onsdag 14 augusti 2013

Kapitel 45: Soldyrkarens slutna ögon

Soldyrkare... Vi har alla hört talas om dem, eller hur? Någon i familjen eller åtminstone en eller annan mer avlägsen släkting brukar tillhöra församlingen. Själv har jag en helt annan inställning till solen. Jag blir tokig av den. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt sant. Det är något med att bli fullkomligt soldränkt som får hela mig ur led. Den där värmen som inte går att komma ifrån, hur mycket man än klär av sig. Som snarare blir värre ju naknare man är. Samtidigt ser man runtomkring sig hur tjejer bär mindre kläder än vanligt. Det är som en ljuv tortyr som man vill, och samtidigt inte vill, utsätta sig för. Häromveckan när värmeböljan var som mest intensiv upplevde jag just den där värmepaniken och bestämde mig helt sonika för att ta motorcykeln en bit upp längs västkusten. Inte mer än tio mil eller så. Egentligen var det mest för att svalka av mig. När man kör på motorvägen blir draget tillräckligt starkt för att värmen ska bli uthärdlig oavsett hur het luften är. Det var ju knappast därför jag blev motorcyklist, men det är helt klart en trivsam och angenäm bieffekt av intresset. Hursomhelst, jag tog på mig mc-stället och trodde jag skulle avlida av värmen innan jag ens vridit på tändningen, så när stödet var uppfällt, visiret nedfällt och första växeln var ilagd så blev känslan desto bättre när jag kom ut på den länsväg som leder ut till motorvägen, som jag längtade så efter. Redan vid 70 km/h började vinddraget göra sitt och de ansträngda minerna byttes ut mot ett leende. Det var egentligen först då jag bestämde mig för destinationen. Motorvägen norrut, mot Bjärehalvön. Torekov är fint året runt men som absolut finast är hamnbyn under högsommaren. Om det bara vore möjligt hade jag gärna fortsatt och tagit båten ut till Väderön. Men i ett skinnställ? Nej tack! Som tur var hade jag andra kläder med mig, om jag nu skulle få för mig något liknande äventyr väl på plats.



Klockan var ännu inte mycket och den mest intensiva solen var på ingång över mig och medtrafikanterna när vi färdades norr respektive söderut på E6:an strax hitom Landskrona. Öresunds vatten glittrade stillsamt till vänster om mig, precis bortom kornas strandhage, och de gamla kranarna sträckte sig mot himlen lite längre bort, som dallrande skuggfigurer i den gamla stadens hamn. Inte långt senare kom jag upp på Glumslövs höjder, varifrån Ven syntes koka som en gröngrå massa i vattnet mellan Sverige och Danmark. Det där meditativa tillståndet som brukar uppstå på större vägar slog mig med full kraft. Skåne har sina vackra sidor och de består inte uteslutande av öppna landskap på Österlen, som vissa mångsysslande gamla artister tycks vilja få en att tro. Strax dök Helsingborg upp, för att nästan lika snabbt försvinna bakom mig. Riktigt platt landskap tog vid och en höjd på höger sida. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp vad den där höjden heter men den är behaglig som kuliss till de närmast oändliga fälten, som den skär rakt igenom med sin mörkgröna nyans, ur vilken små tak och husgavlar kikar fram. Min avfart närmade sig snabbt och med några nedväxlingar, uppväxlingar och ett lätt grepp om gashandtaget låg målet inom räckhåll. Torekov, så pittoresk är byn att det nästan är skrattretande. Det enda som saknas, för någon med mina preferenser åtminstone, är skog. Det finns en del av den varan uppe på Hallandsåsen och visst finns det några dungar med träd som vuxit sig lite för stora för att ens kallas dungar i egentlig mening, men någon skog är det knappast. Fråga vilken norrlänning som helst om du tvivlar på mitt ord. Hursomhelst var jag framme. Värmen tvingade sig över mig redan när jag körde in i den lilla sommarbyn och när jag var framme vid hamnen var den kvävande.



Det gällde att hitta en parkeringsplats snabbt, så att jag kunde få av mig skinnkläderna och byta till t-shirten och de svarta khaki-shortsen som jag trots allt kommit ihåg att lägga i sadelväskan. Skeppsmuséet stod kvar. Konstigt vore det annars antar jag. I krypfart gled jag fram och tittade mig omkring. Biljettboden till båtarna som går till Väderön var öppen och en liten kö ringlade sig därifrån längs med småbåtskajen. Bakom boden kanske? Jag körde ditåt och slog av tändningen innan jag ens var framme, så att det enda ljudet som hördes var en kombination av olika knaster, dels från hojens kylare och dels från gruskornen på den grovasfalterade kajen. Det var svårt att inte skratta till vid tanken på hur det skulle se ut om jag åkte över kajkanten där och då. En ensam man i en småbåtshamns vatten, skinnklädd med hjälm på huvudet. Det skulle väl gett upphov till Skandinaviens första späckhuggarfynd, tänker jag mig. Men jag var framme. Utan att fråga någon om lov fällde jag ned stödet efter att ha trängt mig in mellan två rödmålade fiskebodar. Där kunde hojen stå så länge. Med några snabba steg kom jag runt och stegade in i den ena boden. Torekovs sista riktigt gammeldags fiskares fru satt och latade sig på en träpall, i en byggnad som doftade skarpt av nyfångad fisk. Hon såg förvånad ut när hon såg mig med hjälmen i ena handen. "Tjena! Kan jag lägga hjälmen och mitt ställ här i ett par timmar för några hundralappar?" Frågan fick det uttrycket i hennes ansikte att spricka upp i ett rynkigt leende. Det syntes att hon på mer än ett sätt var av den gamla skolan. Hon drog en grånande lock bakom örat när hon tänkte efter. Hon nickade. "Du kan gå in där och byta om" svarade hon på typisk bjäreskånska.



När jag kom ut från boden igen var jag villrådig. Planen sträckte sig trots allt inte längre än till där jag stod. Jag var framme och det var nästan redan för sent för båtturer och öliv, särskilt som fiskeboden säkert stängde långt innan jag ville komma tillbaka. Istället för att ställa mig i kön korsade jag hamnen och gick rakt mot det gamla skeppsmuséet, om det nu är rätt ord för ett faktiskt skepp som agerar museum. Jag har redan varit där inne och tittat minst 30 gånger genom åren så jag passerade rakt förbi och kom upp på den gräsklädda klippkullen just bakom. Man tittar rakt ner på havet därifrån. Klippor och hav, doften av tång och salt i näsborrarna med solen stekande högt uppifrån. Stränder och klippor i all ära, halvsura havsdofter likaså, men solstrålar är de riktigt usla på att skydda en ifrån. Det var lika bra att röra på sig. En bit bort sträckte sig bryggan långt ut i vattnet. Precis som vanligt. Bryggan har varit där så länge jag kan minnas och förmodligen fanns den där långt innan jag ens hade förmågan att bilda minnen. Jag kan föreställa mig svartvita foton av modiga kallbadare som utmanar havet redan i början på 1900-talet. Nåväl, några barn lekte med håvar och klädnypor mellan stenar i vattenbrynet, deras föräldrar säkert alldeles för upptagna med att lapa i sig strössel från mjukglass för att hålla reda på dem. Jag passerade barnen och kom strax därefter upp på bryggans trädäck, som löper en eller kanske till och med en och en halv meter över vattenytan. Silhuetten av en person med långt hår närmade sig, sprang några meter och saktade sedan ned igen. En halv minut senare passerade en ung tjej mig och log försiktigt till hälsning innan hon försvann bakom min rygg. Hon var badklädd men inte våt. Säkert en av de där soldyrkarna, minns jag att jag tänkte. Stegen ledde mig längre ut på bryggan, väl medvetna om att det enda som väntar vid dess ände är en trätrappa, grönslemmig av alger, som leder rakt ned i plurret.



Först här med mindre än 30 meter kvar från trätrappan såg jag hur bryggan ändrade form. Längst ut låg någon på träplankorna, på rygg och på rygg. Jag gick med försiktiga steg framåt och hon reagerade inte det minsta. Kanske var hon vän med tjejen jag precis mött och trodde att den senare ångrat sig, att hon var på väg tillbaka. Eftersom hon inte ens öppnade ögonen när jag kommit hela vägen gav det mig tid att studera hennes kropp extra länge. Man är ju inte mer än människa... Långa smala ben slutade i en bikiniunderdel av ett eller annat syntetiskt material. Där tyget slutade tog en mage vid, med den där sortens minimala utputning som får en att vilja stryka med ovansidan av fingrarna för att ta in hela lenheten i de mjuka linjerna. Ett litet silversmycke glänste ikapp med havsvattnet, både inuti och ovanför naveln. Däröver ett revbenspar som stack ut alldeles lagom mycket, innan linjen bröts av mjukare kurvor där brösten tog vid. Hon var uppenbarligen inte typen som solar topless mitt bland folk, men det som bikinin dolde berättade min fantasi så mycket vildare historier om. Mjukheten fick min hjärna att domna och den svaga utbuktningen i mitten, där bröstvårtorna hårdnat bara lite halvt, av de få gånger som sjöbrisen blivit tillräckligt frisk för att orsaka styvnaden. "Jag är sjukt varm" hördes plötsligt en mjukt klingande röst och jag kom på mig själv med att hålla andan, som om min närvaro inte redan var helt och hållet uppenbar. "Men det är samtidigt så skönt!" fortsatte de mjuka läpparna utan att vänta på ett svar och istället för att säga något satte jag mig bredvid henne där hon låg. Om hon öppnade ögonen nu och kom på sitt misstag skulle hon säkert ändå bli förlägen själv och inte skylla på mig. För allt vad hon visste kunde jag ju vara döv, eller stum. Eller utlänning för den delen.



"Känn här" fortsatte hon och sträckte ut en hand på måfå för att fånga min. Det var såklart sin väns hand hon letade efter, men jag stirrade som hypnotiserad på läpparna när hon pratade och stelnade till när hon fick tag på mitt lillfinger som hon drog mot magen, precis under revbenens halvskarpt rundade linjer. Ändå lät jag det hända. Sade jag inte innan att jag blir tokig av värme? Såklart borde jag ha sagt något, att jag inte var vad kompisen nu kunde heta, utan en främmande man. Inte nog med det, tjejen på bryggan var säkert bortåt tio år yngre än mig. På intet sätt olovligt byte eller något sånt, det var liksom inte där problemet låg. Men visst var hon varm, om det nu var det hon ville demonstrera. Underbart varm på ett helt annat sätt än solens strålar, om än besläktad med dem efter att hon låtit dem slicka hennes halvnakna kropp så länge. Hade hon fått tag på något annat finger, vilket som helst, så hade situationen troligen urartat omedelbart. Det gjorde den i och för sig snart också, men på ett helt annat sätt. Mitt hjärta rusade när jag strök med toppen av lillfingret över hennes bröstkorg och jag sneglade bakåt för att se om kompisen, eller någon annan, var på väg mot oss. Bryggan var tom. Inte för att det fick mina hjärtslag att lugna ned sig. Åtminstone inte nämnvärt. Inte tillräckligt för att lugna mig. "Är jag inte varm?" rullade några mjuka ord mellan de vackra läpparna och jag fick panik. Detta kunde sluta dåligt, snabbt. Istället för att svara lade jag hela andra handflatan över tjejens ögon. "Du vet inte vem jag är" utbrast jag med försiktig röst innan hon hann dra bort handen från sin ögon. Det syntes tydligt hur hon stelnade till genom hela kroppen.



Jag stirrade på brösten som inte längre rörde sig det minsta. Tjejen hade förmodligen ännu mer panik än jag och höll andan hon också. Det gällde att tänka snabbt nu, inte staka sig eller säga något dumt. "Jag är ingen galning. Du pratade med mig utan att öppna ögonen, eller hur?" Efter en evighetslång paus nickade hon långsamt. Jag kunde andas igen, hon skrek ju inte i alla fall. "Vem är du?" frågade hon och först nu lade jag märke till dialekten. Hon var uppenbarligen en av alla de där beryktade turisterna från Stockholm. De där som lokalbefolkningen är trevliga mot om sommaren och sedan pratar illa om när höstregnet börja falla över deras lummiga halvö. Nervositeten märktes tydligt i hur hon producerade orden, hur de liksom guppade fram ansträngt och onaturligt. "Bara ännu en skåning" började jag och kände mig genast dum. Vad skulle jag svara då? "Du känner inte mig och jag känner inte dig. Vi har aldrig träffats förut och kanske träffas vi aldrig igen. Du låg här när jag kom och jag kunde inte låta bli att titta på dig." Tjejen andades igen och precis innan hon svarade skälvde underläppen till. Vilka underbart vackra läppar! "Du tänker väl inte göra något dumt?" frågade hon och jag fnös till, i en ansats till ett skratt. Klart jag inte tänkte göra något dumt med henne. Jag hade ingen plan alls. Med ena handen fortfarande över hennes ögon drog jag omedvetet andra handen några millimeter över revbenen på henne. Hon flämtade omedelbart till och höll andan på nytt. Just då kom en tokig idé över mig. Tänk om hon ville att jag skulle göra något dumt då? Tanken var så fruktansvärt osannolik att den för ett kort ögonblick verkade rimlig. "Bara om du vill" hörde jag mig själv svara.



Det blev tyst. Inte ens vågskvalpet hördes på en evighetslång stund, där jag satt och hon låg. Hon svarade verkligen inte. Hur skulle jag veta om det var en invit eller inte? Hela situationen var så absurd att jag inte visste vad jag skulle tro längre. Men en sak visste jag. Jag visste att jag ville röra henne mer, att jag ville smeka och stryka fingrarna mot hennes varma och lena hud. Så jag gjorde just det. Jag lät två fingertoppar långsamt stryka ned över magen, sedan åt sidan för att slutligen teckna en halvstor cirkel runt naveln, så att den mjuka lilla putningen smekte tillbaka mot mig. Hon höll andan men protesterade inte, försökte inte ta bort min hand eller ta sig upp. Jag bestämde mig för att inte säga mer. Risken var att jag plötsligt sade något dumt som fick henne att ångra sig om jag inte tänkte mig för, och att tänka sig för är svårt när blodet som hör hemma i hjärnan plötsligt rusar nedåt, dit där det gör bättre nytta i vissa sorters situationer. Med baksidan av samma fingrar rörde jag mig utåt från naveln och sedan nedåt. För att inte skrämma denna helt främmande tjej hoppade jag över bikiniunderdelen och smekte istället över ena låret. Värmen och min egen upphetsning var mig nästan övermäktig och jag fick anstränga mig ordentligt för att andas jämnt när en ny flämtning fann sin väg över hennes läppar. Jag vet inte vad hon tänkte, eller varför hon överhuvudtaget lät mig göra sådär, men jag älskade det. Efter att ha målat några osynliga streck över först ena låret och sedan det andra så lyfte jag handen och placerade den längs sidan av magen. Hon höll andan igen men sade fortfarande ingenting. Hur långt kunde jag gå innan hon blev rädd? Jag hade ingen aning.



Det var lika bra att testa sig fram tänkte jag, påverkad av värmen som jag var. Sådana tankar kommer inte lika lätt när vädret är sämre. Jag höll fortfarande för hennes ögon när jag lät andra handen röra sig uppåt längs sidan, över revbenen tills jag smekte vid sidan av ena bröstet. Det fanns inget jag hellre ville göra än att känna på det, känna dess lena mjukhet mot handen, om så genom det tunna tyget av en döljande bikiniöverdel. Så jag gjorde just det. Jag lät tummen nudda bröstet och hörde henne dra in luft genom näsan, snabbt. Istället för att utmana ödet direkt använde jag baksidan av fingrarna för att smeka henne över bröstbenet först, mellan brösten, så vidare mot halsen och upp mot hakans undersida. Underläppen skälvde till sådär sexigt igen och jag fylldes av nytt mod. Det fick bära eller brista. Långsamt rörde jag handen nedåt igen, nådde fram till bröstbenet och stannade där för att strax därefter utdela nådastöten. Med kupad hand förde jag det ena bröstet uppåt, underifrån, och lät samtidigt fingertopparna avgöra dess exakta grad av mjukhet. Hon var underbar, bröstet var underbart, hela situationen var helt underbar i all sin galenskap. Med nytt självförtroende släppte jag första bröstet och kupade handen runt det andra, mindre försiktigt denna gång. Jag klämde på det och lät det fylla hela handen innan jag girigt flyttade handen till det första bröstet på nytt. Hur jag själv andades har jag ingen aning om men tjejen flämtade gång på gång när jag tog på henne så, inte med ett enda ord försökte hon hindra min framfart med hennes kropp. Mellan mina ben dunkade blodet våldsamt men det fick vara som det var. Det fanns inte en chans att klä av sig där på bryggan. Visst var vi en bra bit ut från stranden, men redan det som hände nu kunde egentligen upptäckas när som helst, av vem som helst.



Känslan av det underbara bröstet lämnade mina fingrar när jag lyfte handen och lade två fingertoppar mot de vackra läpparna som hypnotiserat mig någon minut tidigare. Hon försökte inte ta dem i sin mun och jag försökte inte trycka in dem. Jag ville bara känna på dem, känna om de var lika mjuka och varma som jag föreställde mig. Jag blev inte besviken och i min fantasi gjorde jag snuskiga saker med den där munnen, stoppade in saker i den och lät den stimulera mig där det dunkade som allra hårdast. Det var med stor tvekan jag lät fingrarna glida ned över hakan och halsen för att fortsätta smekningarna längre ner på hennes sexiga kropp. Brösten lockade mig så mycket att jag måste klämma på dem igen, ett efter ett, sedan försiktigt röra mig runt dess mitt, så att en styvnad bröstvårta avslöjades genom tyget. Jag stod emot impulsen att kyssa den, trots en högljudd kör av befallande röster från både kropp och sinne. Vår tysta överenskommelse var diffus och jag visste inte om det där hade varit för mycket. Handen och fingrarna fick vara mitt fokuserade verktyg för utforskning, det fick räcka. Det var trots allt mer än jag någonsin hade vågat hoppas på ändå. När jag fortsatte nedåt över magen gled handen lätt över den insmorda huden. Jag hade inte ens märkt det där innan, att hon var insmord. Egentligen var det ju ganska självklart. Vem ligger och solbadar utan solkräm i det här årtusendet? Hursomhelst fortsatte jag nedåt och lade handen på ena låret. Jag höll hårt om det och kramade det i min hand. Varm och mjuk hud som fingrarna sjönk ned en aning i. Jag hade nästan glömt bort hur hon såg ut vid det laget, min andra hand hade ju hållt för hennes ögon en lång stund.



Det spelade ingen roll. Det långa mörka håret ramade in det lilla som syntes av ansiktet och de underbara läpparna var mer än nog för att tända en mans fantasier i heta lågor. Nåväl, handen på låret var det. Efter att ha klämt på det ena testade jag det andra på samma sätt, till ljudet av en flämtande andning under mig. Jag ville känna den andedräkten mot mig, kyssa läpparna och stirra in i hennes ögon, men det gick förstås inte. Frustrationen över detta fick mig att tappa hämningarna och jag tryckte in handen mellan låren och särade dem några centimeter. Inget motstånd nu heller, inga protester alls. Fula ord seglade genom mina tankar, ord som beskrev henne på ett sätt som jag var säker på att hon inte ville höra. Långsamt lät jag fingrarna glida vidare uppåt, inåt, och hon drog efter andan igen, alldeles uppenbart av upphetsning. När fingertopparna närmade sig tyget från underdelen av bikinin blev värmen från hennes kropp ännu mer påtaglig, fuktig rentav. Det bultade så hårt mellan min ben att jag trodde jag skulle sprängas. Det spände så hårt mot insidan av shortsen och varenda liten rörelse där nere fick mig att bit för bit dö inombords av kåthet. En centimeter till och så ytterligare en. När fingrarna stötte emot tyget flämtade vi båda till. Inte konstigt att värmen blivit fuktig. När jag försiktigt smekte henne över blygdläpparna blev tyget vått och fingrarna gled friktionsfritt över det. Jag tryckte lite hårdare och möttes av ett försiktigt stön. Med samma tryck masserade jag i cirklar över läpparna och stannade ibland upp för att dra fingertopparna uppåt, över klitoris. Hon hade svårt för att ligga stilla när jag rörde henne så och när jag höjde handen gnydde hon besviket till, för att i nästa ögonblick flämta desto häftigare när jag stack in fyra fingrar innanför linningen högre upp.



Jag smekte mig nedåt över den oändligt lena hyn och kände könshåret mot fingertopparna när jag kommit tillräckligt långt. När jag drog fingrarna uppåt igen bjöd den mjuka hyn på strävheten från nyligen avrakade hårstrån. Nästa rörelse gick ännu längre ned och jag hade snart fingrarna mellan de svullna och våta blygdläpparna. Några cirklande rörelser högre upp runt klitoris fick henne att utbrista i små försiktiga stön som gjorde mig fruktansvärt kåt. Jag vill inget hellre än att ta bort båda händerna, knäppa upp min gylf och med en enda stöt trycka in min bultande kuk i den här sjukt sexiga tjejen. Men istället lutade jag mig fram och viskade intill hennes öra. "Jag tänker ta bort handen nu. Lova att inte öppna ögonen." Inget svar. "Lova!" uppmanade jag henne med sträng röst och fick till slut en nickning till svar. Försiktigt lyfte jag den och såg hennes slutna ögon kisa, som om hon faktiskt försökte öppna dem. Det visade sig att hon inte alls försökte göra det. Det var väl det plötsliga ljuset genom ögonlocken som fick henne att göra sådär antar jag. En svettpärla rann längs kinden på henne och jag undrade vilken färg hennes ögon hade. Att de var vackra var jag övetygad om, men färgen gäckade mig. Ungefär som när man ser en person på ett sånt där svartvitt fotografi som jag nämnde tidigare. En kvinnas ögon kan vara hur vackra som helst även i svartvitt, men man frustreras trots det över att inte bjudas på dess färg. Hursomhelst fortsatte jag smeka henne över blygdläppar och klitoris om vartannat, samtidigt som jag med andra handen kramade ena bröstet. Jag blev mer och mer hårdhänt allteftersom denna hand hittade nya ställen att smeka. Efter första bröstet hittade jag det andra, fortfarande med de cirklande rörelserna mot den underbart varma och våta fittan. Sedan var det halsens tur och jag smekte den, tryckte lite för hårt och fortsatte därför uppåt för att med fingertopparna trycka mot de mjuka läpparna återigen. Det kändes som att min kuk bokstavligen skulle riva sönder shortsen när jag kände hennes heta andedräkt fukta mina fingrar.



Med handen återigen kupad om ena bröstet rörde jag den andra nedåt och fann öppningen mellan de inre läpparna. Jag tryckte en fingertopp mot det fuktiga lilla hålet och stönade till av frustration. Med tryckande rörelser utmanade jag dess våta cirkel utan att riktigt trycka så hårt att fingret gled in. Med en liten knyck fick jag upp tummen så att jag kunde smeka klitoris samtidigt och när hon flämtade till av njutning lät jag halva fingret glida in i den varma kroppen. Jag klarade snart inte mer. Frustrationen fick mig att klämma hårt om bröstet, sedan om axeln och ned mellan armen och bröstkorgen tills jag höll hårt om den vackert snidade midjan. Hela tiden fortsatte smekningarna omkring klitoris och det andra fingrets rörelser, som gled omkring runt öppningen, för att ibland halka in och känna värmen som väntade där inne. Frustrationen var inget mindre än fruktansvärd. Fruktansvärt upphetsande kanske är en bättre formulering förresten. Vilken underbar kropp hon hade, lika varm på utsidan som på insidan. Min andra hand gled planlöst omkring nu, smekte magen ena stunden för att i nästa krama hårt om ett mjukt bröst, upp mot halsen strax därefter och snart gled fingrarna genom det vackert mörka håret. Hon var min, utan att jag kunde få henne. Utan att jag på något sätt kunde ta henne som jag ville. Smekningarna verkade göra henne ännu mer upphetsad och konstiga små ljud kom över de vackra läpparna, som skälvde och pressades ihop om vartannat. Ännu fler cirklar över klitoris, våta safter över fingrarna när jag gled nedåt, för att återkomma till den svullna lilla knappen bara ögonblicket därefter. Jag masserade henne hårdare nu. Med två fingrar mot klitoris smekte jag bestämda cirklar åt ett håll för att snart byta riktning och låta cirkeln gå motsols. Därefter medsols igen medan solen vibrerade långt ovanför oss.



Hon flämtade och gav ifrån sig små stönande ljud som gjorde mig galen av åtrå. Jag tror aldrig jag har velat knulla någon så mycket som henne, där och då. När ryggen kröktes lite och hon svankade över bryggan, aldrig så litet men ändå märkbart, tryckte jag ännu hårdare mot den sköna fittan, cirklarna upphörde aldrig, och i nästa ögonblick började hon skaka. Brutna ljud kom ur munnen på henne och hon knep ihop läpparna så att ljuden dämpades, men de fanns ändå där. De hördes och det gick inte att ta miste på vad deras njutsamma ursprung var. Av bara mina händer kom hon, blundandes, i en orgasm som såg ut att vara väldigt skön. Innan den hann klinga av tog jag ena bröstet i andra handen och kramade det hårt. Vilket underbart bröst. Vilken underbart sexig tjej! Små skakningar fortsatte ila genom hennes kropp när orgasmen närmade sig sitt slut och jag släppte tryckte mot klitoris och tryckte istället hela handflatan mot den pulserande fittan när det sista förrådet av njutning strålade genom hennes kropp som en nyuppstigen sol över mörka nejder. Över axlar och överarmar stod huden ut i små knottror, förmodligen för att havsbrisen fick henne att frysa nu när njutningen tagit slut, eller om det var orgasmen i sig som orsakade dem. Vem vet? Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Skulle jag be henne öppna ögonen? Skulle jag säga något överhuvudtaget eller kanske bara vara tyst? Jag beslöt mig till slut för att det var bättre om hon aldrig fick se mig. Det skulle bli mer spännande så. Kanske skulle jag se henne någon annan gång utan att hon hade en aning om vem jag var och vad jag gjort med henne. Tanken fick mig att le, samtidigt som det fortsatte bulta mellan mina ben av frustrerad kåthet. Så jag lutade mig fram och lade handen över ögonen på nytt innan jag viskade. "Nu måste du lova en sak till. Kan du göra det?" Hon tvekade inte den här gången. Vem vet vad hon trodde jag skulle tvinga henne att lova...?



"Du får inte öppna ögonen förrän jag har lämnat bryggan" viskade jag vidare utan att få svar. "Lovar du det?" fortsatte jag envist. En nickning bekräftade att hon accepterade avtalet. "Om du ligger kvar här kommer du höra vibrationerna av mina steg försvinna. Inte förrän dess vill jag att du öppnar ögonen. Ok?" Jag studerade hennes vackra mun när hon svarade med ett enkelt "Jag lovar". Det gick snabbt att komma upp på fötter. Hon höll än så länge sitt löfte och blundade fortfarande. Jag hann bara ta två steg innan jag kom på en sak till och vände mig om. "Vad heter du?" frågade jag. Hon tvekade innan hon svarade. "Olivia" utbrast hon till slut. Jag vände mig om och fortsatte gå mot stranden utan att avslöja mitt eget namn.

7 kommentarer:

  1. Tack för att du finns, bättre än såhär kan det fan inte bli. Fast det är ju klart att man aldrig vet för du överraskar alltid med nya och helt underbara sagor :D

    /D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan alltid bli bättre, jag kan alltid bli bättre. Så tack för uppmuntran. Det ökar risken för fler publicerade berättelser! ;)

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Av det enkla skälet att Jorunns sagor inte stödjer mobbning av något slag så är kommentaren ovan borttagen.

      Se nu till att leka snällt i fortsättningen. Annars blir det inga fler berättelser!

      /B.

      Radera
  3. Fin och välskriven.

    SvaraRadera
  4. Det här är en jättefin och sexig novell. (Jag skrev förut under kapitel 46 och vill inte bara vara neggig. Det är bra noveller här).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillar den "Anonym". :) Du får förresten negga hur mycket du vill på de berättelser du inte gillar. Jag är inte lättstött. Åtminstone inte i det avseendet.

      Radera