Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 34: Återföreningen

Det störde honom verkligen att Matilda inte ville bli hämtad på flygplatsen. Det störde honom så enormt mycket eftersom han inget hellre ville än att se henne komma ut genom den där genomskinliga glasdörren, trött, kanske lite glåmig och i oordning efter den långa flygningen. Det var väl just därför förstås. För att hon skulle få chans att fixa till sig och se riktigt fin ut när de nu träffades igen efter så lång tid ifrån varandra. Fredrik förstod, men stod ändå inte ut. Han ville inte vänta en enda sekund i onödan. Mobiltelefonen låg på bordet framför honom. Han snurrade den över bordsskivan för att få de mördande långsamma minuterna att gå. Ibland plockade han upp den, höll den snett mot ljuset för att upptäcka eventuella fettfläckar på displayen. Hittade han några så torkade han omedelbart bort dem mot byxorna eller skjortärmen. Så kontrollerade han ytan på nytt. Glänsande. Ja, helt ren. Han lade ned den på bordet och bytte sittställning på köksstolen. Bara ett par sekunder senare satte han fingrarna över telefonen och lät den snurra några varv till. Han tryckte på knappen så att en klocka syntes på samma display som han nyss torkat av, för säkert tionde gången. Nu satt Matilda förmodligen i taxin, på väg till honom. Han kunde se henne framför sig och något vred sig inuti bröstkorgen när detaljerna av henne framträdde. Visst var det länge sedan de varit tillsammans, men minnet dör långsamt och han kunde erinra sig nästan varenda liten linje i hennes vackra ansikte. De mjuka läpparnas form med den där amorbågen som han följt med fingertoppen så många gånger. Käkbenets form och de lena kinderna där ovanför. Han suckade drömskt när han plötsligt såg Matildas ögon för sin inre blick.