Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!

Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.