Kapitel 21: Tagen ur sin sömn

För några år sedan när Pernilla var student i Lund så hände det ibland att hon pluggade med andra inför tentor. Det var inget märkvärdigt med det förstås, hon var långt ifrån ensam om att emellanåt plugga i grupp på sitt program, men en gång hände något ganska oväntat. Pernilla hade bestämt med en kursare att hon skulle komma hem till honom på eftermiddagen nästa dag. Där skulle de utbyta åsikter och diskutera litteraturen hade de bestämt, för att på så sätt få nya infallsvinklar som kunde hjälpa dem bägge att göra bättre ifrån sig på den annalkande tentan. Killen hon skulle hem till såg rätt bra ut tyckte Pernilla, men hon hade egentligen inga planer utöver pluggandet. Det var trots allt en viktig tenta som väntade. Framförallt var kursaren intelligent och brukade komma med bra synpunkter och frågor under föreläsningar vilket spelade större roll i sammanhanget. När hon cyklat genom halva stan, med hörlurarna spelandes hög musik från sin nya ipod, ständigt i uppförsbacke, till hans adress och kom fram insåg hon att det var en studentkorridor han bodde i. Hon hade inte funderat på det ens, att han mycket väl kunde bo så. Det var väl inget problem egentligen tänkte hon när hon kom fram och låste cykeln. Kanske lite litet och trångt om de skulle vara i hans korridorrum förstås. Hon gick uppför trapporna och ringde på hans klocka utanför dörren med glasinfattning som ledde in till korridoren. Hon tittade in genom dörren när hon väntade. Stängde av musiken och tog ut öronsnäckorna. Snart öppnades en dörr i mitten av korridoren och Olof kom ut. Han tittade sömnigt mot dörren där Pernilla stod och började lunka ditåt. Han log när han närmade sig henne och Pernilla log tillbaka. Det var en sådan där stund som tar lite för lång tid så att leendet kändes lite ansträngt när han väl kom fram och öppnade dörren. ”Hej!” sade Pernilla glatt när dörren öppnades. ”Tjena!” svarade Olof trött. ”Du är pigg idag” fortsatte han ironiskt, lika halvsömnigt. ”Jodå, det är jag väl” svarade Pernilla lika glatt som hon precis hälsat. ”Och du verkar trött.” Olof fnös till en aning, halvt skrattande. ”Tja, jo...jag somnade nog lite.” Pernilla blev lite modfälld. ”Du har inte ångrat dig väl? Vi kan ta det imorgon om du inte orkar.” Olof sträckte snabbt på sig. ”Nej för fan, det är lugnt. Nu är jag ju utvilad och redo för plugg.” Han blinkade flörtigt mot henne samtidigt som han sade det. Pernilla sken upp igen och log. ”Vad bra!” utbrast hon. ”Då behöver jag inte avboka morgondagens planer.” Hon var småsarkastisk. De kom bra överens. Olof var inte så känslig utan tålde det mesta och var inte alltid så tråkigt vänlig mot alla hela tiden.

Kapitel 20: En våldsam picknick

Petra satt i stadsparken och väntade i solskenet. Hon hade bestämt med Carl att de skulle mötas där för picknick om bara en liten stund. Han kom gående mellan träden mot Petras håll. Han hade ganska långa shorts på sig och över dem ett svart linne. Ungefär lika uppklädd som henne själv konstaterade Petra nöjt, som själv hade på sig sina korta jeansshorts och ett linne. Sensommarvärmen höll i sig vilket gjorde att folk var glada och utomhus för att suga i sig den absolut sista solen för året. Carl kom fram till Petras filt och satte sig. Petra som tittat på Carl så länge han varit inom synhåll brydde sig knappt om att hälsa utan räckte istället fram en flaska med vatten. Carl tog tacksamt emot den och klunkade i sig en del vatten innan han gav tillbaka flaskan och öppnade sin väska. Han hade med sig mat i form av två fyllda ciabattas. Petra log och tog emot den ena och frågade samtidigt vad det var för fyllning. ”Judo-fyllning” svarade Carl så allvarligt han kunde, men kiknade av skratt efter bara någon sekund. Petra tittade låtsat surt på honom och hytte med handen. Det fick bara Carl att skratta ännu högre. ”Ok ok, det är tonfisk” försvarade han sig. De var båda hungriga och satte snabbt tänderna i sin mat. När de var färdiga lutade de sig tillbaka och tittade på varandra och på folket runt omkring. De passade på att kommentera folks egenheter och skratta åt andra som betedde sig märkligt i största allmänhet. Båda var nöjda över att de hade bestämt sig för en picknick på det här sättet. Det var ett bra sätt att lära känna varandra lite bättre om inte annat. Då kom regnet.

Kapitel 19: En lyckad chansning

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här.

Emily var inte helt säker längre. Hon hade funderat så mycket på det här och det hade verkat så bra hela tiden. Hon skulle hälsa på hemma hos Mikael. Hon visste egentligen ingenting om honom utom hans namn och var han bodde. Nu gick hon genom ett kvarter och började ångra sig. Tänk om han inte var själv hemma? Eller inte hemma alls. Allt som Emily borde ha tänkt på tidigare började hon tänka på nu. Hon stannade upp och kände efter. Var det här en bra idé eller inte? Hennes ben förde henne framåt som om de ville ta beslutet åt henne. Emily bestämde sig för att hon inte tänkte ha åkt genom halva Sverige utan att ens ge det ett försök. Vad var det värsta som kunde hända? Nej, inte tänka på sådant. Hon bannade sig själv för att nästan ha börjat tänka negativt igen. När hon rundade en tomt såg hon nästa kvarter. Mikaels kvarter. Hon fick en orolig knut i magen men fortsatte gå. Hon kom in i kvarteret, hittade rätt hus och gick upp för trapporna. Innan hon gick fram till Mikaels dörr stannade hon upp och drog några djupa andetag. Hon fixade nervöst med kläderna och lade luggen på rätt plats. När hon var färdig letade hon nästan efter något mer att fixa till. Bara något som kunde fördröja nästa steg lite. Hon kom inte på något utan drog ett djupt andetag och gick fram till dörren. Hon ringde på dörrklockan och kände omedelbart efteråt hur benen darrade under henne. Inget svar. Emily tog mod till sig och ringde på igen. Fortfarande inget svar. Hon kände knuten i magen försvinna och ersättas av en tung känsla i nacken. Axlarna sjönk ner under besvikelsens tyngd och hon vände sig om för att gå därifrån. Hon förbannade sig själv och sina idéer. Varför kunde hon inte försökt höra av sig först? Skulle hon åka hela vägen hem nu? Hon stirrade ner på sina fötter när hon gick ner för trappan igen. När hon tog det sista trappsteget var det någon som stod i vägen för henne. Hon tittade knappt upp utan vek bara åt sidan för att ge plats åt främlingen. Emily blev nästan irriterad när främlingen inte flyttade sig. Hon tittade upp på honom och insåg plötsligt vem det var. "Jag såg rätt alltså. Vad gör du HÄR Emily?" frågade Mikael förvånat. Emilys hela ansikte sken upp i ett stort leende. "Hej! Eh, jag ville överraska dig. Om det var dumt så ber jag om ursäkt." Hon vek undan med blicken när hon bad om ursäkt. Mikael skrattade istället för att bli arg.

Kapitel 18: Det omoraliska beslutet

Fredrik satt tillbakalutad vid bänken i den ljusa föreläsningssalen. En bänkrad aningen framför mitten hade han valt för att kunna höra bra men ändå inte behöva hamna i föreläsarens blickfång hela tiden. Det var något som ofta hände. Lärare och professorer hade en tendens att få ögonkontakt med Fredrik under sina föreläsningar, vilket gjorde att Fredrik ibland fick svårt att slappna av. När kursare satt och kollade sina mobiltelefoner efter SMS kände Fredrik att det skulle vara respektlöst att göra samma sak. Anledningen till problemet låg egentligen hos Fredrik själv. Hans vana att titta folk i ögonen när de pratade med honom höll i sig hela vägen in i föreläsningssalarna. Trots att lärarna uppenbarligen inte bara pratade med honom så kunde han inte låta bli. Det var mer en fråga om fokuserad uppmärksamhet än någon sorts inlärd artighet. Nu satt han och tittade på de som kom in i salen. Män och kvinnor, killar och tjejer i spridda skurar. Vissa kom i par och verkade känna varandra. Andra kom ensamma och såg sig vilset omkring efter en bänk med två lediga platser. Allt för att slippa den eventuella pinsamheten att en plats kunde vara reserverad för den redan sittandes kamrat. Fredrik log roat åt skådespelet emellanåt, när det blev ovanligt uppenbart på ett eller annat sätt. När han tittade mot den främre dörren igen såg han föreläsaren komma in. Han vände sig för att stänga dörren efter sig. Samtidigt som den slog igen och han vände sig mot katedern öppnades dörren igen. Försiktigt. En tjej tittade in och frågade om hon kommit rätt. Föreläsaren kontrollerade vilken kurs hon skulle delta i och konstaterade att hon var på rätt plats. Lättnaden syntes tydligt i tjejens ansikte när hon kom in och stängde dörren efter sig. Fredrik trodde knappt sina ögon. "Psst, Jennifer... här!" viskade han så högt han bara kunde. Han brydde sig inte om de nyfikna blickarna från kursarna vid bänkarna runt omkring. Jennifer fick syn på Fredrik och såg uppriktigt förvånad ut. Hon gick snabbt genom rummet och satte sig bredvid honom.

Författarens anmärkning

Idag kommer den sista delen i serien om Jennifers äventyr med Peter och Fredrik. Det blir en ganska mörk liten historia som bjuder på flera sorters överraskningar. Sedan är det dags att gå vidare med andra sagor, i andra miljöer och med nya karaktärer.

Kapitel 17: Ett oplanerat möte (del 2)

Klockan var inte ens särskilt mycket ännu. Ändå hade de hunnit med en del redan. Det fick man nog säga. Nu satt Fredrik och Peter på varsin stol vid köksbordet. Jennifer var inne på toan och fixade till sig. Det var vad hon hade sagt iallafall. Exakt vad det betydde visste ingen av dem. Peter satt och lyssnade efter ljuden inifrån badrummet. När han var nöjd med hur det lät lutade han sig konspiratoriskt fram mot Fredrik. "Du vet det du har berättat att någon tjej gillade?" Fredrik såg ut som ett frågetecken. "Va? Vad menar du" var allt Peter fick till svar. "Hon som tyckte om att bli strypt!" viskade han mellan tänderna. Fredriks ögon glimmade till när han förstod vad Peter pratade om. "Jaja, jo jag vet vem du menar. Vad är det med henne?" frågade Fredrik förvirrat. "Hon bor inte här bara så du vet" fortsatte han. Peter himlade med ögonen och tittade sig sedan nervöst omkring, lyssnade efter badrumsljuden igen men bedömde ännu en gång att det var lugnt. "Jag menar inte så... Jag berättade för Jennifer om den grejen." Fredrik sken upp. "Va? Vad tyckte hon om det?" Fredrik lutade sig fram över bordet och nu satt de lutade mot varandra som om de smidde kriminella planer. "Ja alltså, vi har inte testat" svarade Peter snabbt "Men jag tänkte att du kunde göra det sen när vi tar henne igen." Fredriks leende bytte karaktär till en sorts sned slughet. "Ok, gärna för mig men... Är du säker på att hon inte blir rädd?" frågade Fredrik. "Näe, det tror jag inte. Strunt i det. Jag ser till så att hon inte får panik, bara gör din grej med hen..." hann Peter säga innan Jennifer kom ut i köket. "Vad tysta ni blev. Vad pratade ni om då?" frågade hon de båda halvnakna männen som satt vid bordet. De hade inte bemödat sig om att på sig mer än sina byxor. "Eh, inget speciellt" svarade Peter snabbt och gav Fredrik en hastig blick. Jennifer kisade misstroget mot Peter innan hon vände sig mot Fredrik som bara log oskyldigt och glatt. "Säkert" fortsatte Jennifer, spelat tjurig, vilket fick Fredrik att börja skratta. Jennifer gav honom en ond blick och hans leende förbyttes till en änglalik min som ingen kunde tro på.

Kapitel 16: Ett oplanerat möte

Fredrik satt vid baren och drack av sin öl när han såg dem. Han höll på att svälja ner den skummande ölen i fel hals av förvåning. Peter upptäckte honom precis då och kom fram och hälsade. "Tjena, jag visste inte att du skulle vara i stan." Fredrik lyckades få ordning på sin öl och sitt svalg till slut. "Ehrm, jo. Är mest på genomresa faktiskt. Jag ska vidare imorgon eftermiddag. Hej förresten!" Under tiden de pratat hade Jennifer kommit fram hon också. "Hej Fredrik!" sade hon glatt och Fredrik tyckte att hon strålade. "Tjena Jennifer" svarade han högljutt tillbaka och blinkade åt henne när han lade till; "Tack för senast!" Jennifer blev generad och rodnade. Sedan tänkte hon efter och insåg att det bara var de tre i lokalen som visste vad Fredrik syftade på. Rodnaden lade sig därför snabbt och hon svarade honom; "Tack själv för en god insats." Alla tre började skratta åt pinsamheten i situationen och avväpnade den på så sätt. "Får man bjuda på en runda?" frågade Fredrik dem. Peter och Jennifer nickade båda. Efter en liten stund hade alla varsin dryck i handen och de började titta efter ett bord att sätta sig vid. Peter fann snabbt ett avsides bord, omgivet av två väggar dessutom. De gick dit alla tre och var nöjda över den relativa ostördheten som bordets läge i lokalen erbjöd. Sedan började de prata om allt möjligt som hänt på sistone. Det tog dock inte lång tid innan samtalet gled in på det de hade gjort senast de träffats. Fredrik tvekade inte att berätta hur mycket han hade gillat det och hur skön Jennifer hade varit. Detta fick Jennifer att bli lite förlägen men i hemlighet njöt hon av att höra Fredrik prata om henne på det sättet. "Jag tycker vi hade det riktigt trevligt" valde hon att säga och Peter höll med genom en instämmande nick. När deras drycker tagit slut tog Peter på sig att bjuda på nästa runda. När han gick till baren för att beställa satt Jennifer och Fredrik kvar. De började prata om Peter och om folk som satt i baren. Fredrik kunde inte låta bli att emellanåt snegla på Jennifers kropp. Hon hade en ganska tunn klänning på sig och hennes fylliga bröst var svåra att inte fastna vid. Jennifer märkte hur Fredriks blick gled nedåt ibland och kände spänningen öka. Peter kom tillbaka igen och delade ut glas. Jennifer fick ett nytt glas vin och killarna en varsin skummande öl.

Kapitel 15: Fredrik kommer på besök

Jennifer och Peter satt tysta i soffan. Ingen av dem sa ett ljud. De var båda spända och lite nervösa. Om bara en liten stund skulle Fredrik ringa på dörren och det hela starta. Fredrik var en kompis till Peter. De hade diskuterat saken ett tag och funderat över om det egentligen var en så bra idé att blanda in någon som de var kompis med. Till slut hade de kommit fram till att Fredrik borde passa bäst ändå. Han var diskret till sitt sätt och stabil i största allmänhet. Han och Peter hade varit kompisar i många år och litade på varandra till fullo. Dessutom tilltalades Jennifer av Fredriks utseende eftersom han var både lång och någorlunda vältränad. Inte så mycket att hon någonsin haft planer på att göra något med honom bakom Peters rygg, men i hemlighet hade hon ändå haft en och annan tanke om honom som utvecklats till fantasier där de gjorde både det ena och det andra. Särskilt sedan de kommit överens om att ha Fredrik med i en trekant hade hon fantiserat flera gånger om honom. Nu satt de alltså och väntade på att han skulle ringa på dörren. Istället ringde det på Peters telefon. Peter svarade och signalerade med ögonen åt Jennifer att det var Fredrik på andra sidan. Jennifer kunde inte höra vad Fredrik sade utan fick nöja sig med Peters svar. När han lade på var hon otroligt nyfiken och samtidigt lite orolig för att kvällen helt plötsligt var inställd. ”Vad sade han?” frågade Jennifer ivrigt. ”Han blir lite sen” svarade Peter. ”Missade tydligen tunnelbanan och bestämde sig för att ta bussen istället.” ”Bussen tar ju dubbelt så lång tid” fortsatte Jennifer med besviken röst. ”Var är han nu?” Peter granskade henne ett kort ögonblick, som för att se att hon inte var alldeles för ivrig inför det de planerat. Han bestämde sig för att hon inte var det. Han var ju minst lika spänd själv måste han erkänna. ”Han är snart här” svarade Peter. ”Han trodde det skulle ta tio minuter till. Du får tänka på att han inte bor i Stockholm” fortsatte Peter lugnande. ”Han hade nog ingen aning om att bussen tar så lång tid.” Jennifer lugnade ner sig lite. ”Nej, du har nog rätt” svarade hon. ”Men jag blir bara mer nervös för varje minut som går.” Peter log mot Jennifer. De kände sig båda lite lugnare nu när de kände till läget.

Kapitel 14: En utflykt till skogen

Det var en långsam söndagseftermiddag som Peter frågade Jennifer om hon var sugen på att åka på en utflykt till någon fin skog. Han hade tänkt på saken och kommit fram till att det var ett bra tillfälle eftersom de ändå inte hade något planerat. Jennifer tyckte det lät som en trevlig idé, så efter att ha gjort i ordning mat var de båda snart på väg ut till bilen. Innan de öppnade dörren och gick ut i trapphuset ställde sig Peter i vägen för Jennifer. Hon tittade upp på honom, frågande. Peter log finurligt innan han lutade sig fram för att kyssa henne. Istället för att möta hans läppar höll Jennifer fram en hand. "Vänta. Varför ler du så där?" frågade hon misstänksamt. Peters leende blev större, men behöll sitt finurliga uttryck. "Du får se senare" svarade Peter med oskyldig röst. Sedan lät han Jennifer gå före honom genom ytterdörren. Precis när hon passerade honom lutade han sig försiktigt fram och viskade i hennes öra. "Jag är kåt på dig Jennifer." Hon vände sig hastigt om och tittade på honom. "Vad sade du?" frågade hon förvånat. Peter låtsades som ingenting. "Ska vi gå till bilen eller?" försökte han istället. "Ja, jo. Det ska vi väl..." fortsatte Jennifer förvirrat. Hon var nästan säker på att hon hört vad han sagt. Varför förnekade han det då? Det var hon mindre säker på. Vad han hade planerat för utflykten visste inte Jennifer, men hon började misstänka att det hade med sex att göra. Skulle han ta henne mitt i skogen? Hon hoppades nästan på det. Den där lilla viskningen hade fått igång hennes tankar, och hon började känna en lätt upphetsning. Hon ville fråga men vågade inte riktigt. Tänk om hon hade fel. Det hade varit pinsamt. Det kanske bara var hon som var kåt. Plötsligt tvivlade hon på vad hon tyckt sig hört honom säga. Jennifers tankar rusade fortfarande förvirrat genom hennes huvud när de kom ut på vägen sittandes i bilen.

Författarens anmärkning

Idag påbörjas en serie av noveller som handlar om samma personer. I de kommande fem berättelserna får vi möta paret Jennifer och Peter samt en vän till Peter som heter Fredrik. Idag är det dags för en liten historia där Jennifer och Peter åker ut till en skog utanför stan för att picknicka. Den som följt tidigare kapitel anar nog ungefär vad som händer där ute i skogen. En intressant överraskning utlovas...

Kapitel 13: En inställd biofilm

Malin gick omkring i sin lägenhet och väntade. På dörrklockan eller telefonen. De hade inte planerat så noga hur kvällen skulle fortlöpa. Nu var hon färdig för tidigt och därför rastlös. När hon stod i hallen en stund och stirrade på dörren hörde hon ljud i trapphuset. Kunde det vara Jonas? Hon motstod impulsen att gå fram och kolla genom den lilla linsen. Tänk om det var Jonas och han såg henne från andra sidan. Det hade varit pinsamt. Istället stod hon på helspänn och väntade på att det skulle ringa till. Istället dog ljuden sakta bort. Malin slappnade av igen och gick in i köket. Hon visste inte alls vad hon skulle göra där egentligen, men hon kunde ju inte stå i hallen och lyssna som ett fån, tänkte hon. Hon tog fram ett glas och började hälla upp vatten i det. Precis då ringde det på hennes dörr och hon hoppade till en aning. Mer av förvåning än av rädsla. Hon ställde ner glaset och gick exalterad tillbaka till hallen. Hon tittade genom linsen och såg Jonas stå på andra sidan. Han hade förmodligen sett henne när hon kom fram till dörren, för han stod och gjorde en ganska övertygande imitation av en zombie där på andra sidan. Malin låste upp och tryckte ner handtaget. Sedan tittade hon ut. "Hej!" nästan kvittrade hon glatt, och Jonas tog ner händerna och försökte se överraskad ut. Som om Malin hade kommit på honom. "He…  Hej!" svarade han glatt och fortsatte sedan med allvarlig röst; "Vill ni köpa majblommor?" Malin tittade på honom som om han var en idiot. Hon log till slut och skakade på huvudet åt honom. Jonas stod kvar och försökte se sårad ut. "De är jättefina. Jag lovar!" fortsatte han. "Jaja, jag tror dig. Kom in nu" svarade Malin honom och höll tillbaka ett undertryckt skratt. Jonas kom in i hallen och stängde dörren bakom sig. "Jag lovade mina föräldrar att bara sälja i dörröppningen. Inte gå in hos någon..." sade Jonas när han tog av sig jackan och hängde upp den på en galge. "Jag tror dig" spelade Malin med och fortsatte; "men jag är rätt snäll. Du behöver inte vara orolig." Jonas tittade granskande på Malin från topp till tå. Han passade på att titta extra noga på henne, med det spontana rollspelet som ursäkt. "Du ser inte så snäll ut" började han och fick genast en ond blick av Malin. "men väldigt snygg å andra sidan" slutförde han meningen och fick Malin att skina upp igen. Jonas fick av sig sina skor till slut och följde därefter Malin in till köket.