Kapitel 29: Stugliv

Grusets knastrande överröstade med lätthet både motorljud och sommarprogrammet på radion när de svängde till höger och in på den lilla grusvägen. Det var inte långt kvar nu. Ett par kilometer på denna sista sträcka som Tilde åkt så många gånger förut. Därefter var de framme och skulle få sträcka på benen i solens strålar som värmde eftermiddagen, innan det var dags att packa ur bilen. Väskor och korgar skulle in i den lilla stugan med två rum, mat skulle stuvas in i kyl och skafferi. Stolar och dynor däremot fanns på plats sedan flera år tillbaka och luktade på det där speciella sättet, som bara det som finns kvar i stugor över vintrar gör. Som om frånvaron av människor hade en alldeles egen lukt i sig, som smög sig fram under de kalla månaderna då stugan stod tom. Tilde kunde känna lukten redan nu, trots att de inte var framme ännu. Minnet av lukten fick henne att le och hon vände sig mot Walle som satt bredvid henne bakom det främre passagerarsätet, med knäna tryckta mot stolsryggen. Det såg inte alls särskilt bekvämt ut men han hade redan intygat att han visst fick plats och att det inte var någon fara alls. Han var van helt enkelt. Han mötte Tildes blick och log han också, omedveten om det doftminne som lockat hennes mungipor uppåt. "Nu är vi snart framme" kvittrade hon lyckligt och Walle nickade till svar som om han också kände igen sig. Det gjorde han i själva verket inte alls. Han hade aldrig varit i närheten av den skog de åkte igenom. Faktum är att han aldrig ens hade badat i Vänern förut. Det närmaste han kommit var att ha badat i Vättern, vilket förstås var en helt annan sak, men för honom som inte var från trakten framstod de båda sjöarna som ungefär lika. Stor sjö, ännu större sjö. Hur mycket kunde de skilja sig åt egentligen?

Kapitel 28: Busskuren

"Iiih!" tjöt Robin när hon kom inrusande under busshållplatsens lilla takförsedda bås till regnskydd. Jim som stått och väntat på bussen redan i tio minuter, och därför undkommit regnet med blotta förskräckelsen, kunde inte hålla sig för skratt när den lilla tjejen kom springande som om det nu gällde både liv och lem. Hon tittade upp på honom, förvånad över att någon stod där överhuvudtaget, och när hon insåg att det var åt henne han skrattade så skämdes hon över ljudet hon framlåtit. Det syntes tydligt hur Jim försökte hålla tillbaka sitt skratt och Robin kunde till slut inte låta bli att le. "Det regnar visst" utbrast främlingen i busskuren och Robin besvarade kommentaren med höjda ögonbryn under sitt genomblöta hår och nickade sedan instämmande. "Det var inte alls meningen att skratta åt dig" fortsatte han. "Det lät bara så roligt när du kom springande. Det var inte meningen att skratta." Robin visste inte vad hon skulle svara, eller om hon ens behövde svara. Regnvattnet rann längs ansiktet, från håret, och hela hon var genomvåt och droppade. "Har bussen gått ännu?" frågade hon, för att byta samtalsämne, men kände sig genast fånig. Klart den inte hade, varför stod annars den här killen och väntade fortfarande? "Alltså, jag menar..." hann hon börja innan Jim avbröt henne. "Jag har stått här i tio minuter och har inte sett någon buss. Annars hade jag nog hoppat på den" svarade han och blinkade åt Robin som himlade med ögonen åt dumheten i sin egen fråga. "När skulle den gått?" Robin plockade fram sin mobiltelefon för att titta vad klockan var. "Fem över, men den är ju redan tio över så den borde ha gått ganska nyss" svarade hon. Jim tittade ut ur kuren och längs med vägen. "Konstigt..." var hans enda svar.