Kapitel 40: I dryckesförrådet (del 2)

Ulf och Tyra satt nära men ändå inte riktigt intill varandra under middagen. Det som gick av stapeln var ett släktkalas, hemma hos Tyra, men det var inte hon som fyllde år utan hennes halvbror Stefan. Ulf som var Stefans kusin var långt äldre än den senare men brukade dyka upp på dessa tillställningar för att inte tappa kontakten helt. Eftersom Tyras pappa gift om sig med Ulfs faster och tagit med sig Tyra till den nya familjen så var de egentligen inte släkt alls. De träffades mestadels på de här släktkalasen som anordnades så fort någon av kusinerna fyllde år. Tyra hade kommit in bra i släkten, blivit väl mottagen som om hon också vore släkt genom blodsband och de sista två åren hade hennes pappa och låtsasmamma anordnat kalas för henne med inbjudningar till samma släkt som också dök upp varenda gång för att fira. Eftersom Ulf faktiskt var en av kusinerna brukade han komma på kalasen och hade till och med kommit på Tyras senaste födelsedagskalas. Efter att hon bott hos honom i ett par dagar, för några månader sedan nu, hade hon sett fram emot sin lillebrors annalkande kalas och hoppats både öppet och i smyg på att Ulf skulle dyka upp som vanligt. Nu satt de alltså slutligen där på varsin sida av bordet och pratade till synes med alla utom varandra, trots att de båda egentligen helst ville just det och gärna hade undvarat de andra en stund.

Kapitel 39: Inte riktigt släkt (del 1)

Tyra var inte mer än 17 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Nu var tiden kommen att för första gången hälsa på i Malmö där hon skulle få bo hos Ulf i några dagar. Planen var att han, som kände till stan, skulle visa henne runt och dessutom ta med henne för att upptäcka Skåne. Detta var en stor grej för en ung tjej som Tyra, som annars var van vid landsbygden och dess brist på roliga affärer och nöjen. Ulf hämtade henne redan på perrongen när hennes tåg rullade in, bar hennes väska till taxin och pratade med henne på ett sätt, som om hon vore vuxen, hela vägen hem till sin lägenhet. Samma lägenhet som Tyra skulle sova i de kommande dagarna. Hon var lite nervös över att sova hos Ulf. Inte minst eftersom de inte träffats så mycket. De kände varandra såklart, men inte mycket mer. Mest hade de träffats på olika släktkalas genom åren. Tyra hade nog egentligen tyckt, i största hemlighet, att Ulf var snygg ganska länge men det gjorde bara hela saken än mer pinsam. Hade han bara varit en tråkig och ful töntig "vuxen" så hade det nog inte varit så farligt. Nu var han istället lång, mörk och storväxt. Dessutom var han konstnär, eller något åt det hållet i alla fall. När de slutligen kom in i lägenheten pekade Ulf ut soffan som hon kunde sova på. Tyra som fortfarande inte riktigt vågat sig ur sitt skal tog blygt av sig sin jacka och sina skor utan att yppa ett ord. Därefter gick hon in och satte sin väska bredvid den soffa som Ulf pekat på.

Kapitel 38: Redan på andra dejten

Hyreshuset såg inte alls ut som Emma hade föreställt sig det. Det var lägre, rödare och faktiskt också lite mer slitet än vad Magnus hade beskrivit det som. Förra gången de träffades, vilket också var första gången, slutade kvällen så abrupt att det hade känts som att de inte var färdiga. Träffen hade ju gått så bra. Samtalet flöt på helt naturligt och Emma blev nästan orolig några gånger över hur hon verkade förlora sig i Magnus ögon när han pratade. Det där var visserligen en skön känsla men samtidigt gjorde det henne osäker. Det var nästan som att han på något vis fick makt över henne, på ett sätt som inte kunde vara bra, som inte kunde vara nyttigt. Ikväll hade de varit på ett annat ställe än förra gången. Det var Magnus som föreslagit att de skulle gå till ett ställe som hette The Golden Horn. Stället i sig såg på utsidan inte mycket ut för världen, men Magnus intygade redan över telefon att de både hade god mat och spelade bra musik, så det fick bli som han ville. Så fort de beställt mat och dryck togs samtalet upp från förra gången, som om någon av dem bara hade besökt toaletten för några minuter och sedan kommit tillbaka. Allt klaffade så bra mellan dem. Det var just det som gjorde Emma så osäker. Egentligen borde en sådan sak kanske ha fått henne att känna sig trygg, men den där känslan av att han utövade någon sorts makt över henne var både behaglig och skrämmande på en och samma gång. Hon var inte ens säker på att Magnus själv insåg det där, men om hon föll så lätt för honom, hur sårbar tillät hon sig inte samtidigt att bli isåfall? Nu var de i alla fall på väg hem till honom och Emma var inte helt säker på hur det gått till, vem som kommit med förslaget och vem som sagt ja.

Kapitel 37: Mjukt måste inte vara fint

Petter stängde dörren bakom sig och pustade ut, stannade upp med jackans dragkedja bara neddragen till hälften och lyssnade. Det var helt tyst i lägenheten, bortsett från det svaga ljudet av väggklockan som långsamt tickade sig fram genom kökets övriga tystnad. "Hallå?" ropade han ut. Inget svar. "Hallåå, Linn?" försökte han på nytt. Fortfarande tystnad. Petter drog ned dragkedjan den resterande biten, hängde upp den regnblöta jackan på en trägalge och fick av sig skorna. Sedan gick han de tre stegen fram och vände sig om åt höger för att titta in i köket. Där var lika tomt som han förväntat sig, men ögonen dröjde en stund extra på kylskåpsdörren. Mitt i ett hav av vitlackerad metall stack en blekgul liten lapp ut, med snirkliga mörkblå bokstäver prydligt uppradade efter varandra. Petter gick fram för att läsa på lappen. "Är ute och joggar. Kommer hem vid 18 ungefär. Puss, Linn!" Petter sneglade upp mot klockan på väggen. Om cirka fem minuter skulle hon vara hemma. Han log vid tanken på att få träffa henne. De hade förstås träffats senast imorse och i flera dagar innan dess, månader faktiskt, men ändå log Petter vid tanken på att få se Linn igen, att få röra henne och höra hennes mjuka röst. En mild sensation av halstorrhet avbröt dessa tankar och fick honom att öppna samma dörr som lappen var fastklistrad vid och Petter stod en stund och tittade från hylla till hylla, i jakt på någon sorts dryck. En förpackning med tropisk juice stod i nedersta dörrhyllplanet och han lyfte upp och skakade på den. Halvfull, kunde han nöjt konstatera. Utan att bry sig om att stänga kylskåpsdörren skruvade Petter av korken på förpackningen och, efter att ha tittat sig över axeln, förde han öppningen till läpparna för att dricka direkt ur den utan att hämta ett glas. Det var ingen hemma mer än honom, men titten över axeln hade blivit instinktiv vid det här laget. Linn klagade alltid på honom när han gjorde på det sättet, så Petter hade börjat göra det i smyg.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 34: Återföreningen

Det störde honom verkligen att Matilda inte ville bli hämtad på flygplatsen. Det störde honom så enormt mycket eftersom han inget hellre ville än att se henne komma ut genom den där genomskinliga glasdörren, trött, kanske lite glåmig och i oordning efter den långa flygningen. Det var väl just därför förstås. För att hon skulle få chans att fixa till sig och se riktigt fin ut när de nu träffades igen efter så lång tid ifrån varandra. Fredrik förstod, men stod ändå inte ut. Han ville inte vänta en enda sekund i onödan. Mobiltelefonen låg på bordet framför honom. Han snurrade den över bordsskivan för att få de mördande långsamma minuterna att gå. Ibland plockade han upp den, höll den snett mot ljuset för att upptäcka eventuella fettfläckar på displayen. Hittade han några så torkade han omedelbart bort dem mot byxorna eller skjortärmen. Så kontrollerade han ytan på nytt. Glänsande. Ja, helt ren. Han lade ned den på bordet och bytte sittställning på köksstolen. Bara ett par sekunder senare satte han fingrarna över telefonen och lät den snurra några varv till. Han tryckte på knappen så att en klocka syntes på samma display som han nyss torkat av, för säkert tionde gången. Nu satt Matilda förmodligen i taxin, på väg till honom. Han kunde se henne framför sig och något vred sig inuti bröstkorgen när detaljerna av henne framträdde. Visst var det länge sedan de varit tillsammans, men minnet dör långsamt och han kunde erinra sig nästan varenda liten linje i hennes vackra ansikte. De mjuka läpparnas form med den där amorbågen som han följt med fingertoppen så många gånger. Käkbenets form och de lena kinderna där ovanför. Han suckade drömskt när han plötsligt såg Matildas ögon för sin inre blick.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 30: För tidig ankomst

Dimman hade spridit sig jämnt i hela badrummet när Linn stängde av vattnet och slutligen drog duschdraperiet åt sidan. Hon sträckte sig efter den framlagda handduken, fick fatt i den och började långsamt torka bort vattnet från sin kropp och sitt hår som låg slickat mot huvudet och ansiktet. När hon kände sig någorlunda färdig och torr steg hon ut ur duschen och ställde sig framför handfatet, med handduken virad runt kroppen och änden instoppad så att hon kunde bära den som en togaliknande klänning, som slutade mitt över låren. Hon satte handflatan mot badrumspegeln och torkade bort det mesta av imman, som lagt sig där som en tunn och fuktig hinna, för att se sin reflektion. Hon fnissade till när hon såg hur spretigt håret stod från huvudet och som om spegeln själv tagit illa upp av skrattet immade den igen inom loppet av några sekunder. Linn började nynna på en låt, som trasslat in sig i tankarna och som fortfarande inte lyckats finna frihet, medan hon fixade och donade så att hon skulle vara så snygg som möjligt när Fredrik väl kom. Hon plockade fram mobiltelefonen som låg på bänken till höger om handfatet och hon konstaterade nöjt att hon hade minst tio minuter på sig. Ingen brådska, tänkte Linn och slappnade av ännu mer än det varma vattnet i duschen ens förmått henne att göra. Hon torkade bort imman från spegeln igen och utvärderade kritiskt ansiktet som stirrade tillbaka på henne från andra sidan glaset. Linn kisade, höjde ett ögonbryn och sträckte slutligen ut tungan åt figuren som reagerade på förolämpningen genom att göra precis likadant tillbaka. "Alltid är det någon som håller på..." sade Linn högt för sig själv och tog fram borsten för att få lite ordning på spegelbildens spretiga hår. Hon var knappt färdig med borsten förrän det ringde på dörren.

Kapitel 29: Stugliv

Grusets knastrande överröstade med lätthet både motorljud och sommarprogrammet på radion när de svängde till höger och in på den lilla grusvägen. Det var inte långt kvar nu. Ett par kilometer på denna sista sträcka som Tilde åkt så många gånger förut. Därefter var de framme och skulle få sträcka på benen i solens strålar som värmde eftermiddagen, innan det var dags att packa ur bilen. Väskor och korgar skulle in i den lilla stugan med två rum, mat skulle stuvas in i kyl och skafferi. Stolar och dynor däremot fanns på plats sedan flera år tillbaka och luktade på det där speciella sättet, som bara det som finns kvar i stugor över vintrar gör. Som om frånvaron av människor hade en alldeles egen lukt i sig, som smög sig fram under de kalla månaderna då stugan stod tom. Tilde kunde känna lukten redan nu, trots att de inte var framme ännu. Minnet av lukten fick henne att le och hon vände sig mot Walle som satt bredvid henne bakom det främre passagerarsätet, med knäna tryckta mot stolsryggen. Det såg inte alls särskilt bekvämt ut men han hade redan intygat att han visst fick plats och att det inte var någon fara alls. Han var van helt enkelt. Han mötte Tildes blick och log han också, omedveten om det doftminne som lockat hennes mungipor uppåt. "Nu är vi snart framme" kvittrade hon lyckligt och Walle nickade till svar som om han också kände igen sig. Det gjorde han i själva verket inte alls. Han hade aldrig varit i närheten av den skog de åkte igenom. Faktum är att han aldrig ens hade badat i Vänern förut. Det närmaste han kommit var att ha badat i Vättern, vilket förstås var en helt annan sak, men för honom som inte var från trakten framstod de båda sjöarna som ungefär lika. Stor sjö, ännu större sjö. Hur mycket kunde de skilja sig åt egentligen?

Kapitel 28: Busskuren

"Iiih!" tjöt Robin när hon kom inrusande under busshållplatsens lilla takförsedda bås till regnskydd. Jim som stått och väntat på bussen redan i tio minuter, och därför undkommit regnet med blotta förskräckelsen, kunde inte hålla sig för skratt när den lilla tjejen kom springande som om det nu gällde både liv och lem. Hon tittade upp på honom, förvånad över att någon stod där överhuvudtaget, och när hon insåg att det var åt henne han skrattade så skämdes hon över ljudet hon framlåtit. Det syntes tydligt hur Jim försökte hålla tillbaka sitt skratt och Robin kunde till slut inte låta bli att le. "Det regnar visst" utbrast främlingen i busskuren och Robin besvarade kommentaren med höjda ögonbryn under sitt genomblöta hår och nickade sedan instämmande. "Det var inte alls meningen att skratta åt dig" fortsatte han. "Det lät bara så roligt när du kom springande. Det var inte meningen att skratta." Robin visste inte vad hon skulle svara, eller om hon ens behövde svara. Regnvattnet rann längs ansiktet, från håret, och hela hon var genomvåt och droppade. "Har bussen gått ännu?" frågade hon, för att byta samtalsämne, men kände sig genast fånig. Klart den inte hade, varför stod annars den här killen och väntade fortfarande? "Alltså, jag menar..." hann hon börja innan Jim avbröt henne. "Jag har stått här i tio minuter och har inte sett någon buss. Annars hade jag nog hoppat på den" svarade han och blinkade åt Robin som himlade med ögonen åt dumheten i sin egen fråga. "När skulle den gått?" Robin plockade fram sin mobiltelefon för att titta vad klockan var. "Fem över, men den är ju redan tio över så den borde ha gått ganska nyss" svarade hon. Jim tittade ut ur kuren och längs med vägen. "Konstigt..." var hans enda svar.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 26: Uppe på Ekberget

Klockan två var det tänkt att de skulle de träffas vid statyn på torget. Tobbe var trots det tidigt ute och eftersom det var en halvtimme kvar till mötets utsatta tid strövade han rastlöst omkring på torget utan att komma på någon meningsfull förströelse som skulle ta så liten tid i anspråk. Han tittade ut över vattnet mot stadshuset och funderade på att gå ner dit för att eventuellt titta på någon fågel som kunde tänkas simma omkring och erbjuda någon sorts underhållning. Sedan slog det honom och han vände sig om. På andra sidan Storgatan, mittemot det gamla hotellet, låg ju faktiskt Tranan kvar. Han mindes köpcentret från sina yngre år och blev nyfiken på om det såg likadant ut på insidan som det gjort senast han var där. Inte mycket talade för den saken. Redan skinnbutikerna som legat intill torget hade bytt skyltar och utbud, förmodligen ägare också. Strängt taget var det inte mycket som var sig likt sedan barndomen. Staden tycktes fortfarande huvudsakligen bestå av en enda stor gata som löpte genom hela centrum men affärerna som en gång kantat denna gata var mestadels utbytta. Medan Tobbe gick uppför trapporna mot huvudstråket funderade han på om STIGA fortfarande höll igång eller om fabriken stängt ner verksamheten för gott. Inte för att han egentligen brydde sig särskilt mycket om deras produkter, det hade han aldrig gjort eftersom han varken klippt särskilt mycket gräs eller för den delen använt deras hjälmar, men när han tänkte på fabriken så gled tanken över i minnen av den stora parkeringen utanför fabriken där han en sommar, strax innan tonåren, hängt ihop med ett litet gäng Tranåsbor. En av dessa var en söt tjej som han blivit kär i. Tobbe log av minnena när han korsade Storgatan och när han kom över på andra sidan tittade han upp på den stora skylten ovanför entrén. 'Tranan' stod det med stora vita bokstäver och skylten tycktes inte ha bytts ut på flera år. Han tog trappstegen av sten i ett enda stort kliv och skulle just öppna porten av infattat glas när han hörde hennes röst bakom sig.

Kapitel 25: Bästa kompisar och nyfikna

Molly och Maria var bästa kompisar sedan så lång tid tillbaka att ingen av dem längre mindes när vänskapen först inletts. Vad den ena än tog sig för så brukade den andra följa med eller hänga på vore de varandras skuggor. Hela skoltiden hade de dessutom gått i samma klass och eftersom de var grannar sedan barnsben så umgicks de flitigt även på fritiden. Det var först när de var i färd med att passera de tjugo som deras liv började ta någorlunda olika riktningar och de tvingades vara ifrån varandra under längre tider. Ändå flyttade de till samma stad och studerade på samma universitet, om än olika program. De fortsatte vanan trogna att umgås på fritiden och gick under helgerna oftast ut på samma ställen, tillsammans, som om egentligen inget av större betydelse hänt sedan den dag de börjat i samma skola för första gången. Maria som var den lite tuffare av de två, den som tog för sig av livet på ett mer naturligt och avslappnat vis, hittade en tid efter flytten till universitetsstaden en kille som hon blev intresserad av. Emil som var både rolig och välbyggd studerade något helt annat men blev intresserad av Maria han också. De började träffas och gick på några fester tillsammans men det blev egentligen aldrig mycket mer än så av den relationen. Åtminstone inte kärleksmässigt för i själva verket träffades de nästan varje helg under den falska förespeglingen att se på film när de i själva verket båda visste att det var sex de var ute efter. Två vuxna personer som var svältfödda på kärlek och närhet. De hade helt enkelt gjort något åt saken, utan att för den sakens skull ställa några fler krav på varandra. Maria som i vanliga fall berättade allt och lite till för Molly valde av någon anledning att inte berätta för sin kompis om Emils fortsatta närvaro i sitt liv. Istället smög hon med de erotiska träffarna och påstod sig ofta vara för trött på söndagarna för att umgås.

Vad är det som händer?

Jo kära läsare, det ska jag tala om för dig. Det som händer är att nästa kapitel blir en utpräglat manlig fantasi. Det finns trots allt en eller två killar som läser här också så kom nu inte och säg att de inte har rätt att få sitt lystmäte åtminstone en enda gång. ;) Det här är alltså första gången som jag skriver en novell om en trekant som innehåller två tjejer och en kille istället för tvärtom. Det är förvånansvärt komplicerat måste jag erkänna. Förmodligen för att det är svårt att sätta sig in i hur tjejer tänker i ett sådant läge. Skulle det vara helt overkligt så kan du se det som en dröm om hur en eller annan kille(minst en!) önskar att tjejerna i en sådan situation skulle tänka. Tja, något åt det hållet i alla fall. Tjejer är trots allt konstiga och överhuvudtaget ganska svåra att förstå sig på. :D Kanske finns det någon tjej som uppskattar den också. Man vet aldrig...

Om du känner dig ovanligt generös idag så tycker jag du ska gå in på Lustbloggar.se och ge mig en röst. Röstar du "Orgasm!" så blir jag glad och skriver bättre berättelser. Jodå, precis så fungerar det! :)

/B.

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 22: En vanlig promenad

Vädret var fint och klart när Malin kopplade sin hund Sylvester och gick ut ur sina föräldrars hus där hon var på besök över helgen. De följde grusvägen en bit innan de svängde av och när de kom in i skogen fanns det så många lukter att undersöka för Sylvester att de gick som mest några meter åt gången innan det var dags att stanna ännu en gång. Malin ryckte lite lätt i kopplet och såg var de på väg igen. Sylvester lufsade bredvid och tittade upp emellanåt på Malin som för att kontrollera att han fortfarande var lika älskad som nyss. Det behövde han egentligen inte oroa sig alls över eftersom Malin älskade sin hund nästan mer än något annat. De fortsatte promenera på den lilla vägen mellan träden och dofterna av regnbestänkt skog fick Malin att känna sig levande på ett helt annat sätt än vad som någonsin kunde åstadkommas genom att sitta inomhus. Hon älskade verkligen de här promenaderna och såg gärna till att de blev så långa som möjligt. Inte så mycket för Sylvesters skull egentligen utan snarare för att hon själv fick ut så mycket av dem. Den lilla grusvägen svängde vänster och de med den och när vägen rätade ut sig kunde de se en lång bit framför sig hur trädkronorna på var sida ramade in den närmsta framtiden med sitt kraftiga grenverk. Malin tittade upp och intog lyckligt bilden av en himmel som tycktes marmorerad av grenar och gröna blad. Hon njöt verkligen av utsikten medan Sylvester hittade ytterligare en intressant doft att sniffa intensivt och länge på med sträckt koppel runt halsen.

Kapitel 21: Bageriets hemligheter

Ida stod vid en av de långa arbetsbänkarna och flätade en lång deg när chefen Mats oväntat kom fram och ställde sig intill. Han observerade Idas arbete en stund och när hon tittade åt sidan och upp på honom så log han uppmuntrande. "Det kommer bli en riktigt duktig bagare av dig vacker en dag Ida" sade han och kontrollerade vanemässigt mängden mjöl på bänkskivan. Han nickade godkännande utan att kommentera saken vidare. "Tack!" svarade Ida som var uppriktigt glad för det oväntade berömmet. "Jag skulle vilja be dig om en tjänst idag" fortsatte Mats snabbt och Ida stannade upp i flätandet för en stund och tittade nyfiket upp. "Vad för tjänst?" frågade hon lika glatt så att hennes asiatiska utseende kom till hela sin vackra rätt. Mats kunde inte låta bli att le han också när han såg det där glada ansiktet. Så harklade han sig och skärpte allvaret en smula. "Jo det är så att jag har ett möte med en leverantör. Jag åker ganska snart och kommer inte tillbaka på fyra timmar." Ida tittade förbi Mats och upp på den väggfasta klockan. Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet när hon insåg att fyra timmar var längre än de ens hade öppet. "Så det skulle vara jättebra om du kunde avsluta och stänga sen Ida. Du känner ju till rutinerna, eller hur?" Ida blev glad över det plötsliga ansvaret men samtidigt lite nervös. Hon ville inte göra något fel och skapa dålig stämning eller orsaka någon förlust av pengar men framförallt hade hon ju bestämt träff med Tomas efter jobbet. "Ja alltså, det skulle jag nog kunna göra men..." började hon men blev avbruten innan hon hann förklara sina planer. "Jag visste att jag kunde lita på dig!" utbrast Mats och så lade han en stor och tung hand på Idas axel så att hon inte fick en chans att invända. "Ja, ok då" svarade hon istället plikttroget men ångrade ändå genast att hon inte stått upp för sig själv.

Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 19: Främlingen på gymmet

Trots att det var söndag så vaknade Linda av sig själv redan vid åtta på morgonen. Hon hade inte gått ut dagen innan vilket hon ofta gjorde på lördagar och förmodligen var det därför hon vaknade tidigt. Hon steg upp ur sängen och gick in på toaletten. Där såg hon sig i spegeln och mötte ett par klargröna ögon som tittade tillbaka utan att se särskilt trötta ut. Hon gjorde morgontoalett, tillagade sedan en ordentlig frukost med avsikt att ha energi nog för att klara av ett par timmar på gymmet och satte sig vid köksbordet för att äta. Hon tittade ut genom köksfönstret och såg några barn leka på gården. Konstigt att barn är så morgonpigga, tänkte Linda. Hon mindes inte riktigt om hon själv varit lika pigg i den åldern men kom desto starkare ihåg hur morgontrött hon varit i de tidiga tonåren. Snart var maten uppäten och Linda gick och satte sig framför TV:n en stund. Hon bläddrade runt bland kanalerna och avfärdade den ena reklamen efter den andra. Det enda som gick var just långrandiga reklaminslag samt en och annan repris av någon gammal serie som knappt varit bra när den sänts första gången, än mindre 15 år senare. Hon slog av TV:n och packade istället sin väska inför träningen. Hon kände sig riktigt motiverad. Det var fortfarande tidigt på dagen, gymmet skulle troligen vara halvtomt och hon hade ätit ordentligt. När väskan var packad tog Linda på sig sina ytterkläder och gick ut. Det tog väl kanske inte riktigt en timme att komma till lokalen men man visste ju aldrig vad som kunde hända på vägen. Mycket riktigt mötte hon en annan morgonpigg kompis efter att ha bytt buss och snart var framme. Kompisen skulle av på samma hållplats och när de steg ur bussen fortsatte de prata en stund tills Linda kände att det började bli dags att ge sig iväg till gymmet. De tog farväl, bestämde sig för att fika en dag under den kommande veckan och sedan gick de åt skilda håll.

Kapitel 18: Utlånad till en kompis

Magdalena och Micke satt och åt middag tillsammans en torsdag som inte utmärkte sig på något exceptionellt vis från andra torsdagar. De hade beställt hem thai-mat från restaurangen som nyligen öppnat i stan och var ganska nöjda med vad de fått. Under måltiden satt de och pratade glatt om vad de skulle göra till helgen och Magdalena undrade om inte Micke ville följa med och hälsa på hennes föräldrar. Micke svarade undvikande av vana men skulle förmodligen komma att följa med i slutänden ändå. Han tog en sista tugga av sin mat och när han svalt innehållet i sin mun satte han båda armbågarna mot bordet och lutade ansiktet i händerna medan han tänkte. Magdalena satt mittemot och hoppades på ett positivt svar men såg bara hur Micke gnuggade ögonen med sina handflator. Slutligen drog han fingrarna över sitt rakade hår, fällde ned händerna och tittade upp på henne med framtvingat sömndruckna ögon. "Men jag är ju trött!" utbrast han som om detta gav honom rätt att inte svara på frågan. "Tur att det inte är förrän imorgon då" svarade Magdalena kvickt och kände sig ganska nöjd med sitt svar. Micke sträckte ut tungan åt henne men innan Magdalena hann bli sur på honom började han skratta och sträckte fram en hand åt henne. "Jag bara skojar. Jag följer med" försäkrade han och kramade hennes hand. Magdalena sken upp och blev glad. Hon hade inte alls varit säker på att Micke skulle vilja följa med. De tog sina tallrikar med sig ut i köket innan de gick in i vardagsrummet och tillsammans satte sig i Mickes röda soffa. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på stereon, bläddrade fram bland låtarna på den bärbara datorn tills han var nöjd och lutade sig sedan tillbaka med en suck.

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 16: Ett alternativ till förfest

Elina tittar på sitt armbandsur och känner stressen smyga sig på alltmer för varje slag den långa sekundvisaren rör sig runt urtavlan. Johan och Benjamin borde varit där för länge sedan och själv borde hon duschat för ännu längre sedan. Nu kommer hon bli tvungen att duscha under tiden de väntar på henne och det retar henne en smula. Hon överväger att springa in i duschen redan nu, men dyker killarna upp under tiden kanske de tror att hon åkt iväg till förfesten hos Sandra utan dem. Nej, hon måste vänta tills åtminstone en av dem kommit. Utan att hon ens märker det själv börjar hon följa sekundvisarens rytmiska rörelse med ena foten och hon stampar mjukt mot golvet och tittar ut genom fönstret för att se om de inte ska visa sig snart. Hon ser ingen på gårdsplanen utanför huset och bestämmer sig för att förbereda duschen medan hon väntar. Hon hämtar ett rött badlakan i garderoben och tar det med sig in i badrummet där hon lägger det på toalettstolens lock. Sedan blir hon rastlös och tittar efter så att hon har schampo och duschtvål trots att hon mycket väl vet att flaskorna inte är på långt när tomma. Armbandsuret får ännu ett stressat ögonkast och Elina går ut i sitt rum. Hon sätter sig framför skrivbordet på den trästol hon köpte för en spottstyver på blocket, för knappt en vecka sedan, och när hon ser sig om i sin nya lägenhet känner hon sig lycklig ändå. Det spelar ingen roll hur sena killarna är. Hon har flyttat till en alldeles egen lägenhet och råder för första gången helt och hållet om sig själv. Hon har dessutom möblerat den lilla ettan precis så som hon själv vill ha den och hon bryr sig inte det minsta om huruvida någon tycker att hon borde göra något annorlunda.

Tillfälligt erbjudande...

Hej kära läsare!

Det har slagit mig att de senare kapitlen här på Jorunns sagor inte fått lika många kommentarer som tidigare. Inte heller röstar särskilt många längre i de tre rutorna. Det är lite tråkigt eftersom det huvudsakligen är genom dessa två kanaler jag får reda på vad du gillar att läsa om. Att det kommenteras och röstas mindre är inte ditt fel utan snarare mitt så nu har jag kommit på en idé.

"Jorunns sagor" blev just interaktivt! :D

/B.

P.S. Du har väl inte missat den nya innehållsförteckningen uppe till höger?

P.P.S. Layouten är idag förändrad. Till det bättre tycker jag. Vad tycker du?

Edit: Genomstruken text räckte uppenbarligen inte...

Kapitel 15: Tärningens fel

Rebecca tittade slött ut genom det lilla fönstret utan att längre förvänta sig få syn på någon. Bakom henne i den lilla stugan satt Carl och Jakob på var sin pall framför den vedeldade spisen med utsträckta händer för att värma sig. Rebecca hade den enda filten omkring sig eftersom det var hennes tur att hålla utkik. Än så länge hade snön haft mildheten att inte resa sig i drivor så högt att fönstret täcktes men hur mycket längre denna ynnest kunde förlitas på visste ingen av dem. Snön föll fortfarande i stora och tunga flingor utanför den lilla timmerstugan, yrde omkring i vinden och dansade en olycksbådande dans framför Rebeccas trötta men sökande ögon. Att vara strandsatt på det sättet hade inte varit så farligt om det inte vore för kylan. Det var den som gav upphov till mest tristess av det enkla skälet att de inte orkade ta sig för så mycket mer än att hålla händerna mot spisen eller ställa sig upp och slå åkarbrasor för att få blodet att rinna lite snabbare genom kroppen. Hon vände sig om och tittade mot killarna. Carl tittade tillbaka med ena ögonbrynet höjt i en frågande min som saknade förväntan. Rebecca skakade på huvudet till svar och Carls läppar drogs sammanbitet ihop. Han skakade på huvudet och sträckte fram händerna mot den gamla spisen på nytt. "Det måste finnas mer bränne någonstans..." mumlade han för sig själv när Rebecca riktade blicken ut genom fönstret igen. Jakob ryckte på axlarna där han satt intill Carl. "Var? Vi har redan kollat vedskjulet. Du var ju med själv" svarade han utan att ens titta upp på sin vän som bara nickade till ljudet av det uppgivna svaret.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 13: Ett drömspel

Vi möttes mitt på dagen i den absoluta mitten av en våt och blekgrön park. Vi hade kommit från varsitt håll och promenerat parkens halva sträcka in mot mitten. Detta var ingen slump. Hur skulle något sådant kunna vara en slump? Vi kände inte varandra. Hade aldrig setts förut. I ord och tanke var vi väl förtrogna med varandra men vi kände inte varandra. Jag såg henne först efter att ha kommit halvvägs på min halva väg mot mitten. Åsynen av henne var otydlig, det kan ha varit en lätt dimma som höljde min omgivning och min blick för att jag klart och tydligt skulle kunna se henne. Allt jag såg var konturerna av en person. På något sätt visste jag ändå att det var hon. Kanske var det sättet hon rörde sig på. Som ett lite skrämt djur som försöker dölja sin rädsla för att rovdjuret inte skall inse och utnyttja sitt överläge. Hon var egentligen inte rädd. Möjligen nervös. Jag var nervös också. Efter så lång tid och med sådana förväntningar uppbyggda kring detta möte var det så mycket som kunde gå fel att något med nödvändighet måste göra just det. Därför var vi båda nervösa, men inte rädda. Det fanns inget att vara rädd för utom att detta var slutet för allt. Å andra sidan kunde det vara början på allt. Allt vackert och allt med en inneboende mening. Vi närmade oss mötesplatsen i mitten av parken. Punkten var inte utmärkt på någon karta. Det fanns inget träd eller någon bänk som ens påvisade en sådan punkts existens. Men vi skulle mötas i mitten och det gjorde vi slutligen.