Massor att läsa för den nyfikne

Tänk vad tiden går snabbt när man har kul, va? Sedan jag slutade skriva noveller för Jorunns sagor har det hänt en massa saker. Länge hade jag dåligt samvete över att svika trogna läsare, men jag har till slut insett att det inte finns utrymme i mitt liv för att driva en novellblogg. Det är inget fel på innehållet i sig, tycker åtminstone inte jag. Det tycker inte du heller, av besökssiffrorna att döma. Du fortsätter komma hit och läsa gång på gång. Det uppskattar jag och du får gärna fortsätta. Gräv gärna ned dig i det arkiv av smutsiga tankar som denna blogg utgör. Själv kommer jag fortsätta fördjupa mig i det som stjäl absoluta merparten av min uppmärksamhet numera: familjen, jobbet och böckerna!

Kanske ses vi i framtiden, här eller någon annanstans. Gör bara det hemliga Jorunn-tecknet så känner jag igen dig direkt.

Okej?

Bra!

/B.

Tjo på dig kära läsare!

Nu har det snart gått ett helt år och det börjar väl bli dags att förnya sig lite, tycker du inte? Det tycker iallafall jag så nu blir det så. Det gångna året var inte mitt bästa, så jag hoppas att ditt var så mycket bättre. Du är trots allt lite mystisk: Smyger in och läser vad jag skrivit och har jag sedan riktig tur så lämnar du ibland ett litet fotspår efter dig. Fortsätt gärna med det, att lämna spår alltså, för det är det bästa jag vet. Att få läsa några rader om vad du tycker om, eller för den delen absolut inte alls tycker om. Förhoppningsvis har de där fotspåren utvecklat mig på något sätt, eller så kanske jag är envis som en get och kan inte ta åt mig av någon kritik överhuvudtaget. På tal om getter så står förresten julbocken för dörren, ivrig att få sprida lite glädje i stugorna. Därför vill jag passa på att säga god jul till dig. Det har du förtjänat tycker jag! Extra mycket om du är en av de få som följt mig och Jorunns sagor sedan begynnelsen för några år sedan. Tänk så mycket lättare allt var i början, ja och tänk så lätt det är att glömma bort det jobbiga efter ett tag. Det är nog lika bra det. Hade man kommit ihåg varenda motgång i livet så hade man inte haft tid över för att glädjas åt allt det bra som händer. Jag hoppas att det är en massa bra grejer som händer dig kära läsare, precis som jag hoppas bli indragen i en massa positiva grejer framöver. 

Det gångna året har jag legat på latsidan och inte skrivit så mycket. Ja jag vet att det är orättvist mot dig, men ibland kommer livet i vägen för det absolut viktigaste. Ja, noveller alltså. :D Misströsta icke! Lämna ett fotspår med en liten vink om vad du allra helst läser om, eller skicka en halv roman i mejlform om det passar dig bättre, så ska vi nog tillsammans kunna se till att alla lystmäten blir fyllda till brädden. Det är ju när bägaren är nära att rinna över som Jorunns sagor mår som bäst!

God Jul!

/B.

Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.

Jätte-feministens förslag (Del 2)

Freja låg stödd på armbågarna och tittade glansigt på mig i efterdyningarna av den orgasm som min tunga och mina fingrar släppt lös mellan hennes särade ben. En avslappnad djärvhet - liksom många antar efter att just ha upplevt en intensiv sexuell njutning - hindrade henne från att känna blyghet och med fortsatt särade ben glänste de svullna blygdläpparna av både kåtsafter och saliv. Jag försökte koncentrera mig på att se Freja i ögonen, men blicken tvingade ständigt mina ögon nedåt, mot den där varma öppningen. Bara tanken på att tränga in där, att helt omslutas av Frejas fuktiga värme, fick det att bulta i hela skrevet. Kuken tryckte hårt mot insidan av jeansen och min hand letade sig instinktivt dit, för att smeka det hårda ståndet. "Är det obekvämt?" frågade Freja fräckt och när jag höjde blicken för att möta hennes insåg jag att min hands smekning inte varit hälften så diskret varit min avsikt. Något blixtrade till i hennes isblå ögon och hon verkade plötsligt klarvaken, med alla krafter återvunna. I en enda snabb rörelse hoppade hon ned från bordet och plötsligt stod hon framför mig, naken, tittandes upp på mig med  ett mjukt bett om underläppen. "Blir det bättre om jag gör så?" frågade hon och kupade handen om utbuktnaden. Med sina små fingrar började hon trycka mot mitt stånd, försiktigt, som för att testa det. Att hålla blicken stilla när smekningarna skickade ilningar av njutning genom min kropp var svårt, nej omöjligt. Jag flämtade, nickade. "Mycket bättre" fick jag till slut ur mig. Smekningarna blev hårdare, djärvare och fingertopparna följde långsamt kuken åt sidan för att äntligen hitta det svullna ollonet.

Den lilla jätte-feministen (Del 1)

Första gången vi träffades var på ett uteställe, sent en lördagsnatt. Jag ska inte förneka att jag fann Freja tilldragande redan då, men det hände så mycket i mitt liv att jag liksom inte riktigt kunde förmås att tänka i de banorna. Inte ännu åtminstone. Vi pratade en del, eller försökte åtminstone - den kraftigt tilltagna ljudanläggningen på klubben fick nämligen musiken att dunka in i kroppen, så att de flesta meningar reducerades till fragment av brutna innebörder - och när Freja dansade med sina vänner gjorde hon det så vildsint att jag trodde hon när som helst skulle komma att falla ihop. Det gjorde hon nu inte, förstås. Själv satt jag kvar i min stol med de egna vännerna omkring bordet. Det var länge sedan kompiskretsen samlats på det viset och vi hade massor att försöka prata om, en hel uppsjö skämtsamheter och vänskapliga förödmjukelser måste betas av innan någon av oss kom på tanken att ställa sig på dansgolvet. Ändå drogs min blick flera gånger till den där finlemmade och korta uppenbarelsen av ren energi. Där Freja dansade, där kom ingen förbi. Hon stannade bara emellanåt upp i snurrandet och hoppandet, för att ge en och annan förbipasserande mörka och närmast hotfulla blickar när de kom för nära. När samma person dröjde kvar, i hopp om att lyckas utbyta en flört eller två med Freja eller någon av hennes förtrogna tittade hon frågande på dem tills de helt enkelt gav upp. Detta var uppenbarligen fel dag för kurtiserande och Freja var den första att upprätthålla de gränser som kompisgänget uppenbarligen på förhand postulerat. De killar som hon utmanade på det här sättet försökte såklart le och vinna hennes gillande men Freja var stenhård och de gick alla samma öde till mötes. Själv kunde jag inte låta bli att le åt skådespelet. En av de intresserade killarna gick senare förbi vårt bord tillsammans med en kompis och jag hörde hur han beklagade sig inför den andre: "Hon den lilla bruden med ljusblå ögon verkar för fan tokig." De tittade båda bort, mot Freja. "Men titta på hennes hals" svarade den andre. "Förväntar du dig något annat av någon med den tatueringen?" Den förste skakade på huvudet och anlade ett cyniskt uttryck, som om alla bitar plötsligt hade fallit på plats.

Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.