till prästens predikan. I själva verket var hon väldigt glad och uppspelt eftersom det var den absolut sista dagen på terminen. Det enda som återstod innan friheten var prästens långsamma tal om sommarens fröjder, några gemensamma sånger som alla elever sjöng med i och betygsutdelningen. Slutligen ett sista möte med klasskamraterna och klassföreståndaren i klassrummet. Sedan var hon fri. Fri att bada, sola, hänga med kompisar osv. Matilda vände ansiktet uppåt och studerade kyrkans välvda tak. Hon började räkna de vitmålade takbräderna och kom till 53 innan hon gav upp och tittade fram på altarbilden istället. Predikan tycktes aldrig ta slut. Hon tittade upp mot taket igen och lät tankarna vandra fritt. För en gångs skull fanns det inget planerat för sommaren så hon tänkte på vad hon skulle göra med sin frihet. Tankarna rörde sig snart av egen kraft och innehöll badvatten och sandstränder, sena kvällar med ljummen sommarluft, mogna hallon som tyngde ner hallonbuskars spröda grenar, utflykter med föräldrarna i en alldeles för varm bil. Matilda stannade plötsligt upp i sina tankar. Hallon? Hur hade de smugit sig in i hennes tankar? Hon förstod egentligen mycket väl varför hon tänkt på hallon. Hon blev generad och tittade sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att ingen tittade på henne.

onsdag 25 maj 2011

Kapitel 34: Hallonflickan II

Matilda satt och gjorde sin läxa i matte. Hon gillade det inte alls. Matte var inte hennes favoritämne direkt. Till imorgon skulle de ha gjort två hela sidor med uppgifter som gick ut på både multiplikation och division. Matilda kunde inte alls koncentrera sig på talen. Hennes tankar vandrade hela tiden och hon fick inget gjort. Det som hennes tankar vandrade till var mannen med hallonbuskarna. Robert hette han tydligen. Matilda undrade hur gammal han var. 40 kanske? Nej, inte riktigt så mycket. 30? Förmodligen någonstans mittemellan. Han verkade iallafall jätteintresserad av henne. Hon rös nästan när hon tänkte på vad de hade gjort. Vilken tur att hon sprungit runt till framsidan av hans hus där i slutet som hon gjort. Annars kunde det gått illa. Hon ville inte att Robert skulle råka illa ut för det de gjort. Det var ju lika mycket hennes fel. Kanske mer än hans egentligen. Hon hade ju stått kvar sådär med putande rumpa lite extra för att han verkligen skulle titta på henne. Matilda bestämde sig för att det nog var mest hennes fel ändå. Det fick henne att skämmas, men samtidigt gillade hon ju hur det hade känts. Både när de kysste varandra och när de slickade på varandras fingrar. Det kändes lite snuskigt och hon hade ju känt det där hårda mellan Roberts ben. Hon rodnade över sin mattebok. Hon skakade bort tankarna och försökte lösa några tal. Det var inte de svåraste talen någonsin, men det gick långsamt framåt när hon inte kunde koncentrera sig.


tisdag 24 maj 2011

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

fredag 20 maj 2011

Kapitel 32: Efterfest på två, eller var de tre?

Förra veckan var jag på en fest som började dö av rätt tidigt eftersom många stack ut på klubb efter ett tag. Framåt midnatt var det bara ungefär tio personer kvar i lägenheten. Vi som var kvar hängde dock inte läpp utan underhöll oss själva så gott vi kunde. När klockan blivit sen och några till gått hem och andra somnat så var det bara jag och en tjej som var vakna. Vi var båda pigga och satt och slötittade på en nattfilm som gick på någon betalkanal. Det var verkligen ganska avslaget tills det plötsligt kom en rätt het scen i filmen. Vi hade suttit och småsnackat lite under filmens gång men det blev plötsligt ett stelt ögonblick. Hon vågade inte riktigt möta min blick under tiden som karaktärerna hade sex på filmen och jag förstod att hennes tankar nog gått lite åt det hållet med mig i åtanke medan vi pratat. Jag gled därför diskret och ljudlöst fram till henne och la en hand på hennes lår för att se hur hon skulle reagera. Hon flämtade till och hennes kinder blev lite röda men hon gjorde inget motstånd. Jag lät därför handen glida uppåt och inåt. Jag hann komma en ganska bra bit innan hennes hand stoppade min. Hon tittade mig glansigt i ögonen men sa att hon tyvärr inte kunde eftersom hon hade pojkvän, som dessutom låg och sov bara några meter därifrån på en madrass som var utlagd på golvet. Jag tänkte efter ett ögonblick och föreslog sedan att vi kanske kunde gå in i sovrummet istället och hon svarade med en sorts svårighet att hon inte kunde göra så. Jag svarade med att kyssa henne. Hennes läppar svarade omedelbart på kyssen och när jag avslutade den och tittade uppfordrande på henne så reste hon sig sakta ur soffan. Jag tog hennes hand och förde henne med in i sovrummet där märkligt nog ingen valt att somna.


torsdag 19 maj 2011

Mer information för den vetgirige

Nästa vecka blir det ålderstema här på Jorunns sagor. Skillnad i ålder är något som många fantiserar om. Är du en av dem som gör det så får du lite hjälp på traven genom några noveller som behandlar det temat nästa vecka.

All feedback är välkommen i form av kommentarer mail eller hur nu just du väljer att kommunicera. Det är på det sättet jag som författare får inblick i vad det är du tycker om att läsa för något. Så passa på att lämna några ord och din åsikt. Positiva och negativa tankar tas emot med lika öppna armar.

Glöm inte heller att rösta på Jorunns sagor på Lustbloggar.se genom att klicka på Orgasm i röstlisten. Ju fler läsare jag får desto mer måste jag skriva. Så alla tjänar på din röst!

Ha det bra så syns vi på bloggen kära läsare!

onsdag 18 maj 2011

Kapitel 31: Kärlek på ett köksgolv

Felicia kom ut ur badrummet med en stor skön handduk virad runt sin kropp. När hon rörde sig genom hallen mot sovrummet upptäckte Jakob henne. Han kastade längtande blickar mot henne där hon gick. ”Kom hit Felicia” sade han åt henne. Felicia tvekade. Hon stod kvar och skruvade på sig på ett sätt som fick Jakobs inre att klaga högljutt i en flerstämmig körsång där allt ifrån längtan och åtrå gjorde sig hörda, tävlandes om hans uppmärksamhet med en djup bas av besvikelse över att hon inte rörde sig mot honom. Istället stod hon kvar och vickade en tå mot golvet så att Jakob inte kunde undgå att se hennes vaders vackra linjer. Istället för att svara gick hon de sista stegen mot sovrummets dörr och öppnade den. Ifrån vardagsrummet hörde hon en djup suck. Inte egentligen av besvikelse. Inte heller av irritation. Det var en suck som uppstått av nöd, för att ge utlopp för de känslor som trängdes i Jakobs bröst. Den lilla uppenbarelsen som stått framför honom och sedan gått vidare fick det att värka inom honom. En kraftig känsla i hans bröst gjorde det svårt att andas. Som om hans kropp tömts på sitt innehåll och nu enbart bestod av ett stort tomrum som på något sätt måste fyllas. Han visste precis hur det kunde fyllas. Ett skratt. Kanske bara ett leende. Vilken kärleksfylld reaktion som helst från Felicias håll skulle passa in i tomrummet och göra honom hel igen. Istället gick hon vidare och in i sovrummet. Jakob reste sig upp. Han kunde inte förmå sig själv att sitta kvar när hans inre sög så efter blotta bilden av henne i den där handduken.


måndag 16 maj 2011

Kapitel 30: Stadsbussen mot Linero

En vanlig fredagseftermiddag stod Thomas och väntade på sin buss för att komma hem. Han hade precis lagt märke till en liten blond tjej som inte brukade vänta där vid den tiden. Det var inte så att han höll stenkoll på alla som åkte samma buss som honom, men efter ett par års åkande kände han igen de flesta som åkte ungefär samma tid som honom. Den här tjejen brukade inte åka trean. Åtminstone inte samma tid som han själv. Han hade stått och väntat på bussen ett tag och började undra hur sen den skulle bli idag. Just då svängde den in på Botulfsplatsen, körde fram och ställde sig framför det inglasade stationshusets dörrar. Thomas tittade in i bussen och förstod varför den var sen. Alla sittplatser var upptagna och det stod redan ett tiotal personer i mittgången. Utöver dessa skulle nu uppåt 20 personer till in i bussen. Det skulle komma att bli en dryg resa tänkte Thomas för sig själv. Han steg på och betalade sin biljett, gick bakåt i mittgången och fann en stång att hålla sig fast i ungefär halvvägs in i bussen. Fler och fler passagerare löste biljett och steg in. Snart var bussen så full att de passagerare som var längst fram stod bredvid förarhytten. Plötsligt hördes ett vrål över suset i bussen. "Kan ni flytta er längre bak?" Det var chauffören som gastade från sin plats längst fram. Passagerarna i mittgången släppte motvilligt sina platser och rörde sig sakta bakåt. Snart stod Thomas och den blonda tjejen intill varandra. När hon stod framför honom kände han en frisk doft från hennes kortklippta hår som var precis under hans näsa. Efterhand som bussen fylldes på med allt fler resenärer blev det mindre och mindre plats för dem där i mittgången och snart stod de tätt packade mot varandra allihop. Bussen började röra på sig och de vinglade alla från sida till sida i mittgången när den rörde sig fram över de kullerstensbelagda gatorna. Chauffören hade inga planer på att ta det lugnt bara för att bussen var full utan körde på i rask takt vilket gjorde att de som stod upp fick klara sig bäst de kunde.


måndag 9 maj 2011

Kapitel 29: Valborg i stadsparken

”Johan! Här är vi!” hördes en kraftig röst genom sorlet. Det var Valborg och hela stadsparken var fylld till bredden av studenter och ungdomar. Gräset på marken stack bara fram som en del av ett större lapptäcke där de andra färgglada lapparna ockuperades av gäng i grupper om allt mellan tre och femton personer. Johan tittade sig förvirrat omkring och försökte hitta röstens ägare. ”Här!” hördes den ännu en gång innan han fick syn på sina vänner som satt och skrattade på ett par utslagna filtar med en engångsgrill i mitten. ”Ah, där är ni ju!” svarade Johan glatt och satte sig med sina vänner. De hade varit på plats tidigt på förmiddagen för att få en bra position. Johan som jobbat kom lite senare och nöjde sig egentligen med vilken plats som helst. I slutänden hade de hamnat nära den vita scenen från vilken hög musik dundrade ur stora högtalare som någon studentsammanslutning varit förutseende nog att ta med sig. Kanske inte den bästa platsen i parken om man ville föra en lugn konversation, men Johan och hans vänner hade andra planer för dagen. Fördelen med närheten till scenen var trots allt alla tjejer som förr eller senare förhoppningsvis skulle börja dansa. Att det var strax över tjugo grader varmt ökade bara gängets förväntningar. Allt för länge hade studentskorna varit iförda tjocka vinterjackor och halsdukar. Det var äntligen vår.


tisdag 3 maj 2011

Kapitel 28: En fotograf som går för långt

Hanna hade lärt känna Jonathan för bara några veckor sedan. Därför blev hon desto mer förvånad när han frågade henne om hon ville agera modell för honom. Smickrad också såklart, men egentligen mest förvånad. Jonathan var hobbyfotograf och hade en improviserad studio uppsatt i sin lägenhet. Det var i denna Hanna skulle posera på olika sätt med olika rekvisita. Att Jonathan dessutom såg bra ut störde henne inte direkt. Kanske var det i själva verket ett av de tyngsta skälen till att hon till slut tackat ja. Det var ju ett bra tillfälle att få lite tid ensam med honom. En bra chans att lära känna varandra. När Hanna frågat om hon inte var för kort för att vara modell hade Jonathan bara skrattat och sagt att han väl fick använda mindre saker som rekvisita då. Dagen var kommen för mötet och Hanna var på väg hem till honom. Med sig hade hon en väska med olika kläder och skor. Jonathan hade inga att låna henne utan litade på att hennes egen garderob kunde tillgodose alla eventuella behov. Eftersom Hanna inte visste vad för sorts bilder han hade tänkt sig hade hon tagit med sig lite olika sorters kläder. Dessutom både låga skor och några högklackade. Längst ner i väskan hade hon något annat. Sexiga underkläder. Det var knappt att hon ville erkänna det för sig själv, men om han ville ta några foton som var lite mer avklädda så kunde hon tänka sig det också. Inte naket, men åtminstone kunde hon tänka sig att visa lite hud. Då kunde det vara bra med olika sorters trosor. Hon hade skämts när hon packat ner dem. Ångrat sig och lagt tillbaka dem i garderoben men sedan lagt ner dem i väskan igen. Bara för att hon hade dem med sig innebar ju inte det att hon måste ta sådana foton. Det fick visa sig under fotograferingens gång.

onsdag 27 april 2011

Ordet är fritt, så även orgasmen

Hej kära läsare!

Det roliga med att skriva noveller och publicera dem här på Jorunns Sagor är såklart att när ni läsare verkar gilla det jag skriver. På den lilla tiden Jorunns Sagor funnits på nätet har besökarantalet överträffat min förväntningar flera gånger om. Om du känner att du gillar denna blogg ber jag dig därför om en sak. Klicka på hjärtanen i högerspalten och rösta fram mig på Lustbloggar. Ge mig en orgasm så ska gör jag mitt bästa för att hjälpa dig till en. Så lovar jag att skriva en riktigt pirrande novell som tack dessutom. Tjänster och gentjänster, eh? ;)

tisdag 26 april 2011

Kapitel 27: Hemligheter på ett café

Viktor gick längs med de stockholmska gatorna i jakt på någonting att fördriva tiden med. Han hade följt Katarina Bangata österut mot Vita bergen, promenerat genom de gröna kullarna och oengagerat försökt avgöra vilket litet hus som möjligen varit Hasse och Tages skrivarstuga en gång i tiden. Efter det hade han vandrat längs med Årstavikens vatten och funderat över vad han mer kunde göra för att slå ihjäl de timmar som kvarstod till hans vän slutade sitt jobb. Till slut kom han på det. Varför inte fika? Viktor vände helt om och började gå tillbaka samma väg som han kommit. Ovanför honom löpte en stor bro. Möjligen en motorvägsbro noterade han ointresserat. Han upptäckte en mindre väderkvarn som av någon anledning rests intill bron. Han fortsatte gå. Snart var han tillbaka på Söders gator där han börjat för över en timme sedan. Jakten på ett trevligt café började på allvar. Han spanade omkring sig åt alla håll när han gick gatorna fram. Det första caféet han såg tilltalade honom inte. Det såg tråkigt ut på något sätt. Han gick vidare. Efter att ha avfärdat ett tiotal små fik hittade han slutligen ett som såg både trevligt och relativt tomt ut. Viktor öppnade dörren och steg in i den lilla lokalen. Till vänster om honom satt ett par och drack kaffe. Den ene av dem satt och läste en dagstidning medan den andra rastlöst knappade på sin mobiltelefon. Ingen alls satt till höger om dörren. Där skulle han sätta sig. Men först skulle han gå fram till disken och beställa.


måndag 18 april 2011

Kapitel 26: I kärlekens tecken

”Du anar inte vad jag ser när jag tittar på dig.” Det var vad Martin viskade i Veronicas öra när de kramades, ståendes på vardagsrummets golv. De hade inte träffats på väldigt lång tid, men nu var de slutligen ensamma och tillsammans. När de släppte taget tittade de länge i varandras ögon. ”Vad ser du Martin?” frågade Veronica nyfiket. ”Det här” var det enda Martin sade innan han lade sin vänsterhand bakom Veronicas nacke och mjukt höll henne fast när han lutade sig fram för att kyssa hennes läppar. En mjuk kyss som utvecklades och fick eget liv emellan dem när deras tungor möttes och sakta lekte med varandra i en cirklande dans. När deras läppar slutligen tog avsked ifrån varandras värme och mjukhet tog deras ögon vid där läpparna slutat. Deras blickar var som fastnaglade i varandra. Som om livet hängde på att hålla kvar den andres blick i sin egen för att aldrig släppa taget. Veronicas gröna ögon glimmade i skenet av en värmande vårsol vars strålar gav löften om en underbar dag. I Martins ögon syntes bara ömhet och glädje, i sådan omfattning att de kunde misstagits för stilla sorgsenhet. Någon sorgsenhet stod i själva verket inte att finna i dem. Martin släppte sitt mjuka tag om Veronicas nacke och lät fingrarna smeka henne från nacken, över halsen och upp över hennes lena kind. Från kinden smekte han henne över underläppen och fyllde i dess konturer som om han lekt med ett ritblock för barn. Varje linje tilltalade och försäkrade honom om Veronicas skönhet. Amorbågen på hennes överläpp besöktes av ett nyfiket finger tills Veronica ryckte till av den kittlande känslan. Martin såg på henne och log. Veronicas mun sken upp i ett besvarande leende innan hon helt lätt kysste fingertoppen som undersökt hennes mun. ”Kom hit” viskade Martin, och Veronica tryckte sig tätare intill honom. De stod tätt ihop på vardagsrumsgolvet och hade inte ens hunnit sätta sig ned i soffan någon meter därifrån.


onsdag 13 april 2011

Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.


Framtidsvision

Idag kommer den andra och sista delen i Matilans äventyr. Det har varit ovanligt äventyrligt här på sistone, men de tendenserna är det slut på från och med idag. Åtminstone för ett tag. Det är alltid kul att bygga en större story och fylla den med karaktärer och händelser som hade varit alltför osannolika i vår egen verklighet, men det är inte det den här bloggen i grunden handlar om.

Framöver kommer det istället handla om vanliga personer som är med om både vanliga och ovanliga sexuella äventyr. Ibland blir det hårt och ibland blir det mjukt. Oftast blir det nog någonting mitt emellan. Titta in och se vad som publiceras. Du är alltid välkommen hit till Jorunns Sagor när du har en stund över.

På återseende kära läsare!

måndag 11 april 2011

Kapitel 24: Matilans relativa befrielse

I snart 100 dagar hade Matilan varit ofri. Trots den tid som passerat kunde hon fortfarande inte riktigt förlika sig med tanken. Skulle hon, med ett så kraftfullt namn, inte kunna gå vart hon ville? Köpa vad hon ville? Göra som hon själv valde? Hennes storlek till trots var hon en envis person som var van vid att arbeta hårt för de saker hon åtrådde i världen. Hennes nya herrar hade gjort sitt bästa för att ändra på allt det, och lyckats förskräckligt bra dessutom. Mitt i natten hade de ridit in i hennes familjs by under fullmånens ljus. Deras enkla hyddor hade de bränt med stora facklor för att skrämma ut dess invånare på byns gemensamma gårdsplan som tjänade som en sorts torg. Väl där hade de vuxna männen som lyckats få med sig spjut eller något annat som var vapendugligt försökt driva ryttarna till flykt. De hade misslyckats fullständigt och bara nedlagt en av de beridna. Främlingarnas vapen var mäktigare, gjorda av metall som glimmade hotfullt i månljuset tills lystern färgades röd av Matilans släktingar och vänners mod. Överfallet var över på kort tid. De som inte lyckats rymma föstes ihop som boskap på gårdsplanen och fördelades mellan de beridna männen. Varken Matilan eller någon annan i byn förstod främlingarnas språk, men det blev snart uppenbart att de var slavjägare. Kvinnorna hade försökt göra motstånd, allra mest Matilan själv, men mot männens styrka och vapen hade de ingen chans.


torsdag 7 april 2011

Kapitel 23: Möte med en åldrad man

Lina satt på en bänk och funderade. Hon hade suttit där en stund och tittat ut över parken där folk kom gående med sina hundar och barn. Det lugnade henne en aning att se hur livet gick vidare oavsett vad hennes tankar kretsade kring för tillfället. Detta var inte första gången hon satt just här och bearbetade sina tankar. Hon såg en åldrad man komma gående på grusstigen andra sidan gräsplanen med träd och fokuserade på honom ett ögonblick. På avstånd var det svårt att avgöra några detaljer i hans utseende, mer än att han såg äldre ut, men Lina tyckte sig ändå lägga märke till att de personer han mötte på stigen inte verkade ta notis om honom överhuvudtaget. Det var ganska märkligt med tanke på att han hade ett väldigt distinkt utseende. Det lade hon märke till när han kom närmare. Dessutom hade han en sorts käpp. Det var lite konstigt för han verkade inte behöva stödja sig på den där käppen alls. Å andra sidan var det inte särskilt troligt att han hade den av någon sorts fåfänga heller, för hans övriga klädsel tydde inte på några sådana extravaganta later. Det tog en stund innan Lina insåg att mannen rörde sig rakt mot henne och hon kände därför en sorts förlägenhet över att hon stirrat på honom så länge. När han lämnade stigen och gick rakt mot Linas bänk började hon bli nervös. Vad ville han henne? Han gick bestämt fram till Lina och frågade om han kunde sätta sig hos henne en stund. Det var inte förrän då som Lina upptäckte att mannen saknade ett öga. Han tornade upp sig framför henne med ett stort gråsprängt skägg och halvlångt hår i samma färg. Hans uppenbarelse var definitivt imponerande. Lina tvekade ett ögonblick. Mannens gråblå öga stirrade nyfiket på henne och inväntade ett svar. Lina kunde inte säga nej till honom.


onsdag 6 april 2011

Allmän upplysning

Jag har för avsikt att publicera en serie av noveller med ett lite annorlunda tema. Jag skulle kunna kalla temat fantasy, men det vore inte helt rättvisande av olika skäl. Tanken är i alla fall att lägga upp tre stycken sådana noveller innan det blir mer normala berättelser igen. Ge dem en chans och lev lugnt i vetskapen om att Jorunns Sagor inte för all framtid kommer att handla om sex i fantastiska miljöer. Se snarare detta tema som ett försök att mer bokstavligt leva upp till bloggens namn.

Vill dessutom tacka alla som röstat på Jorunns Sagor borta på Lustbloggar. Har du inte redan gjort det så passa på att ge bloggen och mig en orgasm!

måndag 4 april 2011

Kapitel 22: En mörk portuppgång

Markus gick upp för trappan för att komma ut och få lite frisk luft. På besök i Stockholm ännu en gång, och den här kvällen helt ensam eftersom den han bodde hos skulle jobba tidigt dagen efter. Han hade bestämt sig för att titta in på Vampire Lounge, kanske beställa någon drink och bara ta det lite lugnt. Stället var ungefär som han mindes det. Skillnaden var sällskapet. Att gå ut på ett sådant ställe utan sällskap var inte samma sak kunde han besviket konstatera. Han var egentligen inte det minsta förvånad. Visst hade han pratat lite med några andra gäster. Skämtat och skrattat en del till tonerna av Morrisey, som han väl egentligen inte gillade så mycket men iallafall stod ut med. Klart bättre än musiken på krogen han testat innan han kommit dit. Det förbryllade honom att människor på allvar gärna lyssnade på Per Gessle när de umgicks och drack tillsammans. Nu stod han på gatan utanför klubben i källaren och rökte en cigarett. Folk kom gående förbi och lade knappt märke till honom där han stod. Andra satt på uteserveringen och var fullt upptagna av varandra. Han skulle just till att fimpa när han såg ett gäng unga tjejer komma gåendes mot honom. De skrattade och stojade när de gick förbi honom in genom dörren till Vampire Lounge. Tjejen som gick in genom dörren sist dröjde ett kort ögonblick i dörröppningen. Markus tittade mot dörren och på henne. Han kom på sig själv med att hålla andan. Kunde det verkligen vara så? Var det Sofia? Utseendet stämde exakt! Håret, längden och stilen. Till och med skorna! Hon vände sig i dörröppningen och tittade mot honom. Hon såg ut att stelna till i hela kroppen när hon kände igen honom också. Det var alltså Sofia. Markus ansikte förändrades sakta. Hans läppar tecknade ett snett leende när ansiktsmusklerna till slut kom ikapp hans tankar. Han tittade rakt på henne och hans ögonbryn höjdes bara en aning, för att visa att han förstod vem hon var. Sofia däremot var fortfarande stel. Som förstenad av förvåning och inre konflikter. "Hej Sofia" sade Markus helt lugnt till henne. Kinderna bytte sakta färg på Sofia när han bekräftade vad hon misstänkte. Det var alltså Markus som stod där och hälsade på henne helt obekymrat. Hon kände en värme sprida sig genom ansiktet, insåg att hon rodnade och skämdes därför ännu mer vilket fick hennes kinder att blossa ännu kraftigare i rött. "H-hej..." fick hon ur sig till slut. "Sofia, kom nu då!" hördes en röst ropa inifrån.


tisdag 29 mars 2011

Kapitel 21: Tagen ur sin sömn

För några år sedan när Pernilla var student i Lund så hände det ibland att hon pluggade med andra inför tentor. Det var inget märkvärdigt med det förstås, hon var långt ifrån ensam om att emellanåt plugga i grupp på sitt program, men en gång hände något ganska oväntat. Pernilla hade bestämt med en kursare att hon skulle komma hem till honom på eftermiddagen nästa dag. Där skulle de utbyta åsikter och diskutera litteraturen hade de bestämt, för att på så sätt få nya infallsvinklar som kunde hjälpa dem bägge att göra bättre ifrån sig på den annalkande tentan. Killen hon skulle hem till såg rätt bra ut tyckte Pernilla, men hon hade egentligen inga planer utöver pluggandet. Det var trots allt en viktig tenta som väntade. Framförallt var kursaren intelligent och brukade komma med bra synpunkter och frågor under föreläsningar vilket spelade större roll i sammanhanget. När hon cyklat genom halva stan, med hörlurarna spelandes hög musik från sin nya ipod, ständigt i uppförsbacke, till hans adress och kom fram insåg hon att det var en studentkorridor han bodde i. Hon hade inte funderat på det ens, att han mycket väl kunde bo så. Det var väl inget problem egentligen tänkte hon när hon kom fram och låste cykeln. Kanske lite litet och trångt om de skulle vara i hans korridorrum förstås. Hon gick uppför trapporna och ringde på hans klocka utanför dörren med glasinfattning som ledde in till korridoren. Hon tittade in genom dörren när hon väntade. Stängde av musiken och tog ut öronsnäckorna. Snart öppnades en dörr i mitten av korridoren och Olof kom ut. Han tittade sömnigt mot dörren där Pernilla stod och började lunka ditåt. Han log när han närmade sig henne och Pernilla log tillbaka. Det var en sådan där stund som tar lite för lång tid så att leendet kändes lite ansträngt när han väl kom fram och öppnade dörren. ”Hej!” sade Pernilla glatt när dörren öppnades. ”Tjena!” svarade Olof trött. ”Du är pigg idag” fortsatte han ironiskt, lika halvsömnigt. ”Jodå, det är jag väl” svarade Pernilla lika glatt som hon precis hälsat. ”Och du verkar trött.” Olof fnös till en aning, halvt skrattande. ”Tja, jo...jag somnade nog lite.” Pernilla blev lite modfälld. ”Du har inte ångrat dig väl? Vi kan ta det imorgon om du inte orkar.” Olof sträckte snabbt på sig. ”Nej för fan, det är lugnt. Nu är jag ju utvilad och redo för plugg.” Han blinkade flörtigt mot henne samtidigt som han sade det. Pernilla sken upp igen och log. ”Vad bra!” utbrast hon. ”Då behöver jag inte avboka morgondagens planer.” Hon var småsarkastisk. De kom bra överens. Olof var inte så känslig utan tålde det mesta och var inte alltid så tråkigt vänlig mot alla hela tiden.


torsdag 24 mars 2011

Kapitel 20: En våldsam picknick

Petra satt i stadsparken och väntade i solskenet. Hon hade bestämt med Carl att de skulle mötas där för picknick om bara en liten stund. Han kom gående mellan träden mot Petras håll. Han hade ganska långa shorts på sig och över dem ett svart linne. Ungefär lika uppklädd som henne själv konstaterade Petra nöjt, som själv hade på sig sina korta jeansshorts och ett linne. Sensommarvärmen höll i sig vilket gjorde att folk var glada och utomhus för att suga i sig den absolut sista solen för året. Carl kom fram till Petras filt och satte sig. Petra som tittat på Carl så länge han varit inom synhåll brydde sig knappt om att hälsa utan räckte istället fram en flaska med vatten. Carl tog tacksamt emot den och klunkade i sig en del vatten innan han gav tillbaka flaskan och öppnade sin väska. Han hade med sig mat i form av två fyllda ciabattas. Petra log och tog emot den ena och frågade samtidigt vad det var för fyllning. ”Judo-fyllning” svarade Carl så allvarligt han kunde, men kiknade av skratt efter bara någon sekund. Petra tittade låtsat surt på honom och hytte med handen. Det fick bara Carl att skratta ännu högre. ”Ok ok, det är tonfisk” försvarade han sig. De var båda hungriga och satte snabbt tänderna i sin mat. När de var färdiga lutade de sig tillbaka och tittade på varandra och på folket runt omkring. De passade på att kommentera folks egenheter och skratta åt andra som betedde sig märkligt i största allmänhet. Båda var nöjda över att de hade bestämt sig för en picknick på det här sättet. Det var ett bra sätt att lära känna varandra lite bättre om inte annat. Då kom regnet.