Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Semiotisk enhetlighet!

Hej kära läsare!

Då var det dags för en sådan där tråkig mellanpost igen. Som rubriken antyder har jag sysslat lite med semiotisk enhetlighet på sistone. Jag lärde mig innebörden av det begreppet för ett par dagar sedan och insåg att det är något som Jorunns sagor har lidit viss brist på. Nu är det slut på det! Genom revisionism, eller ren historieförfalskning om du föredrar ett större mått av cynism, har sidan blivit lite snyggare. Det var fruktansvärt tråkigt men jag gjorde det för din skull. Problemet är att du förmodligen inte ens kommer märka förändringarna. Just därför skriver jag om det här, så att jag kan sola mig lite extra i glansen av ditt beröm. Inte? Nänä, men då kan jag passa på att berätta att Jorunns sagor från och med nu är helt fritt från reklam. Jag skriver inte dessa berättelser för att bli rik utan för att du ska ha något spännande att läsa.

Jag blir dessutom, på ren svenska, skitglad av att du börjat kommentera så mycket på sistone kära läsare. Att du är arg på mig ibland är okej. Det får man vara. Ibland är jag arg när jag skriver också. Detta brukar sammanfalla med din ilska. Det är lite fint att vi kan dela varandras känslomässiga upplevelser på det viset och jag gör mitt bästa för att aldrig ta illa upp. Jag hoppas du gör detsamma. Sedan blev det visst lite mystisk naturromantik nyligen. Det borde inte förvåna dig om du hängt med ett tag. Det är ju knappast första gången sådana inslag slinker med.

Året är snart slut men Jorunns sagor tuffar vidare på sitt eget lilla utstakade spår i det där som de envisas med att benämna "cyberrymden". Passagerarna är lika omedvetna som kolskyfflaren om slutdestinationen. För sanningen är att jag inte har den blekaste aning om vart vi är på väg. Jag vet bara hur jag vill att resan ska vara. Lustfylld, känslomässigt instabil och alldeles, alldeles... njutbar. Kanske till och med underbar under några små flyktiga ögonblick. Mer än så vore övermodigt att önska. 2013 blev inte alls som jag hade tänkt mig men ganska bra ändå. Jag hoppas ditt år var lika behagligt kära läsare. Om inte så har jag en ny berättelse på gång som kanske kan få signalsubstanserna att aktivera de rätta neuronerna lite extra. Det kan man behöva ibland när det mörknar där ute redan på eftermiddagen.

Jorunns sagor, lika reklamfritt som TV2 men mindre finkulturellt. Leve fulkulturen!

/Samma B. som alltid!

Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.