måndag 27 juni 2011

Kapitel 42: Ett offer på ömhetens altare

Det var när Jonna ställde tillbaka fodralet till filmen de precis tittat på som hon kände Markus långa armar runt sin kropp. Två stora armar som plötsligt höll om hennes mage och spred en lätt värme genom hennes kropp. Hon kunde inte låta bli att le över hans otålighet att få röra vid henne. Händerna lades mjukt mot respektive sida av hennes mage när han drog henne bakåt och mot sig. Sedan ljudet av hans andning när Markus lade sin kind mot hennes bakifrån. Han höll henne så en stund innan han flyttade sitt ansikte bakåt för att viska i hennes öra. Jonna lyssnade spänt på vad han skulle säga. ”Har du någon aning om hur vacker du är Jonna?” hördes hans tysta röst som inte var mycket mer än den andning hon nyss lyssnat på. Som en utandning vars värme förde med sig kärleksförklaringar utan att Markus ens behövde forma sina läppar för att framföra dem. Värmen från Markus kropp kompletterades omedelbart av en inre värme som fick Jonna att känna sig finast i världen.


måndag 20 juni 2011

Kapitel 41: I skydd av fullständigt mörker

På väg mot mötesplatsen var Tyra riktigt nervös. Hon hade inte fått reda på så mycket inför den inversionsritual hon skulle genomgå. Det var så de kallade den. Inversionsritual. Hon hade funderat över ordet i ett par dagar men inte kommit fram till något substantiellt svar på sin undran. Något skulle det vändas på, den saken var klar. Frågan vara bara vad. Tyra tittade upp mot den mörkblå himlen. Mörka moln rörde sig ganska snabbt över henne. Regnet var redan ett halvt faktum som väntade på att få realiseras. Hon skyndade på sina steg ytterligare och såg snart hörnet som de kommit överens om att mötas på. Samuel, som hon kommit i kontakt med gruppen genom, var en trevlig kille som hade hjälpt henne på många sätt. Han hade rekommenderat böcker hon inte ens hade trott existerade. Degnosticism. Bara ordet var märkligt, men ju mer hon läst om systemet desto mer verkade det som den kanske enda rationella religionen. Tyra var inte i grunden troende men hade gnagts av sin osäkerhet så länge att hon till slut gjort något åt saken. Just då hade hon mött den här Samuel och de hade bara förstått varandra på ett så djupt plan att Tyra kände att hon måste ge degnosticismen åtminstone en chans. Det var hans kontur som stod där på hörnet. Det såg hon nu. När hon kom fram hälsade hon glatt på Samuel och blev lika glatt mottagen. Hon frågade om de inte skulle gå till platsen för inversionsritualen direkt eftersom det verkade börja regna men Samuel skakade bestämt på huvudet. "Vi måste vänta in en annan person först" förklarade han. Tyra var inte helt nöjd men förstod att hon inte hade alla fakta klara för sig ännu och såklart måste vara beredd på lite överraskningar. Hon försökte småprata med Samuel medan de väntade men märkte att han var ovanligt distanserad just idag. Det var inte likt honom med tanke på de långa och förtroliga samtal de haft på sista tiden. Hon försökte skaka av sig känslan av obehag men lyckades inte helt. Plötsligt sken Samuels ansikte upp när han verkade upptäcka något bakom Tyra och han signalerade till henne att de kunde gå. Tyra tittade bakom sig men såg ingen där. Samuel började gå och Tyra följde efter tittandes runt omkring sig för att se vad det var Samuel hade reagerat på. Hon upptäckte ingenting konstigt.


tisdag 14 juni 2011

Kapitel 40: Flytthjälp till ett högt pris

Jonna var så glad över att hon snart var färdig med flytten. Lasset hade gått i två dagar från ena sidan stan till den andra. Flera vänner hade hjälpt till och det hade gått långt smidigare än hon någonsin hade hoppats på. Kvar var bara fem eller sex tunga flyttlådor med böcker, skivor och lite filmer som hon väntat till sist med. De stod i den förra lägenhetens källarförråd och väntade på att bli hämtade. Problemet var bara att hon måste lämna nyckeln på morgonen dagen efter och ingen av hennes vänner hade tid att hjälpa till ännu en dag. Det var inte sant. Hon hade inte frågat Per. Han hade hjälpt till att bära och köra de båda första dagarna och inte fått mer än ett par ordentliga mål mat för besväret. Att ringa honom igen kändes inte riktigt schysst. Vilket innebar att problemet kvarstod. Jonna hade kollat igenom kontaktlistan på sin telefon flera gånger för att hitta någon som kanske kunde tänkas ställa upp. För varje gång hon knappade sig nedåt i den tappade hon mer och mer hoppet om att lyckas få lådorna flyttade. Visst, hon hade kanske hoppat över en och annan person på den där listan, men av goda skäl. Många av dem bodde inte ens i samma del av landet. Andra hade hon inte pratat med på flera år. Att höra av sig först när man behövde hjälp var inte ett godtagbart beteende. Åtminstone inte enligt Jonna. När hon satt i sin stökiga nya lägenhet och letade i den där listan ännu en gång slog det henne. Hon hade hoppat över Jocke varenda gång. Varför det? De kände visserligen inte varandra särskilt bra, men han var stor och stark. Säkert villig att hjälpa till dessutom. Hon tog mod till sig och tryckte på den gröna knappen med en telefon på. Telefonen ringde och Jonna blev nervös.

fredag 10 juni 2011

Kapitel 39: På en sommaräng

”Här, ta min hand” sade Emil och sträckte ut den så att Michelle lättare skulle komma upp på det breda stengärdet han redan stod på. De hade ställt bilen vid kanten av en smal grusväg som lett dem rakt in i vad som måste vara den tätaste granskog hon någonsin sett. När bilen rusat fram hade synfältet dominerats av tätt stående bruna stammar på bilens båda sidor. En oändlighet av karg växtlighet som obönhörligt fortsatte för varje krök vägen tog och över varje kulle som geologisk aktivitet mejslat fram ur landskapet. Där inne bland träden var solen inte längre herre över sommardagen. Visste hon inte bättre kunde hon ha fått för sig att de befann sig i Norrlands inland. Där var de nu inte, utan istället på den sydligaste spetsen av det småländska höglandet. Michelle tog tag i den stora handen och lät sig bli hjälpt upp. Stengärdet var flera meter brett. Ett resultat av gamla tiders idoga slit för att kunna odla små plättar av åkermark vars jordmån visserligen var god, men så fylld av stenblock sedan svunna istiders frammarsch att den blivit närmast obrukbar för människors händer. Ett imponerande arbete som utförts genom århundraden för att möjliggöra ett leverne som inte var beroende av andras bristfälliga välvilja. Skogen var full av dessa breda stengärden. Ofta resta för att markera markgränser. Ibland regelrätta stenupplag för att bli av med den överflödiga och uråldriga resursen. Alltid i syfte att möjliggöra brukande av jorden. De var nu inte längre nödvändiga eftersom jorden bara i undantagsfall användes för sitt ursprungliga syfte. Djur betade av gräset mellan de grå och svarta stenblocken på skogsängarna de passerat. De flesta ängarna var övergivna sedan länge. En melankolisk utveckling kan tyckas, men skönheten i omgivningen övertrumfade melankolin på ett så övertygande vis att alla negativa aspekter bleknade i jämförelse.

onsdag 8 juni 2011

Kapitel 38: Frida ringer och ber om en tjänst

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här!



Jag hade ännu en långsam dag på jobbet häromveckan. Jag hade suttit i taxibilen någon timme i utkanten av stan och väntat på beställningar när mobiltelefonen blinkade till. I kvällsmörkret tog jag upp telefonen och läste smset. "Hej! Jag har inte så mycket pengar men behöver åka en bit. Vad säger du?" Jag funderade ett tag på vem det här kunde vara. Köra gratisturer var inget jag alls var sugen på en sådan kväll. Numret var okänt. Vem kunde det vara egentligen? Jag bestämde mig för att svara. "Tid har jag gott om men kör ingen gratis. Vart vill du?" Sedan väntade jag. Det tog minst en kvart innan nästa sms lyste upp skärmen på telefonen. "Ok.. Jag kan nog betala på något sätt ändå. /Frida" Frida? Vem är.. Frida! Minnet kom tillbaka som en våldsam blixt från en klar himmel och jag log fånigt för mig själv i bilen. Frida var just den sortens kund jag kunde tänka mig just då. Jag slog hennes nummer och ringde upp. Det gick fram flera signaler innan kopplingstonen förvandlades till ett klick följt av; "...ja... Frida."


torsdag 2 juni 2011

Kapitel 37: Stulna blickar och ett tomt kök

I över en timme hade de nu suttit och sneglat mot varandra genom rummet. Peter fick ingen ro att prata med sina bordskamrater. Inte när hela rummet lystes upp av en punkt på andra sidan av lokalen på det sättet. En punkt med blont hår och de vänligaste ögon han någonsin sett. Hon var berusande vacker där hon satt och pratade med sina egna bordskamrater. Ett samtal som måste gå på tomgång med tanke på att deras blickar hela tiden möttes och intensivt fångade varandra. Som om de dansade med kropparna tätt tryckta mot varandra mellan borden. En ögonkontaktens dans. Inte mer än så men ändå var det den underbaraste dans Peter någonsin varit med om. Den mjukaste omfamning han någonsin känt. Den mjukaste omfamning han aldrig känt. Det satt någon bredvid henne som krävde hennes uppmärksamhet med jämna mellanrum, dold av bordskamraten mittemot. Det var tydligt vem han måste vara och Peter skämdes för hur det i hans sinne rördes upp känslor av svartsjuka som fick honom att avsky den personen. De hade aldrig träffats. Aldrig utbytt ett ord. Kanske var det världens trevligaste person. Nej, så kunde det inte vara. Den som hindrade deras blickars dans att bli fysisk kunde inte vara en bra person. Fick inte vara det. Dåligt samvete. Detta förbannade dåliga samvete som vägrade förbarma sig över honom. Kände hon samma sak? Kanske skulle han aldrig få veta.